Är erfarenheten den bäste läromästaren?

”ERFARENHETEN är den bäste läromästaren” förklarar ett välkänt ordstäv. Därför att sådana ordstäv ofta upprepas och allmänt godtas, tror folk lätt att de är sanna, även om man inte prövat deras sanningshalt. Alla vet vi att erfarenheten är en läromästare, och så låter de flesta det lilla obetydliga bäst slinka med utan invändning. Men det borde det inte få göra, ty det gör ordstävet osant.

Somliga har försökt att styrka påståendet, att erfarenheten är en läromästare, genom att citera Romarna 5:3, 4: ”Vi till och med berömma oss av våra lidanden, eftersom vi veta att lidandet verkar tålamod och tålamodet erfarenhet och erfarenheten hopp.” (AV) Mera korrekta, nya översättningar avlägsnar ordet erfarenhet ur denna text, och återger den så: ”Må vi jubla, medan vi äro i bedrövelser, eftersom vi veta att bedrövelsen frambringar uthärdande, uthärdandet i sin tur ett godkänt tillstånd, det godkända tillståndet i sin tur hopp.” — NW.

Inte heller Hebréerna 5:8 ger stöd åt uppfattningen, att erfarenheten är den bäste läromästaren, när det där säges om Jesus: ”Så lärde han, fastän han var Son, lydnad genom sitt lidande.” Jesus var aldrig någonsin olydig, han led inte för att lära sig att övergå från olydnad till lydnad. Han började sin förkunnareverksamhet i lydnad under provsättning, och genom senare ostrafflighetsprov blev hans hängivna lydnad ytterligare styrkt. Han var oskyldig, obesmittad och förnedrade sig aldrig till att synda för att lära känna det syndiga i synden. — Matt. 4:1—11; Hebr. 7:26.

Hebréerna 2:17, 18 har anförts för att hävda att Jesus såsom människa fick erfara köttsliga svagheter, för att kunna förstå vari dessa bestod och öva barmhärtighet mot syndiga människor: ”Han måste bliva lik sina ’bröder’ i alla avseenden, för att han skulle bliva en barmhärtig och trogen överstepräst i det som tillhör Gud, till att frambära försoningsoffer för folkets synder. Ty i det att han själv har lidit, när han har blivit satt på prov, är han i stånd att komma dem till hjälp, som bliva satta på prov.” (NW) Det prov, som Jesus sattes på, hade emellertid inte något att göra med köttsliga svagheter på grund av arvsynden, ty han var fullkomlig i köttet och syndfri. Han behövde inte kämpa mot medärvda synder i sin kropp. Den provsättning han genomgick och framgångsrikt bestod i gällde hans ostrafflighet. Den gällde att i köttet uthärda de angrepp som Satan och hans representanter riktade mot hans kött för att driva honom bort från Gud. Han vet, hur svår prövningen är och kan bistå sina efterföljare i deras prövningar av liknande slag. Själva det förhållandet, att han lyckades i köttet, är i sig självt ett uppmuntrande föredöme och hjälper hans efterföljare att bestå provet.

Det kan emellertid inte sägas, att man måste erfara sådan provsättning för att förstå vad den innebär. Om det vore så, då skulle Jesus vara visare än Jehova Gud i detta stycke, ty Gud har inte erfarit det. Detta till trots förstår Gud skapelser av kött och blod bättre än de förstår sig själva: ”Likt en faders medkänsla med sina barn, så är Jahves medkänsla med dem som vörda honom; ty han vet, hur vi äro danade, han tänker på vad slags stoft vi äro.” (Ps. 103:13, 14, Ro) Han förstod frågan om ostrafflighet så fullständigt, att då den först väcktes av Satan genom utmaningen mot Jehova, var Gud i stånd att ofelbart förutsäga, att somliga människor skulle kunna bestå provet. Inte endast Jehova Gud, utan också Kristus, förstod människans förmågor i detta avseende, ty hade han inte skapat människan av jordens stoft? (Kol. 1:6) Hade han inte iakttagit, hur Job och andra framgångsrikt hade bestått ostrafflighetsprovet? Detta visa andeväsen behövde inte få lära något genom egen erfarenhet i detta avseende. Men att han blev kött och själv uthärdade provet är det största exemplet på ostrafflighet inför Gud och är ett föredöme för hans efterföljare.

