Bör du tro på reinkarnationsläran?
DEN grekiske filosofen Platon förband kärleken människor emellan med tanken på en reinkarnation. Han trodde att själen, som han menade var odödlig, efter kroppens död lever vidare i vad som har kallats ”idévärlden”. Befriad från sin kropp stannar den kvar där någon tid och begrundar ”idéerna”. När själen senare reinkarneras i en annan kropp, kommer den undermedvetet ihåg och längtar tillbaka till idévärlden. Enligt Platon förälskar sig människor därför att de i sin älskade ser skönhetens idé som de dunkelt minns och söker efter.
Lärans ursprung
Reinkarnationsläran förutsätter att själen är odödlig. Dess ursprung måste följaktligen spåras till de folk eller nationer som hyste en sådan trosuppfattning. Somliga tror därför att den uppstod i det forntida Egypten. Andra hävdar emellertid att den fick sin början i det gamla Babylonien. I syfte att skapa prestige för sin religion framförde det babyloniska prästerskapet läran om själavandringen. På så sätt kunde de göra anspråk på att deras religiösa hjältar var reinkarnationer av framstående, men för länge sedan döda, förfäder.
Det var emellertid i Indien som reinkarnationsläran slog ut i full blom. De hinduiska guruerna brottades med de eviga frågorna om ondskans och lidandets existens. ”Hur kan sådant stämma överens med tanken på en rättfärdig Skapare?” undrade de. De försökte lösa konflikten mellan Guds rättfärdighet och de oförutsedda olyckorna och orättvisorna i världen. Med tiden resulterade det i deras ”lag om karma”, lagen om orsak och verkan — man får skörda vad man sår. De utarbetade en detaljerad ”balansräkning”, enligt vilken fel och förtjänster i ett liv bestraffas eller belönas i nästa.
”Karma” betyder helt enkelt ”gärning”. En hindu sägs ha ”god karma”, om han anpassar sig till sociala och religiösa normer, och ”dålig karma”, om han inte gör det. Hans gärningar eller ”karma” avgör hans framtid i varje påföljande återfödelse. ”Alla människor föds med en uppsättning karaktärsdrag som främst formats av deras gärningar i tidigare liv, även om deras fysiska drag avgörs av genetiska faktorer”, säger filosofen Nikhilananda och tillägger: ”Människan är [sålunda] skaparen av sitt eget öde, formaren av sin egen bestämmelse.” Slutmålet är emellertid att bli befriad från detta kretslopp och förenas med Brahman — den ”högsta verkligheten”. Man sägs kunna uppnå detta genom att sträva efter ett socialt acceptabelt beteende och speciell kunskap i hinduismen.
Reinkarnationsläran har följaktligen sin grund i tron på själens odödlighet och bygger vidare på den grunden med ”lagen om karma”. Låt oss se vad Guds inspirerade ord, Bibeln, har att säga om dessa föreställningar.
Är själen odödlig?
För att få svar på den frågan skall vi vända oss till den främsta auktoriteten på området — Skaparens eget inspirerade ord. Redan i Bibelns första bok, Första Moseboken, får vi veta vad ordet ”själ” egentligen betyder. Det sägs där beträffande skapandet av den första människan, Adam: ”Jehova Gud grep sig an med att forma människan av stoft från marken och att blåsa in livets andedräkt i hennes näsborrar, och människan blev en levande själ.” (1 Moseboken 2:7) Det är tydligt att själen inte är något som människan har, utan något som hon är. Det hebreiska ord som här översatts med ”själ” är nẹ·fesh. Det förekommer omkring 700 gånger i Bibeln och syftar aldrig på någon immateriell del av människan som är åtskild från kroppen, utan alltid på något konkret och fysiskt. — Job 6:7; Psalm 35:13; 107:9; 119:28.
Vad händer då med själen vid döden? Låt oss se vad som hände med Adam, när han dog. Så här sade Gud till honom, när han hade syndat: ”Du vänder åter till marken, för av den blev du tagen. För stoft är du, och till stoft kommer du att vända åter.” (1 Moseboken 3:19) Tänk på vad detta innebär. Innan Gud skapade Adam av stoft, existerade han helt enkelt inte. När Adam dog, återvände han alltså till samma tillstånd av icke-tillvaro.
