Förmätenhet leder till vanära

”Har förmätenhet kommit? Då kommer vanära; men vishet är hos de blygsamma.” — ORDSPRÅKEN 11:2.

1, 2. Vad är förmätenhet, och hur har den lett till olycka?

EN AVUNDSJUK levit leder en upprorisk hop mot dem som har fått myndighet av Jehova. En ärelysten kungason smider ränker för att tillskansa sig sin fars tron. En otålig kung nonchalerar Guds profets tydliga anvisningar. Dessa tre israeliter har alla ett gemensamt drag, nämligen förmätenhet.

² Förmätenhet är en egenskap i hjärtat, och den utgör ett allvarligt hot mot oss alla. (Psalm 19:13) En förmäten person tar sig fräckt friheter, vilket ofta leder till olycka. Förmätenhet har faktiskt bringat kungar och världsvälden på fall. (Jeremia 50:29, 31, 32; Daniel 5:20) Den har även fått somliga av Jehovas tjänare på fall.

3. Hur kan vi få kännedom om farorna med förmätenhet?

³ Det är av goda skäl som Bibeln säger: ”Har förmätenhet kommit? Då kommer vanära; men vishet är hos de blygsamma.” (Ordspråken 11:2) Bibeln innehåller exempel som bekräftar sanningen i detta ordspråk. Genom att undersöka några av dessa får vi hjälp att inse faran med att man går utöver sina befogenheter. Låt oss därför begrunda hur avund, ärelystnad och otålighet fick de tre män som nämndes i början att handla förmätet, något som ledde till vanära för dem.

Kora, en avundsjuk upprorsmakare

4. a) Vem var Kora, och vilka historiska händelser var han utan tvivel med om? b) Vad anstiftade Kora när han hade kommit upp i åren?

⁴ Kora var en levit i Kehats släktlinje och kusin till Mose och Aron. Han var av allt att döma lojal mot Jehova i årtionden. Han tillhörde dem som fick förmånen att genom ett underverk bli befriade genom Röda havet, och han tog antagligen senare del i att verkställa Jehovas dom över de kalvdyrkande israeliterna vid berget Sinai. (2 Moseboken 32:26) Men så småningom anstiftade Kora ett uppror mot Mose och Aron, i vilket rubeniterna Datan, Abiram och On samt 250 israelitiska hövdingar också tog del.a De sade till Mose och Aron: ”Nu får det vara nog för er del, ty hela menigheten är helig, allesammans är det, och Jehova är mitt ibland dem. Varför skulle ni då upphöja er över Jehovas församling?” — 4 Moseboken 16:1–3.

5, 6. a) Varför gjorde Kora uppror mot Mose och Aron? b) Varför kan man säga att Kora antagligen underskattade sin egen plats i Guds anordning?

⁵ Varför gjorde Kora uppror efter att ha varit trogen i många år? Det var förvisso inte för att Mose, som ”var den ojämförligt saktmodigaste av alla de människor som var på markens yta”, var förtryckande i sitt sätt att leda Israel. (4 Moseboken 12:3) Det verkar i stället som om Kora var avundsjuk på Mose och Aron och förbittrad över den framträdande ställning som de hade, och detta fick honom att säga att de egenmäktigt och själviskt hade upphöjt sig över församlingen, något som var helt felaktigt. — Psalm 106:16.

⁶ Problemet var nog också att Kora inte uppskattade de privilegier han hade i Guds anordning. De kehatitiska leviterna var visserligen inte präster, men de var lärare i Guds lag. Det var också de som bar tältboningens inventarier och redskap, när dessa skulle transporteras. Detta var ingen obetydlig uppgift, eftersom de heliga redskapen inte kunde hanteras av andra än dem som var religiöst och moraliskt rena. (Jesaja 52:11) Vid sitt möte med Kora frågade Mose därför i själva verket: Betraktar du ditt uppdrag som något så vardagligt att du också måste uppnå prästadömet? (4 Moseboken 16:9, 10) Kora insåg inte att den största äran är att få tjäna Jehova i trohet enligt hans anordning och inte att uppnå någon viss status eller ställning. — Psalm 84:10.

7. a) Hur tog Mose itu med Kora och hans män? b) Hur fick Koras uppror ett katastrofalt slut?

