Mishna och Guds lag till Mose

”VI BÖRJAR och får samma intryck som när vi kommer in i ett samtal som redan pågått en lång stund och handlar om ämnen som vi aldrig kan fatta. ... Vi ... känner oss som om vi befinner oss i en transithall på en flygplats någonstans långt borta. Vi förstår orden som människor säger, men vi förstår inte riktigt innebörden i dem och vad det hela rör sig om, och vi är förbryllade framför allt på grund av intensiteten i deras röster.” Så beskriver den judiske forskaren Jacob Neusner den känsla läsarna kan få när de första gången tittar i Mishna. Neusner tillägger: ”Mishna har ingen logisk början, och den slutar abrupt.”

Daniel Jeremy Silver beskriver i boken A History of Judaism Mishna och kallar den för ”den rabbinska judendomens bärande text”. Han säger faktiskt vidare: ”Mishna ersatte Bibeln som den främsta läroboken för fortsatt och kontinuerlig [judisk] utbildning.” Varför kom en bok med en så dunkel text att bli så viktig?

Svaret ligger delvis i detta uttalande som görs i Mishna: ”Mose fick Tora vid Sinai och överlämnade den till Josua, Josua lämnade den till de äldste, och de äldste lämnade den till profeterna. Och profeterna lämnade den till männen i Stora församlingen.” (Avot 1:1) Mishna påstås innehålla upplysningar som Mose fick vid berget Sinai och vara en oskriven del av Guds lag till Israel. Männen i Stora församlingen (senare kallad Sanhedrin) betraktades som en del av en lång rad lärda eller visa män som muntligen vidarebefordrade vissa läror från generation till generation tills dessa slutligen skrevs ner i Mishna. Men stämmer detta med fakta? Vilka skrev egentligen Mishna, och varför gjorde de det? Är innehållet något som Mose verkligen fick vid Sinai? Har Mishna någon betydelse för oss i vår tid?

Judendom utan ett tempel

Tron på en muntlig lag som Gud gett som tillägg till den skrivna Moses lag var okänd då Skrifterna skrevs under inspiration.a (2 Moseboken 34:27) Många hundra år senare var fariséerna den grupp inom judendomen som utvecklade och främjade denna muntliga lag. Under det första århundradet v.t. vände sig sadducéerna och andra judar emot denna icke-bibliska lära. Men så länge som templet i Jerusalem var centrum för judarnas tillbedjan var frågan om en muntlig lag ingen huvudfråga. Tillbedjan i templet gav en viss fasthet och ett visst mått av stabilitet åt varje judes tillvaro.

Men år 70 v.t. ställdes den judiska nationen inför en religiös kris av ofattbara proportioner. Jerusalem förstördes av romerska härar, och över en miljon judar dödades. Templet, som var centrum i deras andliga liv, fanns inte mer. Att leva enligt den mosaiska lagen, som krävde att man frambar offer och att präster tjänade i templet, var omöjligt. Judendomens grundsten var borta. Adin Steinsaltz, som är kännare av Talmud, skriver: ”Efter att romarna år 70 e.v.t. raserat Templet måste hela det religiösa judiska livet omstruktureras.” Och de omstrukturerade det verkligen.

Redan innan templet blev förstört fick Johanan ben Zakkay, en respekterad lärjunge till den fariseiske ledaren Hillel, tillstånd av Vespasianus (som snart skulle bli kejsare) att flytta judendomens andliga centrum och Sanhedrin från Jerusalem till Javne. Som Steinsaltz förklarar föll det efter Jerusalems ödeläggande på Johanan ben Zakkays ”ansvar att inte bara bygga upp en ny nationell samlingspunkt, utan även hjälpa människorna att anpassa sig till en helt ny tillvaro utan Templet, det blev därför nödvändigt att styra in den religiösa aktiviteten i andra banor”. De nya banorna var den muntliga lagen.

När templet nu låg i ruiner, erbjöd sadducéerna och andra judiska sekter inga övertygande alternativ. Fariséerna blev de ledande inom judendomen och absorberade oppositionen. De ledande rabbinerna betonade vikten av enhet och slutade därför att kalla sig fariséer, ett uttryck som förde tankarna till sekter och partisaner. De blev kända som rätt och slätt rabbiner, ”Israels vise”. Dessa vise kom att skapa ett system av trosuppfattningar som skulle inrymma vad som enligt deras föreställning ingick i den muntliga lagen. Det skulle vara av en andlig struktur som var långt mindre sårbar för mänskliga angrepp än templet var.

