Löftesrika skuggbilder av familjeenhet
”Förvisso förnimmer jag att Gud icke är partisk, utan i varje nation är den man som fruktar honom och övar rättfärdighet välbehaglig för honom.” — Apg. 10:34, 35, NW.
1, 2. a) Vilket tillstånd i kristenheten har gjort dess dyrkan av Gud tom och fåfäng? b) Vilket liknande tillstånd råder i hednavärlden, men vilket Guds uppsåt skall med säkerhet fullbordas?
INGEN som troget uppfyller Jehovas rättfärdiga fordringar behöver någonsin känna sig underlägsen eller som om han inte hörde hemma där, när han befinner sig ibland Guds folk. De rättvisans och opartiskhetens principer, som råder inom den kristna församlingen, fastställdes av Kristus Jesus redan innan den första skaran av Jehovas vittnen började sin verksamhet i Jerusalem, omedelbart efter det att Guds aktiva kraft hade blivit utgjuten över de ett hundra tjugo församlade lärjungarna, på pingstdagen år 33 e. Kr. Kristenhetens folk har i detta avseende, liksom i många andra, gjort tillbedjan eller gudsdyrkan till någonting tomt och fåfängt genom att sätta upp en särskild klass av utbildade präster och predikanter, som gör anspråk på en mera gynnad ställning i organisationen och som, genom det exempel de ger, upphöjer vissa andra, som kanske har stort inflytande, och ställer flertalet på ett lägre plan, till dess många uppriktiga människor känner sig ovälkomna och icke önskvärda.
2. Inte heller är detta förhållande begränsat till kristenheten. Över hela världen har skiljemurar upprests, som för några kan tyckas ha för alltid söndrat mänskligheten. Den ena familjen sättes över den andra, den ena släkten över den andra; klasser splittras i underavdelningar, och inom några nationers landamären råder kastväsen, som likt ett oundvikligt öde bestämmer individens förhållanden och umgänge och reglerar hela hans liv alltifrån födelsen. Men vad kan man göra åt det? frågar kanske några. Förvisso finns det inget hopp om lättnad och hjälp inom vår generations tid! ”Låt icke vilseleda eder. Gud kan man icke gäckas med.” (Gal. 6: 7, NW) Jehovas uppsåt att åstadkomma en hela jorden omfattande familjegemenskap med enhet och endräkt kommer ofelbart att gå i fullbordan; och de som förlitar sig på att hans uppsåt skall verkställas yrkar med iver på att den opartiskhet i fråga om individers erkännande och godtagande och den likhet i fråga om möjligheter och tillfällen, som redan existerar inom hans sanna nutida församlingar, måtte bli lika svartsjukt vaktade , som de blev under hans folks första tid.
Tidiga åtgärder tillkännager Guds uppsåt
3. Vilket vittgående uppsåt hos Gud blev uppenbart genom den åt Adam givna fortplantningsförmågan?
3. I Eden hade Adam och Eva utsikter att få en familj, som en dag skulle komma att uppfylla hela jorden. Den fortplantningsförmåga som hade givits dem av Jehova, deras egen store Fader, var i sanning ett vittnesbörd om den enhet som skulle råda inom hela detta ofantliga mänskliga släkte. Ty kunde inte denne förste man med full rätt säga, att allt kött på jorden, danat till hans store Guds och Faders avbild och likhet, skulle leda sitt ursprung från hans egen kropp? Hade inte hans hustru och partner i denna vittgående uppgift att fortplanta släktet själv blivit danad av hans eget revben, så att hon var ben av hans ben och kött av hans kött? Och nu skulle den förening, som Jehova Gud hade bemyndigat dem, och deras efterkommande efter dem, att ingå, från dessa första föräldrar frambringa hundratal, tusental, ja, millioner individer av deras egen art, alla befryndade med varandra, alla Adams barn och Guds söner. — 1 Mos. 1:28.