⁷ Mose uppmanade Kora och hans män att följande morgon församlas vid mötestältet med fyrfat och rökelse. Då Kora och hans män inte var präster, var de inte bemyndigade att offra rökelse. Om de därför, efter att ha haft hela natten på sig att tänka över saken, ändå skulle komma med fyrfat och rökelse, så skulle detta tydligt visa att de fortfarande menade att de hade rätt att tjäna som präster. När de följande morgon inställde sig med detta, gav därför Jehova med rätta uttryck åt sin vrede. ”Jorden öppnade sin mun och började uppsluka” rubeniterna. De övriga, bland dem Kora, förtärdes av eld från Gud. (5 Moseboken 11:6; 4 Moseboken 16:16–35; 26:10) Koras förmätenhet ledde till den största vanäran, Guds ogillande!

Motstå ”benägenheten för avund”

8. Hur kan en ”benägenhet för avund” komma till uttryck bland de kristna?

⁸ Berättelsen om Kora är till varning för oss. Eftersom en ”benägenhet för avund” finns hos oss ofullkomliga människor, kan detta också komma till uttryck i den kristna församlingen. (Jakob 4:5) Vi skulle till exempel kunna börja tänka på sådant som ställningar och i likhet med Kora bli avundsjuka på dem som har privilegier som vi åstundar. Eller vi skulle kunna bli lika Diotrefes i den kristna församlingen under det första århundradet, en man som var mycket kritisk till apostlarnas myndighet, tydligen därför att han själv ville bestämma. Johannes skrev faktiskt att Diotrefes tyckte om att ”inta främsta platsen”. — 3 Johannes, vers 9.

9. a) Vilken inställning till uppgifter och ansvar i församlingen måste vi undvika? b) Hur bör vi se på vår plats i Guds anordning?

⁹ Det är naturligtvis inte fel av en kristen man att trakta efter uppgifter och ansvar i församlingen, något som Paulus till och med uppmuntrade till. (1 Timoteus 3:1) Men vi bör aldrig betrakta tjänsteprivilegier som utmärkelser — som om vi genom att ha uppnått dem skulle ha klättrat upp några pinnhål på en så kallad karriärstege. Kom ihåg att Jesus sade: ”Vemhelst som vill bli stor bland er, han skall vara er tjänare, och vemhelst som vill vara först bland er, han skall vara er slav.” (Matteus 20:26, 27) Det är uppenbart att det skulle vara fel att avundas dem som har större ansvar, som om vårt värde inför Gud var beroende av vår ”rang” i hans organisation. Jesus sade: ”Ni [är] alla ... bröder.” (Matteus 23:8) Ja, antingen man är förkunnare eller pionjär, är nyligen döpt eller under många år har bevarat sin ostrafflighet, så har alla som helhjärtat tjänar Jehova en dyrbar plats i hans anordning. (Lukas 10:27; 12:6, 7; Galaterna 3:28; Hebréerna 6:10) Det är verkligen en välsignelse att få arbeta skuldra vid skuldra med miljoner andra som vinnlägger sig om att tillämpa Bibelns råd: ”Bind ... om er med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra.” — 1 Petrus 5:5.

Absalom, en ärelysten opportunist

10. Vem var Absalom, och hur försökte han ställa sig in hos dem som kom till kungen för att få ett domslut?

¹⁰ Absalom, kung Davids tredje son, är ett talande exempel på ärelystnad. Denne ränksmidande opportunist försökte ställa sig in hos dem som kom till kung David för att få ett domslut. Först antydde han att David var likgiltig för deras situation. Sedan slutade han att linda in sina avsikter och sade rakt på sak i en mässande ton: ”O att jag vore satt till domare i landet, så att var och en som råkar ha en rättssak eller domssak kunde komma till mig! Då skulle jag sannerligen skipa rättvisa åt honom.” Absaloms listiga inställsamhet kände inga gränser, för berättelsen lyder: ”Det skedde också, när en man gick fram för att böja sig ner för honom, att han sträckte ut sin hand och grep tag i honom och kysste honom. Och Absalom fortsatte att göra sådant mot alla israeliter som brukade komma till kungen för att få ett domslut.” Vad ledde detta till? ”Absalom fortsatte att stjäla Israels mäns hjärta.” — 2 Samuelsboken 15:1–6.

