Förbund mellan Gud och människan
OM DET vore möjligt, skulle du då vara villig att träffa en överenskommelse med en liten myra? Skulle du sluta förbund med en loppa? Om sådana små djur hade så mycket förstånd att de kunde dra slutsatser och meddela sig med dig, skulle du då ge dem löften som innebure ett bättre sakernas tillstånd för dem och sedan infria det du lovat? Eller skulle du förakta dem, vägra att ingå förbund med dem därför att de är så små, svaga och obetydliga?
Människans obetydlighet i jämförelse med Gud är mycket mera påfallande än myrans eller loppans obetydlighet vid en jämförelse med människan. För Gud är hela nationer såsom mindre än myror, ja, till och med såsom mindre än små dammpartiklar: ”Folken äro att akta såsom en droppe ur ämbaret och såsom ett grand på vågskålen.” (Jes. 40:15) Fastän nationerna är mindre än dammpartiklar i Guds ögon, har han varit villig att sluta förbund med människor som utövat tro på honom.
Ett förbund kan antingen vara en ömsesidig överenskommelse mellan två parter eller ett löfte å den ena partens sida att göra något för den andra. Det hebreiska verb som översatts med sluta (ett förbund) betyder egentligen ”hugga” eller ”skära”. Detta val av ord beror otvivelaktigt på att man i forna tider hade för vana att hugga itu eller dela ett offerdjur för att ge ett förbund gällande kraft. Denna sedvänja omnämns i Jeremia 34:18 med dessa ord: ”De ... hava överträtt mitt förbund och icke hållit förpliktelserna vid det förbund de slöto inför mitt ansikte — vid kalven som av dem blev huggen i två stycken, mellan vilka de gingo.”
Förbund med Noa
Universums store härskare gav Noa ett löfte före syndafloden, vilket kan betraktas som det första direkta omnämnandet av ett förbund mellan människan och Gud. ”Med dig vill jag upprätta ett förbund: du skall gå in i arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur.” (1 Mos. 6:18) Detta var ett förbund som innebar att Noa och hans familj skulle få överleva. Noa visade att han trodde på Guds löfte och att han var värdig att få det infriat, därigenom att han byggde arken och gick in i den tillsammans med sin familj. Om han inte hade gjort som Gud bjöd honom, skulle hans olydnad ha gjort förbundet ogiltigt, och han skulle inte ha blivit bevarad. Människor som bryter överenskommelser med Gud ”förtjäna döden”. — Rom. 1:31, 32.
Efter syndafloden ingick Jehova ett nytt förbund med Noa, som han lät representera hela människosläktet. Förbundet innehöll ett löfte om att Jehova Gud aldrig mer skulle utrota allt kött genom en vattenflod. Eftersom regnbågen gavs som en synlig symbol av detta förbund och som en påminnelse om det, har det blivit känt såsom regnbågsförbundet: ”Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer ske, att allt kött utrotas genom flodens vatten; ingen flod skall mer komma och fördärva jorden. Min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till förbundet emellan mig och jorden.” — 1 Mos. 9:11, 13.
Även om uppfyllelsen av detta förbundslöfte inte var beroende av vad människorna gjorde, så kan människor inte bryta mot Guds lag som tillkännages i 1 Mos. 9:4—6 och som gäller blodets eller livets helgd utan att lida straff. Utan att bryta sitt löfte beträffande ännu en världsomspännande vattenflod kan Gud genom andra medel utrota människor som med vett och vilja överträder hans lagar.
Det abrahamitiska förbundet
Såsom det har framhållits, har de människor, med vilka Gud har ingått förbund, varit människor av tro, människor som lytt Gud. Abraham var en av dem. Han föddes 352 år efter syndafloden, och vid sjuttiofem års ålder vederfors honom äran att föras i förbundsförhållande till universums store härskare. Jehova slöt ett förbund med honom, i det han sade: ”Jag skall göra en stor nation av dig, och jag skall välsigna dig, och jag skall göra ditt namn stort; och du må bevisa dig vara en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som nedkallar ont över dig skall jag förbanna, och alla släkter på jorden skola förvisso välsigna sig förmedelst dig.” — 1 Mos. 12:2, 3, NW.
Jehovas förbund med Abraham trädde i kraft när Abraham lydde Guds bud och lämnade sitt land för att dra till Kanaans land. Vid olika tillfällen längre fram bekräftade Gud detta förbund. Ett av dessa tillfällen var då Abraham utstått ett svårt trosprov, som rörde hans älskade son Isak. — 1 Mos. 22:15—18.
