Teokratiska slavar

”Var slavar åt Jehova.” — Rom. 12:11, NW.

 1. Vad gör det ovisst, om det är en heder eller ej att vara slav, men på vilka förhållanden beror det?

ÄR DET någon heder och värdighet i att vara slav? Enligt denna världens sätt att se kan det knappast vara det. Under den tid då slaveriet var rådande, såg man i allmänhet ned på slavarna såsom underordnade och underlägsna, fastän de ofta utförde göromål och åligganden som i våra dagar tillhör högst förfinade och aktningsvärda yrken. Slavinstitutionen missbrukades mycket, och det dröjde en lång tid, innan någon lättnad eller befrielse kom slavarna till del. Några muhammedanska länder säges alltjämt hålla fast vid slaveriet. Det infördes i de brittiska kolonierna i Amerika så sent som på 1600-talet, och det avskaffades inte i Amerikas Förenta stater förrän under senare hälften av 1800-talet. Ja, det var inte förrän då på 1800-talet som slaveriet avskaffades av kristenhetens regeringar i allmänhet. I många trakter betraktas ättlingarna av dessa frigivna slavar alltjämt med förakt och hålles inom vissa gränser och får finna sig i vissa restriktioner. Hur skulle det då kunna ha någon heder och värdighet med sig att vara slav? Hur skulle det kunna vara annat än förödmjukande att kallas slav eller att välja att kalla sig själv så? Nåväl, det beror på vems slav man är och på vad för slags slav man är. Att vara en teokratisk slav är en heder och ett privilegium. Det är en slavtjänst som leder till evigt liv.

 2. När började slaveriet, och för vilka var det ett förbannat tillstånd?

2. Slaveriet är en gammal institution. Det finns ingenting upptecknat i bibeln om att det — i socialt och ekonomiskt avseende — existerade före syndafloden. Men att det skulle uppkomma någon gång efter syndafloden, det förutsades när Noa, sedan han blivit skymfad av sin son Ham, förbannade en av Hams söner och sade: ”Förbannad vare Kanaan! Den ringaste av slavar skall han vara åt sina bröder. ... Välsignad av HERREN, min Gud, må Sem vara, och må Kanaan vara hans slav! Må Gud utvidga Jafet och bo i Sems tält, men må Kanaan vara hans slav!” (1 Mos. 9:25—27, AT; Mo) Detta betydde inte att en av människosläktets tre huvudgrenar blev dömd till oundvikligt slaveri. Nej, men verkliga förhållandet är att denna förbannelse, som Gud inspirerade Noa till att uttala, gick i uppfyllelse hundratals år längre fram i tiden. Vid den tiden förde Jehova Gud sitt utvalda folk, israeliterna, in i Kanaans land, och på Guds befallning utrotade de kananéerna eller gjorde många av dem till slavar, som t. ex. invånarna i Gibeon och med detta förbundna städer. Att vara en sådan slav, därför att man härstammade från den förbannade Kanaan, måste helt visst ha varit en förödmjukelse.

 3. Varför var det ärofullt att vara en av Abrahams slavar?

3. Men det finns olika slags slavar, och vilken gudfruktig man eller kvinna skulle inte ha räknat det som en ära att ha fått vara slav åt Abraham, ättlingen av Noas son Sem? Varför? Därför att Abraham var en man som trodde på den sanne Guden, Jehova, och emedan han i tro lydde Gud, var han ”Guds vän”. Jehova Gud förbjöd inte Abraham att ha slavar enligt seden i dessa forntida dagar. Noa hade välsignat Abrahams förfader Sem, och i överensstämmelse med detta godkände Jehova helt visst att Abraham hade slavar. Medan Abraham bodde som invandrare i Kanaans land, hade han hundratals slavar. De stred tillsammans med honom och vann en teokratisk seger, när angripande konungar från grannskapet av Babylon invaderade Kanaans land och förde bort Abrahams frände Lot och dennes husfolk. Vi läser: ”När Abram hörde att hans frände hade blivit tagen till fånga, kallade han ut sitt följe, sina hushållsslavar, till ett antal av trehundra aderton, och förföljde fienderna ända till Dan. Med sina slavar föll han över dem om natten och besegrade dem.” Dessa slavar var således Guds redskap, och de var med Abraham vid hans återkomst, när konung Melkisedek i Salem mötte honom och gav Jehova äran för hans seger, i det han sade: ”Välsignad vare Abram av Gud den Högste, himmelens och jordens skapare! Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i din hand!” — 1 Mos. 14:1—20; v. 14, 15 enl. AT.

