Respekterar du deras värdighet?
LIKT boskap föstes infödda afrikaner ombord på båtar och stuvades in i otroligt smutsiga och stinkande lastrum för att sedan skeppas över till Nord- och Sydamerika. Åtminstone hälften av dessa afrikaner väntades dö innan de nådde destinationsorten. Familjemedlemmar skildes grymt åt för att aldrig återse varandra. Slavhandeln är en av de mest tragiska händelserna i historien i fråga om grymheter som människor har begått mot varandra. Andra sådana händelser inträffade när mäktiga erövrare grymt underkuvade försvarslösa infödingsfolk.
Det kan vara mer brutalt att beröva någon hans värdighet än att slå honom bokstavligen. Det är mentalt nedbrytande. Även om slavhandeln har avskaffats i de flesta länder, fortsätter människor att skymfa varandras mänskliga värdighet, kanske på mera försåtliga sätt.
Sanna kristna däremot strävar efter att lyda Jesu Kristi förmaning att de skall älska sin nästa som sig själva. Därför frågar de sig: ”Respekterar jag andras värdighet?” — Lukas 10:27.
Värdigheten exemplifieras
Värdighet är, enligt en ordbok, egenskapen eller tillståndet att vara värdig, ärad eller aktad. Vilken passande beskrivning av Jehova Guds, den universelle Suveränens, ställning! Bibeln förbinder ständigt Jehova Gud och hans suveränitet med värdighet. Mose, Jesaja, Hesekiel, Daniel, aposteln Johannes och andra fick förmånen att se inspirerade syner av den Högste och hans himmelska hov, och de beskriver alltid sina syner i ordalag som vittnar om majestätisk storslagenhet och värdighet. (2 Moseboken 24:9–11; Jesaja 6:1; Hesekiel 1:26–28; Daniel 7:9; Uppenbarelseboken 4:1–3) Kung David lovordade Jehova i en bön: ”Dig, o Jehova, tillhör storheten och väldigheten och skönheten och högheten och värdigheten; ty allt i himlarna och på jorden är ditt.” (1 Krönikeboken 29:11) Ja, ingen annan är värd större ära och aktning än Jehova Gud.
När Jehova skapade människan till sin avbild, enligt sin likhet, gav han henne ett mått av värde, självaktning och värdighet. (1 Moseboken 1:26) Vi bör därför i vårt umgänge med andra visa var och en tillbörlig ära och respekt. När vi gör detta, erkänner vi i själva verket källan till den mänskliga värdigheten, Jehova Gud. — Psalm 8:4–9.
Värdigheten i familjen
Aposteln Petrus, som var gift, förmanade under inspiration kristna män att visa sina hustrur ”ära som ett svagare kärl”. (1 Petrus 3:7; Matteus 8:14) Aposteln Paulus sade: ”Å andra sidan bör hustrun ha djup respekt för sin man.” (Efesierna 5:33) Det är alltså ett krav i Bibeln att gifta par skall visa varandra ära och att de skall respektera varandras värdighet. Hur kan de göra det?
Alldeles som vatten vederkvicker en växande planta, kan omtänksamma ord och vänliga gester man och hustru emellan, offentligt och privat, bygga upp deras nära förhållande. Skarpa, förolämpande verbala angrepp eller vanvördiga, sarkastiska anmärkningar, som man ofta kan höra i situationskomedier på TV, är å andra sidan nedbrytande. De kan väcka känslor av värdelöshet, missmod och harm; de kan till och med ge känslomässiga sår som inte läks så lätt.
Att man respekterar andras värdighet betyder också att man accepterar dem som de är och inte försöker forma dem efter ett orealistiskt ideal eller gör orättvisa jämförelser mellan dem och andra. Detta är särskilt viktigt man och hustru emellan. Där man fritt och öppet kan kommunicera med varandra och ge uttryck åt sina tankar, utan att vara rädd för att bli kritiserad eller uppläxad, befrämjas den nära förtroligheten. När man kan vara sig själv i äktenskapet, blir hemmet verkligen en tillflyktsort undan den grymma och hårda världen utanför.
