”Sjung en lovsång till Jehova”

Flickan sitter hopkurad på säkert avstånd och spanar på något som ligger bland vassen. Hon håller sig blickstilla och är på helspänn. Den majestätiska Nilen flyter sakta fram, precis som tiden. Hon väntar och väntar och försöker låta bli att tänka på de surrande insekterna. Gömd i vassen ligger en vattentät korg med hennes lillebror i, och hon släpper den inte med blicken. Hennes hjärta blöder när hon tänker på hur ensam och hjälplös han måste vara. Men hon vet ändå att hennes föräldrar har rätt: det här är hans enda chans att överleva.

Trots sin ringa ålder visade den lilla flickan stort mod. Men hon hade även börjat utveckla en annan viktig egenskap – tro. Det som sedan hände bjöd på ett tillfälle att visa tro och stort mod, och hennes tro skulle påverka henne resten av livet. Många år senare, när hon hade blivit gammal, skulle hennes tro leda henne igenom den mest spännande tiden i hennes folks historia. Och hennes tro skulle även hjälpa henne när hon gjorde ett allvarligt misstag. Vem var hon? Och vad kan vi lära oss av hennes tro?

Det står inte i Bibeln vad flickan hette, men det råder inget tvivel om att det var Mirjam. Hon var den äldsta dottern till Amram och Jokebed, som var hebreiska slavar i Egypten. (4 Moseboken 26:59) Hennes lillebror skulle senare få namnet Mose. Hennes andra lillebror, Aron, var omkring tre år vid det här tillfället. Vi vet inte säkert hur gammal Mirjam var, men troligtvis var hon under tio år.

Mirjam levde under en mörk tid i historien. Egyptierna såg hennes folk som ett hot, så de gjorde dem till slavar och förtryckte dem. När slavarna ändå blev fler och fler blev egyptierna rädda och satte en ondskefull plan i verket. Farao befallde att alla hebreiska pojkar skulle dödas direkt när de föddes. Mirjam hade säkert hört talas om den tro som Sifra och Pua visade när de i hemlighet vägrade lyda faraos order. (2 Moseboken 1:8–22)

Mirjam hade också lagt märke till den tro som hennes föräldrar, Amram och Jokebed, hade. De höll sitt tredje barn, som var ovanligt vackert, gömt under de tre första månaderna av hans liv. De var inte så skrämda av kungens order att de lät sitt barn dödas. (Hebréerna 11:23) Men det kan inte ha varit så lätt att gömma en liten bebis, och de ställdes snart inför ett svårt beslut. Jokebed förstod att hon behövde lämna barnet på en plats där han kunde hittas av någon som skulle kunna ta hand om honom. Tänk dig hennes innerliga böner medan hon tillverkade en korg av vass, tätade den med tjära och satte ut sitt älskade barn i Nilen! Hon bad säkert Mirjam hålla sig i närheten för att se hur det gick. (2 Moseboken 2:1–4)

Mirjam satt och väntade. Plötsligt fick hon se några egyptiska kvinnor närma sig. Och det var inte vilka kvinnor som helst. Det var faraos dotter med sina hovdamer som kom för att bada i Nilen. Mirjam stelnade kanske till. Hon kunde knappast hoppas på att faraos egen dotter skulle gå emot sin pappas order och ta hand om det här hebreiska barnet. Mirjam bad säkert intensivt vid det här tillfället.

Den som först fick syn på korgen i vassen var faraos dotter. Hon bad sin slavinna hämta den. Bibeln berättar vad som hände sedan: ”När faraos dotter öppnade korgen fick hon se pojken, som låg och grät.” Hon drog snabbt en slutsats: det måste vara en hebreisk mamma som försökte rädda sitt barns liv. Hon tyckte synd om den lilla pojken. (2 Moseboken 2:5, 6) Mirjam såg medkänslan i kvinnans ansikte. Nu var det tid att skrida till verket och visa sin tro på Jehova. Hon samlade mod och närmade sig det kungliga sällskapet.

Vi vet inte vad en ung hebreisk slavflicka riskerade genom att ta sig friheten att tala med någon från hovet. Trots det ställde Mirjam en fråga direkt till prinsessan: ”Ska jag ordna så att en hebreisk kvinna ammar barnet åt dig?” Det var helt rätt fråga. Faraos dotter visste att hon inte skulle kunna amma ett barn, så hon tyckte kanske att det var smidigt om någon från hans eget folk ammade honom. Hon kunde adoptera honom längre fram och stå för hans fostran och utbildning. Mirjams hjärta måste ha tagit ett glädjeskutt när prinsessan svarade: ”Ja, gör det!” (2 Moseboken 2:7, 8)

Mirjam sprang hem till sina oroliga föräldrar. Tänk dig hur hon bubblade av entusiasm när hon berättade nyheten för sin mamma. Jokebed var säkert övertygad om att det här var väglett av Jehova och följde med Mirjam tillbaka till faraos dotter. Kanske försökte hon dölja sin lycka och lättnad när prinsessan sa: ”Ta med dig barnet och amma det åt mig. Jag betalar dig för det.” (2 Moseboken 2:9)

Mirjam lärde sig mycket om sin Gud, Jehova, den dagen. Hon lärde sig att han bryr sig om sitt folk och att han lyssnar till deras böner. Och hon lärde sig att det inte bara är vuxna och män som kan visa tro och mod. Jehova lyssnar till alla sina trogna tjänare. (Psalm 65:2) Detta är något som alla – ung som gammal, man som kvinna – behöver komma ihåg i dessa svåra tider.

