Frågor från läsekretsen
● Varför förbannade Noa Kanaan, då Ham var den som hade förbrutit sig? — E. M., England.
Den händelse då denna förbannelse uttalades är beskriven i 1 Moseboken 9:20—27. Det heter där: ”Och Noa var en åkerman och var den förste, som planterade en vingård. Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i sitt tält. Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade det för sina båda bröder, som voro utanför. Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror, båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de icke sågo sin faders blygd. När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta, vad hans yngste son hade gjort honom, sade han: ’Förbannad vare Kanaan, en trälars träl vare han åt sina bröder!’ Ytterligare sade han: ’Välsignad vare HERREN, Sems Gud, och Kanaan vare deras träl! Gud utvidge Jafet, han tage sin boning i Sems hyddor, och Kanaan vare deras träl.’ ”
Skildringen av denna händelse är mycket kortfattad och lämnar troligtvis ute en del detaljer, som kunde vara upplysande. Många lärda anser att Kanaan var inblandad på ett eller annat sätt, även om detta inte direkt anges. Berättelsen säger att Noa, när han vaknade, ”fick veta, vad hans yngste son hade gjort honom”. Rotherhams översättning har en fotnot vid uttrycket ”yngste son”, som lyder: ”Otvivelaktigt Kanaan och inte Ham. För sin vördnad blir Sem och Jafet välsignade; för någon icke nämnd skamlighet blir Kanaan förbannad; för sin försummelse blir Ham åsidosatt.”
Judiska religiösa auktoriteter har en liknande uppfattning. The Pentateuch and Haftorahs, utgiven av J. H. Hertz, ger följande kommentar: ”Denna skildring, som är dunkel och svävande, syftar på någon vederstygglig handling, vari Kanaan tycks ha haft andel. ... I stället för att visa sonlig vördnad och respekt och hölja över sin fader, menade Ham att händelsen gav anledning till skämt och skratt och berättade spefullt för sina bröder vad som hade hänt.” Samma verk framhåller att det hebreiska ord som översatts med ”son” i vers 24 också kan betyda ”sonson”, och därpå heter det: ”Uttrycket syftar tydligen på Kanaan.” The Soncino Chumash, utgiven av A. Cohen, framhåller att somliga tror att Kanaan ”tillfredsställde någon pervers lusta på honom”, och att uttrycket ”yngste son” syftar på Kanaan, som var Hams yngste son. Att uttrycket ”såg ... sin faders blygd” måste haft avseende på något missbruk, någon perversitet eller skamlig lusta, snarare än på blotta åsynen av den nakna kroppen, inses när vi erinrar oss, att då bibeln talar om att blotta någons blygd eller att se någons blygd, åsyftas härmed blodskam eller annan sexuell synd. — 3 Mos. 18:6—19; 20:17.
Som en uppfyllelse av Noas förutsägelse blev Sem välsignad genom att bli ”förfader till alla hebréerna”, Jehovas utvalda folk, från vilket Messias kom. (1 Mos. 10:21, AT) Å andra sidan blev Kanaans avkomlingar, som inte tillintetgjordes när Israel drog in i det utlovade landet, i uppfyllelse av förbannelsen gjorda till slavar åt Sems avkomlingar. Som Josua sade till några av dessa skonade kananéer: ”Så varen I därför nu förbannade; I skolen aldrig upphöra att vara trälar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus.” Och om andra kananéer som skonats heter det: ”Dessa pålade Salomo att vara arbetspliktiga tjänare, såsom de äro ännu i dag.” (Jos. 9:23; 1 Kon. 9:21) Det vederfors kananéerna ingen orätt, utan de förtjänade den behandling de fick. De var avgudadyrkare, de hängav sig åt skamliga och avskyvärda laster, de gick längre än andra nationer i att frambära människooffer. Gud dömde dem till att utrotas, inte endast för att straffa dem för deras ondska, utan också för att hindra dem från att förleda hans förbundsfolk. Han använde israeliterna som sina skarprättare, och de kananéer som inte blev utrotade eller utdrivna ur landet blev gjorda till slavar, och härigenom uppfylldes den förbannelse som Noa uttalat i form av en profetia. Inom parentes kan det sägas, att när somliga människor försöker påstå, att denna förbannelse ledde till att vissa människor fick svart hudfärg, visar dessa okunnighet om bibelns skildring, ty från den förbannade Kanaan härstammar inga färgade folk.
Det tycks alltså som om Kanaan skulle ha gjort sig skyldig till en neslig handling mot sin farfaders, Noas, person och att Ham åsåg denna utan att ingripa. I stället spred han ut historien om hur hans fader hade blivit skymfad. Sem och Jafet handlade annorlunda, de sökte skyla över denna skymf. För detta handlingssätt blev de välsignade; den sannolike förövaren, Kanaan, blev förbannad; och Ham, som gjort sig skyldig både till att stå och se på och till att skvallra om saken, blev personligen ignorerad, men han fick likväl lida genom den skam som kom över hans avkomlingar. Detta är den rimliga uppfattning som många noggranna bibelforskare kommit till, även om den storligen avkortade skildringen, sådan den vidarebefordrats till oss genom bibeln, inte omtalar de olika detaljerna. Gud behöver inte inför oss rättfärdiga sitt sätt att handla i sådana situationer genom att låta återge alla detaljer, vilket i detta fall skulle kunna klargöra den roll Kanaan spelade. Det som verkligen betyder något är omtalat, nämligen att Jehova lät Noa uttala en profetia, och Jehova ledde förhållandena så att den blev uppfylld.