Försiktiga som ormar bland vargar
”Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt; ibland vargar; visa därför att ni äro försiktiga såsom ormar och ändå oskyldiga såsom duvor. Var på eder vakt gentemot människorna ” — Matt. 10:16, 17, NW; Luk. 10:3.
1. På vem måste ett får, som är i fara bland vargar, förlita sig, och varför?
ETT får ibland vargar har i sig självt föga förmåga att skydda sig mot att bli uppätet. Ett får måste därför förlita sig på att dess herde skall beskydda det mot vargar. Det önskar tjäna sin herdes goda syften och inte bli uppätet av glupande vargar. Därför lyder det sin herdes röst.
2. Vid vilket djur liknade Jesus sina sanna efterföljare, och för vilka varnade han dem?
2 Ett vargliknande väsen ådagaläggs av många ledande män som borde vara lika får, då de ju påstår sig vara kristna. Om en man påstår sig vara kristen, så är han en skrymtare om han i själva verket är en varg i fårakläder, som förställer sig för att dra fördel av fårlika människor. Jesus Kristus liknade sina sanna efterföljare vid får och sig själv vid en herde, som skyddar dem mot rovgiriga vargar. Han bevarar dem till att tjäna hans goda syften, och de måste lyda hans röst för att få åtnjuta hans beskydd, omsorg och tjänst. Till sina tolv särskilda representanter, sina tolv apostlar, sade han: ”Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt ibland vargar.” Och till sjuttio andra förutom dessa apostlar sade han på liknande sätt: ”Se, jag sänder eder åstad såsom lamm mitt in ibland vargar.” — Matt. 10:16; Luk. 10:3; NW.
3. Vilket budskap sändes de ut till att predika, och åt vilka grymma varelser skulle de därigenom till synes bli prisgivna?
3 Jesus sände ut dem till att predika goda nyheter, vilka nyheter folk som var utledsna på mänskliga regeringar girigt borde ha omfattat: ”Medan ni gå, predika då och säg: ’Himmelriket har kommit nära.’ ” ”Vidare, varhelst ni komma in i en stad och de taga emot eder, ät det som sättes fram åt eder och bota de sjuka i staden och fortsätt att tala om för dem: ’Guds rike har kommit eder nära.’ ” (Matt. 10:7; Luk. 10:8, 9; NW) Och likväl skulle detta att sända ut dem till att predika ett så tilltalande budskap till synes vara att prisge dem åt grymma vargar. Vilka var då vargarna?
4. Vilka var de ”vargar” som då åsyftades?
4 En varg eller en vargliknande människa t är en fiende, inte endast till fåren, utan också till deras rätte Herde. Vargen församlar inte fåren med herden, utan förskingrar dem; han är inte för den rätte Herden, Jesus, utan emot honom. (Luk. 11:23) Vargen är ingen vän av den kristna hjordens enhet och sammanhållning, utan söker förskingra fåren för att snappa åt sig dem ett i taget och uppsluka dem för att tillfredsställa sin glupskhet. Eftersom Jesus då sände ut rikesförkunnarna uteslutande bland det judiska folket, var dessa vargar att finna bland judarna, som påstod sig vara Guds folk, det mest religiösa folk som då fanns på jorden. De var religiösa vargar, som gjorde de ”förlorade fåren av Israels hus” till sitt rov. — Matt. 10:6.
5. Med vilka varningar visade Jesus att vargarnas kategori inbegrep religiösa personer, och vad gjorde dessa mot fåren före år 70?
5 Att vargarnas kategori på den tiden inbegrep religiösa personer som var motståndare till predikandet av de goda nyheterna om Guds rike och som förföljde Jesu fårliknande efterföljare för att de predikade dessa nyheter, det visade Jesus i de ord som han vidare yttrade till dem som han sände ut: ”Var på eder vakt gentemot människorna, ty de skola överlämna eder åt domstolar i orterna, och de skola gissla eder i sina synagogor. Ja, ni skola bliva dragna inför styresmän och konungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem och nationerna. När de förfölja eder i en stad, fly då till en annan. Och bliv icke förskräckta för dem som döda kroppen, men icke kunna döda själen; utan hys hellre fruktan för honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i Gehenna.” (Matt. 10:17,18, 23, 28, NW) När man talade om för Jesus, att konung Herodes Antipas ville döda honom, kallade Jesus honom för en ”räv”. (Luk. 13:31, 32) Innan Jerusalem förstördes år 70 e. Kr., angrep vargarna Jesu får, dödade många av dem och förskingrade dem genom svår förföljelse. Men varthelst fåren blev förskingrade, där predikade de Guds budskap. Således bidrog förföljelsen till att sprida de goda nyheterna i stället för att undertrycka dem. Fåren visste hur de skulle möta vargflockarnas anfall. — Apg. 8:1—5.
6. Varför har Jesu ord i Matteus 10:16 avseende på hela jorden i våra dagar?
6 I våra dagar har Jesu ord ”Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt ibland vargar” avseende också på hela jorden utanför Israels land. Sedan år 1914, då första världskriget bröt ut, gäller Jesu befallning till sina fårlika efterföljare: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma.” (Matt. 24:14, NW) Guds rike, himmelriket, har kommit nära på ett mera helt och fullt sätt nu än då Jesus sände ut de tolv apostlarna att predika, ty år 1914 tog Jehova Gud sin stora makt i besittning och satte sin Son, Jesus Kristus, på tronen till att härska som konung mitt ibland sina fiender, och på det sättet kom Guds rike till makten i himlarna. På jorden rasade krig mellan nationerna om världsherraväldet, och i de osynliga himlarna rasade också krig, men det nyfödda riket triumferade, och Satan, djävulen, och hans demoner slungades ned till jorden, där de måste invänta sin världs fullständiga slut i striden vid Harmageddon. I synnerhet sedan första världskriget hade upphört år 1918, var den rätta tiden inne då dessa goda nyheter om det nyfödda riket skulle predikas överallt där jorden är bebodd. Det blev nödvändigt för Jesus Kristus, som nu i makt hade bestigit tronen, att handla i enlighet med sin egen profetia och sända ut predikare av dessa goda nyheter om Riket. Än en gång måste han sända ut sina trogna efterföljare som får ibland vargar. De värsta vargarna och de flesta vargarna har visat sig finnas i det religiösa land som kallas kristenheten. Kristenheten har visat sig vara en riktig varghåla för de fårlika predikarna av Guds rike. Fråga de enda som predikar dessa goda nyheter om det nyfödda riket, Jehovas vittnen. De vet det. Ni känner också till vad de har fått erfara från vargarnas sida.
