Bergspredikan — de fyra sista lyckligprisningarna
JESUS formulerade den sjätte lyckligprisningen i sin bergspredikan så här: ”Lyckliga är de renhjärtade, eftersom de skall se Gud.” — Matt. 5:8.
”De renhjärtade” är människor med ett rent inre. Deras tillgivenhet, önskningar, uppskattning och motiv präglas av renhet. Denna renhet utgör en påtaglig kontrast till enbart yttre eller ceremoniell renhet. (Matt. 23:25—28; Mark. 7:3, 4) Snarare än att betona yttre uppvisningar av fromhet uppmanar Skriften till ”kärlek av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av oskrymtad tro”. — 1 Tim. 1:5.
De renhjärtade åtnjuter lycka, särskilt därför att ”de skall se Gud”. Detta betyder inte nödvändigtvis att se bokstavligen med det mänskliga ögat, för Gud har sagt: ”Ingen människa kan se mig och leva.” (2 Mos. 33:20; Joh. 1:18; 1 Joh. 4:12) Men det finns andra sätt, på vilka tillbedjare med rätt motiv här på jorden nu kan ”se Gud”. Att till exempel urskilja att Gud kommer till ens hjälp, på grund av att man visar sig ostrafflig, är ett sätt att ”skåda Gud”. (Job 19:26; 42:5) När det talas om besöken i templet i Jerusalem för tillbedjan där, heter det att man drog dit upp ”för att se Jehovas ... ansikte” eller ”för att träda fram inför” Gud. — 2 Mos. 34:24, NW; 5 Mos. 31:11; Jes. 1:12.
Det grekiska ord som Matteus använder för ”se” syftar också på ”ett inre seende”, på ”att märka, inse”. Eftersom Jesus fullkomligt speglade Guds personlighet, kunde han säga: ”Den som har sett mig, han har också sett Fadern.” (Joh. 14:7—9) De renhjärtade, som tog emot Jesus såsom Messias och lyssnade till honom, fick djupgående insikt om Guds personlighet. Tack vare att de trodde på Jesu syndförsonande offer vann de syndernas förlåtelse och kom i ett gott förhållande till Gud och kunde förrätta en godtagbar gudsdyrkan inför hans tron. (Ef. 1:7) Förmågan att se Gud i den här bemärkelsen skall nå höjdpunkten för de med anden smorda kristna, när de kommer till himmelen, eftersom de där verkligen skall se Gud och Kristus. — 1 Joh. 3:2; 2 Kor. 1:21, 22.
Möjligheten att se Gud genom exakt kunskap och sann gudsdyrkan är emellertid förbehållen de renhjärtade. Skriften visar att de som bedriver synd varken har sett eller lärt känna Gud och hans Son. ”Den som gör ont har inte sett Gud.” — 1 Joh. 3:6; 3 Joh. v. 11; Ps. 24:3, 4.
”DE FREDSTIFTANDE” BLIR GUDS SÖNER
Den sjunde lyckligprisningen i sin bergspredikan gav Jesus denna formulering: ”Lyckliga är de fredstiftande, eftersom de skall kallas ’Guds söner’.” — Matt. 5:9.
”De fredstiftande” känns igen både genom det som de undviker och genom det som de gör. Fredstiftande människor är inte aggressiva eller stridslystna; inte heller återgäldar de ont med ont, när andra gör dem orätt. (Rom. 12:14—21) Men deras läggning har också ett mera positivt drag.
Av själva ordet framgår det att ”de fredstiftande” inte bara uppträder fridsamt, utan att de anstränger sig för att få till stånd fred och endräkt mellan stridande parter. De vägrar att ta del i eller att överse med vad det vara må som ”gör vänner oense”. (Ords. 16:28; 17:9) Med ord och exempel uppmuntrar de till fridsamhet både inom och utanför den kristna församlingen. — Rom. 14:19; Hebr. 12:14.
De fredstiftande är lyckliga, ”eftersom de skall kallas ’Guds söner’”. De står i ett nära förhållande till Gud såsom hans barn. Men om de skall kunna förbli i detta förhållande, måste de efterlikna de egenskaper som kännetecknar Guds personlighet, fridsamhet inbegripen. (2 Kor. 13:11; Fil. 4:9; 1 Tess. 5:23; Hebr. 13:20; Jak. 3:17) Den som på ett kärlekslöst sätt fortsätter att leva i fiendskap med sin nästa ”härstammar inte från Gud”. — 1 Joh. 3:10.
