allesammans rụ·ach med ”ande”. The New American Bible återger det med ”livsande”.)

Pred. 3:19: ”Det finns en slutlig händelse vad människosönerna angår och en slutlig händelse vad djuren angår, och det är samma slutliga händelse för dem. Som den ene dör, så dör den andre; och de har alla bara en ande [hebreiska: rụ·ach].” (Här påvisas det alltså att både människor och djur har samma rụ·ach eller ande. Kommentarer angående Pred. 3 verserna 20, 21, se sidorna 32 och 33.)

Hebr. 4:12: ”Guds ord är levande och utvecklar kraft och är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så långt in att det skiljer själ [grekiska: psy·khẹs; liv, The New English Bible] och ande [grekiska: pnẹu·ma·tos], och leder och deras märg, och kan urskilja hjärtats tankar och avsikter.” (Observera att det grekiska ordet för ”ande” inte är detsamma som ordet för ”själ”.)

Fortsätter en människa att leva och vara vid medvetande efter det att anden lämnat kroppen?

Ps. 146:4: ”Hans ande [hebreiska: från rụ·ach] går ut, han vänder tillbaka till sin mark; på den dagen förgås verkligen hans tankar.” (Me, Åk, ÄÖ och 1878 återger här rụ·ach med ”ande”. Några översättningar har ”andedräkt”.) (Se också Psalm 104:29.)

Varifrån härrör kristenhetens tro på en immateriell, odödlig själ?

”Den kristna föreställningen att Gud har skapat en andlig själ som han har ingjutit i kroppen vid avlelsen för att göra människan till en levande helhet är frukten av en lång utveckling inom kristen filosofi. Först med Origenes [död omkring år 254 v.t.] i Östern och S:t Augustinus [död år 430 v.t.] i Västern gjordes själen till ett andligt väsen och utformades det en filosofisk teori om dess natur. ... Hans [Augustinus’] lära ... är till stor del (inbegripet några felaktigheter) hämtad från nyplatonismen.” — New Catholic Encyclopedia (1967), band XIII, sid. 452, 454.

”Odödlighetstanken är en produkt av grekiskt tänkande, medan däremot hoppet om en uppståndelse tillhör den judiska tankevärlden. ... Efter Alexanders erövringar införlivades successivt grekiska uppfattningar i judaismen.” — Dictionnaire Encyclopédique de la Bible (Valence, Frankrike; 1935), redigerad av Alexandre Westphal, band 2, sid. 557.

”Själens odödlighet är en grekisk föreställning, som utformats i forntida mystiska kulter och som vidareutvecklats av filosofen Platon.” — Presbyterian Life, 1 maj 1970, sid. 35.

”Tror vi att det finns någonting sådant som döden? ... Är inte den särskiljandet av själ och kropp? Och att vara död är fullbordan av detta; när själen existerar i sig själv och har befriats från kroppen och kroppen har befriats från själen — vad är detta om inte döden? ... Och tas själen emot av döden? Nej. Då är själen odödlig? Ja.” — Platons ”Faidon”, avsnitt 64, 105, enligt Great Books of the Western World (1952), redigerad av R. M. Hutchins, band 7, sid. 223, 245, 246.

”Som vi har sett ägnade de babyloniska teologerna betydande uppmärksamhet åt problemet med odödligheten. ... Varken folket eller de religiösa ledarna föreställde sig någonsin att det som en gång blivit till kunde förintas helt. Döden var en övergång till ett annat slags liv.” — M. Jastrow j:r: The Religion of Babylonia and Assyria (Boston, 1898), sid. 556.

Se också sidorna 92—94, under rubriken ”Död”.

Skapelse

Definition: Skapelsen betyder, enligt Bibelns förklaring, att den allsmäktige Guden utformade och frambringade universum, inräknat andra andevarelser och alla grundläggande slag av liv på jorden.

Är det förnuftigt att tro på en skapelse i denna moderna, vetenskapliga värld?

”Universums naturlagar är så exakta att vi inte har några problem med att bygga ett rymdskepp för att flyga till månen, och vi kan tidsberäkna flygningen på bråkdelar av en sekund. Dessa lagar måste ha stiftats av någon.” — Citerat yttrande av Wernher von Braun, som hade mycket att göra med uppsändningen av amerikanska astronauter till månen.