Enligt Bibeln är döden helt enkelt motsatsen till livet. Vi läser i Predikaren 9:5, 10: ”De levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls, inte heller har de längre någon lön, ty minnet av dem är glömt. Allt som din hand finner att göra, gör det med själva din kraft, ty det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i Sheol, den plats dit du går.”
Det här betyder att de döda inte kan uträtta något och inte heller känna något. De har inte längre några tankar, och de kommer inte ihåg något. Som psalmisten uttrycker det: ”Sätt inte er förtröstan till ädlingar, inte till en jordemänniskas son, hos vilken ingen räddning finns. Hans ande går ut, han vänder tillbaka till sin mark; på den dagen förgås verkligen hans tankar.” — Psalm 146:3, 4.
Bibeln visar tydligt att själen vid döden inte vandrar över i en annan kropp, utan att den dör. Det sägs uttryckligen: ”Den själ som syndar — det är den som kommer att dö.” (Hesekiel 18:4, 20; Apostlagärningarna 3:23; Uppenbarelseboken 16:3) Läran om själens odödlighet — själva grundvalen för reinkarnationsteorin — har alltså inte något stöd i Bibeln. Utan sådant stöd kollapsar hela teorin. Vad är då förklaringen till allt det lidande som finns i världen?
Varför får människor lida?
Den primära orsaken till att människor får lida är den ofullkomlighet som vi alla har ärvt av den syndfulle Adam. Bibeln förklarar: ”Synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och ... på så sätt spred sig [döden] till alla människor därför att de alla hade syndat.” (Romarna 5:12) Eftersom vi alla härstammar från Adam, blir vi alla sjuka, åldras och dör. — Psalm 41:1, 3; Filipperna 2:25–27.
Skaparen har också gett oss följande ofrånkomliga morallag: ”Bli inte vilseledda: Gud driver man inte gäck med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda; eftersom den som sår med tanke på sitt kött skall skörda förgängelse av sitt kött.” (Galaterna 6:7, 8) En omoralisk livsstil kan följaktligen resultera i känslomässiga problem, oönskade graviditeter och sexuellt överförda sjukdomar. ”Hela 30 procent av alla cancerfall med dödlig utgång [i USA] kan sättas i samband med rökning och lika många med levnadssättet, i synnerhet kostvanor och brist på motion”, förklarar tidskriften Scientific American. En del av de naturkatastrofer som vållar människor lidande är ett resultat av människans misshushållning med jordens resurser. — Jämför Uppenbarelseboken 11:18.
Ja, människan bär själv skulden för en stor del av lidandet. Men eftersom själen inte är odödlig, kan principen ”man får skörda vad man sår” inte användas som ett argument för att människor får lida på grund av sin karma — gärningar som de sägs ha gjort i ett tidigare liv. ”Den som har dött har nämligen blivit frikänd från sin synd”, sägs det i Bibeln. (Romarna 6:7, 23) Syndens verkningar förs alltså inte över till ett liv efter döden.
Satan, Djävulen, är också orsaken till mycket lidande. Det är faktiskt han som styr den här världen. (1 Johannes 5:19) Och som Jesus Kristus förutsade skulle hans lärjungar bli ”föremål för hat från alla för ... [hans] namns skull”. (Matteus 10:22) Det är därför rättfärdiga människor ofta drabbas av fler problem än onda.
I den här världen inträffar likaså vissa händelser som inte har någon synbar orsak. Den snabbaste löpare kan snubbla och förlora loppet. En stark armé kan besegras av en svagare. En vis man kan få svälta därför att han inte lyckas få tag i ett bra arbete. En person som är väl insatt i ett företags organisation och skötsel kanske på grund av omständigheterna inte får möjlighet att använda sin kunskap och kan därför vara fattig. Dugliga personer kan ådra sig de styrandes misshag och därför råka i onåd. Varför är det så? Därför att ”tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla”, svarar den vise kung Salomo. — Predikaren 9:11.
