Del 5 — ”Må din vilja ske på jorden”

Kapitel 1 i boken ”Må din vilja ske på jorden”framställde den utmanande frågan ”Vems vilja?” och bevisade att det är Jehova Guds oemotståndliga vilja som skall ske på jorden såsom den sker i himmelen. Denna glädjande sanning innebär dessutom att jorden, människans gudagivna hem, aldrig skall tillintetgöras, utan att det skall bli en storslagen upplevelse för människorna att få leva på jorden när den himmelske Faderns vilja sker här. Vi har nu kommit in på det andra kapitlet i boken, ”Varför den måste ske på jorden”. I paragraf 6 har det redan sagts att om ”människor och djur skall kunna överleva på jorden och denna bli ett evigt hem åt dem”, måste Guds, Skaparens, övernationella vilja ske här. Att det är Skaparens vilja att jorden skall bestå i evighet och förbli bebodd kan bevisas av Herren Jesu Kristi bön till Gud, Skaparen: ”Må ditt rike komma! Må din vilja ske på jorden såväl som i himmelen!” Hur gör den det? Låt oss läsa vidare.

 9. På grund av vilket uppsåt, som Gud har med jorden, skall Guds rike komma och hans vilja ske?

⁹ Det är uppenbart att Guds rike skall komma till jorden och hans vilja då ske på jorden, ty det är hans uppsåt att jorden för evigt skall förbli en del av det universella rike, över vilket han härskar såsom Evighetens konung, den Högste, Suveränen. Att Guds vilja sker här under hans rikes styrelse kommer att innebära en underbar förändring för jorden. Varför skulle då detta område av hans rike tillintetgöras? Varför skulle de människor som gör Guds vilja på jorden avlägsnas från detta område av hans rike? Det kommer inte Gud att göra, ty han inspirerade den forntida, vise kung Salomo att skriva detta ordspråk: ”Att hava många undersåtar är en konungs härlighet, men brist på folk är en furstes olycka.” (Ords. 14:28) Därför att den förste mannen inte fortfor att göra sin Skapares vilja, dömde Gud honom att dö och återvända till jordens stoft. (1 Mos. 3:17—19) När människorna på jorden under Guds rikes styrelse utför Guds vilja, skall han ge dem rätten till evigt liv i detta område av hans konungarike. Av det skälet skall han bevara jorden till evig ära för honom såsom dess Skapare.

10. Hur visar mönsterbönen att kristendomens inträde inte innebar en förändring för jorden?

¹⁰ Men kristenheten förfäktar, genom sina präster och predikanter, att kristendomens inträde innebar en förändring för jorden. Men hur skulle den ha kunnat göra det? Jehova Gud brukade Jesus Kristus såsom kristendomens själve ledare, och det var just denne ledare för kristendomen som gav oss bönen om att Guds rike måtte komma och att Guds vilja måtte ske på jorden såväl som i himmelen!

11. Vad hoppades och önskade forntidens heliga gudsmän beträffande sin framtid?

¹¹ Kristendomens ledare kunde inte ha fel i det som han lärde om jorden. Han hade inte fel. Heliga Guds män, som fördes åstad av Guds ande till att tala och nedskriva profetior före Kristi tid, hade inte något hopp om eller någon längtan efter att få komma till himlens okända värld. Nej, de hade helt enkelt inte fått någon inbjudan från Gud att komma till himmelen, och inte heller hade vägen då öppnats för människor att komma till himmelen. De förväntade inte att komma till himmelen, när de dog. De väntade inte att jorden med sin måne skulle bli fullständigt tillintetgjord genom en våldsam universell brand. Visst hoppades de på ett framtida liv, men inte ett framtida liv i himmelen. Deras hopp var att få återvända från de döda till ett förnyat liv här på jorden, men först när Gud härskar över Mellersta Östern och över hela den övriga jorden.

