Bibliska mått

ATT studera det måttsystem som användes i Palestina visar sig vara ett ganska, invecklat företag. Allteftersom landet i en oavbruten följd kom att bli lydrike under Egypten, Assyrien, Babylon Medo-Persien, Grekland och slutligen Rom påtvingades det nya system, och på grund härav är det ganska stor variation bland de prov på vikter, mätstavar o. dyl., som arkeologerna grävt fram ur jorden.¹ Även om åsikterna kan variera något, när det blir fråga om det verkliga värdet av de olika måtten, kastar dock de tillgängliga upplysningarna åtskilligt ljus över de bibliska framställningar som har att göra med mått.

I Babylon var sexagesimalsystemet det vanliga, vilket grundar sig på talet sextio; vår indelning av tiden är ett exempel på detta system, som levat kvar till våra dagar. I Egypten användes, så vitt man kunnat konstatera, ett decimalsystem. Den hebreiska graderingen av de olika måtten följde inte uteslutande ett av dessa system utan utgjorde snarare en kombination av dem.²

Längdmått

Hebréerna och några av deras grannfolk använde ett system, där man hämtade måttuttrycken från människokroppen. Man talade om finger, handsbredd, armlängd, spann (avståndet mellan tummen och lillfingret, när handen hålls utspärrad), fotsbredd och steg.³ Naturligtvis varierar dessa mått med varje individ; och därför måste något standardmått fastställas för gängse bruk. Man ansåg att en ”finger” i allmänhet motsvarade 2 cm, det var alltså fingrets bredd som utgjorde måttenheten. Enligt rabbinsk tradition motsvarade detta mått sju bjuggkorn, om dessa lades sida vid sida. Fyra fingrar motsvarade en ”handsbredd”, tre handsbredder utgjorde ett ”spann” (ett ”kvarter”, 1917), och två spann var en ”aln”. Vidare förekom också ”steg”, som motsvarade ungefär 90 cm, och ”stång”, som var lika med sex långa alnar. En ”stadie” beräknas ha varit omkring 190 meter.⁴

Man har ivrigt diskuterat hur lång en aln var, och somliga anser att det funnits så många som tre olika alnmått. Några har påstått att alnen motsvarade avståndet från armbågen till långfingerspetsen eller möjligen till knogarna ej till handleden eller att man räknade alnens längd lika med avståndet från armhålan till fingerspetsarna, om handen och armen hölls utsträckta.⁵ Man behöver emellertid inte vara i så stor ovisshet beträffande den gängse alnens längd, och det bibliska uppslagsverket The Westminster Dictionary of the Bible, som utgavs 1944, uppger att dess längd troligen var ”omkring 18 [engelska] tum” (ungefär 48 cm) eller omkring sex handsbredder.⁶ Detta var den ”vanliga” alnen, och den var troligen den äldsta av de två som förekom. Den andra alnen var ”en handsbredd längre än en vanlig aln”. (Hes. 40:5) Egyptierna hade också ett liknande system, dvs. en vanlig aln och en kunglig aln som var en sjättedel längre än den ”vanliga”, men i Egypten användes den senare för att rikta konungen i affärer. Så förfor man inte i Israel.

Låt oss ta detta alnmått till hjälp, när vi undersöker några skildringar i bibeln, och låt oss se vilken tydlig bild vi på så sätt får. I berättelsen om arken, i vilken Noa, hans familj och några djur av de olika djurslagen överlevde syndafloden, heter det i 1 Moseboken 6:15, 16 (NW): ”Och så här skall du göra den: arkens längd skall vara tre hundra alnar, dess bredd femtio alnar och dess höjd trettio alnar. Du skall göra den med en undre våning, en mellanvåning och en övre våning.” Det var inte en liten segelbåt avsedd för söndagsutflykter, nej, det var en väldig kista eller låda omkring 150 m lång, 25 m bred och 15 m hög, och den var avsedd att under mer än ett månår tjäna som bostad åt alla dem som överlevde syndafloden.

Mycket längre fram i tiden lät konung Nebukadnessar resa en bildstod på Dura- slätten i Babylon, och alla blev befallda att falla ned och tillbedja den. Denna stod var ”sextio alnar hög och sex alnar bred”; ja, denna avgudabild, som var tre meter bred, fick en höjd på trettio meter, och där den reste sig mot skyn drog den folkets uppmärksamhet till sig och pockade på tillbedjan. (Dan. 3:1) Fastän detta vidunderliga beläte injagade fruktan hos folket, föll trogna hebréer inte ned och tillbad det.