Där erfarenheten, misslyckades att inskärpa det goda

En gudomlig regel lyder: ”Den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.” (Matt. 23:12) Men Satan måste lära sig detta genom erfarenhet, då han försökte ställa sin tron högt över Guds stjärnor, endast för att till sist få lida ett förödmjukande fall. (Jes. 14:12—15) Den erfarenhet han fick, då han blev utkastad från himmelen efter 1914, har uppenbarligen inte lärt honom något, ty sedan dess har han fortsatt, ja, intensifierat sin kamp mot Jehovas teokratiska organisation, vilket leder till hans slutliga undergång. — Upp. 12:9, 13, 17; 20:1—3, 10.

Sedan Satan börjat sitt uppror, förmådde han genom slugt bedrägeri det första människoparet att söka upphöja sig till gudar; men vad de fick erfara var ett fall i synd och död, och i sitt fall i brottslighet tog de hela människosläktet med sig. Men inga av de svårigheter de fick erfara till följd av sin olydnad, alltsedan de blev utdrivna ur Eden, lärde dem att de behövde ångra och erkänna sin skuld.

Under den förnedring som följde, tog människorna inte i ödmjukhet lärdom av sina felsteg, lärde ingenting av erfarenhetens hårda törnar, utan föll alltjämt med värre och värre stötar och slag på grund av stolthet och självförhävelse. Ända in på 1900-talet, vårt eget århundrade, har egna eller andras erfarenheter misslyckats i att lära människorna att undvika stolthetens snara; tvärtom tilltar antalet av de uppblåsta och högmodiga i dessa yttersta dagar. (2 Tim. 3:1, 4) Ja, vissa förmätna människor söker till och med tävla med Satan i dårskap, genom att upphöja sig över Jehova, i det de påstår att de dagligen kan befalla Gud att komma ned från sin himmelska tron till jorden för att bli offrad av dem på ett religionens altare!

Äldre människor är inte nödvändigtvis de verkligt visa, all deras samlade erfarenhet till trots. Den unge och jämförelsevis oerfarne Elihu väntade förgäves på att få höra visdomsord från Jobs tre gamla ”vänner”, och brast slutligen indignerat ut emot dem och sade rakt på sak: ”Ung till åren är jag, ni däremot äro åldriga; därför fruktade jag och var rädd att röja min kunskap för eder. Jag tänkte att åldern skulle få tala och årens mångfald få förkunna vishet. Där är emellertid en ande i människan, och den Allsmäktiges andedräkt, som gör dem förståndiga; det är icke de gamla som äro visa, ej heller de äldste som förstå vad rätt är.” (Job 32:6—9, AT) Om Elihu tänkte att ”årens mångfald skulle få förkunna vishet”, därför att den hade möjliggjort för dem att samla erfarenhet, eller om han trodde att de många åren skulle betyda vishet, därför att de hade givits tid till mycket studerande, framgår inte tydligt av skildringen. Vad som är påtagligt är att Elihu insåg, vad som var nödvändigare än någondera, då han sade: ”Dock, i sanning, där är en ande i människan, och inspiration från den Allsmäktige ger dem förstånd.” (Ro) Han insåg att varken erfarenhet eller årslånga studier kan skänka sann vishet utan samverkan av Jehovas ande.