Jokebed ammade och tog hand om barnet. Mirjam kände säkert mycket för sin bror som hon hade hjälpt till att rädda. Hon kanske lärde honom att prata och var överlycklig första gången han sa namnet Jehova. När han blev äldre var det dags att lämna över honom till faraos dotter. (2 Moseboken 2:10) Hela familjen var säkert ledsen. Mirjam måste ha varit nyfiken på vad det skulle bli av Mose, som faraos dotter kallade honom, när han växte upp. Skulle han kunna behålla sin kärlek till Jehova fastän han var vid det egyptiska hovet?

Svaret på den frågan skulle visa sig med tiden. När han blev vuxen valde han att tjäna sin Gud i stället för att ta vara på möjligheterna som erbjöds vid faraos hov. Mirjam var utan tvivel mycket stolt över sin lillebror! När Mose var 40 år tog han ställning för sitt folk. Han dödade en egyptier som misshandlade en hebreisk slav. Hans liv var i fara, och därför behövde han fly från Egypten. (2 Moseboken 2:11–15; Apostlagärningarna 7:23–29; Hebréerna 11:24–26)

Mirjam hörde nog inget från sin bror under de 40 år då han bodde i det avlägsna landet Midjan och vallade får. (2 Moseboken 3:1; Apostlagärningarna 7:29, 30) Tiden gick och Mirjam blev gammal. Under tiden såg hon hur hennes folks lidande blev allt värre.

Mirjam hann antagligen bli en bra bit över 80 år innan Mose återvände. Gud hade sänt honom för att befria sitt folk. Aron var Moses språkrör, och tillsammans gick de båda bröderna till farao och bad honom släppa Guds folk. Mirjam gjorde säkert sitt bästa för att stötta sina bröder när farao avvisade dem och när de gång på gång återvände till farao i samband med att Jehova sände de tio plågorna för att varna egyptierna. När egyptiernas förstfödda söner hade dött i den sista plågan var tiden till slut inne för israeliterna att lämna Egypten. Föreställ dig hur Mirjam gjorde allt hon kunde för sitt folk när Mose ledde dem ut ur Egypten. (2 Moseboken 4:14–16, 27–31; 7:1–12:51)

När israeliterna senare var instängda mellan Röda havet och den egyptiska armén fick hon se sin bror Mose ställa sig framför havet och höja sin stav. Plötsligt delade sig havet! När han ledde folket genom havet på torr mark var hennes tro säkert starkare än någonsin tidigare. Hennes Gud kunde åstadkomma vad som helst och uppfylla alla sina löften! (2 Moseboken 14:1–31)

När folket var på säker mark på andra sidan havet och de enorma vattenmassorna sköljde över farao och hans armé, insåg Mirjam att Jehova var mäktigare än världens starkaste armé. Fyllda av respekt började folket sjunga en sång till Jehova. Mirjam ledde kvinnorna när de svarade männen i växelsång: ”Sjung en lovsång till Jehova, för han är högt upphöjd. Häst och ryttare vräkte han i havet.” (2 Moseboken 15:20, 21; Psalm 136:15)

Det här var en höjdpunkt i Mirjams liv som hon aldrig skulle glömma. I samband med det här kallas Mirjam profetissa i Bibelns skildring. Hon är den första kvinnan i Bibeln som får det omnämnandet, och hon är en av få kvinnor som fick tjäna Jehova på det här särskilda sättet. (Domarboken 4:4; 2 Kungaboken 22:14; Jesaja 8:3; Lukas 2:36)

Den här skildringen visar att Jehova ser oss och gärna belönar oss när vi är ödmjuka, visar tålamod och försöker upphöja honom. Jehova blir glad när han ser unga och gamla, män och kvinnor, visa tro på honom. Han glömmer det aldrig, och han kommer att belöna dem. (Hebréerna 6:10; 11:6) Vi har verkligen goda skäl att efterlikna Mirjams tro!

Särskilda uppgifter och framträdande roller för med sig såväl välsignelser som faror. När israeliterna befriades från slaveriet var Mirjam förmodligen den mest framträdande kvinnan bland folket. Skulle hon ge efter för stolthet och ärelystnad? (Ordspråksboken 16:18) Tyvärr gjorde hon det under en period.

Några månader efter uttåget ur Egypten anslöt en grupp som kom långväga ifrån. Det var Moses svärfar, Jetro, tillsammans med Moses fru, Sippora, och deras två söner. Mose hade gift sig med henne under sina 40 år i Midjan. Sippora hade tidigare återvänt till Midjan, kanske för att hälsa på sin familj, och nu tog hennes pappa med henne till det israelitiska lägret. (2 Moseboken 18:1–5) Tänk vilken uppståndelse det måste ha blivit! Många var nog nyfikna på vem ledaren för Guds folk var gift med.