Färdsträckor

Hur långt kunde man färdas på en dag vid den tid bibeln skrevs? Ja, det berodde på vad för en dag resan företogs, vilka man färdades tillsammans med och hur kuperat landskapet var. När det talas om ”en dagsresa”, kan man därför knappast fastställa hur långt avståndet var som tillryggalades. Man kanske kunde säga att det i medeltal utgjorde 30—35 km. Några kunde kanske färdas 45—50 km, men om man färdades i ett någorlunda stort sällskap, kunde man kanske bara tillryggalägga 15—20 km,⁷ Kanske var det en sådan, kortare sträcka Jesu föräldrar hade färdats. När de återvände hem från högtiden, ”stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, och hans föräldrar märkte det icke. Då de antogo att han var i det sällskap som färdades tillsammans, tillryggalade de en dagsled och började därpå leta efter honom bland sina släktingar och bekanta. Men då de icke funno honom, återvände de till Jerusalem och sökte ihärdigt efter honom. Nåväl, efter tre dagar funno de honom i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade till dem Och frågade dem.” — Luk. 2:43—46, NW.

Under sabbatsdagen i Israel kunde man inte färdas långt alls. Man fick bara gå något mer än en kilometer utanför stadsporten. (Apg. 1:12) Denna uppgift grundar sig på antagandet att eftersom tabernaklet låg 2.000 alnar (eller c:a 1.000 m) från Israels läger, måste folket åtminstone ha fått gå så långt på sabbaten.⁸ (Jos. 3:4) Otvivelaktigt var det på grund av denna begränsning i fråga om hur långt man fick färdas som några, som såg hur de döda hade kastats upp ur gravarna vid Jesu död, inte kom in i den heliga staden, Jerusalem, och berättade härom förrän på första veckodagen, efter det att Herren hade blivit upprest. Och vilken kraft ger inte denna insikt beträffande den väglängd man fick tillryggalägga på sabbatsdagen åt Jesu ord: ”Fortsätt med att bedja, att eder flykt icke må försiggå om vintern eller på sabbatsdagen.” (Matt. 24:20; 27:52, 53; NW) En flykt, som inbegrep en sträcka på endast någon kilometer, skulle vara av litet värde när det gällde att undkomma tillintetgörande härskarors hämnd.

Ytmått

Det fanns två olika sätt i Israel att ange ett områdes yta. Man talade t. ex. om ett ”plogland” och menade då ett så stort åkerstycke, som man kunde plöja med ett par oxar på en dag. (1 Sam. 14:14; Jes. 5:10) Det andra sättet gick ut på att man angav hur mycket säd som behövdes för att beså en viss yta. När det gällde att fastställa en åkers värde heter det därför: ”mot var homer utsädeskorn skola svara femtio siklar i silver”. (3 Mos. 27:16) Detta sätt att ange mått tillämpades i förbindelse med altaret som Elia byggde på berget Karmel. Baalsprästerna hade bett i demoniskt vansinne, de hade ristat sig med knivar och besvurit sin gud om att svara dem, men det var till ingen nytta Elia, som fullständigt förtröstade på Jehova, byggde ett offeraltare ”och gjorde omkring altaret en grav, stor nog för ett utsäde av två seamått”. Detta var inte en grav stor nog att rymma två sea-mått utsäde, utan den omgav en yta som man behövde så mycket säd för att beså. Talmud säger att denna yta motsvarade 5.000 kvadratålnar eller 25 X 50 meter.⁹ Elia förvandlade praktiskt taget denna stora yta till en damm; men hindrade detta offrandet? ”Då föll Jehovas eld ned och förtärde brännoffret och veden och stenarna och stoftet och uppslickade vattnet i graven.” (1 Kon. 18:32, 38; v. 38 enl. Åk) Detta var ett enastående skådespel, som på det kraftigaste fick folket att inse att Jehova är den sanne Guden.