11. Hur försökte Absalom tillskansa sig Davids tron?

¹¹ Absalom var fast besluten att tillskansa sig kungamakten från sin far, David. Fem år tidigare hade han låtit mörda Davids äldste son, Amnon, till synes som hämnd för att denne våldtagit hans syster Tamar. (2 Samuelsboken 13:28, 29) Men Absalom kan redan då ha haft siktet inställt på tronen och betraktat mordet på Amnon som ett bekvämt sätt att bli av med en rival.b I vilket fall som helst lät Absalom, när tiden var mogen, utropa sig själv till kung över hela landet. — 2 Samuelsboken 15:10.

12. Förklara hur Absaloms förmätenhet ledde till vanära.

¹² Absalom hade framgång under någon tid, för ”konspirationen blev allt starkare, och folket hos Absalom växte ständigt i antal”. Kung David tvingades till slut att fly för sitt liv. (2 Samuelsboken 15:12–17) Absaloms karriär fick dock ett tvärt slut, när han dödades av Joab och kastades i en håla som täcktes över med stenar. Tänka sig, denne ärelystne man som så önskade att bli kung fick vid sin död inte ens en anständig begravning!c Förmätenhet ledde verkligen till vanära i Absaloms fall. — 2 Samuelsboken 18:9–17.

Sky självisk ärelystnad

13. Hur kan en ärelysten anda slå rot i en kristens hjärta?

¹³ Absaloms erövring av makten och hans efterföljande fall är till lärdom för oss i våra dagar. I en värld med mördande konkurrens är det vanligt att människor smickrar sina överordnade och försöker ställa sig in hos dem bara för att göra intryck eller kanske för att vinna någon förmån eller befordran. Samtidigt kan de komma med skrytsamma försäkranden till sina underordnade i hopp om att ställa sig in också hos dessa för att få deras ynnest och stöd. Om vi inte är försiktiga, kan en sådan ärelysten anda slå rot i vårt hjärta. Detta var tydligen vad som hände med några personer i den kristna församlingen under det första århundradet, vilket fick apostlarna att kraftfullt varna för dem. — Galaterna 4:17; 3 Johannes, vers 9, 10.

14. Varför bör vi undvika en ärelysten självförhärligande anda?

¹⁴ Jehova har inte rum i sin organisation för ränksmidande personer som upphöjer sig själva och ”söker sin egen ära”. (Ordspråken 25:27, Svenska Folkbibeln) Bibeln varnar faktiskt: ”Jehova kommer att avskära alla hala läppar, den tunga som talar stora ting.” (Psalm 12:3) Absalom hade hala läppar. Han talade svulstiga ord till dem vars ynnest han behövde för att uppnå en eftertraktad ställning och myndighet. Tänk då hur välsignade vi är som får tillhöra ett brödraskap som följer Paulus råd: ”Gör [inte] något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan [håll] med anspråkslöshet i sinnet ... före att de andra är er överlägsna.” — Filipperna 2:3.

Saul, en otålig kung

15. Hur visade Saul sig vid en tidpunkt blygsam?

¹⁵ Saul var i sina yngre år anspråkslös och blygsam. Det framgår av det Saul ödmjukt svarade, när Guds profet Samuel talade välvilligt med honom innan han blev kung: ”Är jag inte en benjaminit, från den minsta av Israels stammar, och min familj den obetydligaste av alla familjer i Benjamins stam? Så varför har du talat sådant till mig?” — 1 Samuelsboken 9:21.

16. Hur visade Saul en otålig inställning?

¹⁶ Men längre fram försvann Sauls blygsamhet. När han låg i krig med filistéerna, drog han sig tillbaka till Gilgal, där han förväntades vänta på att Samuel skulle komma och frambära böner och offer till Gud. Men när Samuel inte kom vid den bestämda tiden, offrade Saul förmätet brännoffret själv. När han var färdig kom emellertid Samuel, som frågade: ”Vad är det du har gjort?” Saul svarade: ”Jag såg att folket skingrades och gick ifrån mig, och du — du kom inte inom de bestämda dagarna. ... Då tvingade jag mig och började offra brännoffret.” — 1 Samuelsboken 13:8–12.