Det abrahamitiska förbundet får sin uppfyllelse i Jesus Kristus. Han är Abrahams säd som skänker välsignelse åt alla nationer på jorden som utövar tro på honom och den större Abraham, Jehova Gud. ”Syftet var att Abrahams välsignelse skulle komma att förmedelst Jesus Kristus gälla för nationerna.” — Gal. 3:14, NW.
För sin tros skull blev Abraham räknad rättfärdig i Guds ögon. Såsom ett tecken eller insegel på detta slöt Jehova med honom omskärelsens förbund. Detta var ett förbund som krävde att Abraham och alla hans manliga avkomlingar, och därtill hans tjänare, skulle bli omskurna. Om detta sade aposteln Paulus många hundra år senare: ”Han mottog ett tecken, nämligen omskärelsen, såsom ett insegel på den rättfärdighet genom tron, som han hade medan han var i sitt oomskurna tillstånd, på det att han måtte vara fadern till alla dem som hava tro medan de äro oomskurna, så att rättfärdighet må tillräknas dem.” — Rom. 4:11, NW.
Lagförbundet
Jehova slöt ett förbund med Abrahams avkomlingar 430 år efter det att det abrahamitiska förbundet trätt i kraft. Det ingicks med dem vid berget Horeb i Arabien, då de låg lägrade som en stor skara vid bergets fot. Detta minnesvärda förbund kom att kallas lagförbundet. Det är ett framträdande exempel på den oförtjänta godhet som universums härskare visar mot människor.
Lagförbundet ersatte inte det abrahamitiska förbundet utan var ett tillägg till det. Det ledde människor till Abrahams säd, Jesus Kristus. ”Vad beträffar det förbund, som Gud förut förklarat giltigt, gör icke lagen, som har kommit till fyra hundratrettio år senare, det ogiltigt, så att löftet därigenom utplånas.” — Gal. 3:17, NW.
Lagförbundet var ämnat att tjäna såsom ett skydd för Abrahams köttsliga avkomlingar mot de hedniska nationernas dåliga inflytande såväl som att väcka dem till medvetande om deras syndfulla tillstånd och behov av ett fullkomligt, syndaförsonande offer. ”Varför finnes då lagen? Den blev tillagd för att göra överträdelserna uppenbara, till dess säden skulle komma, åt vilken löftet hade blivit givet.” — Gal. 3:19, NW.
Lagförbundet var bilateralt eller tvåsidigt. Jehova lovade göra Israels nation till sin särskilda egendom och att ge israeliterna vissa välsignelser under förutsättning att de förblev lydiga. ”’Om ni noggrant vilja lyda min röst och verkligen hålla mitt förbund, så skola ni förvisso bliva min särskilda egendom ut ur alla andra folk, ty hela jorden tillhör mig. Och ni själva skola bliva mig ett rike av präster och en helig nation.’ ... Därefter svarade allt folket enhälligt och sade: ’Allt det som Jehova har talat äro vi villiga att göra ’” (2 Mos. 19:5, 6, 8, NW) Överenskommelsen stadfästes genom blodet från offerdjur. ”Så tog Mose blodet och stänkte det på folket och sade: ’Här är förbundets blod, det förbunds som Jehova har slutit med eder, vad alla dessa ord angår.’” — 2 Mos. 24:8, NW.
Förbundet med Levi
När Israels folk, medan de låg lägrade vid berget Horeb, gjorde en guldkalv för att ägna den sin dyrkan, var Levi barn de första som ställde sig på Mose sida i opposition mot detta orätta handlingssätt. Av nitälskan för den rena gudsdyrkan löd de ofördröjligen Mose genom att utrota 3.000 avgudadyrkare. Den välsignelse som Jehova därefter tilldelade dem var ett förbund som gällde prästadömet. De avskildes från det övriga folket för särskild tjänst åt Jehova. ”Jehova fortsatte att tala till Mose och sade: ’Vad mig beträffar, se, jag tager leviterna bland Israels söner i stället för alla de förstfödda av Israels söner, som öppna moderlivet, och leviterna skola bliva mina.’” — 4 Mos. 3:11, 12, NW; 2 Mos. 32:26—29.
