Det finns inget bättre än sanningen
Berättat av G. N. van der Bijl
I juni 1941 överlämnades jag till Gestapo och fördes till koncentrationslägret Sachsenhausen nära Berlin. Där blev jag, som fånge nummer 38190, kvar till den beryktade dödsmarschen i april 1945. Men låt mig, innan jag berättar om detta, förklara hur jag kom att bli fånge.
JAG föddes i Rotterdam i Nederländerna kort efter första världskrigets utbrott år 1914. Min far arbetade vid järnvägen, och från vår lilla lägenhet, som låg nära järnvägen, kunde jag mot slutet av kriget år 1918 se många ambulanståg rusa förbi, vilka utan tvivel var fyllda med sårade soldater, som forslades hem från fronten.
Vid 12 års ålder slutade jag skolan och skaffade mig ett arbete. Åtta år senare mönstrade jag på ett passagerarfartyg som steward, och under de fyra följande åren seglade jag mellan Nederländerna och USA.
Sommaren 1939, då ett nytt världskrig hotade, skaffade jag mig boken Framtidens regering, som en man erbjöd mig, när han kom ombord på vårt fartyg som låg i docka i New Yorks hamn. När jag kom tillbaka till Rotterdam började jag söka arbete på land, eftersom livet till sjöss inte längre verkade tryggt. Den 1 september invaderade så Tyskland Polen, och nationerna kastades in i andra världskriget.
Jag lär känna Bibelns sanning
När jag en söndagsförmiddag i mars 1940 besökte min bror och hans hustru, ringde ett Jehovas vittne på dörren. Jag berättade för honom att jag redan hade boken Framtidens regering och frågade honom om himlen och om vilka som kommer dit. Jag fick så tydliga och förnuftiga svar att jag sade till mig själv: ”Detta måste vara sanningen.” Jag gav honom min adress och inbjöd honom att besöka mig i mitt hem.
Efter endast tre besök, då vi ingående hade resonerat om Bibeln, började jag följa med detta vittne i predikoarbetet från hus till hus. När vi kom fram till distriktet visade han mig var jag skulle börja, och så fick jag gå på egen hand. Det var så många introducerades i predikoarbetet på den tiden. Jag fick rådet att aldrig erbjuda litteratur så att det kunde synas från gatan. Det gällde att vara försiktig på den tiden i början av kriget.
Tre veckor senare, den 10 maj 1940, invaderade den tyska armén Nederländerna, och den 29 maj förklarade rikskommissarie Seyss-Inquart att Jehovas vittnens organisation var förbjuden. Vi träffades nu bara i små grupper, och vi såg till att hålla våra mötesplatser hemliga. Det som särskilt styrkte oss var besöken av de resande tillsyningsmännen.
Jag var storrökare, när jag träffade det vittne som studerade med mig, och när jag erbjöd honom en cigarett och upptäckte att han inte rökte sade jag: ”Jag skulle aldrig kunna sluta röka!” Men kort därefter, när jag gick gatan fram, tänkte jag: ”Om jag skall bli ett vittne, så vill jag bli ett verkligt vittne.” Och därför rökte jag aldrig mer.
Jag tar ståndpunkt för sanningen
I juni 1940, mindre än tre månader efter det att jag hade träffat vittnet vid min brors dörr, blev jag döpt som ett tecken på mitt överlämnande åt Jehova. Några månader senare, i oktober 1940, började jag i heltidstjänsten som pionjär. Jag fick då en så kallad pionjärjacka, dvs. en jacka som hade många fickor för böcker och broschyrer och som kunde bäras under en överrock.
Jehovas vittnen blev praktiskt taget redan från början av den tyska ockupationen systematiskt jagade och arresterade. En förmiddag i februari 1941 var jag och några andra vittnen ute i tjänsten på fältet. De och jag arbetade åt var sitt håll runt ett kvarter, så att vi skulle mötas. När jag efter ett tag gick för att se varför de aldrig kom, mötte jag en man som frågade: ”Har ni också några av de där små böckerna?”
”Ja”, svarade jag, varvid han arresterade mig och förde mig till polisstationen. Jag hölls häktad i närmare fyra veckor. Flertalet poliser var vänliga. Så länge någon inte hade överlämnats till Gestapo kunde han bli frigiven genom att bara underteckna en skriven deklaration om att aldrig mer sprida biblisk litteratur. När jag uppmanades att underteckna en sådan deklaration sade jag: ”Jag skulle inte skriva på, om ni så erbjöd mig en eller två miljoner gulden.”
