De forntida hedningarnas tempeltorn
MÅNGA städer och samhällen har en religiös byggning fått ett förnämare läge än någon annan. Byggnaden själv är kanske den högsta i trakten. Denna sedvänja att ge religionen en sådan framträdande plats kan spåras tillbaka ända till jägaren Nimrod, som levde bara några generationer efter syndafloden.
Det finns vittnesbörd om att denne Nimrod genom våld och tyranni lyckades ena och organisera ett stort antal familjer bland Noas avkomlingar. Under sina vandringar österut, inom det område som nu blivit kallat ”Den fruktbara halvmånen”, slog de sig ned i en del av Mesopotamien som kallades Sinear. Här byggde de de forntida städerna Babel, Erek, Ackad och Kalne. Från denna begynnelse utvidgade sig snabbt det första babyloniska väldet, så att det bland andra städer kom att omfatta Nineve i norr. Det var Nimrod som började bygga tempeltorn. Han blev en falsk gud, och ända fram till denna dag har han ärats av millioner människor, med eller utan deras egen vetskap.
Massiva torn eller tempel byggda i avsatser är förbundna med denne konung och dessa städer. Orsaken till att staden Babel och dess torn uppfördes omnämns på följande sätt i bibelns skildring: ”Nu sade de: ’Kom! Låt oss bygga en stad åt oss och även ett torn, vars spets räcker in i himlarna, och låt oss göra oss ett frejdat namn, på det att vi icke må bliva kringspridda över jordens hela yta.’” När vi noggrant läser den här skildringen, lägger vi märke till att byggandet av städerna och de till dem hörande tornen skulle tjäna tre huvudsakliga syften: 1) att ena människorna under en synlig styresman eller konung i trots mot den sanne konungen och Guden, Jehova, 2) att skapa en tillflykt, när man nu saknade tro på Guds löfte att han aldrig mer skulle förgöra de ogudaktiga människorna medelst en vattenflod och 3) att ge deras gud eller deras gudar en plats där de kunde bo. — 1 Mos. 11:4, NW.
Förbistringen
Deras program för att vinna världsherravälde gick emellertid om intet till följd av tungomålsförbistringen. Det blev omöjligt för dem att samarbeta, när de inte längre kunde meddela sig med varandra. ”Jehova företog sig att gå ned för att se staden och tornet som människornas söner hade byggt. Därefter sade Jehova: ’Se, de äro ett enda folk, och det finnes ett enda språk för dem alla, och detta är vad de taga sig till med att göra. Nu finnes det ju ingenting som de kunna tänka ut att göra som kommer att vara ouppnåeligt för dem. Nåväl, låt oss gå ned och där förbistra deras språk, för att de icke må lyssna till varandras språk.’ Följaktligen kringspridde Jehova dem därifrån ut över jordens hela yta, och så småningom upphörde de att bygga staden. Det var därför som den fick namnet Babel, emedan Jehova där hade förbistrat hela jordens språk och Jehova hade kringspritt dem därifrån ut över jordens hela yta.” Detta fick till följd att arbetet på staden och dess torn stoppades och dess tillämnade imperiebyggare skingrades. Den bibliska skildringen berättar att i Pelegs dagar ”delades jorden”, vilket kan innebära att tungomålsförbistringen inträffade under hans livstid, eller omkring 150 år efter syndafloden. — 1 Mos. 11:5—9, NW; 10:25, Åk.
Nutida folklivsforskare och språkvetenskapsmän driver gäck med denna enkla, rättframma skildring, men den utgör Skriftens faktiska redogörelse, som därtill har blivit bestyrkt av historien, arkeologien och folksägnerna. Den judiske historieskrivaren Josefos, som levde under första århundradet, citerar en sibylla, då han talar om tungomålsförbistringen: ”När alla människor hade ett enda språk, byggde några av dem ett högt torn, som om de därigenom skulle kunna stiga upp till himmelen, men gudarna sände stormar och oväder och störtade tornet och gav åt var och en ett särskilt språk; och av detta skäl kallades staden Babylon.” Norr om Marduktemplet i Babylon stod en gång ett väldigt torn, och i dess närhet fann arkeologen George Smith en lertavla med en liknande skildring. Det står bland annat på denna tavla: ”Byggandet av detta lysande torn förtörnade gudarna. På en natt slog de ned vad som hade blivit uppbyggt. De förskingrade dem vida omkring och gjorde deras tal främmande. Fortskridandet hejdade de.” Från många olika länder kommer ytterligare vittnesbörd genom folksägner eller -legender, som bekräftar att tungomålet förändrades genom ett underverk: ”Olika versioner har upptecknats från trakterna av Sambesi och även från Ashanti; bland några av de tibeto-burmanska folken i Assam har man träffat på en sägen om ett torn och en språkförbistring. Liknande berättelser har man träffat på i Mexiko.” (The Encyclopaedia Britannica, band 2, sid. 839) Dessa tornlegender skiljer sig visserligen en del från varandra, men själva det förhållandet att de alla säger att det fanns ett torn och att människornas tungomål förändrades är anmärkningsvärt och ger stöd åt den autentiska, tillförlitliga, bibliska skildringen.
Nimrods plan gick om intet, och hans stad bevisade sig inte vara värd att kallas Babilu (som betyder ”Guds port”), den blev känd såsom Babel (som betyder ”förbistring”). Sedan folket övergivit sin stad och sitt tornbygge, bar de emellertid med sig Nimrods ursprungliga idé. Som ett resultat härav finner man i alla betydande städer inom Den fruktbara halvmånen väldiga tempeltorn, ziqqurater. Ziqqurat betyder ordagrant ”bergstopp”. Dessa ziqqurater låg alltid i den högst belägna delen av staden, och tanken att gudsdyrkan borde försiggå på en upphöjd plats går igen senare i de ”offerhöjder”, som bibeln talar om och som var en variation av tempeltornen.