Konung Salomo fick vishet, därför att han bad Jehova Gud om ”ett hörsamt [förståndigt, AV] hjärta”, för att kunna ”vara domare för ditt folk”. (1 Kon. 3:9) Men Salomo sökte också öka sin vishet genom erfarenhet: ”Då sade jag till mig själv: ’Välan, pröva på att förlusta dig och njut av livet.’ Men också detta var till ingen nytta. Munterhet är galenskap, reflekterade jag; och vad tjänar förlustelser till? Jag begrundade i mitt sinne, hur jag skulle kunna tillfredsställa min kropp med vin (men visligen bevara herraväldet över mig själv hela tiden), hur jag skulle kunna undgå dårskap, tills jag funnit ut, hur människors söner kunna hava det bäst under solen de få dagar deras liv varar.” (Pred. 2:1—3, Mo) Det är emellertid varken nödvändigt eller vist att söka få erfarenhet av allting för att kunna avgöra vad det är värt. Och det är höjden av dårskap att begå synd för att få förstahandskännedom om den.

Salomo lärde kanske nyttiga saker genom erfarenhet, men erfarenheten lärde honom också, att giftermål med hedniska kvinnor förledde honom till demondyrkans dårskap och bort från Jehovas sanna tillbedjan och från hans ynnest. Att han vann den kunskapen genom erfarenhet kostade honom möjligheten att vinna liv i den nya världen. Hur mycket bättre hade det inte varit för honom, om han inte hade lärt detta genom erfarenhet utan från Guds skrivna ord: ”Du skall icke befrynda dig med dem; dina döttrar skall du icke giva åt deras söner, och deras döttrar skall du icke taga till hustrur åt dina söner. Ty de skola då förleda dina söner att vika av ifrån mig och tjäna andra gudar, och HERRENS vrede skall då upptändas mot eder, och han skall med hast förgöra dig.” — 5 Mos. 7:3, 4; 1 Kon. 11:1—11.

Att lära av ”ting, som ännu icke synas”

Till Noa sade Jehova Gud: ”Jag skall låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort.” (1 Mos. 7:4) Noa förkunnade sitt budskap, men bespottare gjorde narr av hans varning om en världsomfattande flod. Antag, att någon i vår tid skulle komma och säga att det skall regna uppåt! Man skulle anse honom för rubbad. Vi vet ju att regnet faller neråt, inte uppåt. Nåväl, på Noas tid, då han förkunnade att det skulle komma att regna neråt, trodde människor att han var tokig. De var vana vid att fuktigheten steg upp från marken och vattnade växtligheten och inte att det strilade ned regn från skyn. Om denna jord före floden säger 1 Moseboken 2:5,6: ”HERREN Gud hade icke låtit regna på jorden ..., men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken.” När Guds bestämda tid kom, föll det emellertid verkligen regn neråt, och den första världen dränktes i en vattengrav.

Det vi lär härav är att Noa var villig att lära av Gud, att det kunde regna neråt, men bespottarna var villiga att lära endast genom erfarenheten. Människorna då var vana vid att vatten steg upp från marken, och därför att de aldrig hade varit med om något skyfall, så drog de den slutsatsen, att något sådant var omöjligt. I sin inbilskhet trodde de att de visste allt; de måste uppleva det för att ändra åsikt. De fick erfara det, och det kostade dem livet. I det fallet var erfarenheten den sämste läromästaren.