12, 13. a) Varför bevisade inte Jesu ankomst till jorden att de hade närt falska förhoppningar? b) Vad sade Petrus om detta, som bestyrker vad Jesus själv hade sagt?

¹² Att Jesus Kristus kom till jorden bevisade inte att de hade närt falska förhoppningar. Hans ankomst ändrade inte framtiden för dem; den öppnade inte vägen till himmelen för dem. Lång tid efter det att Abraham, Isak, Jakob (Israel), Mose, kung David, profeten Jesaja och även profeten Malaki hade dött, kom Jesus Kristus, Guds Son, ned från himmelen till jorden genom ett underverk. Han sade inte att dessa forntidens heliga män var uppe i himmelen, när han lämnade den. Till en judisk styresman sade Jesus såsom Människosonen på jorden: ”Dessutom har ingen människa farit upp till himmelen utom han som for ned från himmelen, Människosonen.” (Joh. 3:13, NW) När Johannes döparen, Sakarias’ son, befann sig i fängelse och snart skulle bli halshuggen, sade Jesus: ”Bland dem som äro födda av kvinnor har det icke blivit upprest någon större än Johannes döparen; men en person som är en av de mindre i himmelriket är större än han är.” (Matt. 11:11, NW) Sedan Jesus själv hade lidit döden på en tortyrpåle men blivit uppväckt från de döda på tredje dagen och senare återvänt till himmelen till sin Fader, predikade aposteln Petrus för mer än tre tusen judar och sade att den uppväckte Jesus var i himmelen men att kung David inte var där uppe.

¹³ Så här sade Petrus: ”Det är tillåtligt att dristigt tala ut till eder beträffande familjeöverhuvudet David, att han både avled och blev begraven och att hans grav är ibland oss ännu i dag. David for ju verkligen icke upp till himlarna, utan han säger själv: ’Jehova sade till min Herre [dvs. till Jesus Kristus]: ”Sitt på min högra sida, till dess jag gör dina fiender till en pall för dina fötter.”’” (Apg. 2:29, 34, 35, NW) Sådana döda, som t. ex. David, väntar alltjämt på Guds rikes ankomst.

14. Varför sade Jesus om sig själv att han skulle fara till himmelen, och vilken verkan hade hans kallelse till sina efterföljare att komma till himmelen på Guds uppsåt med människosläktet?

¹⁴ Jesus talade om att han själv skulle fara till himmelen, ty han hade kommit ned därifrån bara för en tid av trettiotre och ett halvt år. Han talade om sin församling av trogna efterföljare till honom, som framställts i bild genom de tjugofyra ”äldste” i uppenbarelsen som Johannes fick, och sade att de var kallade att komma till himmelen för att vara hos honom. Åt dessa gav han föreskrifter för att bereda dem för att komma till himmelen. Men detta innebar inte att Jesus Kristus hade förändrat Guds ursprungliga uppsåt med människosläktet i stort.

15. Till vilkas gagn bad Jesus att Guds rike skulle komma, och vad behöver förbryllade människor åter undersöka?

¹⁵ Jesus öppnade inte vägen för alla gudfruktiga människor att komma till himmelen. Till gagn för människor i allmänhet bad han att Guds rike skulle komma till jorden, där de döda människorna ligger begravna, och att den himmelske livgivarens vilja skall ske på jorden såväl som i himmelen. Skall kung David och Johannes döparen önska göra Guds vilja på jorden under Guds rikes styrelse? Ja visst. Förbryllade människor behöver alltså åter undersöka bibeln för att lära känna vad som var Skaparens vilja beträffande människan alltifrån början. Då kommer de att inse att Guds vilja och uppsåt har gjorts så mycket fastare på grund av att Kristus kom.