4. Vad blev följden av Adams ringaktning för Guds uppsåt, och hur gjorde Kain situationen värre?
4. Vilken tragedi var det inte att Adam, innan ens det första vackra lilla barnet kunde födas till Skaparens ära, medvetet kastade bort sin lagliga rätt till den arvedel som bestod i evigt liv från Gud och blev bokstavligen utdriven ur Guds stora familjeorganisation! Och vilket hån mot Jehovas tillkännagivna uppsåt, när Adams förste son, avlad i hans sinnes bitterhet, av sin förhoppningsfulla mor fick det om hennes ärelystnad vittnande namnet Kain, ty, sade hon, ”jag har fött en man med Jehovas hjälp”! (1 Mos. 4:1, AS) Emellertid bevisade han sig i sanning vara en son av sin köttslige fader, när han efter en handling av felaktig, klandervärd, tillbedjan stod upp och med våld slet sönder vad som fanns kvar av Adams familjeenhet genom att skändligen mörda sin egen bror. ”Och av vilken orsak slog han ihjäl honom? Därför att hans egna gärningar voro onda, men hans broders voro rättfärdiga.” — 1 Joh. 3:12, NW.
5. Hur ådagalades därefter Guds uppsåt att befolka jorden genom familjer?
5. Att det fortfarande är genom familjeanordningen som Guds uppsåt att befolka jorden kommer att utföras, det ådagalade han klart och tydligt ungefär ett tusen fem hundra tjugosex år längre fram i tiden, i Noas dagar. Den gudomliga urkunden säger: ”Detta är berättelsen om Noas söners släkt. De voro Sem, Ham och Jafet; och åt dem föddes söner efter floden. Från dessa blevo nationernas öar uppdelade i sina länder, var och en efter sitt tungomål, efter sina familjer, i sina nationer.” (1 Mos. 10:1, 5; v. 5 enl. AS) Uppdraget om fortplantning, som på nytt utfärdades, denna gång till Noa och i förebildlig bemärkelse, fick en symbolisk uppfyllelse i de sjuttio familjer eller släkter, som omnämnes i detta 10:e kapitel av 1 Moseboken och som upprättades såsom ett patriarkaliskt samhälle. Efter ytterligare åtta hundra femtiosju år underströks återigen detta förhållande, när Jehova organiserade familjeöverhuvudet Abrahams efterkommande till en nation och indelade denna i stammar och ”kungjorde deras stamträd efter deras familjer, efter deras fäders hus”. (4 Mos. 1:18, AS) Ja, utan tvivel är familjeförhållandet något som Gud har frambragt, och han har utgjutit sin rika välsignelse över dem som inser och erkänner och tillbörligt uppskattar hans anordning med detta starka enhetsband. Såsom psalmisten tillkännagav: ”Likväl upphöjer han den behövande ur elände och gör åt honom familjer likt en hjord.” — Ps. 107:41, AS.
6. Hur kan det visas att Gud inte satte ett familjekastsamhälle i funktion?
6. Men, invänder någon, är inte detta förhållande ett verkligt bevis för kastsamhällets giltighet, för att Gud inte bara ger sitt bemyndigande till familjekastsystemet, utan i själva verket också satte det i funktion i de här nämnda fallen? Och skulle inte denna uppdelning vålla oenighet och slutligen klasskillnader, som skulle få till följd att en familj bleve upphöjd över en annan genom en antingen godtagen eller påtvingad överhöghet? Paulus, som var grundligt bevandrad i historien om Guds sätt att handla med sitt folk, svarar genom sin argumentering nej på denna fråga. När han stod på Areopagen med atenarna och många besökande främlingar framför sig, gjorde han taktfullt men bestämt detta påpekande, som ställer de olika klasserna på samma plan: ”Och han [Gud] har från en enda man gjort varje nationalitet bland människorna, till att bo på jordens hela yta; och han har fastställt de bestämda tiderna och begränsningarna för människornas boende, för att de skulle söka Gud, om de kunde treva efter honom och verkligen finna honom.” (Apg. 17:26, 27, NW) Och det var inte någon ny princip som Paulus fastställde i detta hänseende, ty omkring fjorton år tidigare sade Petrus, då det stod klart för honom att den förste oomskurne hednakristne hade blivit godtagen av Gud: ”Förvisso förnimmer jag att Gud icke är partisk, utan i varje nation är den man som fruktar honom och övar rättfärdighet välbehaglig för honom.” (Apg. 10:34, 35, NW) Och det som Petrus, som efter köttet var jude, här under inspiration av Guds verksamma kraft yttrade var en upprepning av vad Mose, såsom Guds medlare för den judiska nationen, själv hade påmint judarna om i början av deras historia: ”Ty Jehova, eder Gud, han är gudarnas Gud ...., som icke har anseende till personen och icke tager mutor.” (5 Mos. 10:17, Åkeson) Det framhålles också om den trogne konung Josafat, att när han satte domare över nationen, gav han dem denna förmaning: ”Sen till, vad I gören; ty I fällen icke människors dom utan Jehovas, och han är med eder i domen. ... Given akt på vad I gören; ty hos Jehova, vår Gud, är ingen orätt eller anseende till personen, ej heller tager han mutor.” (2 Krön. 19:6, 7, Åkeson) Det är alltså klart, oavsett det sätt som Jehova har valt för utförandet av sitt uppsåt, att hans principer om rättvisa och opartiskhet, som han hade fastställt från början av sitt handlande med människosläktet och som har blivit på ett outplånligt sätt upptecknade såsom en beståndsdel av hans egna heliga utsagor, inte skulle tillåta honom att gynna individer på grund av dessas familjeförbindelser, och inte heller skulle de tillåta honom att visa sig partisk för vissa utvalda familjegrupper. Den söndring och klasskillnad, som världen är hemsökt av i vår tid, är inte resultatet av Jehovas föranstaltning med människosläktet, utan i stället resultatet av en organiserad strävan i direkt opposition mot Guds vilja och uppsåt.