På vad sätt lika ormar?
7. Hur skall de som predikar Riket kunna bli vid liv mitt ibland vargar och ändå förbli fårlika?
7 Hur skall de som predikar Riket kunna bli vid liv mitt ibland vargar och ändå förbli fårlika, oförargliga, lydiga sin herdes röst? Vår herde har talat om för oss hur det skall gå till. Sedan han i förväg hade varnat sina lärjungar för vargarna runt omkring, sade han: ”Visa därför att ni äro försiktiga såsom ormar och ändå oskyldiga såsom duvor. Var på eder vakt gentemot människorna.” (Matt. 10:16, 17, NW) ”Ni måste därför vara varsamma, likt ormar.” (R. Knox) ”Visa eder därför sluga [listiga] som ormar.” — L’École Biblique de Jerusalem, en fransk översättning.
8. a) Hur handlade ormen i Eden, och varför? b) Vilken fråga uppstår därför?
8 För sex tusen år sedan behövde den orm som bibeln säger fanns i Eden inte strida mot en glupande varg. Den fann sig iakttagen av en oskyldig, omisstänksam kvinna. Så här säger skildringen: ”Nu visade sig ormen vara det försiktigaste av alla de markens vilda djur som Jehova Gud hade gjort. Därför började den säga till kvinnan: ’Är det verkligen så, att Gud har sagt att ni icke få äta av varje träd i lustgården?’ ” (1 Mos. 3:1, NW) Ormen behövde inte skydda sig mot en varg. Därför drog den sig inte försiktigt undan, utan började ägna sin uppmärksamhet åt kvinnan Eva. Varför? För att bedra henne. Aposteln Paulus säger: ”Ormen förledde Eva genom sin förslagenhet.” ”Kvinnan blev i grund bedragen och kom att vara i överträdelse.” (2 Kor. 11:3; 1 Tim. 2:14; NW) Bakom kulisserna manövrerade djävulen ormen och ingav den dess bedrägliga handlingar och ord och fick den så att handla förslaget och listigt, vilket allt han gjorde i avsikt att skada. Ormens lögn förmådde människorna till olydnad. Döden blev följden för människosläktet. Har vi lov, när vi skall vara försiktiga som ormar, att bruka sådan förslagenhet mot vargar?
Är det berättigat att förställa sig för att vara försiktig?
9. Bland vilka finner vi i de hebreiska skrifterna exempel på ett försiktigt handlingssätt, och vilken fråga framställer vi angående dem?
9 I de gamla hebreiska skrifterna finner vi många exempel på hur Jehovas tjänare har brukat försiktighet — bland dem Abraham, Sara, Isak, David och Jonatan. Vanhedrade de sig såsom lögnare genom att göra detta? Låt oss undersöka bakgrunden till deras handlingar.
10. Vad fick Abraham erfara i förbindelse med Egyptens Farao för Sarais skull?
10 När Abraham ville komma undan en svår hungersnöd i Palestina, vände han inte tillbaka till Ur i Kaldeen — han hade lämnat Ur för alltid på Guds befallning — utan begav sig ned till Egypten. Abraham kan ha hört talas om den händelse, som man nu har funnit nedtecknad på en papyrus, då en egyptisk Farao, påverkad av sina furstar, sände väpnade soldater och lät hämta en annan mans sköna hustru till sitt eget harem. När man närmade sig Egypten, sade Abraham till Sarai att hon skulle tiga med det förhållandet att hon var hans hustru: ”De komma förvisso att döda mig, men dig komma de att bevara vid liv. Säg, att du är min syster, det beder jag dig, på det att det må gå mig väl för din skull, så kommer min själ förvisso att få leva tack vare dig.” Farao hämtade Sarai för att göra henne till sin hustru, men Jehova hemsökte Farao och hans hus med plågor och fäste Faraos uppmärksamhet på att Sarai var Abrahams hustru. Då sände Farao henne tillbaka men klagade för Abraham över att han inte hade fått veta rätta sammanhanget, vilket kunde ha förhindrat det skedda. — 1 Mos. 12:10—20, NW.
11, 12. Vad fick Abraham erfara i förbindelse med konungen i Gerar, Abimelek, för Saras skull?
11 Flera år därefter var Abraham i Gerar på filisteiskt område. ”Och Abraham upprepade angående sin hustru Sara: ’Hon är min syster.’ ” Varför? Såsom Abraham senare förklarade för Abimelek, konungen i Gerar, som hade låtit hämta Sara: ”Det var därför att jag sade till mig själv: ’Utan tvivel råder ingen gudsfruktan här på platsen, och de komma förvisso att döda mig för min hustrus skull.’ Och dessutom är hon i sanning min syster, min faders dotter’ fastän icke min moders dotter, och hon blev min hustru. Och det hände sig, när Gud lät mig vandra bort från min faders hus, att jag då sade till henne: ’Detta är din kärleksfulla godhet, som du kan utöva mot mig: Säg om mig på varje plats, dit vi skola komma: ”Han är min broder.” ’ ” Det är mycket sannolikt att Sara vid den tiden var havande med sin ende son, Isak. Gud, den Allsmäktige, ingrep för att hindra Abimelek från att besudla Sara, i det han i en dröm varnade honom, och sade: ”Men återlämna nu mannens hustru, ty han är en profet, och han skall bedja för dig. Förbliv alltså vid liv.” När konung Abimelek återlämnade Sara, gav han Abraham tusen silversiklar och sade till Sara: ”Se, det är för dig ett ögontäckelse för alla som äro med dig och inför var och en, och du är friad från smälek.” På Abrahams bön botade Gud Abimelek och hans hustru och slavinnor, så att kvinnornas moderliv öppnades till att åter föda barn. — 1 Mos. 20:1—18, NW.
