Fotnot
c I Johannes 12:39 citerar aposteln Jesajas profetia i samband med Jesu verk och tillägger därpå: ”Jesaja sade detta, emedan han såg hans härlighet, och han talade om honom.” (NW) Präster och predikanter som är anhängare av treenighetsläran säger att detta är bevis för denna lära och att den Jehova som Jesaja såg i härlighet i templet var Jesus, Guds Ord, i hans föremänskliga tillvaro. Men detta är en förhastad slutsats å deras sida, såsom framgår av Johannes fulla framställning, som vi här citerar: ”Jesus talade detta och gick bort och dolde sig för dem. Men fastän han hade utfört så många tecken inför dem, satte de icke tro till honom, så att det ord gick i uppfyllelse, som profeten Jesaja [53:1] sade: ’Jehova, vem har trott på det vi hava omtalat, och för vem har Jehovas arm blivit uppenbarad?’ Orsaken till att de icke kunde tro är att Jesaja återigen [6:10] sade: ’Han har förblindat deras ögon, och han har gjort deras hjärtan hårda, för att de icke skulle se med sina ögon och fatta tanken med sina hjärtan och vända om och jag skulle hela dem.’ Jesaja sade detta, emedan han såg hans härlighet, och han talade om honom.” — Joh. 12:36—41, NW.
Vad var då ”detta”, som Jesaja sade ”emedan han såg hans härlighet”? Jo, Johannes citerar här Jesaja två gånger, i det han först citerar Jesaja 53:1 angående ”Jehovas arm” och därpå citerar Jesaja 6:10 angående tempelsynen. I Jesaja 53:1 är ”Jehovas arm” Kristus Jesus. I Jesaja 6:10 är den talande i templet Jehova, men han inbegriper sin Son med sig, när han säger: ”Vem vill gå för oss?”, dvs. för mig och min Son. Alltså ser vi, att Jesus, innan han blev människa, var förenad med Jehova i hans härlighet i templet, och därför kunde Johannes med rätta säga, att Jesaja här såg hans härlighet och talade om honom, ”Jehovas arm”. Det är alldeles säkert att Jesus, den större Jesaja, inte hade sänt sig själv, utan Jehova i templet hade gjort det, ty Johannes tillämpar här Jesaja 6:10 på Jesus såsom den utsände, med avseende på vilken denna profetia först gick i uppfyllelse, sedan Jesus hade ridit in i Jerusalem och erbjudit sig som Konung och hade renat templet. Vid den tiden var Jesus inte i ”sin härlighet”, utan de judiska ledarna hade nedsvärtat honom och hade sammansvurit sig för att döda honom.
På samma sätt förhåller det sig, där Matteus 13, 14, 15 tillämpar Jesajas profetia på Jesus, ty också där hade de religiösa ledarna bildat en sammansvärjning för att söka förgöra honom. (Matt. 12:14; Joh. 11:57) Jesu härlighet hos sin Fader i templet kommer vid den slutliga och fullständiga uppfyllelsen av Malaki 3:1—4, år 1918, då Jehova sänder honom såsom sin ”förbundets budbärare” till att döma och rena Jehovas invigda folk. I synnerhet sedan sin uppståndelse är Jesus återspeglingen av Jehovas härlighet. — Hebr. 1:2, 3; 2 Kor. 4:6. Se också sid. 348, § 4.