7. Vad skulle sätta de många av Noa organiserade familjesamfälligheterna i stånd till att bevara en gemensam enhet, och vad skulle förvisso spränga sönder den?
7. Att denna slutledning är sann bekräftas av Skriften i berättelsen om det motstånd som gjordes mot Guds patriarkaliska samhällsanordning efter floden. Som vi redan har påpekat, hade Gud gjort föranstaltning för att jorden genom Noa skulle bli befolkad på ett förebildligt sätt förmedelst de sjuttio familjeöverhuvudena, Noas avkomlingar. Skarpsinnig organisatör som Noa var och medveten om de fallgropar, som den ofullkomliga människan i sin ärelystnad är omgiven av, vägrade han att upphöja någon som helst familj över någon annan eller att tillåta någon, sig själv inte undantagen, att göras till konung och därigenom komma att härska över sina bröder. Han visste att människan inte behövde någon annan enande kraft än erkännandet av Jehova som den högste Suveränen och godtagandet av hans lag som det tillbörliga rättesnöret för människans handlingar. Genom sitt eget handlingssätt förfäktade han visligen att ett troget fasthållande vid dessa principer skulle göra det möjligt för alla de många släkter och folk, som helt naturligt skulle komma att utveckla sig från denna början, att ”bo på jordens hela yta” och göra detta i frid och endräkt. Samma förebild innebär, att ett partiskt upphöjande av någon klass, vilken som helst, skulle spränga sönder detta harmoniska samhälle. Vilka händelser inträffade sedan, som skulle komma att bevisa, att det förhöll sig så? Noa levde länge nog för att bli vittne till hur just ett sådant försök gjordes i denna riktning.
”Herrefolks”-planer medför undergång
8. Vilket var det första organiserade försöket att upprätta ett kastsystem, och vad blev följden därav?
8. Inom Noas yngste sons, Hams, släktgren framträdde en ny uppkomling, lik Kain, som eftersträvade att intaga en framskjuten ställning. Den beryktade Nimrod, vars namn alltjämt är förbundet med dräpandet av djur för nöjes skull, satte i trots mot Jehova i gång med ett världsbyggnadsprogram med en enda man vid ledningen. I stället för att hålla sig till den då väl fastslagna och erkända principen om familjeenhet och till det av Gud genom Noa uppställda programmet angående familjernas utvandring till jordens ändar började han arbeta i motsatt riktning och för att förverkliga helt andra syften. Det program, varigenom han avsåg att upphöja en centraliserad mänsklig regering och att med våld underkuva folket, tog tydligen alltmera fart, ty det är skrivet om hans anhängare: ”Och de sade:’Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn, vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.’ ” Jehova ville emellertid visa, att det inte var för ett sådant syfte han hade indelat mänskligheten i familjer, och visa sitt misshag med denna hållning av ”klassöverlägsenhet”, och han verkställde därför sitt eget uppsåt genom den enkla utvägen att förbistra människornas språk. ”Så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att de måste upphöra att bygga på staden.” (1 Mos. 11:4, 8) Med ett skymfligt nederlag slutade så människans första organiserade försök att i trots mot Jehova grunda ett system med en överordnad ”kast”.