Rymdmått

Om man gjorde en rundvandring på torget eller kom in i en forntida hebreisk familjs kök, lade man helt visst märke till de olika mått som användes. Bastanta, välformade kärl av lergods eller sten var vanligast. För våta varor hade man en ”log”, som motsvarade ungefär en halv liter och ofta användes för att mäta upp oljan som göts över offren.¹⁰ Fyra log utgjorde en ”kab”, tre kab gjorde en ”hin”, och sex hin motsvarade en ”bat”.¹¹ Behövdes det ett större mått? Då fanns det ett mått som motsvarade tio bat-mått och kallades ”kor”. En kor utgjorde omkring 360 liter.¹²

Låt oss påminna oss en händelse i Kana i Galileen och tänka litet närmare över vad som hände vid bröllopet som Jesus var med på där. Vinet tog slut. ”Nu stodo där sex stenkrukor, sådana som judarna hade för sina reningar; de rymde två eller tre bat- mått var. Jesus sade till dem: ’Fyllen krukorna med vatten.’ Och de fyllde dem ända till brädden. Sedan sade han till dem: ’Ösen nu upp och bären till övertjänaren.’ Och de gjorde så.” (Joh. 2:6—8) Lägg märke till kvantiteten: sex krukor, som kunde rymma två eller tre bat-mått vardera. Om endast två bat-mått hälldes i varje kruka, innebar det att Jesus genom ett underverk framställde omkring 430 liter vin till festen, eller om de innehöll tre hela bat-mått, var det omkring 650 liter.¹² Och det var här inte fråga om kvantitet på bekostnad av kvaliteten, ty ”övertjänaren” sade att det var det bästa de hade vid festen.

Om vi nu tänker oss att vi ger akt på en av de israelitiska kvinnorna, som stökar i köket, skall vi finna mera av intresse. Lägg märke till det mått hon använder att mäta mjölet med; det är ett ”sea-mått”. Tycker du att det är stort? Ja, det må så vara, men familjen är också stor, och även om det rymmer omkring 12 liter, så kommer det att gå åt. Vi ser emellertid också ett mindre mått; det rymmer en ”gomer”, som motsvarar ungefär 3,5 liter.¹³ Handlandena på torget använder till och med ännu större mått: en ”efa”, som rymmer tio gomer, och en ”homer”, som motsvarar tio efa-mått.

Dessa mått användes under många århundraden. Lägg märke till att uttrycket efa. förekommer i skildringen om Gideon. När Jehovas ängel kom, gick ”Gideon ... in och begynte tillreda en killing och av en efa mjöl [omkring 36 liter] osyrade kakor. Köttet lade han i korgen, och köttspadet hällde han i grytan, och därpå bar han ut det till honom under det väldiga trädet och serverade det.” (Dom. 6:19, NW) Denna festmåltid framdukades vid en tid då det rådde stort armod bland folket. Vilken hängivenhet lade inte Gideon i dagen, vilken uppskattning över att Jehova hade sitt folks intressen för ögonen, vilken tillförsikt att Jehova skulle fortsätta att förse dem med vad de behövde!

Israels folk fick dagliga bevis för Jehovas kärleksrika omsorg, och de fick ständigt taga emot gåvor ur hans hand; så fick de t. ex. dagligen manna, som skulle tjäna till föda åt dem, under vandringen i öknen. De led ingen brist; en gomer (omkring 3,5 liter) manna fick var och en varje dag. Skulle du behöva mera? Israeliterna menade att de behövde mer. De längtade efter kött. Och Gud var inte snål mot dem. ”En vind bröt fram från Jehova och började driva in vaktlar från havet och lät dem falla ovanför lägret omkring en dagsresa åt det här hållet och omkring en dagsresa åt det där hållet runt hela lägret och omkring två alnar över jordytan. Då stod folket upp hela den dagen och hela natten och hela nästa dag och samlade oavlåtligen vaktlarna. Den som samlade minst samlade tio homer, och de höllo i med att breda ut dem åt sig vitt och brett runt hela lägret.” — 4 Mos. 11:31, 32, NW.

Omkring detta väldiga läger med två eller tre millioner människor fanns nu ett ofantligt ”köttorg”, som sträckte sig c:a 30 km åt alla håll, och här kunde folket få sitt begär efter kött tillfredsställt. Men lystnad och begär att få frossa slog sina klor i dem. Den som samlade minst hade omkring 36 hl. Låt oss säga att endast männen som var tjugofem år och däröver tog del i samlandet, men likväl skulle de ha samlat in mer än 21.600.000 hl vaktlar. De övade inte tillbörlig självbehärskning, och framför allt glömde de att visa Jehova sin tacksamhet och uppskattning för hans stora frikostighet. Därför heter det i den trettiotredje versen: ”De hade ännu köttet mellan sina tänder, innan de kunnat tugga det, då Jehovas förbittring flammade mot folket, och Jehova började slå folket med mycket stort manfall.” Hur mycket lättare är det inte för oss att förstå dessa skildringar i bibeln, här vi har en viss insikt i vad dessa måttenheter innebär!