Efter ett tag överlämnades jag till Gestapo, och därefter fördes jag till koncentrationslägret Sachsenhausen i Tyskland.
Livet i Sachsenhausen
När jag i juni 1941 anlände till Sachsenhausen fanns där redan omkring 150 vittnen, flertalet tyskar. Vi nya fångar fördes till den avdelning i lägret som kallades Isoleringsavdelningen. Där tog våra kristna bröder oss under sina vingars skugga och förberedde oss på vad som väntade. En vecka senare kom fler vittnen från Nederländerna. Det första vi fick göra var att från klockan sju på morgonen till sex på kvällen stå på ett och samma ställe framför barackerna. Ibland fick fångarna göra detta varje dag i en hel vecka eller mer.
Trots den hårda behandlingen insåg bröderna vikten av att förbli organiserade och att inhämta andlig näring. Någon fick varje dag i uppgift att förbereda tankar om en bibeltext. Därefter gick vittnena enskilt fram till denne på gårdsplanen för att höra vad han hade förberett. På ett eller annat sätt lyckades man regelbundet smuggla in litteratur i lägret, och vi kunde faktiskt församlas varje söndag och studera biblisk litteratur tillsammans.
På något sätt hade man lyckats smuggla in boken Barnen, som sommaren 1941 hade getts ut vid konventet i Saint Louis i USA, i Sachsenhausen. För att man inte så lätt skulle kunna upptäcka och förstöra boken tog vi isär den och lät de olika delarna cirkulera bland bröderna, så att alla i tur och ordning kunde få läsa den.
Efter ett tag upptäckte lägerledningen att vi vittnen höll möten, vilket ledde till att man delade upp oss och satte oss i olika baracker. Detta gav oss ett enastående tillfälle att predika för andra fångar, vilket medförde att många polacker, ukrainare och andra tog emot sanningen.
Nazisterna gjorde ingen hemlighet av att de hade för avsikt att bryta ner eller döda bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. De utsatte oss därför för en oerhörd press. Man talade om för oss att vi kunde bli fria, om vi bara undertecknade en deklaration i vilken vi avsvor oss vår tro. Några bröder började resonera som så: ”Om jag är fri, kan jag göra mer i Jehovas tjänst.” Men även om några få skrev under, så förblev flertalet trogna, trots alla umbäranden, all förödmjukelse och all misshandel. Några av dem som skrev under hörde vi aldrig mer av. Men lyckligtvis kom andra längre fram på bättre tankar och är fortfarande aktiva vittnen.
Vi tvingades regelbundet bevittna hur andra fångar utsattes för brutala kroppsstraff, till exempel 25 slag med en käpp. En gång tvingades vi bevittna hur fyra män avrättades genom hängning. Detta är sådant som påverkar en människa djupt. En lång stilig broder, som bodde i samma barack som jag, sade till mig: ”Innan jag kom hit svimmade jag så fort jag fick se blod. Men nu har jag blivit härdad.” Men även om vi hade blivit härdade, blev vi inte känslokalla. Jag måste säga att jag aldrig hyste agg eller kände hat mot våra förföljare.
Efter att en tid ha arbetat i ett arbetslag blev jag sjuk med hög feber och fick läggas in på sjukhuset. Det var antagligen den omvårdnad och hjälp jag där fick av en omtänksam norsk läkare och en tjeckoslovakisk sjuksköterska som räddade mitt liv.
Dödsmarschen
I april 1945 stod det klart att Tyskland skulle förlora kriget. De västallierade ryckte snabbt fram från väster och sovjettrupperna från öster. Det var omöjligt för nazisterna att inom några dagar och utan att lämna några spår efter sig likvidera och få bort kropparna av de hundratusentals fångarna i koncentrationslägren. De beslöt därför att låta döda de sjuka fångarna och att föra resten av fångarna till de närmaste hamnarna. Där planerade de att lasta dem på fartyg som de sedan skulle sänka i havet.
Kvällen den 20 april började marschen från Sachsenhausen med omkring 26.000 fångar. Innan vi lämnade lägret hämtade vi våra sjuka bröder från sjukhuset. Vi lyckades få tag på en vagn som vi kunde transportera dem på. Vi var sammanlagt 230 stycken från sex olika länder. Bland de sjuka var broder Arthur Winkler, som hade medverkat mycket till utbredningen av verksamheten i Nederländerna. Vi vittnen, som bildade eftertruppen i marschen, uppmuntrade hela tiden varandra att fortsätta framåt.