Guds uppsåt med jorden

16. Genom vilken beskrivning anger Jeremia 10:10—13 vem jordens Skapare är, och vem avses därför i 1 Moseboken 1:1?

¹⁶ Jordens Skapare har blivit namngiven för oss. I Jeremias profetia läser vi om skillnaden mellan honom och alla falska gudar: ”Men Jehova är i sanning Gud. Han är den levande Guden och Konungen till obestämd tid. För hans förtörnelse bävar jorden, och folken kunna icke uthärda hans vrede. Så skolen I säga till dem: De gudar, som icke hava gjort himmel och jord, de skola utrotas från jorden och ej få finnas under himmelen. Han har gjort jorden genom sin kraft, han har berett jordens krets genom sin vishet, och genom sitt förstånd har han utspänt himmelen. När han vill låta höra sin röst, då brusa himmelens vatten, då låter han regnskyar stiga upp från jordens ända; han låter ljungeldar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum.” (Jer. 10:10—13; v. 10 delv. enl. NW) Jehova är alltså den Gud som avses i bibelns inledningsord: ”I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden.” — 1 Mos. 1:1, NW.a

17. Vad var från början avsikten med planeten jorden, och hur ville Gud inte att den skall komma att te sig, enligt vad han själv har sagt?

¹⁷ Astronomer och andra vetenskapsmän har inte funnit något bevis för att det skulle finnas levande varelser på de andra planeterna i vårt solsystem, men Skaparens tydligt tillkännagivna uppsåt med vår jord var annorlunda. Hans avsikt och önskan alltifrån början var inte att denna planet skulle vara tom, utan liv; han önskar inte att den någonsin skall komma i ett sådant tillstånd. Låt oss fråga honom härom. ”Detta är vad Jehova har sagt, Israels Helige och hans Formare: ’Fråga mig även om de ting som skola komma beträffande mina söner; och beträffande mina händers verksamhet skola ni människor befalla mig. Jag själv har gjort jorden och har skapat också människan på den. Jag — mina egna händer hava utsträckt himlarna, och hela deras här har jag befallt.’ Ty detta är vad Jehova har sagt, himlarnas Skapare, Han, den sanne Guden, jordens Formare och dess Danare, Han som fast grundade den, som icke skapade den rätt och slätt för intet, som formade den, ja, till att vara bebodd: ’Jag är Jehova, och det finnes ingen annan. På en undangömd plats talade jag icke.’” (Jes. 45:11, 12, 18, 19, NW) Han danade vår jord till att vara bebodd för alltid.

18. När Gud hade skapat de levande varelser, som är lägre än människan, vad sade han då vidare om jorden och de skapelser som då fanns på den?

¹⁸ Dessa inspirerade ord av profeten Jesaja är i full överensstämmelse med den skrivna redogörelsen för hur denna jord bereddes, så att Guds uppsåt skulle kunna förverkligas. När Gud hade gjort jorden till den mest fängslande plats genom att låta fiskar och andra havsdjur dväljas i dess vatten och fåglar i dess träd och rymd och alla slags landdjur och insekter på det torra, uppenbarade han åt vem han i själva verket hade gjort denna jord till att vara dennes eviga hem. ”Och Gud sade vidare: ’Låt oss göra människan [adam’] till vår avbild, enligt vår likhet; och må de [människan mångfaldigad] råda över fiskarna i havet och himlarnas flygande varelser och husdjuren och hela jorden och varje krälande djur som krälar på jorden.’ Och Gud begynte skapa människan [adam’] till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne; till man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos. 1:26, 27, NW) Om de andra skapade varelserna, alla de skapelser som står lägre än människan, sades det inte att Gud hade skapat dem till sin avbild och enligt sin likhet. Endast människan skapades så.