Låt oss nu se på förhållandet mellan dessa olika måttenheter. När det gäller längdmått, kan vi ställa upp följande tabell: en aln är lika med 2 spann, 6 handsbredder eller 24 fingerbredder. I fråga om våta varor har vi en kor, som motsvarar 10 bat-mått, 60 hin, 180 kab eller 720 log. En homer, det största måttet i fråga om torra varor, är lika med 10 efa-mått, 30 sea-mått, 100 gomer, 180 kab eller 720 log.¹⁴ Och om vi så jämför de två sista systemen, lägger vi märke till att ett efa-mått är lika med ett bat-mått, och en homer är lika med en kor. McClintock and Strong’s Cyclopaedia säger om detta samband mellan måtten: ”Man lägger märke till att graderingen följer en kombination av decimal- och duodecimalsystem; det förra gör sig gällande med avseende på måtten gomer, efa och homer och det senare med avseende på måtten kab, sea och efa. När det gäller våta varor, förekommer endast duodecimalsystemet, och därför synes det vara ganska stor sannolikhet för att detta var det ursprungliga systemet, eftersom det otvivelaktigt var vanligt att använda sådan gradering av måtten under forntiden.”¹⁵

Att ge sig i kast med att söka jämka och sammanställa de många varandra något olika uppgifterna för att vinna klarhet i de verkliga måttens storlek, vilket arkeologerna har gjort, skulle helt visst vara ett svårt och avskräckande företag, men en viss kunskap om de ungefärliga värdena av de mått som nämns i bibeln är till praktisk nytta för alla som läser den.

Hänvisningar

 1 Harper’s Bible Dictionary, 1952.

 2 McClintock and Strong’s Cyclopaedia, band 6, sid. 197.

 3 Jewish Encyclopedia, 1905, band 12, sid. 483; Engnell— Fridrichsen: Svenskt bibliskt uppslagsverk, band 2, spalt 382.

 4 Jewish Encyclopedia, 1905, band 12, sid. 483; Engnell— Fridrichsen: Svenskt bibliskt uppslagsverk, band 2, spalterna 382 och 385.

 5 McClintock and Strong’s Cyclopaedia, band 6, sid. 193; Jewish Encyclopedia, band 12, sid 487; Engnell—Fridrichsen: Svenskt bibliskt uppslagsverk, band 2, spalt 382.

 6 The Westminster Dietionary of the Bible, 1944, sid. 122.

 7 McClintock and Strong’s Cyclopaedia, band 6, sid 196; Engnell—Fridrichsen: Svenskt bibliskt uppslagsverk, band 2, spalt 383.

 8 The Westminster Dietionary of the Bible, sid. 523.

 9 Jewish Encyclopedia, band 12, sid. 487.

10 The Westminster Dietionary of the Bible, sid. 362; Engnell—Fridrichsen: Svenskt bibliskt uppslagsverk, band 2, spalt 384; också tabellerna över Mått, mynt och vikt i 1917 års sv. övers.

11 Engnell—Fridrichsen: Svenskt bibliskt uppslagsverk, band 2, spalterna 383 och 384; också tabellerna över Mått, mynt och vikt i 1917 års sv. övers.

12 Tabellerna över Mått, mynt och vikt i 1917 års sv. övers.

13 Engnell—Fridrichsen: Svenskt bibliskt uppslagsverk, band 2, spalt 384; också tabellerna över Mått, mynt och vikt i 1917 års sv. övers.

14 Engnell—Fridrichsen: Svenskt bibliskt uppslagsverk, spalterna 382—384; också tabellerna över Mått, mynt och vikt i 1917 års sv. övers.

15 McClintock and Strong’s Cyclopaedia, band 6, sid. 197.

[Bildtext sidan 285]

1 aln = 2 spann = 6 handsbredder = 24 fingerbredder

1 kor = 10 bat =60 hin = 180 = kab = 720 log

1 homer = 10 efa = 30 sea = 100 gomer = 180 =kab =720 log