Var Mirjam lika upprymd? Kanske till en början. Men det verkar som att hon med tiden föll offer för stolthet. Hon kanske såg Sippora som en konkurrent som kunde ta hennes plats som den mest inflytelserika kvinnan bland folket. Hur hon än tänkte började hon och Aron bli alltmer negativa i det de sa. Och som så ofta eskalerade samtalen till att bli bittra och elaka. Till en början ifrågasatte de Sippora och klagade på att hon hade kushitiska bakgrund och inte israelitisk. Men sedan började de till och med kritisera Mose. Mirjam och Aron sa: ”Är det bara genom Mose som Jehova har talat? Visst har han talat genom oss också?” (4 Moseboken 12:1, 2)

Det Mirjam och Aron sa visade att de höll på att utveckla en farlig inställning. De var missnöjda med hur Jehova använde Mose och ville själva ha mer makt och inflytande. Berodde det på att Mose var en maktlysten översittare? Visst, han hade sina brister, men han var sannerligen inte stolt. Bibeln säger: ”Mose var mycket ödmjuk, ödmjukast av alla på jorden.” Mirjam och Aron var helt fel ute. Och de befann sig i en farlig situation, eftersom ”Jehova hörde vad de sa”. (4 Moseboken 12:2, 3)

Jehova sa åt de tre syskonen att gå till mötestältet. Den respektingivande molnpelaren, som representerade Jehovas närvaro, sänkte sig ner och ställde sig vid ingången. Sedan började Jehova tala. Han tillrättavisade Mirjam och Aron och påminde dem om det särskilda förhållande han och Mose hade och vilket stort förtroende han hade för honom. ”Så hur vågar ni kritisera min tjänare Mose?” frågade Jehova. Mirjam och Aron måste ha blivit vettskrämda. Jehova såg deras respektlösa inställning mot Mose som att de var respektlösa mot honom själv. (4 Moseboken 12:4–8)

Mirjam var tydligtvis mer drivande än Aron och fick honom att ta ställning för henne mot deras svägerska. Det skulle förklara varför det var Mirjam som Jehova straffade med spetälska. Den här hemska sjukdomen gjorde hennes hud ”vit som snö”. Aron erkände ödmjukt deras misstag för Mose och sa: ”Vi handlade verkligen oförståndigt.” Han ville att Mose skulle be Jehova om förlåtelse för deras skull. Mose, den mest ödmjuke mannen på jorden, ropade till Jehova: ”Gud, jag ber dig, gör henne frisk igen!” (4 Moseboken 12:9–13) De båda brödernas oro för sin storasyster visade hur mycket de älskade henne, trots hennes fel och brister.

Jehova var barmhärtig och gjorde den ångerfulla Mirjam frisk. Men hon var tvungen att sitta sju dagar i karantän utanför Israels läger. Det måste ha varit förödmjukande för Mirjam att lyda eftersom det skulle bli uppenbart för hela lägret att hon hade blivit tillrättavisad. Men hennes tro hjälpte henne. Innerst inne visste hon nog att hennes Far, Jehova, är rättvis och att han tillrättavisade henne av kärlek. Så hon gjorde som hon blev tillsagd och satt sju dagar i ensamhet medan lägret väntade. Sedan fick hon ett tillfälle att visa sin tro igen, när hon ödmjukad kom tillbaka in i lägret. (4 Moseboken 12:14, 15)

Jehova tillrättavisar dem han älskar. (Hebréerna 12:5, 6) Jehova älskade Mirjam alldeles för mycket för att inte hjälpa henne med hennes stolthet. Tillrättavisningen kändes, men det var också den som räddade henne. Hon lät sig ödmjukt formas av den, och därför blev hon förlåten och återfick Jehovas godkännande. Hon fick nästan uppleva hela israeliternas vandring i vildmarken. Hon var förmodligen närmare 130 år när hon dog i Kades i Zins vildmark.b (4 Moseboken 20:1) Många hundra år senare uppmärksammade Jehova kärleksfullt Mirjams trogna tjänst. Han inspirerade profeten Mika att påminna folket: ”Jag befriade dig från slaveriet. Jag lät Mose, Aron och Mirjam gå i spetsen för dig.” (Mika 6:4)

Vi har mycket att lära av Mirjams liv. Vi behöver skydda de utsatta och modigt yttra oss när det behövs, precis som hon gjorde som liten. (Jakob 1:27) Hon är ett bra exempel när det gäller att predika Guds budskap med glädje. (Romarna 10:15) Hon lär oss hur viktigt det är att se upp för svartsjuka och bitterhet. (Ordspråksboken 14:30) Och vi behöver ödmjukt ta till oss av tillrättavisning från Jehova, precis som hon gjorde. (Hebréerna 12:5) När vi gör allt detta kommer vi att efterlikna Mirjams tro.