19. Vad talar för att Gud skapade människan fullkomlig, och vad visste då Gud skulle kunna ske på jorden?

¹⁹ Detta förhållande höjde människan högt över alla fiskarna, fåglarna och de andra djuren, men dessutom talar det för att människan skapades fullkomlig, att hon vid sin begynnelse var en fullkomlig skapelse, som var fullt rustad att här på jorden ådagalägga att hon i viss mån var sin fullkomlige Skapares avbild och honom lik. Naturligtvis var också alla de andra skapelserna danade fullkomliga, var och en enligt sin art. Den fullkomlighet som präglar det livlösa materiella universum, som nu är milliarder år gammalt, härrör från samme Skapare. Varför skulle då skapandet av levande, förnuftsbegåvade varelser inte ha nått upp till fullkomligheten? ”Ty jag skall kungöra Jehovas namn. Må ni tillskriva vår Gud storhet! Klippan — fullkomlig är hans verksamhet.” (5 Mos. 32:3, 4, NW) Gud gav alltså människosläktet en fullkomlig start. Härigenom visste han att hans vilja fullkomligt kunde ske på jorden, i det att mänskliga skapelser, danade till hans avbild och enligt hans likhet, utförde den.

20. Vad sade Gud till mannen och kvinnan att hans uppsåt med att skapa dem var? Varför?

²⁰ Skaparen behöll inte vetskapen om sin vilja beträffande människorna för sig själv, så att vi bara skulle gissa oss till den. Eftersom människan skapades till Guds avbild och honom lik, kunde Gud underrätta mannen och kvinnan om sitt uppsåt och sin vilja beträffande dem. Han kunde ge dem befallningar som de kunde förstå och fullgöra i fullkomlighet. ”Vidare välsignade Gud dem och sade Gud till dem: ’Var fruktsamma och bliv många och uppfyll jorden och lägg den under eder; och råd över fiskarna i havet och himlarnas flygande varelser och varje levande varelse som krälar på jorden.’” — 1 Mos. 1:28, NW.

21. Vad innebar Guds välsignelse över dem? Varför?

²¹ Gud välsignade dem; han talade till gagn för dem och inte till deras skada, såsom om de hade varit förbarmade. Under den föregående dagen eller skapelseperioden hade Gud välsignat fiskarna och de bevingade, flygande varelserna, som han hade skapat. Denna välsignelse innebar att de skulle föröka sig i sitt naturliga hemvist, ty Gud ”välsignade ... dem och sade: ’Var fruktsamma och bliv många och uppfyll vattnen i havsbäckenen, och må de flygande varelserna bliva många på jorden’” (1 Mos. 1:22, 23, NW) Den välsignelse som Gud uttalade över mannen och kvinnan innebar alltså att de skulle föröka sitt släkte och uppfylla jorden; de skulle inte uppfylla himmelen eller frambringa en befolkning för himmelen; detta var lika litet Guds uppsåt med dem som hans välsignelse över fiskarna och de flygande varelserna innebar att de skulle frambringa fiskar och bevingade, flygande varelser, som skulle bli änglar i himmelen. Två människor var inte tillräckligt för jordytans 510.075.000 kvadratkilometer. Alltså skulle mannen och kvinnan uppfylla jorden med sitt fullkomliga släkte i den utsträckning som fiskar och fåglar uppfyller sin del av jorden och dess närmaste omgivning med sina arter.

22. När skulle människosläktet inte längre behöva förökas, och vad skulle människan lägga under sig?

²² Eftersom mannen och kvinnan skapades fullkomliga och Gud uttalade en välsignelse och inte en förbannelse eller en fördömelse till döden över dem, skulle den tid komma, då de hade uppfyllt jorden i den utsträckning som skulle vara behövlig, lämplig och lagom, under det att ingen dog utan alla barn som fötts skulle bli fullvuxna. Behovet för människorna att föröka sig skulle sedan inte finnas mer, och inga fler barn skulle födas. Det gavs ingen befallning att de skulle frambringa ännu fler barn för att den överflödiga befolkningen skulle kunna överflyttas till månen eller till andra planeter i vårt solsystem. ”Uppfyll jorden och lägg den under eder”, löd Guds befallning till det första människoparet, mannen och kvinnan. ”Lägg den under eder”, detta avsåg jorden, inte månen, inte den så kallade Venus eller Merkurius eller Mars. Men hur skulle de lägga jorden under sig?