12 Om vi påstår att Abraham vid de båda nämnda tillfällena ljög och slingrade sig, så nödgas vi fråga: Brukade Jehova Gud en lögnare och en trolös feg stackare till att bedja honom om att bota Abimelek, som hade handlat i sin oskuld? För att förstå Guds handlingssätt mot sin profet Abraham bör vi tänka inte endast på Guds trohet mot sitt förbund med Abraham, utan också på de då rådande omständigheterna.
13. På vad för slags område befann sig Abraham, och vad för slags förhållande var han sinnad att bevara gentemot dess inbyggare?
13 Vare sig Abraham var i Egypten eller i Palestina, befann han sig på fientligt område och behövde vara försiktig. Han önskade få leva för att fullgöra Guds uppsåt med avseende på honom. Han ansåg det bäst att bruka en viss strategi gentemot dem som kunde komma att eggas till att skada eller döda honom i Jehovas tjänst. Han kunde ha givit sig i krig med dem. Med 318 av slavarna i sitt hushåll hade han en gång drivit de trupper på flykten, med vilka fyra konungar från Mesopotamien hade invaderat Palestina och rövat bort hans brorson Lot och dennes husfolk. Men Abraham valde att bevara ett fredligt förhållande till inbyggarna i länder där han uppehöll sig. Han var inte hågad att börja krig med dem för sin hustrus skull.
14. Vilka båda fall visar att kvinnorna kunde utnyttjas då i forntiden, och vad var Sara alltså villig att göra för att bidra till att bevara Abrahams liv?
14 På den tiden, innan Jehova genom medlaren Mose ingick sitt lagförbund med Abrahams efterkommande, gick det för sig att utnyttja kvinnorna. Vi kommer ihåg hur Lot erbjöd sig att låta den tjutande hopen av sodomiter få hans båda giftasvuxna eller trolovade döttrar, för att med dem tillfredsställa sin lusta, och att han gjorde så för att skydda de båda mäns liv, som han hade som gäster i sitt hus. (1 Mos. 19:1—8) Vi kommer också ihåg hur den gamle mannen i Gibea erbjöd sin jungfruliga dotter och sin gästs bihustru åt en likadan hop av benjaminiter för att skydda den religiöse leviten, som åtnjöt hans gästfrihet. Till sist tog leviten själv sin bihustru, som han var på väg att föra tillbaka hem, och förde henne utanför huset, där pöbelhopen fick henne i sitt våld, vilket blev hennes död. (Dom. 19:1—3, 10—28) Så uppgav alltså Abraham att Sara var hans syster, för att det inte skulle bli någon våldsam tvist om hans hustru. Sara erkände Abraham som sin herre och samtyckte till anordningen och var villig att ta följderna därav. Hon var villig att göra sin del för att till livet bevara Jehovas profet, med vilken Han hade ingått sitt förbund. Abraham betraktade detta som ett uttryck för hennes kärleksfulla godhet mot honom, och Sara betraktade det på samma sätt. — 1 Petr. 3:5, 6.
15. Vilken profetisk bild kan vi se i Abrahams strategiska tillvägagångssätt, och varför?
15 Men kritikerna betraktar det inte på det sättet. De betraktar Abraham helt och hållet som en svag pultron, som använde lögn och undanflykter, och inte som en försiktig strateg i ett fientligt land, uppfyllt av vargar. Då det nu täcktes Gud att behålla Abraham i sitt förbund och att bevara Sara obesudlad åt hennes make, kan vi måhända då i detta strategiska tillvägagångssätt se en profetisk bild? Abraham brukas annorstädes till att utgöra en bild av Jehova Gud, och Sara brukas till att utgöra en bild av Jehovas himmelska organisation, hans ”kvinna”, som frambringar den utlovade Säden, Kristus. Vi kan alltså i Abrahams uppförande se hur Jehova århundradena igenom till synes har låtit sin hustru, dvs. sin organisation, vara förskjuten och övergiven eller dolt hennes hustruförhållande till honom. Han undanhöll den utlovade Säden från henne så länge, och han låter också dem på jorden, som är hennes andliga barn, lida genom människors och djävlars förvållande, skenbarligen utan något gudomligt beskydd. Allt detta har givit fienderna ett felaktigt intryck, och de har menat sig ha fria händer att besudla representanterna for Jehovas organisation, hans hustru. Men i uppfyllelse av sitt förbund med avseende på Kristus har Jehova beskyddat dessa i deras prövande situation och har räddat dem i deras ostrafflighet. — Gal. 4:21—31; Jes. 54:5—8.
16. Hur tog Isak sin fader till mönster i detta, och vad gav Jehova Gud uttryck åt därefter?
16 Isak följde sin fader Abrahams exempel och talade likaså om Rebecka som sin syster, just till männen i staden Gerar. Hennes rätta förhållande till Isak upptäcktes av konung Abimelek, som därpå sade till Isak: ”Ännu något litet, och förvisso skulle någon av folket hava haft samlag med din hustru, och du skulle hava bragt skuld över oss!” Konung Abimelek borde ha tillagt: ”Om Jehova hade tillåtit det!” Den fridsamme Isak förklarade sin strategiska manöver i dessa ord: ”Jag sade det [att hon är min syster] av fruktan för att jag skulle dö för hennes skull.” Efter denna sammanstötning med konung Abimelek angående Rebecka blev Isak i fortsättningen välsignad av Jehova i den utsträckning att filistéerna blev avundsjuka på honom. — 1 Mos. 26:1—11, NW.