På Jesu tid trodde judarna att de var Guds barn därför att de var människor som Gud hade skapat. (Jes. 64:8) Men Jesus påvisade att det inte var så, fastän de var Abrahams köttsliga säd. (Joh. 8:39, 41) Ja, Jesus sade faktiskt till vissa judar: ”Ni är från er fader djävulen.” (Joh. 8:44) Eftersom alla människor har ärvt synden från Adam, som skapades till en jordisk ”son av Gud”, har sonskap med Gud inte blivit något man får automatiskt. — Rom. 3:23; 5:12; Luk. 3:38.
Endast de fredstiftande, som tog emot Jesus såsom Messias och den som ”bar ... synder”, gavs ”myndighet att bli Guds barn, eftersom de utövade tro på hans namn”. (Joh. 1:12; Jes. 53:12; 1 Petr. 2:24) Den ”stora skaran” av fridsamma, fredstiftande ”andra får” i Jesu Kristi, den ”rätte herdens”, hjord skall få honom till sin ”Evige fader”, under Kristi tusenårsrike, men när det är till ända skall han överlämna dem till sin egen himmelske Fader för att de skall bli Guds barn. — Upp. 7:9—17; Joh. 10:14—16; Jes. 9:6; 1 Kor. 15:27, 28.
FÖRFÖLJDA, MEN ÄNDÅ LYCKLIGA
I den åttonde lyckligprisningen tillkännagav Jesus: ”Lyckliga är de som har blivit förföljda för rättfärdighets skull, eftersom himmelriket tillhör dem.” (Matt. 5:10) Han byggde sedan på detta och uttalade en nionde lyckligprisning: ”Lyckliga är ni när man smädar er och förföljer er och lögnaktigt säger allt möjligt ont mot er för min skull. Gläd er, ja ta glädjesprång, eftersom er lön är stor i himlarna; på det sättet förföljde man ju profeterna före er.” — Matt. 5:11, 12; jämför Lukas 6:22, 23.
”De som har blivit förföljda” är kristna som har utstått smälek, förtal och ”utfrysning” ”för rättfärdighets skull” eller ”för Människosonens skull”. Deras lidanden kommer sig av att de dyrkar Jehova och bär Jesu Kristi namn och följer tätt i Kristi fotspår. — 1 Petr. 2:19—21.
Skälet till glädjen här är detsamma som det som anges i den första lyckligprisningen, nämligen att ”himmelriket tillhör dem”. (Jämför Matteus 5:3.) Även om det kan betyda smälek, social ”utfrysning” och i några fall till och med döden, så vet de kristna att ”glädjen” över att få regera med Kristus i Guds himmelska rike eller att åtnjuta fullkomligt mänskligt liv som dess jordiska undersåtar är väl värt allt detta. — Matt. 25:21, 23; Hebr. 12:2; Upp. 21:1—5.
Denna ”lön ... i himlarna” (dvs. från Gud) syftar inte på lön som man förtjänar genom arbete. Under inga som helst omständigheter kan syndiga människor på det sättet förtjäna Guds ynnest, så att han skulle vara pliktig att välsigna dem. (Gal. 2:16; Jak. 2:10) Lönen som består i rikets välsignelser är Guds ”obeskrivbara fria gåva”, ett bevis på Guds välvilja och frikostighet. (2 Kor. 9:15; Jak. 1:16—18) Det är en belöning de kristna får, därför att de troget uthärdat smälek, förföljelse och ondskefulla lögner som riktats mot dem på grund av deras obrytbara hängivenhet för Gud.
Jesus framställde också en kontrast till dessa två slutliga lyckligprisningar, då han sade: ”Ve, närhelst alla människor talar väl om er, för just sådana ting gjorde deras förfäder mot de falska profeterna.” (Luk. 6:26) I stället för att kungöra Guds sanning talade de ”falska profeterna” i det forntida Israel sådant som folket ville höra; och om detta sade Gud: ”Mitt folk vill så hava det.” (Jer. 5:31) Men sådan popularitet har aldrig varit någon antydan om Guds ynnest. Jehova Guds godkännande vilar bara på de människor som talar och handlar i överensstämmelse med hans ord. (Ps. 15:1, 2) Men de som gör detta kan motse förföljelse, för Jesus sade: ”Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” — Joh. 15:20.