9. Vilket liknande försök gjordes av det första världsväldet, och hur avlöpte det?
9. Detta skulle ingalunda bli människans sista försök. Inte heller gjorde denna bittra läxa ett så djupt intryck, att den kunde avhålla en annan nation från ytterligare och ännu våldsammare ansträngningar att bli ”herrefolket”. Eggat av det från Adam ärvda egensinnet och sitt omättliga begär att härska över sina bröder, steg denna gång Egypten, det första världsväldet, upp och förfäktade den ena rasens eller nationens överlägsenhet över den andra. Egyptierna fruktade för att israeliterna, som de hade gjort till slavar i landet, skulle föröka sig och i krigstid vända sig emot dem, och därför organiserade och igångsatte de en kampanj för att utrota israeliterna som nation betraktade. ”Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: ’Alla nyfödda gossebarn skolen I kasta i Nilfloden, men alla flickebarn mån I låta leva.’ ” (2 Mos. 1:22) Genom att de manliga individerna utrotades, resonerade man, skulle israeliternas döttrar slutligen tvingas till att gifta sig med de egyptiska männen, och det israelitiska släktet skulle på det sättet så småningom införlivas med det egyptiska, och risken för att egyptierna skulle bli störtade skulle under tiden upphöra. Emellertid tog egyptierna inte Jehovas makt och uppsåt med i räkningen och inte heller den orubbliga tron hos israeliterna själva. Jehova hörde sitt folks rop och uppreste en befriare åt dem, och genom sin egen arms styrka förde han dem ut i hela Egyptens åsyn och bröt detta första världsväldes makt. Således fick Egyptens ”herrefolks”-planer dess egen undergång till följd, domfälld av Gud som denna världsmakt blev i ännu ett omisskännligt ådagaläggande av hans inställning i denna fråga om den ena klassens eller rasens överlägsenhet över den andra.
10. Vilket nutida ”herrefolks”-program följde samma mönster?
10. Också i nutiden har Jehova likaså ådagalagt sin kraft emot dem som ville bli upphöjda som ett ”herrefolk”. På den nutida historiens blad möter oss denna samma ande av till mani gränsande egoism och av ofördragsamhet, sådan den kommer till uttryck hos Hitler och hans i våra dagar utförda försök till ”gruppmord”. Det finns ovederläggliga bevis för hans hat mot Guds utvalda folk i dessa tider, Jehovas vittnen. Och emedan de köttsliga judarna en gång i tiden själva var Guds utvalda folk, har de alltid varit måltavlor för Satans och hans förblindade anhängares angrepp. Det är då inte att undra på, att de också fick känna förtryckets järnhand och fördes nära intill den fullständiga utrotningens gräns i de av nazisterna behärskade länderna. Men sedan denne galning farit våldsamt fram mot Jehovas trogna vittnen och sedan han häftigt motstått budskapet Om Riket, blev också han slagen till marken och hans ”herrefolk” med honom. Må alla dylika ”herre”-sinnen lägga tillbörligt märke till detta!
11. Av vilka orsaker kan det inte sägas, att Jehova genom att upphöja Israel gynnade den inställningen, att en viss ras eller nation är förmer än en annan?
11. Här kommer kanske åter någon med en invändning. Visade inte Jehova, att han själv inte hade något emot denna princip, när han utvalde israeliterna till sitt folk och upphöjde dem över alla andra folk? Kan det inte sägas, att Jehova gynnade den inställningen att en ras eller nation är förmer än en annan, när det var fråga om den judiska nationen? Men återigen vänder vi oss till de gudomliga utsagorna och finner där ett eftertryckligt nej. Jehova förde inte israeliterna bakom ljuset med avseende på hans skäl till att utvälja just dem. ”Dig har Jehova, din Gud, utvalt till att vara ett egendomsfolk åt sig framför alla folk, som äro på jordens yta. Jehova har icke fäst sig vid eder och utvalt eder, därför att I voren större än alla folk, ty I ären minst av alla folk; utan emedan Jehova älskade eder och ville hålla den ed, som han bedyrade edra fäder, förde Jehova eder ut med stark hand och befriade eder från träldomshuset, från Faraos, den egyptiske konungens, våld.” (5 Mos. 7:6—8, Åkeson) Denna nations överlägsenhet måste utan allt tvivel bero på om den var och förblev ett folk som upphöjde Jehovas namn, ty psalmisten sjöng: ”Han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.” — Ps. 106:8.