 4. a) Hur blev Abrahams äldste slav hedrad? b) Varför var Abraham aldrig skyldig till att ha förnedrat slavinstitutionen genom att missbruka den?

4. Så länge Abraham var barnlös, var en slav, som förestod hans hushåll, hans arvinge, sedan Lot hade dragit bort. Denne slav var Elieser från Damaskus. När Abraham fick sin son Isak och det blev tid att låta denne gifta sig, var det återigen en tjänare, ”den äldste slaven bland hans husfolk, vilken hade vård om allt söm tillhörde honom”, sannolikt den nämnde Elieser, som Abraham sände för att skaffa en hustru åt Isak. I detta profetiska drama har denne gamle slav den hedern och värdigheten att representera Guds heliga ande, den verksamma kraft som Jehova har brukat till att draga, uttaga och bereda en brud åt sin enfödde Son, Jesus. Denna ”brud” är en skara på 144.000 trogna efterföljare, som blivit adopterade av Jehova Gud såsom hans barn. (1 Mos. 15:1—3, AT; 24:1—10, 61—66) Abraham förnedrade inte slavinstitutionen i sitt hushåll genom att dra fördel av den för omoraliska syften. Detta skulle ha varit kränkande för hans sanna hustru, Sara, en fri kvinna, och ha sänkt hennes ställning. Det var också genom denna enda hustru som Abraham enligt Guds löfte skulle få en i renhet född arvinge, i vilken alla jordens släkter skulle bli välsignade. När så Abraham fick sin förste son, Ismael, genom en slavflicka, skedde detta därför inte på grund av någon omoralisk handling. Hans hustru, Sara, som då var så gammal att hon misströstade om att själv i sin kropp kunna frambringa en son åt Abraham, bad honom taga hennes egyptiska slavflicka Hagar, så att hon skulle kunna adoptera dennas son såsom sin egen. Sedan Hagar blivit havande med Ismael, hade Abraham inte vidare någon förbindelse med henne. (1 Mos. 16:1—15; Gal. 4:21—25) Längre fram lät Jehova Sara på mirakulöst sätt bli välsignad med en egen son.

 5. Vilken inställning intog Abraham med avseende på sina slavars religion, och hur visas detta?

5. Abraham var teokratisk. Han hyste tro på Gud den Högste och lydde honom såsom sin skapare, vägledare och härskare. Han styrde sitt stora hushåll så som Jehova ville att det skulle styras. Såsom slavägare bestämde och övervakade Abraham vilken religion eller form av tillbedjan, som skulle utövas bland hans slavar, vilka han hade fått antingen genom köp eller genom att låta sina slavar gifta sig inom sin egen krets. På det sättet tillät han ingen gudlöshet och heller ingen avgudadyrkan, utan byggde upp endast den sanna tron bland sitt husfolk. På Guds befallning lät han omskära både sig själv och alla manliga medlemmar av sitt husfolk. ”Abraham tog sin son Ismael och alla sina tjänare [slavar, AT], de hemfödda och de som voro köpta för penningar, allt mankön bland Abrahams husfolk, och omskar på denna samma dag deras förhud, såsom Gud hade tillsagt honom.” Om någon manlig individ vägrade att låta sig omskäras, skulle han, så var det påbjudet, utrotas ur Abrahams husfolk. Abraham undervisade sina slavar om Gud. Att det var så intygade Gud med dessa ord: ”Jag känner honom, att han skall befalla sina barn och sitt hus efter sig, att de skola bevara Jehovas väg.” Ett ytterligare vittnesbörd om Abrahams uppfostran av sina slavar i Guds tillbedjan är den bön, som hans äldste slav uppsände, när han blivit sänd för att skaffa en hustru åt Isak: ”O Jehova, min husbonde Abrahams Gud, sänd mig i dag, det beder jag dig, god lycka och visa godhet mot min husbonde Abraham.” Under alla anordningar för giftermålet visade denne gamle slav, att han erkände Abrahams Gud, och tillbad honom öppet. — 1 Mos. 17:9—14, 22—27; 18:19, Åkeson; 24:2—56, AS.