Befästandet av den muntliga lagen

Även om den rabbinska akademin i Javne (40 kilometer väster om Jerusalem) nu var den förnämsta, började andra akademier som lärde ut den muntliga lagen uppstå på olika platser över hela Israel och till och med så långt bort som i Babylon och i Rom. Men detta skapade problem. Steinsaltz förklarar: ”Så länge alla skriftlärda ännu kunnat samlas under ett tak, och det huvudsakliga lagvärvet företogs i en samlad krets [i Jerusalem], bevarades det vedertagna intakt, men med uppdelning i olika skolor och många läromästare uppstod ... en situation med en mångfald av former och uttryckssätt.”

De som undervisade i den muntliga lagen kallades tannaiter (tannaim), ett uttryck som kommer från ett arameiskt ord, tenạʼ, som betyder ”studera”, ”repetera” eller ”undervisa”. Detta visar att deras metod att lära in och att lära ut den muntliga lagen byggde på ett intensivt repeterande och memorerande. För att göra det lättare att lära sig den muntliga lagen utantill förkortade man varje regel eller tradition till en kort och koncis fras. Ju färre ord, desto bättre. En stiliserad, poetisk form eftersträvades, och man sjöng eller skanderade ofta fraserna. Men reglerna stod inte i någon ordning, och de varierade mycket från lärare till lärare.

Den förste rabbin som gav de många olika muntliga traditionerna en uttrycklig form och struktur var Akiba ben Josef (omkr. 50–135 v.t.). Beträffande honom skriver Steinsaltz: ”Hans samtida jämförde hans bestyr med skördearbetaren som går ut på fältet där han osystematiskt fyller sin korg med allt han kan greppa. Väl hemkommen sorterar han de olika sädesslagen i skilda högar. På liknande sätt förfor Rabbi Akiva med den Muntliga lagen: han granskade och tog till sig allt det oorganiserade materialet varefter han indelade det i preciserade ämnesområden.”

Under det andra århundradet v.t. gjorde judarna — drygt 60 år efter Jerusalems ödeläggande — ett andra stort uppror mot romarna, och det leddes av Bar Kokhba. Även denna gång ledde uppror till stor olycka. Akiba och många av hans lärjungar var bland de närmare en miljon judar som dödades. Allt hopp om att få återuppbygga templet krossades, då den romerske kejsaren Hadrianus förklarade Jerusalem vara förbjudet område för judar, utom på årsdagen av templets förstöring.

De tannaiter som levde efter Akibas tid hade aldrig sett templet i Jerusalem. Men det organiserade studiet av traditionerna i den muntliga lagen blev deras ”tempel” eller centrum för tillbedjan. Det arbete som Akiba och hans lärjungar hade påbörjat när det gällde befästandet av denna struktur av den muntliga lagen togs upp av den siste av tannaiterna, Jehuda ha-Nasi.

Sammanställandet av Mishna

Jehuda ha-Nasi var ättling till Hillel och Gamaliel.b Han föddes under Bar Kokhba-upproret och blev ledare för den judiska menigheten i Israel mot slutet av det andra århundradet och i början av det tredje århundradet v.t. Epitetet ha-Nasi betyder ”fursten”, vilket visar vilken ställning han hade i sina medjudars ögon. Han omtalas ofta som Rabbi. Jehuda ha-Nasi ledde både sin egen akademi och Sanhedrin, först i Bet She’arim och senare i Sepforis i Galileen.

Jehuda ha-Nasi insåg att framtida konflikter med Rom skulle kunna äventyra vidarebefordrandet av den muntliga lagen och beslöt därför att sammanställa den för att garantera att den bevarades. Han samlade i sin akademi den tidens mest framträdande lärde. Varje punkt och tradition i den muntliga lagen debatterades. Efter en summering av dessa diskussioner sammanställdes lagarna och traditionerna i otroligt koncisa fraser, formulerade efter ett strängt mönster av poetisk hebreisk prosa.

Materialet ordnades och sammanställdes i sex större avdelningar, eller ordningar, efter vissa huvudämnen. Jehuda delade sedan in dessa i 63 underavdelningar, traktater. Det andliga verket var nu färdigt. Fram till dess hade dessa traditioner förts vidare muntligt. Men som ett extra skydd vidtogs den slutliga och revolutionerande åtgärden — att sätta allt på pränt. Detta imponerande nya skrivna verk innehöll den muntliga lagen och kallades Mishna. Namnet Mishna kommer från ett hebreiskt ord, sha·nạh, som betyder ”repetera”, ”studera” eller ”undervisa”. Detta ord motsvarar det arameiska ordet tenạʼ, från vilket tan·na·ʼịm kommer, det uttryck som användes om dem som undervisade i Mishna.