17. Vad gjorde Abraham och Isak inte, fastän de hyste fruktan, och hur handlade därför Jehova mot dem?
17 Vi kan betrakta Isaks sätt att möta situationen, när det gällde hans hustru, Rebecka, från samma synpunkt som Abrahams handlingssätt i fråga om Sara. Abraham och Isak må ha hyst fruktan, men de ingick inte av fruktan något ogudligt förbund med hedniska konungar för att på så sätt skydda sig. Därför kan vi inte på dem tillämpa den svidande tillrättavisningen i Jesaja 57:11—13 (RS): ”För vem räddes och fruktade du, så att du ljög [handlade förrädiskt, AT] och icke kom ihåg mig, icke gav mig en tanke? Har jag icke tegat, till och med under lång tid, och därför fruktar du mig icke? Jag skall förtälja om din [egen] rättfärdighet och dina verk, men de komma icke att hjälpa dig. När du ropar, må då din samling avgudar rädda dig!” Jehova räddade alltid Abraham och Isak, därför att de höll sig borta från världen.
18. Varför fäller man i allmänhet en förkastelsedom över Rahab som bedragerska?
18 Över Rahab, skökan som var värdshusvärdinna i Jeriko, fäller man i allmänhet en förkastelsedom och kallar henne bedragerska. Hon tog emot de båda spejarna från Israels närbelägna läger i sitt hus, därför att hon fruktade deras Gud, Jehova. När konungen i Jeriko sände män och krävde att hon skulle utlämna de båda spejarna, skulle hon då ha fört konungens tjänare upp på taket och sopat undan linstjälkarna, som var lagda i rader över männen, och på så sätt röjt deras gömställe och överantvardat dem till att lida spioners öde? Skulle det ha varit att förtrösta på att deras Gud skulle beskydda dem? Skulle det ha behagat Jehova och visat att hon hade tro på honom och hade gjort hans sak till sin? Behövdes det inte en stark tro på Jehova för att avvisa konungens krav och skicka i väg hans tjänare med en vilseledande anvisning? Hon sade: ”Ja, männen kommo till mig, och jag visste icke varifrån de voro. Och det hände sig, när porten stängdes i mörkningen, att männen gingo ut. Jag vet helt enkelt icke, vart männen hava gått. Sätt efter dem med hast, ty ni komma att hinna upp dem.” Ljög hon där, i strid med moralen?
19. Hur vet vi, huruvida Rahab ljög, i strid med moralen?
19 Vi måste komma ihåg att det var krig då. Fienderna förtjänade inte att få veta sanningen till skada eller fara för Jehovas tjänare. I krigstid är det tillbörligt att vilseleda den vargliknande fienden. Medan konungens män, som blivit ledda på fel spår, var borta på fåfänga spaningar, hjälpte Rahab de båda spejarna att undkomma över stadsmuren. Guds ord lovordar hennes handling som det praktiska beviset på hennes tro: ”Blev icke också skökan Rahab på samma satt förklarad rättfärdig genom gärningar, sedan hon hade tagit emot budbärarna gästfritt och sänt ut dem en annan väg?” Så blev Rahabs och hennes släktingars liv skonade, när Jerikos murar störtades omkull och allt det övriga folket i staden nedgjordes. — Jos, 2:1—24; 6:17—23; Jak. 2:25; NW.
20. Hur brukade David och hans hustru Mikal och hans svåger Jonatan försiktighet gentemot kung Saul, och varför?
20 David, som dödat den filisteiske jätten Goljat, var försiktig som en orm gentemot den varglike konung Saul och andra. David drog sig undan från den svartsjuke, mordiskt sinnade konung Saul i tider av fara och försökte inte en enda gång slå tillbaka och skada Saul. Då Davids vänner såg att Saul hade förklarat krig mot den oskyldige David, brukade de en krigslist för att skydda honom. Sauls dotter Mikal hjälpte sin make David att fly genom ett fönster. Hon höll tillbaka Sauls tjänare med tillkännagivandet: ”Han är sjuk.” Hon lade ett gudabeläte i Davids tomma säng, och när sängen med belätet blev inburen till konung Saul och det avslöjades vad Mikal hade gjort, för att David skulle komma undan, sade hon till sin förtörnade fader: ”Han sade själv till mig: ’Sänd bort mig! Varför skulle jag dräpa dig?’ ” Konung Saul ansåg att hon hade bedragit och lurat honom. I själva verket hade hon använt en krigslist för att skydda den oskyldige. Mikals broder Jonatan, som älskade David, använde också strategiska åtgärder för att villa sin till vanvett svartsjuke fader bort från Davids spår. — 1 Sam. 19:9—17, NW; 20:17—42.
21. Hur skyddade David översteprästen Ahimelek från att känna sig förpliktad gentemot kung Saul, och hur blev Doeg belönad för att han uppträdde som angivare mot David?
21 Under sin flykt kom David till översteprästen Ahimelek i Nob. När denne frågade varför David kom ensam, hemlighöll David sina förehavanden genom att säga: ”Konungen själv gav mig befallning angående en sak, och han sade vidare till mig: ’Låt ingen veta någonting alls om den sak, angående vilken jag sänder dig och angående vilken jag har givit dig befallning.’” (1 Sam. 21:1, 2, NW) Detta skyddade översteprästen från att på något sätt känna sig nödgad att förråda Davids uppehållsort för konung Saul: Edoméen Doeg, Sauls förnämste herde, var där vid det tillfället. När han rapporterade saken för Saul, fick han som belöning av Saul den befallningen, att han skulle döda översteprästen och åttiofyra av dennes underpräster. Gud lönade Doeg på ett annat sätt. Han inspirerade David till att dikta Psalm 52 mot den illvillige edomeiske angivaren, såsom psalmens överskrift visar. — 1 Sam. 21:1—7; 22:6—19.