23. Ungefär på vilken plats förlade Gud människans hem i Eden, och vad gav han mannen för att människosläktet skulle förökas?

²³ Gud skapade den fullkomlige mannen på en del av jorden i närheten av det vi nu kallar Mellersta Östern, ty bibelns skildring förbinder floderna Eufrat (Frat) och Tigris (Hiddekel) med människans ursprungliga hem. Det var en ljuvlig plats att skapa människan på, och namnet Eden var mycket passande, ty det betyder ”behag”. Men det var inte nog härmed. Jehova Gud ”planterade en lustgård i Eden österut och satte däri människan, som han hade danat.... Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården; sedan delade den sig i fyra grenar. ... Den tredje floden heter Hiddekel [Tigris]; det är den som har sitt lopp öster om Assyriern. Den fjärde floden är Frat [Eufrat]. Så tog nu HERREN [Jehova] Gud mannen och satte honom i Edens lustgård till att bruka och bevara den.” (1 Mos. 2:8—15) För att människosläktet skulle kunna föröka sig, gav så Gud den förste mannen, Adam, en fullkomlig hustru. Gud byggde henne av ett revben, som han hade tagit ur Adams kropp, för att hon skulle vara hans hjälpare, ett komplement till honom.

24. Vad fick mannen och kvinnan befallning att göra, och vilken verkan skulle detta ha på deras paradisiska hem och utförandet av Guds vilja?

²⁴ Åt detta fullkomliga människopar gav Skaparen befallningen att de skulle göra bruk av sina fortplantningsorgan och frambringa barn och uppfylla jorden med dem. Men samtidigt med att de på detta sätt skulle uppfylla jorden med ett mänskligt släkte, skulle de ”lägga den under” sig. Alla dessa fullkomliga barn skulle leva i en Edens lustgård, ett Edens paradis, så var det ämnat. Den ursprungliga lustgården, som Adam och Eva bodde i, skulle bli för liten, när det blivit stor tillökning i familjen med barn, barnbarn och barnbarnsbarn osv. och ingen skulle behöva dö för att betala syndens lön. Det skulle alltså bli nödvändigt för dem alla att lägga jorden under sig utanför Edens ursprungliga trädgård eller paradis, genom att de vidgade trädgårdens gränser och undan för undan odlade upp de ännu inte bebodda delarna, till dess den paradisiska lustgården omslöt hela jorden, från öst till väst och från regionerna omkring nordpolen till sydpolen. Detta hela jorden omslutande paradis skulle kräva ständig tillsyn och omvårdnad av dem alla. Jämsides med denna omvårdnad om lustgården skulle de råda över alla de levande varelser som rörde sig i jordens vatten, på landytan eller i rymden omkring jorden. Så skulle då slutligen Guds vilja, som började ske i Edens ursprungliga paradis, komma att ske överallt på jorden.

25. Vad skulle det vara i strid med Skriften att tro att Gud skulle vilja göra, sedan denna strålande höjdpunkt uppnåtts?

²⁵ Detta var den strålande höjdpunkt till Guds ära, som Jehova Gud så att säga såg för sin inre syn, beträffande hela jorden. När detta storslagna, kärleksfulla uppsåt blivit fullständigt förverkligat, varför skulle Gud då önska tillintetgöra paradiset, jorden? Eller varför skulle han vilja avfolka paradiset genom att flytta dem som utförde hans vilja där till någon annan plats och så lämna paradiset utan vård och göra det till en plats där Guds vilja inte längre skedde alldeles så som den sker uppe i himmelen? Det är inte i harmoni med Skriften att vi tror att Gud skulle göra så, ty det skulle göra hans storslagna uppsåt om intet.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]