Vi kan lära av den erfarenhet som den första världen fick genom syndafloden, ty Jesus sade: ”Alldeles såsom Noas dagar voro, så skall Människosonens närvaro vara.” (Matt. 24:37, NW) Befolkningen på Noas tid blev överrumplad, ty den var helt och hållet upptagen av sina själviska sysselsättningar, likgiltig för eller hånfull mot en varning för något som den trodde omöjligen skulle kunna hända. Likt Noa, som hade fått underrättelse av Gud om ting, som ännu inte syntes, uppfattar Jehovas vittnen i vår tid genom att studera bibeln Guds varning beträffande en ”stor vedermöda, en sådan som icke har förekommit sedan världens begynnelse intill nu och icke heller skall förekomma mera”. (Hebr. 11:7; Matt. 24:21, NW; Upp. 16:13—16) Detta innebär att Harmageddonstridens vedermöda kommer att överträffa syndafloden i förödelse och kommer att bli en helt ny erfarenhet för ”den nuvarande onda världen”. (Gal. 1:4, AV) I Harmageddonstriden kommer Jehova att bruka övernaturliga medel, såsom han gjorde i gångna tider, då han stred för Israel och sände stora hagelstenar ned över fienden, då hans dödsängel slog 185.000 på en enda natt och då han lät Röda havet uppsluka den egyptiska hären. (Jos. 10:11; Jes. 37:36; 2 Mos. 14:27, 28) Harmageddon kommer att ställa dessa utbrott av Guds vrede helt och hållet i skuggan.

Men då vi riktar folks uppmärksamhet på det förhållandet, att Harmageddonstriden närmar sig, och på dess förödande verkningar, uppträder de flesta hånfullt och bespottande och säger att det är omöjligt, bara därför att de aldrig har sett sådana underverk förr. Likt bespottarna i Noas dagar envisas nutidens hånfulla människor att vilja lära känna Harmageddon genom erfarenhet. Men en liten skara människor av en god vilja gentemot Gud hörsammar visligen den gudomliga varningen beträffande Harmageddon, alldeles som Noa och hans familj tog emot kunskap om floden från Gud och handlade efter hans anvisningar. Genom att välja Jehova till läromästare i stället för erfarenheten, kommer de att kunna tillgodogöra sig den undervisning som Harmageddonstriden ger beträffande Guds allsvåldiga makt och överhöghet.

Jehova Gud den bäste läromästaren

Jehova Gud har inte förvärvat sin oändliga vishet genom erfarenhet. Han kände ”slutet från begynnelsen”, innan någon erfarenhet hade kunnat samlas. (Jes. 46:10, AV) Han rekommenderade inte erfarenheten som de kristnas bäste läromästare. ”De skola alla bliva lärda av Jehova.” (Joh. 6:45, NW; Jes. 54:13) Det är inte kunskap, vunnen genom erfarenhet, som leder till evigt liv, utan det ”att de tillägna sig kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus”. (Joh. 17:3, NW) Inte heller är erfarenhet nödvändig för den oerfarne; i stället har inspirerade ordspråk givits ”för att människor må få vishet och undervisning, må förstå insiktsfullt tal; att de må få undervisning om förståndig vandel, om rättskaffenhet, rättvisa och ärlighet; att de enkla och anspråkslösa må få förstånd, kunskap och klokhet givas åt de oerfarna.” (Ords. 1:1—4, AT) En förnuftig tillrättavisning är mera upplysande än hårda erfarenheter, och en vis människa kommer att lära mera av den än en dåre kan inhämta genom prövande erfarenheter. ”Tillrättavisning verkar på den kloke mer än hundra slag på dåren.” — Ords. 17:10, 1878.

Israels folk ignorerade gång på gång Guds tillrättavisning och utsatte sig obetänksamt för fiendens häftiga angrepp och förtryck, därför att de inte ville underkasta sig Guds undervisning. ”De övergåvo HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde efter andra gudar, de folks gudar, som bodde omkring dem, och dessa tillbådo de; därmed förtörnade de HERREN. HERRENS vrede upptändes mot Israel, och han gav dem i plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han sålde dem i deras fienders hand där runt omkring, så att de icke mer kunde stå emot sina fiender. När HERREN alltså lät någon domare uppstå bland dem, var han med domaren och frälste dem ur deras fienders hand, så länge domaren levde; ty då de jämrade sig över sina förtryckare och plågare, förbarmade sig HERREN. Men när domaren dog, vände de tillbaka och togo sig till, vad fördärvligt var, ännu mer än deras fäder, så att de följde efter andra gudar och tjänade och tillbådo dem; de avstodo icke från sina gärningar och sin hårdnackenhet.” — Dom. 2:12, 14, 18, 19.