Lidandet var människans lott långt innan hinduiska vise försökte förklara dess existens. Finns det då något hopp om en bättre framtid? Och vilket löfte ger Bibeln dem som redan dött?
En ljus framtid
Skaparen har lovat att han snart skall göra slut på den nuvarande världsordningen som behärskas av Satan. (Ordspråken 2:21, 22; Daniel 2:44) Ett nytt mänskligt samhälle — en rättfärdig ”ny jord” — kommer då att bli verklighet. (2 Petrus 3:13) I denna nya värld kommer ”ingen ... att säga: ’Jag är sjuk.’” (Jesaja 33:24) Till och med döden och allt det lidande som den för med sig kommer att försvinna, för Gud ”skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” — Uppenbarelseboken 21:4.
Beträffande dem som skall få leva i Guds utlovade nya värld förutsade psalmisten: ”Det är de rättfärdiga som kommer att besitta jorden, och de kommer att bo för evigt på den.” (Psalm 37:29) I samma psalm sägs det också att de saktmodiga ”kommer helt visst att finna sin rika förnöjelse i överflödet av frid”. — Psalm 37:11.
Mukundbhai, som nämndes i den första artikeln, har somnat in i döden utan att veta något om Guds underbara löften. Men miljontals människor som har dött utan att känna Gud har möjlighet att få vakna upp i denna fridfulla nya värld, för Gud lovar i sitt ord att det skall ”bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga”. — Apostlagärningarna 24:15; Lukas 23:43.
Det grekiska ord som här översatts med ”uppståndelse” är a·nạ·sta·sis, som ordagrant betyder ”det att resa (sig) upp”, ”det att stå upp”. Uppståndelsen innefattar således ett återaktiverande av individens livsmönster.
Jehova Gud har skapat himmel och jord, och hans vishet har inga gränser. (Job 12:13) Att komma ihåg döda människors livsmönster är inte något problem för honom. (Jämför Jesaja 40:26.) Han är också kärleken personifierad. (1 Johannes 4:8) Han kan därför göra bruk av sitt fullkomliga minne — inte för att straffa de döda för de onda gärningar som de har begått, utan för att väcka dem till liv igen på en paradisisk jord med samma personlighet som de hade innan de dog.
För Mukundbhai och miljontals andra kommer uppståndelsen att innebära att de får träffa sina nära och kära igen. Men den kan också vara till uppmuntran för dem som lever nu. Tänk till exempel på Mukundbhais son, som har lärt känna den underbara sanningen om Gud och hans uppsåt. Vilken tröst det är för honom att veta att hans far inte är fångad i ett så gott som ändlöst kretslopp av återfödelser, som alla är förbundna med ondska och lidanden! Han sover helt enkelt i döden i väntan på en uppståndelse. Hur hänförd känner sig inte hans son när han tänker på att han en dag kan få tala med sin far om de ting som han själv har fått lära sig från Bibeln!
Guds vilja är att ”alla slags människor skall bli räddade och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Timoteus 2:3, 4) Utnyttja den möjligheten och ta reda på hur du, tillsammans med miljontals andra som redan gör Guds vilja, kan få leva för evigt på en paradisisk jord. — Johannes 17:3.
[Infälld text på sidan 7]
”Tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.” — Predikaren 9:11
[Ruta på sidan 6]
Guds personlighet och karmas lag
”Karmas lag”, skrev Mohandas K. Gandhi, ”är obeveklig och ofrånkomlig. Det finns därför knappast någon anledning för Gud att ingripa. Han upprättade den och drog sig, om jag så får uttrycka mig, sedan tillbaka.” Gandhi fann detta förbryllande.
Bibelns löfte om en uppståndelse, däremot, visar att Gud är djupt intresserad av sin skapelse. För att kunna väcka en död människa till liv på en paradisisk jord måste Gud veta och minnas allt om den personen. Gud bryr sig verkligen om var och en av oss. — 1 Petrus 5:6, 7.
[Bild på sidan 5]
Livets hjul, enligt hinduisk uppfattning
[Bild på sidan 8]
Det hopp som Gud ger oss i sitt ord är en uppståndelse