22. Hur brukade David försiktighet gentemot kung Akis i Gat, och gjorde han det med någon känsla av att fördöma sitt handlingssätt?
22 David tog sin tillflykt till filistéernas land, till konung Akis i Gat. När filistéerna upptäckte vem han var och framkastade för konungen, att David var farlig för säkerheten, blev David rädd för vargar. ”Därför förställde han sitt sunda sinnestillstånd inför deras ögon och började spela vansinnig i deras hand och ritade oavlåtligen kryss på dörrarna i porten och lät saliven rinna ned i skägget.” Konung Akis ville då inte ha honom i sin närhet och lät honom gå med livet i behåll likt en oskadlig idiot. På det sättet kunde David komma levande därifrån och uppnå Adullams grotta. Hur mycket än Davids föregivna vansinne, inför konung Akis bidrog till att han kom undan, blev han likväl inspirerad till att skriva Psalm 34 och tacka Jehova för att Jehova hade välsignat hans välbetänkta handlingssätt och räddat honom från konung Akis. I verserna 13, 14 säger David: ”Är du en man, som älskar liv, som vill länge leva och njuta av det goda? Bevara då din tunga för det som är ont, och dina läppar för att tala falskhet.” (Myrberg) Alltså ger inte Psalm 34 uttryck åt någon känsla av synd och ett orätt handlingssätt å Davids sida, därför att han hade givit konung Akis en felaktig uppfattning för att på så sätt kunna komma undan. (1 Sam. 21:8—22:1, NW) Senare återvände David under andra förhållanden och fick av kung Akis anvisning om att bo i Siklag. Återigen brukade David krigisk strategi mot denne fiende till Davids folk, Israel, och dolde sina verkliga förehavanden för honom. Därför ofredade Akis inte David och hans män. — 1 Sam. 27:2—28:2; 29:3—11.
23, 24. a) Vilka instruktioner gav David åt Husai, när han var på flykt undan Absalom, och hur reagerade Jehova för detta? b) Hur visade sig en kvinna vara lik Rahab i sitt handlingssätt mot de två som skulle framföra en rapport till David?
23 Med tiden blev David konung över Israel i Jerusalem. När hans son Absalom förehade en sammansvärjning mot honom för att gripa väldet, blev Davids mest betrodde rådgivare, Ahitofel, förrädare mot David och anslöt sig till sammansvärjningen. Medan David var på flykt från Jerusalem, fick han veta om Ahitofels förrädiskhet. ”Härvid sade David: ’Vänd Ahitofels råd till dårskap, det beder jag dig, o Jehova!’ ” Hur handlade David i överensstämmelse med denna bön? När arkiten Husai ville följa med David på hans flykt, sände denne honom tillbaka till Jerusalem med dessa ord: ”Om du återvänder till staden och du faktiskt säger till Absalom: ’Jag är din tjänare, o konung. Jag visade mig på sin tid som din faders tjänare, ja, just jag, vid den tiden, men nu är även jag din tjänare’, då kommer du helt visst att omintetgöra Ahitofels råd åt mig.” Lärde David Husai att ljuga? Husai vände tillbaka och påstod sig nu skola bli Absaloms tjänare. I ett val mellan Ahitofels råd och Husais föredrog Absalom och hans män Husais. När Ahitofel såg sina planer omintetgjorda, gick han hem och strypte sig, liksom senare Judas. Husais råd gav möjlighet åt David att fly undan till säkerhet och att göra förberedelser för den strid, varigenom han ämnade återta sin tron. Jehova välsignade Husais företag, som var i enlighet med Davids egna instruktioner, och omintetgjorde Ahitofels råd till svar på Davids bön.
24 När det upptäcktes att två män bar bud från Husai till David i öknen, fanns en kvinna till hands där, liksom en gång Rahab. De båda männen gömde sig i brunnen på hennes mans gård. Kvinnan bredde ut ett täcke över brunnslocket och hällde ut en hög krossade sädeskorn på det. När Absaloms tjänare kom och frågade om de båda budbärarna, ”sade kvinnan till dem: ’De gingo vidare härifrån till vattnet.’ ” Sedan Absaloms tjänare givit sig av på en fåfäng jakt, kom de två männen upp ur brunnen och fortsatte sin väg till David. Dessa åtgärder för att korsa fiendens planer lyckades och bidrog till Davids framgång i striden mot Absalom och till att han på nytt kunde inta Israels tron. — 2 Sam. 15:31—34; 16:16—19; 17:18—23; NW.
Jehovas profeters strategiska tillvägagångssätt
25, 26. a) Vilken fråga uppstår beträffande ”sanningens Guds” profeter? b) Hur rättfärdigade Jehova Elisa från beskyllningen att vara en lögnare och en förbannad vilseledare av de blinda?
25 I en sann bekännelse bad David: ”Du har förlossat mig, o Jehova, du sanningens Gud.” (Ps. 31:6, AS) När nu Jehova är sanningens Gud, kan vi då finna lögner i hans profeters mun? Tag till exempel fallet med hans godkände profet Elisa. Därför att Elisa gång på gång avslöjade för Israels konung var de arameiska (syriska) trupperna låg i bakhåll, skickade den uppretade konungen i Aram en stor krigsstyrka och omringade staden Dotan för att gripa Elisa. När fienden började sitt angrepp på staden, bad Elisa till Jehova: ”Jag beder dig, slå denna nation med blindhet.” Jehova bönhörde honom. ”Så slog han dem med blindhet enligt Elisas ord.”