Bibeln uppmanar barnen att respektera och lyda sina föräldrar. Visa och kärleksfulla föräldrar i sin tur gör väl i att respektera sina barns värdighet. Att föräldrarna uppriktigt berömmer barnen när de uppför sig väl och tålmodigt tillrättavisar dem, när så behövs, betyder mycket när det gäller att inskärpa hos barnen ”Jehovas ... allvarliga förmaning”. Men ständig kritik, skrik och förödmjukande tillmälen som ”din idiot” eller ”din dumbom” kommer endast att irritera barnen. — Efesierna 6:4.
En kristen äldste och familjefar, som har uppfostrat tre söner och tre döttrar, säger: ”I Rikets sal gav vi våra barn nödvändig tillrättavisning så tyst som möjligt. En liten knuff eller en sträng, varnande blick brukade räcka. Om vi behövde ge allvarligare tillrättavisning, gjorde vi det hemma i enrum, så att inte de andra barnen på mötet såg det. Nu, när barnen är äldre, inbegriper tillrättavisningen att vi ger dem kärleksfulla, visa råd från Guds ord efter vars och ens behov. Vi försöker vara diskreta, och på så sätt respekterar vi deras värdighet och rätt att inte bli utlämnade.”
Behovet av ett gott uppförande i familjen, i ord och handling, får inte förbises. Att man känner varandra bör inte ge anledning till att inte använda sådana ord som ”var så god”, ”tack så mycket”, ”förlåt mig” och ”jag är ledsen”. Ett gott uppförande är grundläggande både för att man skall kunna bevara sin egen värdighet och respektera andras.
Värdigheten i den kristna församlingen
”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag vederkvicka er”, sade Jesus. (Matteus 11:28) De förtryckta, de nedstämda, ja till och med de små barnen kände en oemotståndlig dragning till Jesus. Dessa människor var föraktade av dåtidens förmätna och egenrättfärdiga prästerskap och ledare, men i Jesus fann de någon som visade dem den värdighet de förtjänade.
Som Jesu efterföljare vill vi också vara en källa till vederkvickelse för våra medtroende. Det betyder att vi söker efter tillfällen att bygga upp dem genom vårt tal och våra handlingar. Det är alltid lämpligt att vi i våra samtal är frikostiga med vänliga och positiva ord. (Romarna 1:11, 12; 1 Thessalonikerna 5:11) Vi visar att vi är lyhörda för andras känslor när vi är försiktiga med vad vi säger och hur vi säger det. (Kolosserna 4:6) Lämplig klädsel och god ton vid kristna möten återspeglar också djup respekt för Guds värdighet, för hans tillbedjan och för våra medtroende.
Jesus respekterade människors värdighet också när han gjorde dem tjänster. Han sökte aldrig upphöja sig själv på andras bekostnad eller genom att förödmjuka andra. När en spetälsk man kom fram till Jesus och bad Jesus bota honom, visade han inte den här mannen ifrån sig som oren och ovärdig. Han gjorde inte heller något märkvärdigt av att han botade honom för att få uppmärksamhet. När den spetälske tiggde och bad Jesus: ”Herre, om du bara vill, kan du göra mig ren”, visade han i stället honom värdighet genom att säga till honom: ”Jag vill.” (Lukas 5:12, 13) Det är verkligen en glädje att inte bara kunna hjälpa dem som är i behov av hjälp, utan också försäkra dem om att de är önskade och älskade och inte någon börda. De blyga, de nedslagna och handikappade förbises, undviks och förödmjukas ofta i världen. Men de bör finna sant kamratskap och få erkännande bland sina kristna bröder och systrar. Vi måste göra vad vi kan för att bidra till en sådan anda.
Jesus älskade sina lärjungar som ”sina egna”, och han gjorde det ”intill slutet”, trots deras brister och egenheter. (Johannes 13:1) Han såg att de hade ett rent hjärta och var helhjärtat hängivna hans Fader. På samma sätt bör vi aldrig tillskriva våra medtroende onda motiv, bara för att de kanske inte gör saker och ting som vi skulle göra det eller därför att deras vanor och personligheter irriterar oss. Respekten för våra bröders värdighet får oss att älska och acceptera dem som de är, i förvissning om att de också älskar Jehova och tjänar honom med ett rent motiv. — 1 Petrus 4:8–10.