Uppenbarligen lärde Israels nation mycket litet av dessa svåra erfarenheter, ty under såväl domare som konungar begick de gång på gång samma misstag, som orsakade dem sådana prövosamma tider; och slutligen ledde deras hårdnackenhet till att de blev förkastade som en förebildlig teokratisk nation. (Hes. 21:24—27) Jehova Gud förde inte Israel in i dessa svåra erfarenheter. De drog dem själva över sig genom att visa olydnad för Guds bud. Jehova Gud sände tuktande tillrättavisning över israeliterna för att återföra dem till den rätta vägen, men på grund av Israels dårskap och styvsinthet blev de goda verkningarna av denna tillrättavisning inte långvariga. Kristna människor i våra dagar begår misstag och åsamkar sig genom dem obehagliga erfarenheter, men om de är ödmjuka och förståndiga, kommer de att dra nytta av Jehovas kärleksfulla aga. ”Min son, förringa icke agan från Jehova, och giv icke heller tappt, när du blir tillrättavisad av honom; ty den som Jehova älskar, den agar han.” ”Likväl giver den sedermera åt dem som hava blivit fostrade därigenom en fridens frukt, nämligen rättfärdighet”. (Hebr. 12:5, 6, 11, NW) Det är inte svåra erfarenheter, som vi själva ådrar oss, utan Jehovas aga och tillrättavisning, som undervisar och fostrar oss i rättfärdighet.

Den nuvarande världen är lik Israel i gamla tider. Den må skryta med att erfarenheten är den bäste läromästaren, men om det är så, då är världen en oläraktig elev. Dess inbyggare har inte lärt sig att undvika synden genom att de fått erfarenhet av den under årtusendena. Deras erfarenhet av omoraliskhet och hädelse har bara gjort dem ännu duktigare till detta, mer försjunkna i dåliga vanor, till dess vi i dag ser det förnedrade tillstånd som förutsagts för de yttersta dagarna. Om och om igen har denna gamla värld genomgått en kretsgång av blodiga krig och förhatliga brott, under det dess dystra historia upprepats generation efter generation. Men av all denna erfarenhet har världen inte lärt någonting. Har inte vår generation utkämpat två gagnlösa världskrig och rustar sig nu för ett tredje? Fastän världen säger att erfarenheten är den bäste läromästaren, lär den sig ingenting av erfarenheten, utan är lik ett tvaget svin som åter vältrar sig i smutsen och lik en hund som vänder åter till sina spyor. Vid Harmageddon kommer den ”bäste läromästaren” att bli världens sämsta erfarenhet, dess sista erfarenhet, ty här kommer den att avgå från den skola, som givit så hårda stötar, i och med att den dör och aldrig kommer att uppväckas ur döden. — 2 Petr. 3:7.

Människor av en god vilja gentemot Gud tror emellertid inte, att de avsiktligt behöver skaffa sig erfarenhet av synd för att värdesätta en moralisk vandel, eller dö för att få lära känna livets värde eller få smaka Jehovas makt emot sig vid Harmageddon för att bli övertygade om att han besitter den. De blickar upp till Jehova Gud och Kristus Jesus såsom de bästa läromästarna. Under nuvarande förhållanden är en människas liv kort och hennes erfarenhet ringa, under det att Satan har mångtusenårig erfarenhet i att lura och snärja människor. Vi kan inte sätta vår ringa erfarenhet upp emot hans och hoppas att vinna. Vi måste strida mot Satan och hans rika erfarenhet genom att anlita Jehovas omätliga vishet. Vi behöver de allra bästa lärare till att undervisa oss om hur vi skall kunna undvika Satans snaror. I Gud och Kristus har vi sådana läromästare. I bibeln finner vi deras ovärderliga undervisning. — Ords. 2:1—12; 3:13—18.