26 Blev nu Elisa en lögnare gentemot dessa blinda araméer och drog över sig den förbannelse som är uttryckt i dessa ord: ”Förbannad är den som kommer de blinda att gå vilse på vägen”? (5 Mos. 27:18, NW) Vi läser nämligen i fortsättningen: ”Elisa sade nu till dem: ’Det är icke den här vägen och icke den här staden. Följ mig, och låt mig leda eder till den man som ni leta efter.’ Emellertid ledde han dem till Samaria.” I stället för att överlämna sig åt dem som den man de letade efter i Dotan förde han dem bort från Dotan till Samaria till Israels konung. Men han gjorde inte detta för att skada dem, han gjorde det för att upphöja Jehovas makt, överlägsenhet och barmhärtighet inför alla araméerna. Vi läser: ”Och det hände sig, att så snart som de kommo till Samaria, så sade Elisa: ’O Jehova, öppna dessas ögon, så att de må se.’ Strax öppnade Jehova deras ögon, och de kommo att se, och här voro de mitt i Samaria.” De såg att de hade blivit ledda vilse med vidöppna ögon och just av den man som de hade letat efter. De måste ha blivit mycket förskräckta såväl som häpna. Men Elisa visade att han inte tillämnade dem något ont. Han hindrade Israels konung från att slå dem och fick honom att ställa till en festmåltid för dem och på så vis samla glödande kol på deras huvuden. Därpå sände han dem oskadda tillbaka till Aram. I stället för att här göra sig till en lögnare i moraliskt avseende brukade Elisa krigisk strategi för att avvända araméerna från deras orätta uppsåt, och Jehova Gud samverkade med Elisa i denna manöver. Således rättfärdigar Jehova Elisa från beskyllningen att vara lögnare. — 2 Kon. 6:8—23, NW.
27. Hur gav sig en tidigare profet sken av att bedra kung Ahab och ljuga för honom, sedan denne hade låtit Benhadad slippa undan?
27 Vi kan också som exempel ta vad en tidigare profet fick göra. För sitt eget namns skull hade Jehova gjort det möjligt för Israels konung Ahab att vinna en andra seger över araméerna, ja, och att ta konung Benhadad själv till fånga. Jehova hade överlämnat fienden Benhadad i konung Ahabs hand för att denne skulle låta döda honom, och därför misshagade det Jehova att Ahab släppte honom ifrån sig, sedan han till på köpet hade ingått ett förbund eller fördrag med honom. Därför lät Jehovas profet tillfoga sig ett sår genom att han fick en man att slå till honom. Hur underrättade nu denne profet Ahab om hans synd och dess följder? Vi läser: ”Då gick profeten och ställde sig vid vägen för att vänta på konungen, och han höll sig förklädd med ett bandage över ögonen.” Var denna förklädnad ett vilseledande svek mot en oskyldig, omisstänksam man? Men denna förklädnad var inte allt. Ty när konungen kom förbi, ropade profeten och sade till konungen: ”Din tjänare själv begav sig mitt ut i striden, och se, en man lämnade stridslinjen, och han kom och förde med sig en man till mig och sade därpå: ’Vakta denne man. Om han på något sätt skulle komma att saknas, då kommer din själ att få lov att intaga hans själs plats, eller också skall du väga upp en talent silver.’ Och det hände sig, att medan din tjänare var verksam här och där, ja, så var mannen försvunnen.”
28. Varför har denne profetson fått en plats i den bibliska historien som en klokt beräknande man och inte som en lögnare?
28 Var det någon sanning i detta? Du kallar det nog för en lögn. Men varför sade då Jehovas profet så? Det var i själva verket en illustration av vad konung Ahab hade gjort, eller rörde sig om samma princip, fastän profeten i sin illustration eller liknelse inte gjorde Ahab utan sig själv till syndaren. Alltså kunde Ahab känna sig fri att uttala en opartisk dom, enligt den princip som gällde i fråga om detta slags uppförande, ty hans dom avsåg en annan man, som han inte kände igen som profet. Det var därför som profeten yttrade vad kritikerna skulle kalla en lögn. Men den föranledde den onde kung Ahab till att opartiskt uttala en dom: ”Härvid sade Israels konung till honom: ’Sådan är din egen dom. Du har själv fällt den.’ ” Men Israels konung hade i själva verket uttalat en dom över sig själv; han hade givit sig själv en fällande dom, ty profeten avlägsnade nu sin förklädnad och sade till Ahab: ”Detta är vad Jehova har sagt: ’Av den orsaken att du har släppt ur din hand den man som var överlämnad åt mig för tillintetgörelse, skall din själ intaga hans själs plats och ditt folk hans folks plats.’ ” (1 Kon. 20:35—42, NW) Denne profetlärjunge eller profetson har fått en plats i den bibliska historien inte såsom en man som ljög, utan såsom en som verkställde sitt uppdrag med klok beräkning, och det berättigade i hans handlingssätt visades därav att hans profetia mot Ahab besannades.
29, 30. a) Hur drog kung Ahab över sig ytterligare ett uttalande av dödsdom med flera tillfogade bestämmelser, och hur ledde lögner till hans marsch mot döden och drog till och med in Jehova i saken? b) Genom vilken syn, som Mika omtalade, avslöjade han Ahabs profeter som lögnare?