Särskilt de äldste bör akta sig för att vålla dem som har anförtrotts i deras vård onödiga bekymmer. (1 Petrus 5:2, 3) När de sammanträffar med en församlingsmedlem som har gjort sig skyldig till synd, skulle det vara hänsynsfullt av dem att uttrycka sig i vänliga och omtänksamma ordalag och undvika att i onödan ställa besvärande frågor. (Galaterna 6:1) Även om det är på sin plats att ge syndaren sträng tillrättavisning och tuktan, fortsätter de äldste att behandla honom med den värdighet och självaktning som han har rätt till. — 1 Timoteus 5:1, 2.
Den personliga värdigheten
Eftersom Gud har skapat oss till sin avbild, enligt sin likhet, måste vi i vårt dagliga liv, i den utsträckning det är möjligt, återspegla Guds storslagna egenskaper, däribland hans värdighet. (1 Moseboken 1:26) I budet om att vi skall älska vår nästa som oss själva är det underförstått att vi skall tillmäta oss själva ett mått av personlig värdighet och självaktning. (Matteus 22:39) Om vi vill att andra skall behandla oss med värdighet och respekt, måste vi visa att vi förtjänar att bli behandlade så.
För att vi skall kunna bevara vår självaktning och värdighet är det viktigt att vi alltid har ett rent samvete. Ett dåligt samvete och skuldkänslor kan lätt ge upphov åt känslor av värdelöshet, frustration och missmod. Om någon har begått en allvarlig synd, bör han därför omedelbart vidta åtgärder för att ändra sinne och söka andlig hjälp hos de äldste för att få erfara ”vederkvickelsens tider ... från Jehovas person”. En del av vederkvickelsen består i att man återfår sin värdighet och självaktning. — Apostlagärningarna 3:19.
Men det är bättre att vi ständigt anstränger oss för att skydda vårt genom Bibeln övade samvete och inte låter någonting fläcka ner det eller försvaga det. Att vi utövar självbehärskning inom alla områden av vårt dagliga liv — när det gäller mat, dryck, affärsverksamhet, underhållning, samvaro med det motsatta könet — kommer att hjälpa oss att bevara ett rent samvete och återspegla Guds härlighet och hans värdighet i vårt liv. — 1 Korinthierna 10:31.
Men vad händer om vi inte lyckas bli av med våra skuldkänslor för de misstag som vi har begått? Eller om minnen av övergrepp som vi har blivit utsatta för fortsätter att plåga oss? Sådana känslor kan få oss att förlora vår värdighet och göra oss mycket deprimerade. Så trösterika kung Davids ord i Psalm 34:18 är: ”Jehova är nära dem som har ett nedbrutet hjärta; och dem som har en krossad ande räddar han.” Jehova är redo och villig att stödja sina tjänare som försöker övervinna depressioner och känslor av värdelöshet. Genom ödmjuk bön till Gud och genom att söka hjälp hos andligen kvalificerade personer, exempelvis kristna föräldrar, äldste och andra mogna förkunnare i församlingen, kan man återupprätta sin självaktning och sin värdighet. — Jakob 5:13–15.
Men vi måste skilja mellan personlig värdighet och högdragenhet. I Bibeln ges rådet att man inte skall ”tänka högre om sig själv än man bör tänka, utan att tänka med sunt förstånd, var och en såsom Gud har tilldelat honom ett mått av tro”. (Romarna 12:3) Även om det är tillbörligt att odla självaktning, vill vi inte överskatta vårt egenvärde eller förväxla den mänskliga värdigheten med de själviska och extrema försök som somliga gör för att rädda ansiktet.
Ja, att visa respekt för andras värdighet är ett kristet krav. Våra familjemedlemmar och medkristna är värda och förtjänar vår respekt, ära och aktning. Jehova har tilldelat var och en av oss ett mått av värdighet och ära, något som vi alla bör erkänna och värna om. Men framför allt måste vi visa djup vördnad för vår himmelske Faders, Jehova Guds, överlägsna värdighet och majestät.
[Bild på sidan 31]
Ungdomar kan visa respekt för de handikappade