 6. I vilken ställning stod Mose och israeliterna till Gud? Varför?

6. Som slavägare var Abraham en bild av hur Gud den Högste, som Abraham tillbad, också har slavar på jorden. Vi syftar inte bara på den tid för länge sedan, då profeten Mose förde israeliterna ut ur Egypten och genom Röda havet till en fri nationell tillvaro. Mose och israeliterna sjöng, sedan de förföljande egyptierna hade blivit uppslukade i Röda havet. Med passande hänsyftning på deras sång då beskriver Uppenbarelseboken 15:3 de sanna kristna i vår tid med dessa ord: ”De sjunga Mose, Guds slavs, sång och Lammets sång och säga: ’Stora och underbara äro dina gärningar, Jehova Gud, den Allsmäktige.’” (NW) Det är sant att Mose på ett iögonenfallande sätt var Guds slav då. Men alla som hörde till Mose nation, Israels barn, var Guds slavar jämte honom. Hur så? Därför att de i många år ofrivilligt hade varit slavar i Egypten och varit utsatta för sina obarmhärtiga slavdrivares försök att tillintetgöra dem och så genom övernaturliga medel blivit frälsta och försatta i frihet av sin förfader Abrahams Gud. När Jehova gav israeliterna lagen om jubelåret, sade han: ”Det är åt mig som israeliterna äro slavar, i det de äro mina slavar som jag har fört ut ur Egyptens land, jag HERREN, eder Gud. ... De få icke säljas såsom slavar.” — 3 Mos. 25:55, 42, AT; Mo.

 7. Vilket anspråk och vilken rätt hade Gud gentemot Israel, och vad befallde han israeliterna att göra mot sina egna slavar?

7. Såsom deras frälsare och absolute ägare hade Jehova alla anspråk på deras tjänster. Han hade all rätt att bestämma, att deras tillbedjan skulle ägnas Honom, som hade verkställt domar på alla Egyptens löjliga falska gudar. I de båda första av hans tio bud till Israel hävdade han denna sin rätt och tillämpade den, i det han sade: ”Jag är den Evige, eder Gud, som förde eder ut ur Egyptens land, den slavfållan. Ni skola inga gudar hava utom mig. Ni skola icke skära ut några avgudar åt eder, i skapnad av någonting uppe i himmelen eller nere på jorden eller i havet; ni skola icke falla ned för dem eller tillbedja dem, ty jag, den Evige, eder Gud, är en nitälskande Gud.” (2 Mos. 20:2—5, Mo; AT) Han lät dem varje år fira denna befrielse från egyptisk träldom. (2 Mos. 13:3, 14) De var på allt sätt förpliktade till att odelat tillbedja och lyda sin ägare och husbonde, inte med knot och klagan utan med tacksamhet. Han lät israeliterna hålla slavar, utan tvivel avkomlingar av deras förfader Jakobs eller Israels slavar, vilka hade följt med israeliterna ned till Egypten för deras tillfälliga vistande där. (1 Mos. 30:42, 43, där AT och Mo har ”slavar” och ”slavinnor”.) Men Jehova lät sitt befriade folk tillämpa hans lagar med avseende på dessa tjänare. Ett belysande exempel finner vi i hans fjärde bud till israeliterna: ”På sjunde dagen, en sabbat åt HERREN, din Gud, får du icke alls göra något arbete, varken du eller din son eller din dotter eller din slav eller slavinna.” (2 Mos. 20:10, AT; Mo) Såsom teokratiska slavar åt Herren Gud var israeliterna pliktiga att se till att deras egna slavar rättade sig efter Guds lag och förbund.