29 Konung Ahab for hem med den domen över sig — som han därtill själv hade fällt — att han förtjänade döden. Senare lade han beslag på Nabots vingård, sedan denne man på Isebels befallning hade blivit mördad på grund av falska vittnens utsago. Detta gjorde att Jehova ytterligare uttalade en dödsdom över Ahab. Dessutom skulle de föraktade hundarna slicka i sig hans kungliga blod, hans drottning skulle bli uppäten av hundar, och alla som hörde till hans hus skulle falla för att likt as bli uppätna av hundar och fåglar. (1 Kon. 21:20—24) Tiden kom då Ahab skulle gå till sin avrättning, och lögner spelade en viktig roll i marschen mot döden och drog till och med in Gud i saken. Hur då? Ahab fick konung Josafat i Juda att alliera sig med honom i krig mot Ramot i Gilead, som då innehades av araméerna. För att få kasta en blick in i framtiden rådfrågade Ahab på religiöst vis sina falska profeter, omkring fyra hundra till antalet. De kom med gynnsamma profetior och sade: ”Drag upp, så skall Jehova giva det i konungens hand.” På detta sätt förband de Jehova med sina lögner. På konung Josafats begäran att man skulle hämta en erkänd Jehovas profet lät konung Ahab den hatade Mika föras inför dem. När Mika sarkastiskt härmade Ahabs lögnprofeter, ålade Ahab Mika under edlig förpliktelse att säga sanningen. Mika gjorde det och förebådade att Ahabs här skulle förskingras likt får utan herde. För att avslöja lögnarna tillade Mika därpå:
30 ”Hör ... Jehovas ord: Jag ser förvisso Jehova sitta på sin tron och himlarnas hela här stå hos honom, till höger och till vänster om honom. Och Jehova begynte säga: ’Vem skall narra Ahab, så att han drager upp och faller vid Ramot i Gilead?’ Och den ene började säga någonting i den här stilen, medan den andre sade någonting i den där. Slutligen kom en ande fram och ställde sig inför Jehova och sade: ’Jag skall själv narra honom.’ Därvid sade Jehova till honom: ’På vilket sätt?’ Härtill sade han: ’Jag skall gå åstad, och jag skall förvisso bliva en bedräglig ande i alla hans profeters mun.’ Då sade han [Jehova]: ’Du skall narra honom, och vad mera är, du skall avgå som segrare. Gå ut och gör på det sättet.’ Och nu har Jehova här lagt en bedräglig ande i alla dessa dina profeters mun, men Jehova själv har talat olycka angående dig.”
31. Hur visades det att Sidkia var falsk och att Jehova hade talat genom Mika?
31 För detta slog den falske profeten Sidkia Mika på kinden med ett yttrande av den innebörden, att han och inte Mika hade Jehovas ande eller att Jehovas ande hade talat sant genom honom, men den lögnaktige anden hade gått över till Mika. För att det inte skulle fattas något i domstolsprotokollet, sade Mika att Sidkia en dag skulle få se om detta var sant eller inte. När kung Ahab skickade Mika i fängelse på vatten och bröd, till dess han själv skulle komma tillbaka med segern, sade Mika: ”Om du alls vänder tillbaka i frid, så har icke Jehova talat till mig.” (1 Kon. 22:1—28, NW) Att Ahab trots sin förklädnad dog i striden vid Ramot i Gilead och att hundarna sedan slickade hans blod från hans vagn bevisar att Jehova och inte en bedräglig ande hade talat genom Mika.
32. Varför erbjöd sig en av Jehovas andeskapelser frivilligt att narra kung Ahab, och blev han ansvarig för de lögner som Ahabs profeter uttalade?
32 Men hur hade en av Jehovas andeskapelser blivit en lögnaktig eller bedräglig ande, och hur kunde sanningens Gud bemyndiga honom att bli en ”bedräglig ande i alla hans [Ahabs] profeters mun”? Jo, så här: Ahab ville bli uppmuntrad av lögnaktiga profeter till att utföra en plan, som i själva verket var detsamma som självmord. Han visade detta, när han lät sätta Mika i fängelse för att denne sade honom den obehagliga sanningen. Lögner var vad Ahab ville höra, fastän det ledde till hans egen död, och därför var Jehova med på att Ahab skulle få höra lögner då, eftersom Ahab var dömd till döden och tiden för hans avrättning var inne. Jehova ingrep inte genom att låta sin ande verka på Ahabs profeter och få dem att tala sanning, såsom när en av hans änglar förvandlade profeten Bileams förbannelse till en välsignelse över Israel. En av Jehovas andeskapelser insåg nödvändigheten av att lögnen fick överhand, så att den kunde förmå Ahab att bege sig åstad till sin avrättning, genom att lögnarna kom att bli så många fler än Mika, som talade sanning. En andevarelse från Jehova Gud har makt att förmå en jordisk skapelse att tala, till och med ett stumt djur som Bileams åsna. Därför erbjöd han sig att utöva sin makt på Ahabs profeter och få dem att tala, helt enkelt tala, varvid han skulle låta dem tala ur sina egna hjärtan vad de ville tala för att behaga den som underhöll dem, nämligen deras konung. Alltså var andevarelsen eller ängeln inte ansvarig för deras lögner, utan endast för att de talade.
33. Varför bemyndigade Jehova andevarelsen att narra Ahab, och hur fritog Jehova sig från lögner?
33 Jehova samtyckte till att ängeln gjorde detta, ty Han ville visa att det leder till olycka om man förlitar sig på lögnprofeter, och därtill var tiden inne då hans dödsdom över Ahab skulle gå i fullbordan. Han visste att Ahab ville bli narrad av lögnen, i synnerhet när lögnarna var så många. Därför sade Jehova till andevarelsen, att när denne lät sin makt verka på Ahabs profeter, skulle det bli möjligt för dem att uttala den dödsbringande lögnen, och den skulle segra över den trogna varningen från Jehovas profet Mika. Det gjorde den också, och Ahab göt sitt blod likt en avrättad missdådare, vars blod hundar slickar, och Jehova, sanningens Gud, stod rättfärdigad och fritagen från lögner. — 1 Kon. 22:29—38; 2 Krön. 18:1—34.
34. Varför behöver vi inte blicka tillbaka till den fjärran forntiden för att få se detta slag av gudomlig verksamhet i funktion, och varför skall människorna inom kort förgås i förfärande stort antal?