12. Varför skulle inte Gud oföränderligt bevara Israel som ett folk på grund av sin vänskap med Abraham?
12. Det är sant att Gud själv hade sagt, att det var på grund av den ed som han hade svurit deras fäder. Men att han inte därigenom oföränderligt förband sig till att vidmakthålla hela nationen som sin egen, det framgår tydligt av vad som hände i öknen i det andra året efter det att de hade lämnat Egypten. Sedan tio av de tolv spejare, som hade blivit utsända till Kanaan för att bespeja landet, vid sin återkomst hade avgivit en ogynnsam och av fruktan präglad rapport, blev Jehova vred på nationen för denna uppenbara brist på tro. ”Och Jehova sade till Mose: Hur länge skall detta folk förakta mig, och hur länge skola de framhärda i att icke tro på mig, oaktat alla de tecken som jag har gjort bland dem? Jag skall slå dem med pest och göra dem arvlösa och skall av dig göra en nation, större och mäktigare än de.” (4 Mos. 14:11, 12, AS) Århundraden senare vittnade Johannes döparen också om denna sak, när han fördömde vissa av Abrahams naturliga efterkommande: ”Ni huggormars avkomma, vem har visat eder, hur ni skola fly från den kommande vreden? Frambringa därför frukter, som anstår bättringen. Och börja icke säga inom eder: ’Vi hava Abraham till fader.’ Ty jag säger eder att Gud har makt till att uppväcka barn åt Abraham av dessa stenar.” (Luk. 3:7, 8, NW) Tydligtvis var Jehova inte intresserad av ett folk bara för dess egen skull eller på grund av någon förment ”överlägsenhet” som dess ställning hos honom kunde ge det. Inte heller upprättade han här något ”herrefolk”, som för alltid kunde göra anspråk på en gynnad ställning till följd av Guds vänskap för deras förfader Abraham. Jehova Gud ändrar aldrig sina rättfärdiga principer, och har konsekvent bibehållit den ståndpunkt han intog i Eden.
Det förebildliga Israel en förenad familj
13. Hur framhöll Jehova, att prästerskapet inte var någon särskild kast?
13. Det är alltså inte underligt, att det inom Israels organisation inte gavs någon möjlighet enligt lagen att åstadkomma någon klasskillnad, och inte heller upprättade Jehova något kastsystem, när han grundade prästerskapet som en krets eller kår, som skulle förrätta gudstjänst och utgöra det medel varigenom israeliterna kunde nalkas Gud. Eftersom Jehova med eftertryck framhöll judarnas syndbelastade tillstånd, var det nödvändigt att någon anordning gjordes, varigenom Jehova kunde nås i tillbedjan. Prästerna, som var invigda och helgade för denna tjänst, kunde åvägabringa detta medel till att nalkas Gud genom de olika slag av offer som anordnades enligt lagförbundets föreskrifter. Men fastän detta särskilda privilegium gavs åt prästerna, framhöll Jehova alltjämt det förhållandet, att han var hela Israels Gud. ”På den tiden, säger HERREN [Jehova], skall jag vara alla Israels släkters [familjers] Gud, och de skola vara mitt folk.” — Jer. 31:1.
14. Hur kom Levi stam i denna gynnade ställning?
14. Vidare var det ursprungligen inte leviterna som hade blivit avskilda såsom de av Gud utvalda. Då Jehovas ängel gick genom hela Egyptens land och slog alla egyptiernas förstfödda, blev alla de israelitiska familjernas förstfödda helgade av Jehova och blev hans egna på grund av att deras liv hade skonats. Således var alla familjerna lika representerade i det som var Jehovas besittning. Normalt skulle nu, enligt bruket i forna tider, de äldsta sönerna i varje fall komma att med tiden tjäna som präster, men i det att Jehova upprättade sitt nationella prästerskap, tog han, i kraft av sin rätt att handla självständigt, leviterna i deras ställe. ”Och Jehova talade till Mose och sade: ’Och jag, se, jag har tagit leviterna utav Israels barn i stället för varje förstfödd, som öppnar moderliv, bland Israels barn, och leviterna skola höra mig till, ty allt förstfött hör mig till. På den dag jag slog allt förstfött i Egyptens land, helgade jag åt mig allt förstfött i Israel, både människa och djur. De skola höra mig till. Jag är Jehova.’” (4 Mos. 3:11—13, Åkeson. Se också verserna 44—51.) Så kom det sig alltså, att Jehova, då han stadfäste lagförbundet, sade till alla Israels släkter: ”Om I nu hören [lyden, AS] min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min; och 1 skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.” (2 Mos. 19:5, 6) Förvisso var det då inte något över andra människor upphöjt prästerskap som Jehova införde med leviterna, och inte heller gjorde han någon klasskillnad.