 8. Varför är andliga israeliter slavar utan att behöva blygas över sin ställning?

8. Sedan nitton hundra år tillbaka är de naturliga israeliterna inte längre Jehovas utvalda folk. Nu handlar han med de andliga israeliterna, dem som är judar i invärtes måtto. Är du en av dem? Har du överlämnat dig helt åt honom genom hans Son, Jesus Kristus, och har du bevis för att du är pånyttfödd av hans ande till ett himmelskt liv? Du är det? Nåväl, vet du då, att du är en slav? Enligt ditt eget medgivande måste du vara Jehovas slav. Känn dig inte generad över uttrycket. Låt människorna i världen — så mycket de vill — göra narr av tanken att Gud har slavar och inbilla sig att de, därför att de vägrar att vara Hans slavar, inte alls är slavar åt någon. Varenda man, kvinna och barn på jorden är och måste vara en ringa tjänare åt en av två husbönder som står emot varandra. Om du vägrar att vara Jehovas slav, så håna inte hans slavar. Du är då en eländig slav åt hans motståndare, Satan, djävulen. Vad Jesus sade i bergspredikan visar avgörande, att du inte kan tjäna båda dessa husbönder. Om du hatar och föraktar den ene, så är det oundvikligt att du måste älska och hålla dig till den andre. Den ende som finns förutom Gud är djävulen, mammons, den själviska världsliga rikedomens, gud. (Matt. 6:24) Du kan få ha honom till husbonde, om du så vill. Men vi för vår del väljer Jehova. Det är ett välsignat tillstånd att vara hans ringa tjänare, teokratiska slavar. Större människor än du har räknat det som en hög ära att vara detta, till och med Jesus Kristus själv. Vi kan inte undgå det: vi är slavar åt den gud som vi tillbeder.

 9. Hur kommer det sig att Jesus har haft slavar ända fram till tiden för denna världens ände?

9. Jesus Kristus, Guds Son, har också sådana som han äger och behärskar och som är förpliktade till att tjäna honom. I detta är han en motsvarighet till Abrahams son och arvinge, Isak, vilken ärvde alla sin faders slavar. (1 Mos. 26:19—32; 25:5) Alla de 144.000 lemmarna i Kristi kropp är slavar åt Jesus, ty han är denna kropps rättmätiga huvud. Därvid är ”Lammets tolv apostlar” inte uteslutna. De och andra av Jesu framträdande lärjungar kände det som en ära att förklara sig vara hans slavar och riktade i början av sina brev till den kristna församlingen uppmärksamheten på sin underkastelse under honom. (Upp. 7:3—8; Rom. 1:1; Tit. 1:1; 2 Petr. 1:1; Jak. 1:1; Jud. v. 1; Fil. 1:1; NW) I våra dagar befinner sig kvarlevan av hans kropps lemmar på jorden inte i något högre tillstånd än hans apostlar gjorde. Jesus placerade denna lydiga kvarleva i samma tillstånd, när han frågade i sin profetia om världens ände: ”Vem är i verkligheten den trogne och omdömesgille slaven, som hans husbonde har satt över sitt tjänstefolk till att giva dem deras mat i rätt tid? Lycklig är den slaven, om hans husbonde, när han kommer, finner honom göra så. Jag säger eder i sanning: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” — Matt. 24:45—47, NW; Luk. 12:42, 44.

10. I fråga om personer i vilken ställning går Joel 2:28, 29 också i uppfyllelse?

10. Det är på medlemmarna av denna trogna och omdömesgilla klass, sedan de har bättrat sig från sina brister och tillkortakommanden under det första världskriget, som Guds profetia genom Joel är tillämplig: ”Det skall komma att ske efteråt, att jag skall utgjuta min ande över allt kött; edra söner och edra döttrar skola profetera, edra gamla män skola drömma drömmar, och edra unga män skola se syner. Också över slavarna och slavinnorna skall jag i de dagarna utgjuta min ande.” Aposteln Petrus tillämpade först denna profetia på sin tid, från pingsten och framåt, och den har sin slutliga och fullständiga tillämpning på kvarlevan sedan det första världskrigets slut år 1918. — Joel 2:28, 29, AT; Mo; Apg. 2:16—18, NW; AT; Mo.

11. Hur gjorde Jesus oss till sin egendom, och varför behöver vi inte frukta?

11. Det var inte till något billigt pris av några få guld- eller silvermynt som Jesus gjorde oss till sin egendom för att råda över själva vårt liv och vår död. Han utgöt sitt eget dyrbara blod, när han hängde på en tortyrpåle likt en föraktlig, brottslig slav, och med detta köpte han oss. (1 Petr. 1:18, 19) Vad har vi då att frukta av att ha en så osjälvisk, självuppoffrande, gudaktig husbonde som han är? Hur skulle han någonsin kunna förtrycka oss, skada oss eller göra något annat än gott mot oss?