Det var en liknande nitälskan för den rena dyrkan av Jehova som drev leviten Pinehas, Arons sonson, att döda en israelit och den baalsdyrkande midjanitiska kvinna som denne man hade tagit till sig, tvärtemot Guds lag. För denna nitälskans skull slöt Jehova ett fridsförbund med Pinehas och lovade honom att prästadömet skulle förbliva i hans familj. Det verkar som om han blev ledare för koraiternas släkt, som vaktade det heliga tabernaklets och lägrets ingångar. Eftersom detta var ett förbund som gällde prästadömet, måste det betraktas som en del av förbundet med Levi. ”Här giver jag honom mitt fridsförbund. Och det skall tjäna såsom förbundet om ett prästadöme till obestämd tid för honom och hans avkomlingar efter honom.” — 4 Mos. 25:12, 13, NW.
Förbundet om riket
För sin tros och lydnads skull blev kung David utvald av Jehova till att bli delaktig av ett framträdande förbund. Det var ett förbund om riket, som bekräftade förbundet som slutits med Abraham, ty det gjorde det säkert och visst att löftet om välsignelse för alla nationer och släkter på jorden skulle infrias. ”Jag [skall] förvisso uppresa din säd efter dig, vilken skall komma ur ditt inre, och jag skall i sanning fast grunda hans rike. Han är den som skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall förvisso fast grunda hans rikes tron för evigt.” — 2 Sam. 7:12, 13, NW.
Den säd, som Gud reste upp från David och vars rike han fast grundade, är Jesus Kristus. ”Denne skall vara stor och skall kallas den Högstes Son, och Jehova Gud skall giva honom hans fader Davids tron, och han skall för evigt vara konung över Jakobs hus, och hans rike skall icke få något slut.” — Luk. 1:32, 33, NW.
Förbundet om riket är av livsviktig betydelse för mänskligheten, ty det garanterar att förblivande fred skall upprättas på jorden och en rättvis styrelse över alla folk på den. Gud skall inte underlåta att hålla detta. — Ps. 89:34—38.
Det nya förbundet
Långt i förväg förutsade Jehova upprättandet av ett nytt förbund, som skulle ersätta lagförbundet sedan detta tjänat sitt syfte. Eftersom syftet med lagen var att Abrahams avkomlingar skulle ledas till den utlovade säden, Jesus Kristus, var tiden inne för den att nå sitt slut då Kristus uppfyllde syftet med den genom att ge ut sitt liv till en lösen. ”Kristus är det fullbordade slutet på lagen.” — Rom. 10:4, NW.
Det var genom profeten Jeremia som Jehova hade förutsagt det nya förbundet. ” ’Se, dagar skola komma’, är Jehovas uttalande, ’och jag skall med Israels hus och med Juda hus sluta ett nytt förbund.’” (Jer. 31:31, NW) Jesus kungjorde detta förbund för sina efterföljare kvällen före sin död, i det han sade: ”Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod.” (1 Kor. 11:25, NW) Hans fullkomliga offerblod stadfäste det, gav det laga kraft. Femtio dagar efter Jesu uppståndelse trädde det i full verksamhet, då de första av de 144.000 andliga israeliterna fördes in i det.
Det nya förbundet slöts inte med det köttsliga Israel utan med det andliga Israel, som består av judar och icke-judar. ”Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd, arvingar enligt löftet.” (Gal. 3:29) Dessa andliga israeliter fick det storslagna löftet att göras till präster och konungar tillsammans med Kristus i hans himmelska rike. Att de tas ut ur nationerna såsom ett folk för Guds namn uppfyller syftet med förbundet. Det fullkomliga syndaförsonande värdet hos Kristi offer möjliggör för dem uppfyllelsen av löftet: ”Jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag icke mer komma ihåg.” (Jer. 31:34) På grundval av detta offer blir deras missgärningar och deras nedärvda synd förlåtna och rättfärdighet tillräknas dem, så att de kan bli pånyttfödda såsom andliga Guds söner. — Ps. 50:5.
Det nya förbundet upphäver inte det abrahamitiska förbundet eller förbundet om riket, utan det är ett värdefullt tillägg till dem, som möjliggör deras uppfyllelse. Fastän de 144.000 andliga israeliterna är de enda som förs in i förbundet, så är de inte de enda som får röna gagn av det. I sinom tid kommer det att medföra välsignelser åt en stor skara trogna människor.
Genom dessa olika förbund har Gud lagt i dagen sin stora osjälviskhet och kärlek och bevisat att hans storhet och upphöjdhet inte innebär att han inte är intresserad av ringa människovarelser. I stället för att behandla dem som luft visar han dem oförtjänt godhet. De förbund som han slutit med trogna människor ger oss förhoppning om en strålande framtid på en skön jord. Hans ord skall inte vända tillbaka till honom ”fåfängt”. — Jes. 55:11.