Den första etappen marscherade vi i 36 timmar utan avbrott. På grund av ren utmattning och min dåliga kondition somnade jag faktiskt medan jag gick. Men att vila sig eller bli efter var uteslutet, eftersom man då riskerade att bli skjuten av vakterna. På nätterna sov vi på de öppna fälten eller i skogarna. Vi hade nästan ingen mat alls. När hungern blev alltför svår, slickade jag på den tandkräm som vi hade fått av svenska Röda korset.
Vid ett tillfälle, då de tyska vakterna inte riktigt visste var de ryska och amerikanska trupperna befann sig, slog vi läger i skogen i fyra dagar, vilket visade sig vara tursamt, eftersom det gjorde att vi inte kom fram till Lübeckbukten i tid för att gå ombord på de fartyg som skulle ha fört oss till vår grav i havet. Efter 12 dagar och en marsch på omkring 20 mil kom vi till sist fram till Crivitzskogen, inte så långt från staden Schwerin, omkring 5 mil från Lübeck.
Vi hade ryssarna till höger och amerikanerna till vänster. Mullret från kanonerna och den oavbrutna skottlossningen sade oss att vi var nära frontlinjerna. De tyska vakterna greps av panik. Några flydde, och i hopp om att inte bli igenkända bytte andra ut sina militäruniformer mot fångdräkter, som de hade tagit av de döda. Mitt i allt detta kaos samlades vi vittnen för att be om vägledning.
De bröder som hade ledningen beslöt att vi tidigt nästa morgon skulle ge oss av i riktning mot de amerikanska trupperna. Alla vittnen hade överlevt dödsmarschen, och det trots att närmare hälften av de fångar som hade påbörjat den hade dött eller blivit dödade utefter vägen.
Jag fick skjuts av några kanadensiska militärer till staden Nijmegen, där en syster till mig bodde. Men när jag kom fram till hennes adress och upptäckte att hon hade flyttat, började jag gå mot Rotterdam. Lyckligtvis blev jag utefter vägen erbjuden skjuts i ett privatägt fordon som förde mig direkt till min destination.
Sanningen har varit mitt liv
Redan samma dag som jag kom fram till Rotterdam ansökte jag om att få bli pionjär igen. Tre veckor senare var jag på mitt distrikt i staden Zutphen, där jag tjänade i ett och ett halvt år. Under den tiden återfick jag en del av mina fysiska krafter. Därefter blev jag förordnad som kretstillsyningsman, som resande tjänare kallas. Några månader senare inbjöds jag till Vakttornets Bibelskola Gilead i South Lansing i staten New York. Efter att i februari 1949 ha utexaminerats från den skolans 12:e klass sändes jag till Belgien.
Jag har haft olika uppdrag i min tjänst här i Belgien. Jag har bland annat tjänat i närmare åtta år vid avdelningskontoret, och i resetjänsten, både som krets- och områdestillsyningsman, har jag tjänat i årtionden. År 1958 gifte jag mig med Justine, som blev min reskamrat. Nu på ålderns höst har jag fortfarande glädjen att kunna tjäna i begränsad utsträckning som tillfällig resande tillsyningsman.
När jag ser tillbaka på min tjänst, kan jag i sanning säga: ”Det finns inget bättre än sanningen.” Det har naturligtvis inte alltid varit så lätt. Jag har insett att jag behövt lära mig av mina misstag och brister. När jag talar med ungdomar säger jag därför ofta: ”Du kommer också att begå misstag och kanske rentav synda allvarligt, men ljug aldrig om det. Resonera med dina föräldrar eller någon äldste om saken och gör sedan de förändringar som behövs.”
Under mina närmare 50 år av heltidstjänst i Belgien har jag haft privilegiet att få se personer som jag har känt sedan de var barn nu tjäna som äldste och kretstillsyningsmän. Och jag har fått se de omkring 1.700 förkunnarna av Guds kungarike i landet växa till över 27.000.
Jag frågar: ”Finns det något mer välsignat sätt att leva än att tjäna Jehova?” Nej, det har det aldrig funnits, och det kommer det heller aldrig att finnas. Jag ber att Jehova skall fortsätta att vägleda och välsigna min hustru och mig, så att vi kan få fortsätta att tjäna honom för evigt.
[Bild på sidan 26]
Min hustru och jag strax efter vårt giftermål år 1958