12. Hur känner vi oss gentemot vår ägare, när vi betänker vad vi har kostat honom?

12. Då vi inser, med vilken personlig kostnad han har köpt oss, hur skulle vi då frivilligt kunna överlämna oss åt någon annan husbonde, åt synden, åt vår egen buk, åt denna fördärvade värld, åt djävulen? ”Ty vemhelst i Herren, som blev kallad såsom slav, är Herrens frigivne; likaså är den, som blev kallad såsom fri man, en Kristi slav. Ni hava blivit köpta förmedelst ett pris; sluta upp med att bliva människors slavar. ... För övrigt tillhöra ni icke eder själva, ty ni blevo köpta med ett pris. För allt vad kärt är, förhärliga Gud i eder kropp, ni människor.” (1 Kor. 7:22, 23; 6:19, 20; NW) Aldrig vill vi förneka att han äger oss. Vi är därför beslutna att motstå falska profeter, som Jesus sade skulle uppstå vid världens ände, och Petrus varnade: ”Just dessa skola i all tysthet införa fördärvliga sekter och skola förneka till och med den ägare som köpte dem och därigenom bringa snabb tillintetgörelse över sig själva.” (Matt 24:11, 24, 3; 2 Petr. 2:1, 2, NW) Aldrig skall vi ställa till med ett slavuppror — likt det som den romerske gladiatorn Spartacus satte i gång med år 73 f. Kr. — mot vår egen rättmätige ägare! Aldrig kommer vi att överge hans tjänst och bli rymlingar. Vi har vår herre och husbonde kär. I stället för att trolöst överge hans tjänst föredrar vi att vara lika den hebreiske slav som vägrade att lämna sin husbondes tjänst och fick sitt öra genomborrat med en syl mot dörrposten till tecken på att han nu var hans slav till evärdlig tid. — 2 Mos. 21:1—5; 5 Mos. 15:17.

Av hungersnöd hemsökta egyptier, gibeoniter

13. Vilka har också i våra dagar blivit slavar likt egyptierna på Josefs tid, och varför?

13. Den av anden pånyttfödda kvarlevan, den trogne och omdömesgille slavens klass, är nu inte ensam om att föredra denna tillbörliga ställning som slavar åt Gud genom hans Son, Jesus Kristus. En snabbt växande skara, som redan räknar hundratals tusenden i sina led, har överlämnat sig åt Gud genom Kristus. I denna tid, då dödsbringande andlig hungersnöd har drabbat kristenheten och hela denna världen i övrigt men då kvarlevan av Kristi kropp har fullt upp av andlig föda till sitt förfogande, har dessa andra får handlat på samma sätt som egyptierna gjorde under den sjuårsperiod av hungersnöd, för vilken Faraos främste minister, Josef, hade samlat rikliga förråd. Dessa människor av en god vilja har kommit till den större Josef, Jesus Kristus, som representerar den större Farao, Jehova Gud, och har, uttryckt med egyptiernas ord, sagt så här: ”Det finnes ingenting kvar för min herre utom våra kroppar och vår jord. Varför skulle vi och vår jord förgås inför dina ögon? Köp oss och vår jord i utbyte mot föda, så skola vi och vår jord vara Faraos egendom. Giv oss säd, så att vi må leva och icke förgås och så att jorden icke må ligga öde.” Kristus Jesus har handlat nu alldeles så som Josef gjorde: ”Josef köpte då all jord i Egypten åt Farao, ty var och en av egyptierna sålde sin åker, därför att hungersnöden var outhärdlig för dem. På det sättet blev jorden Faraos, och från Egyptens ena ända till den andra gjorde Josef folket till slavar.” Därför att Kristus har räddat dem från att dö av andlig hunger, svarar de liksom dessa av hungersnöd drabbade egyptier: ”Du har behållit oss vid liv; låt oss vinna min herres ynnest, så vilja vi vara Faraos slavar.” (1 Mos. 47:15—26, CB; AT) Så har dessa andra får blivit statsslavar, Rikets slavar.