17. a) Varför kan Sauls handlande vid första påseende verka försvarbart? b) Varför fördömde Jehova Saul för hans otåliga handlande?

¹⁷ Sauls handlingssätt kanske vid första påseende kan verka försvarbart. Guds folk var ju trots allt ”i svårt trångmål”, hårt ansatt och skälvande på grund av sin hopplösa situation. (1 Samuelsboken 13:6, 7) Det är förvisso inte fel att ta initiativ, när omständigheterna så kräver.d Men kom ihåg att Jehova kan läsa hjärtan och se våra innersta motiv. (1 Samuelsboken 16:7) Han måste därför ha sett något hos Saul som inte direkt omnämns i Bibeln. Jehova kan exempelvis ha sett att det var stolthet som gjorde Saul så otålig. Saul kanske var djupt irriterad över att han, Israels kung, måste vänta på en profet som i hans ögon var gammal och senfärdig! I vilket fall som helst tyckte Saul att Samuels dröjsmål gav honom rätten att ta saken i egna händer och sätta sig över de uttryckliga anvisningar han hade fått. Vad blev följden? Samuel lovordade inte Sauls initiativ, utan han straffade honom i stället genom att säga: ”Ditt kungadöme [kommer] inte att bestå ... , därför att du inte har hållit vad Jehova befallde dig.” (1 Samuelsboken 13:13, 14) Än en gång ledde förmätenhet till vanära.

Var på din vakt mot otålighet

18, 19. a) Beskriv hur otålighet skulle kunna få en nutida Guds tjänare att handla förmätet. b) Vad bör vi komma ihåg när det gäller verksamheten i den kristna församlingen?

¹⁸ Berättelsen om Sauls förmätenhet har blivit nedtecknad i Guds ord till nytta för oss. (1 Korinthierna 10:11) Vi kan så lätt reta upp oss på våra bröders ofullkomligheter. I likhet med Saul kan vi bli otåliga och mena att om något skall bli riktigt gjort, så måste vi själva ta hand om det. Anta att en broder är en mycket skicklig organisatör. Han är punktlig, insatt i hur församlingsangelägenheter skall skötas och duktig i fråga om att tala och undervisa. Samtidigt tycker han att andra inte motsvarar hans höga krav på effektivitet. Ger detta honom rätt att ge uttryck åt otålighet? Skall han kritisera sina bröder och kanske antyda att om det inte vore för hans insatser, så skulle ingenting bli gjort och församlingen försvagas? Detta skulle vara förmätet!

¹⁹ Vad är det egentligen som håller ihop en församling av kristna? Är det förmåga att leda, effektivitet eller stor kunskap? Detta är helt visst sådant som bidrar till att verksamheten försiggår friktionsfritt i en församling. (1 Korinthierna 14:40; Filipperna 3:16; 2 Petrus 3:18) Men Jesus sade att hans efterföljare först och främst skulle kännas igen på sin kärlek. (Johannes 13:35) Det är därför som omtänksamma äldste, samtidigt som de är ordningsamma, inser att församlingen inte är ett företag som kräver strikt styrning, utan att den utgörs av en hjord som behöver öm omvårdnad. (Jesaja 32:1, 2; 40:11) Om man förmätet sätter sig över sådana principer, leder det lätt till stridigheter. Ordning på Guds sätt skapar däremot frid. — 1 Korinthierna 14:33; Galaterna 6:16.

20. Vad skall vi behandla i följande artikel?

²⁰ Bibelns berättelser om Kora, Absalom och Saul visar tydligt att förmätenhet leder till vanära, precis som det sägs i Ordspråken 11:2. Men samma bibelvers tillägger: ”Vishet är hos de blygsamma.” Vad är blygsamhet? Vilka bibliska exempel kan kasta ljus över den egenskapen, och hur kan vi visa blygsamhet? Dessa frågor skall vi behandla i följande artikel.

[Fotnoter]

Minns du?

• Vad är förmätenhet?

• Hur fick avund Kora att handla förmätet?

• Vad lär vi av berättelsen om den ärelystne Absalom?

• Hur kan vi undvika den otåliga anda som Saul visade?

[Bild på sidan 10]

Saul blev otålig och handlade förmätet