15. a) Vad har vi för bevis för att inga familjer fick inta någon otillbörligt framskjuten ställning i Israel? b) Hur förhindrades diskriminering eller olika behandling av människor?
15. Som ett ytterligare bevis för att inga familjer fick inta någon ovanligt framträdande ställning i Israel kan nämnas, att giftermål var tillåtet mellan medlemmar av olika stammar, fastän det inte tilläts i sådana fall, där en arvedel, ett jordområde, därigenom skulle komma att avlägsnas från stammen. (4 Mos. 27:5—11; 36:1—12) Fastän giftermål med främlingar var förbjudet, fanns det dock vissa förhållanden, under vilka en man till och med kunde gifta sig med en i krig tillfångatagen kvinna. (5 Mos. 21:10—13) Vi kommer ihåg, att Rahab, en stammoder till Kristus Jesus, blev mottagen i Juda stam av Salmon, som gifte sig med henne, och det blev också Rut, vilken blev hustru åt Boas. (Matt. 1:2—5 ; Jos. 6:23, 25; Rut 4:10, 13) Vad giftermål beträffar, är det också märkligt, att även om en man var tjänare, kunde han gifta sig med sin husbondes dotter. (1 Krön. 2:34, 35) Av detta ser vi att tjänare intog en mycket gynnad ställning i Israel. Det är sant att slaveri var tillåtet, men framhölls det inte att hela Israels nation var slavar åt Jehova? (3 Mos. 25:55, AT) Vidare tilläts det inte, att en som efter köttet var Abrahams son eller ättling fick för beständigt säljas till ofrivilligt slaveri under sina bröder. (2 Mos. 21:2—8; 3 Mos. 25:39—55; 5 Mos. 15:12—18) Därtill kommer, att tjänare inte fick förtryckas på något sätt, utan skulle behandlas hänsynsfullt. Skador som deras husbönder tillfogade dem skulle erkännas, och straff skulle utmätas, eller också skulle vederbörlig gottgörelse ges, till och med i så hög grad att tjänaren skulle släppas fri på grund av förlusten av ett öga eller en tand. (2 Mos. 21:20, 21, 26, 27, 32) Inte heller fick man förhålla någon arbetare hans lön; ofördröjlig betalning fordrades vid alla tillfällen. (3 Mos. 19:13; 5 Mos. 24:14, 15) Det framstår alltså tydligt, att fastän det verkligen fanns olika klasser i Israel, tillät lagen inte att man gjorde skillnad av något slag mellan några grupper eller individer på grund av deras levnadsställning. Endast de som var fiender till nationen blev bannlysta eller betraktade som utstötta. — 5 Mos. 7:1—3.
16. Vad visas i bild genom att en och samma lag gavs att gälla för infödd och främling i lika mån?
16. Här ser vi emellertid återigen hur Guds barmhärtighet ådagalägges. Fastän en positiv befallning gavs om att man skulle i grund förgöra alla dem som olovligen befann sig i det land som hade givits israeliterna till arvedel, sörjde Jehova likväl för de främlingar som var gynnsamt inställda mot judarna. Om de vore villiga ätt underkasta sig omskärelse och ville hålla alla Israels lagar, skulle de bli antagna som en del av nationen och skulle få många välsignelser i likhet med den infödde juden. (4 Mos. 15:14—16) Här finner vi alltså i alla avseenden inom Israels nation en skön bild av den enhet som existerar i Jehovas folks församlingar i våra dagar, i det att denna ena och gemensamma lag för infödd och främling utan åtskillnad är en god bild av den uppsättning av teokratiska råd och anvisningar, som gäller lika för den ”lilla hjorden” av de smorda och de ”andra fåren”, vilka bor tillsammans som ”en hjord”, en familj utan söndring.