Senare tempeltorn
Hur Babels eller Babylons ursprungliga tempel såg ut vet man inte, även om de upptäckter man gjort genom utgrävningar kastar mycket ljus över denna fråga. De senare uppförda tornen, som utan tvivel byggdes med Babels torn såsom förebild, hade ett pyramidliknande utseende. Vid uppförandet av dessa senare torn gjorde man först en ganska hög kulle av hårt sammanpackad lerjord. Kullen jämnades sedan till och bekläddes med bränt tegel eller stenar, om sådana fanns att tillgå. På denna kulle lade man så tornets grund, som kunde vara omkring en halv meter hög och i sin tur omgavs av hårdtrampad lerjord, vilket gav större stabilitet åt byggnaden. Ovanpå denna grund uppfördes den ena trappstegsliknande avsatsen efter den andra av packad lerjord och soltorkat tegel, och varje nytt ”steg” var mindre än det undre. Ett sådant torn hade vanligen fyra, sju eller åtta avsatser, och på den sista avsatsen eller plattformen uppfördes en helgedom åt stadens gud. Tornet i Ur var ursprungligen omkring 60 meter långt, 45 meter brett och 22 meter högt. Stadstornet i Borsippa (Birs-Nimrud) hade sju avsatser eller ”steg”. Varje sida på den nedersta avsatsen var omkring 83 meter lång, och första och andra avsatsen var vardera omkring 8 meter hög. Den sista avsatsen nådde en höjd av omkring 47 meter över markytan.
En nyligen påträffad grekisk handskrift ger en livfull, detaljerad skildring av ett torn med sex avsatser som ännu var i bruk hundra år efter Jesu död. Varje avsats var omkring 8,5 meter hög, och högst upp reste sig en helgedom, som var omkring 4,6 meter hög. En trappa med 365 trappsteg förde upp till helgedomen; de 305 första stegen var gjorda av silver, och de återstående 60 var gjorda av guld. Varje avsats var målad i en färg som skilde den från de andra och var helgad åt en viss stjärngud. Hela tempeltornet var helgat åt stadens skyddsgud, t. ex. Eridus Ea, Nippurs Enlil, Ereks Anu och Urs Sin. På senare år har en del arkeologer framfört den teorien att varje avsats var planterad med träd och buskar, och på avstånd såg byggnaden alltså ut som en naturlig hög kulle.
Den helgedom som uppfördes på den sista avsatsen var inte det egentliga templet, utan på en kulle som kastats upp strax intill tornet byggde man det verkliga templet. På denna kulle befann sig också altaren och kapell som var helgade åt ringare gudomligheter. Inom detta område bodde stadens konung och präst, som kallades ”patesi”, stadens övriga styresmän och präster. Offer frambars i särskilda rum. Hela denna del av staden var en borg eller fästning, som var skild från resten av staden genom en mur. I själva staden, som låg lägre än tempelområdet, fanns andra tempel uppförda till andra gudars ära. Dessa gudar skulle bistå stadens huvudgud med att ta vård om staden och dess inbyggare.
Syftet med tornen och templen
Den babyloniska kulten var full av mystik och hade sin rot i astrologi och spådom. Förutom att den helgedom, som låg på tornets topp, var boning åt stadens huvudgud, tjänade den som observatorium i samband med astronomiska och astrologiska studier. Tempelområdet tjänade också såsom ett slags bank, och stadens rikedomar var hopade där. Eftersom prästerna ansågs vara gudarnas ställföreträdare, betraktades de som de naturliga penningförvaltarna. I sin girighet utnyttjade de folket genom att ta oskälig ränta, när de lånade ut pengar, ibland från 20 till 30 procent! Till följd av detta ocker blev prästerna oerhört förmögna och inflytelserika. De ansågs också vara medicinmän och mager, som hade övernaturlig förmåga att bota sjuka och förutsäga framtiden, och tempelområdet tjänade alltså som ett slags primitivt sjukhus.
Från Sinear spred sig dyrkan av Nimrod och Semiramis till andra trakter, och Semiramis blev så småningom dyrkad under mer än fyrtioen olika benämningar och titlar. Denna dyrkan var ond och förnedrad och sexuellt betonad.
Tempeltorn i våra dagar
Av särskilt intresse är det stora Marduktemplet i Babylon, som Nebukadnessar återuppbyggde med dess stora torn mot norr, vilket kallades ”Etemenanki”. Många människor i våra dagar är av den uppfattningen att detta torn utmärker den plats där det ursprungliga torn låg, som Nimrod byggde. Även om tornet nu är borta, vet vi att det en gång upptog en yta som var mer än 90 meter i fyrkant. Andra menar att tornet i Borsippa (som det alltjämt finns lämningar av) på sexton kilometers avstånd från hjärtat av Babylon är resterna efter Babels torn.
I våra dagar bygger man inte torn med samma avsikt som Nimrod och hans hustru och moder Semiramis hade; men det förekommer dock alltjämt en del torn. Den välkände amerikanske egyptologen och författaren James Breasted jämför i sin bok Ancient Times, a History of the Early World (Ur människosläktets äldsta historia) de muhammedanska minareterna och ”kristna” kyrkspirorna med Mesopotamiens torn.
Sanna kristna sätter inte sin lit till av människor uppförda torn och betraktar dem inte såsom särskilt heliga platser. De sätter i stället sin lit till Jehova Gud. ”Jehovas namn är ett starkt torn. Dit in skyndar den rättfärdige och får beskydd.” — Ords. 18:10, NW.