14. Varför får dessa sentida slavar inte tas från sin tempeltjänst eller utrotas?

14. Dessa den rätte Herdens andra får, som är bestämda till att leva på jorden, måste lydigt följa honom, varthelst han leder dem. Ingen rycker bort dem ur hans vård utan att få tillbörligt straff. De måste tjäna Gud i hans tempel dag och natt. De skall bli skonade till livet, liksom gibeoniterna blev, vilka var avkomlingar av den förbannade Kanaan och var ämnade att — tillsammans med de övriga kananéerna — utrotas av Josua och israeliterna. Men likt de forntida gibeoniterna har de sökt och vunnit fred med den större Josua, Jesus Kristus, och hans Gud, Jehova. Medan de nu håller på med att komma ut ur de nutida, till undergång dömda kananéernas hop, säger den större Josua till dem: ”Förbannade skola ni då vara; aldrig skola ni upphöra att tillhandahålla slavar, vedhuggare och vattenbärare för min Guds tempel!” Härpå svarar de: ”Här äro vi då i ditt våld; gör vadhelst du tänker vara rätt och tillbörligt att göra med oss.” De är förbannade, inte likt Kanaan, utan därför att Gud har lagt ett förbud på dem eller förklarat dem för tabu. De har blivit Jehova Guds och hans Smordes egendom, och ostraffat avrättar ingen dem eller tager dem bort från deras tempeltjänst. Gud har absolut välde över deras liv och död, och endast han kan avrätta dem, om de underlåter att vara trogna slavar. Ve var och en som bryter mot detta gudomliga förbud med avseende på dem! Fem amoréiska konungar försökte omedelbart göra detta, då det gällde gibeoniterna, och deras anfallstrupper blev utplånade, i det att Jehova själv slungade ned stora dödsbringande hagelstenar från himmelen och lät solen och månen stå stilla på Josuas bön, för att dräpandet skulle kunna fullbordas. I fanatisk nationalism försökte kung Saul en gång förgöra gibeoniterna, som förklarats för tabu, och hela Israels nation fick för detta lida hungersnöd i tre år, tills dessa gibeoniters död var sonad. Jehova Gud kommer att göra detsamma med kristenheten, för att den övar våld mot de nutida gibeoniterna i syfte att hindra dem från att göra tempeltjänst åt Gud och vinna liv i den nya världen. — Jos. 9:3—27, AT; 10:1—27; 2 Sam. 21:1—14.

15. I vilket arbete förenar sig alla den större Gideons slavar med honom?

15. Den trogne och omdömesgille slavens klass välkomnar dessa medtjänare i sin krets och försöker skydda deras rätt. Tillsammans med den större Gideon, Kristus Jesus, tar de del i det bildstormande arbetet med att bryta ner den falske guden Baals altare och hans heliga påle för falsk tillbedjan och helgar sina lovoffer åt Jehova i lydnad för hans befallning. Såsom det är skrivet: ”Så tog Gideon tio av sina slavar och gjorde såsom HERREN sade till honom. ... Så fick Gideon den dagen namnet Jerubbaal, som betyder: ’Må Baal själv utföra sin sak mot honom, ty han har brutit ned hans altare.’” (Dom. 6:27, 32, AT) Baal betyder ”ägare”.

16. Vad erkänner vi, med tanke på att Gud är vår ägare, och vad besluter vi att göra?

16. Jehova är vår ägare och vår Gud. Med glädje bekänner vi alla, både kvarlevan och de andra fåren, att vi är hans levande egendom, som han har köpt med sin Sons, Jesu Kristi, blod. Vi bär märkena av detta, liksom aposteln Paulus, som sade: ”Hädanefter må ingen besvära mig, ty jag bär på min kropp brännmärkena som en Jesu slav.” (Gal. 6:17, NW) Därför erkänner vi Guds rätt att bestämma, vad som skall vara vår religion, vår form av tillbedjan, och vi vill tillbedja endast honom såsom den sanne Guden. Gentemot honom har vi inga rättigheter. Hans bud är vi förpliktade att hålla, och vi vill i kärlek utföra vår heliga tjänst åt honom, i det vi väljer att lyda honom såsom härskare och inte människor. Vi är hans teokratiska slavar nu och för evigt.

(The Watchtower, 1 december 1952)