Syftet med Mishna var inte att upprätta bestämda skrivna lagar. Syftet var snarare att ta fram undantagen, och den förutsatte att läsaren kände till grundprinciperna. I själva verket var den en sammanfattning av det som diskuterades och lärdes ut i de rabbinska akademierna under Jehuda ha-Nasis tid. Avsikten med Mishna var att den skulle utgöra en disposition av den muntliga lagen för vidare debatter, ett skelett eller en grundstomme som man kunde bygga vidare på.

Mishna är alltså inte något som Mose fick vid berget Sinai, utan snarare något som ger insikt i utvecklingen av den muntliga lagen, vilken fariséerna införde. Upplysningarna i Mishna sprider ett visst ljus över uttalanden som finns i de kristna grekiska skrifterna och över vissa diskussioner mellan Jesus Kristus och fariséerna. Men man bör vara försiktig, eftersom de tankar och idéer som finns i Mishna återspeglar de uppfattningar som judar hade under det andra århundradet v.t. Mishna är bron mellan den andra tempelperioden och Talmud.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 26]

Avdelningarna i Mishna

Mishna är indelad i sex ordningar. Dessa består av 63 mindre böcker, traktater, vilka i sin tur är indelade i kapitel och mishnajot, dvs. paragrafer (inte verser).

1. Zeraim (Jordbrukslagar)

Dessa traktater inbegriper diskussioner om böner uttalade över mat och i samband med jordbruk. De innefattar också regler angående tionde, prästers andelar, axplockning och sabbatsår.

2. Moed (Heliga dagar, högtider)

Traktaterna i denna ordning behandlar lagar angående sabbaten, försoningsdagen och andra högtider.

3. Nashim (Kvinnor, äktenskapslag)

I dessa traktater behandlas äktenskap och skilsmässa, löften, nasirer och fall av misstänkt äktenskapsbrott.

4. Nezikin (Skador och civilrätt)

Traktaterna i den här ordningen behandlar ämnen som rör civilrätt och lagar angående egendom, domstolar och olika former av straff, Sanhedrins funktion, avgudadyrkan, eder och fädernas etik (Avot).

5. Kodashim (Offer)

Dessa traktater behandlar regler angående djuroffer och sädesoffer, men de nämner också templets storlek och olika mått.

6. Toharot (Reningsritualer)

Den här ordningen består av traktater som behandlar rituell renhet, badning, tvättning av händer, hudsjukdomar och olika föremål och deras orenhet.

[Ruta på sidan 28]

Mishna och de kristna grekiska skrifterna

Matteus 12:1, 2: ”Vid den tiden gick Jesus genom sädesfälten på sabbaten. Hans lärjungar blev hungriga och började rycka av ax och äta. När fariséerna såg detta, sade de till honom: ’Titta! Dina lärjungar gör något som man inte har lov att göra på sabbaten.’” De hebreiska skrifterna förbjöd inte det som Jesu lärjungar gjorde. Men i Mishna finner vi en förteckning över 39 aktiviteter som man inte fick ägna sig åt under sabbaten, enligt rabbinerna. — Shabbat 7:2.

Matteus 15:3: ”Till svar sade han [Jesus] till dem: ’Och ni, varför överträder ni Guds befallning på grund av er tradition?’” Mishna bekräftar att man hade denna inställning. (Sanhedrin 11:3) Vi läser: ”Större eftertryck läggs vid [efterlevnad av] de skriftlärdas ord än vid [efterlevnad av den skrivna] lagens ord. Om en man säger: ’Det finns ingen skyldighet att bära fylakterier’ och därmed överträder orden i Lagen, är han inte straff värd; [men om han säger]: ’Det bör finnas fem fack i dem’ och därmed gör ett tillägg till de skriftlärdas ord, är han straff värd.” — Herbert Danby: The Mishnah, sidan 400.

Efesierna 2:14: ”Han [Jesus] är vår frid, han som gjorde de båda parterna till ett och rev skiljemuren mellan dem.” Mishna säger: ”På tempelberget fanns ett galler (soreg), som var tio handsbredder högt.” (Middot 2:3) Icke-judar var förbjudna att gå in bakom detta galler och så träda in på de inre förgårdarna. Aposteln Paulus kan på ett symboliskt sätt ha anspelat på denna mur, när han skrev till efesierna år 60 eller 61 v.t., då denna mur eller detta galler fortfarande fanns kvar. Den symboliska muren var lagförbundet, vilket under lång tid hade skilt judar från icke-judar. Men på grundval av Kristi död år 33 v.t. utplånades den muren.