34 Behöver vi vända oss till den fjärran forntiden för att få se detta slag av verksamhet i funktion? Nej! Vi ser Jehova handla enligt samma regel nu på 1900-talet för att uppfylla sin egen varnande profetia. Hans genom aposteln Paulus skrivna profetia lyder: ”Den laglöses ankomst genom Satans verksamhet skall ske med all makt och med föregivna tecken och under och med allt ondskefullt bedrägeri för dem som skola förgås, därför att de vägrade att älska sanningen och så bliva frälsta. Därför sänder Gud över dem stark villfarelse för att komma dem att tro det som är falskt, så att alla må bliva dömda, som icke trodde sanningen utan funno behag i orättfärdigheten.” (2 Tess. 2:9—12, RS) Denna världens människor står nu ansikte mot ansikte med striden vid Harmageddon och skall inom kort förgås i den i förfärande stort antal. Varför? Därför att sanningen inte är tillgänglig för dem? Nej, ty Jehovas vittnen predikar de goda nyheterna om hans triumferande rike på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer. Men under de år som Jehovas vittnen har burit fram denna förkunnelse om Riket i fler och fler länder har det tydligt framgått, att det i verkligheten beror på att människorna vägrar att älska sanningen och så bli frälsta från tillintetgörelse i striden vid Harmageddon. De föredrar det ondskefulla bedrägeri, som följer med Satans verksamhet sedan han blev utdriven ur himmelen, och de föredrar bedrägeriet därför att de finner ”behag i orättfärdigheten”.
35. Varför är inte Jehova källan till den starka villfarelsen eller ”villfarelsens verksamhet”?
35 Den nyss citerade bibelöversättningen säger: ”Därför sänder Gud över dem stark villfarelse för att komma dem att tro det som är falskt.” Skall vi då fatta det så, att Gud ger upphov åt den starka villfarelsen för att komma dem att tro lögnen? Nej, han är inte källan till någon lögn. Med hänsyftning på Guds profetia och hans förbund säger hans ord: ”Gud är icke en människa, så att han skulle ljuga, icke heller en son av människosläktet, så att han skulle känna ledsnad. Har han själv sagt det, och kommer han icke att göra det, och har han talat, och kommer han icke att verkställa det?” ”För övrigt kommer den Store och Upphöjde i Israel icke att bedraga.” (4 Mos. 23:19; 1 Sam. 15:29; NW) Jehova är alltså inte källan till den starka villfarelsen eller ”villfarelsens verksamhet”.
36. Hur sänder Jehova den då över människorna utan att bli ansvarig för att de förgås?
36 Hur ”sänder” han den då över dem? På så sätt att han inte förhindrar den, utan tillåter den att komma till dem, alldeles som han gjorde i konung Ahabs fall. Det hebreiska verb som betyder ”sända” översätts i Skriften många gånger med ”låta gå” eller ”släppa” (1917), såsom när Jehova sade till Farao: ”Sänd i väg mitt folk” (NW; Yg) eller: ”Låt mitt folk gå.” (AV; AS; RS; i 2 Mos. 5:1; 7:16; 8:1, 20; 9:1, 13; 10:3. På alla dessa ställen har 1917 ”släpp mitt folk”.) Därför rättfärdigar Nya Världens översättning Jehova Gud, när den återger 2 Tessalonikerna 2:11 så här: ”Det är därför som Gud låter en villfarelsens verksamhet gå till dem, för att de skola komma att tro lögnen.” Gud kommer dem inte att tro lögnen, lika litet som han ger upphov åt lögnen, men han låter den gå till dem, nalkas dem, därför att de föredrar den verksamma villfarelsen. Han låter dem alltså bruka sin egen fria vilja och bli ansvariga för sin egen tillintetgörelse i striden vid Harmageddon. Men först ger han dem i sin barmhärtighet hel och full varning genom sina vittnen. Varningen tas till hjärtat av dem som tar emot kärleken till sanningen för att kunna bli frälsta. — NW.
Inte ”ljuga mot sanningen”
37. Varför var Jesus i överensstämmelse med Jehovas ande, när han gav sina lärjungar föreskrift om att bland vargarna vara försiktiga som ormar?
37 När vi betraktar de här förut omtalade exemplen från Skriften, ser vi att Jesus var i överensstämmelse med Jehova Guds ande, då han sände ut sina apostlar som får ibland vargar med följande förhållningsorder: ”Visa ... att ni äro försiktiga såsom ormar och ändå oskyldiga såsom duvor.” Eftersom de okristliga vargarna förklarar fåren krig och väljer att ”i själva verket befinnas strida mot Gud”, är det tillbörligt för de harmlösa ”fåren” att bruka krigiska försiktighetsåtgärder mot vargarna i Guds verks intresse. Ingen, som dessa åtgärder brukas mot, lider någon orättfärdig skada av dem, medan å andra sidan ”fåren” eller de intressen, som förtjänar att skyddas, blir tryggade. Gud förpliktar oss inte till att visa dumhet likt får och spela vår stridande fiende i händerna. Vi bör möta ormens säd, ”huggormars avkomma”, med ormars försiktighet. När vi förutser fara, bör vi gömma oss för vargarna, som söker göra Jehovas hjord till sitt byte. ”Förtryckande vargar skola komma in bland eder och icke behandla hjorden med ömhet. ... Håll eder därför vakna”, säger Paulus. (Apg. 20:28—31, NW) ”Den kloke ser faran och söker skydd.” — Ords. 22:3.
38. Om de varglika fienderna drar oriktiga slutsatser av våra manövrer, varför är då fåren fortfarande oskyldiga och harmlösa?
38 Det är tillbörligt att vi hemlighåller våra anordningar för det verk som Gud befaller oss att utföra. Om de varglika fienderna drar oriktiga slutsatser av de manövrer vi företar oss för att överlista dem, så har ingen skada tillfogats dem av de harmlösa fåren, som i sina motiv är oskyldiga som duvor. Det vi gör har inte sin grund i en lögnares hat. ”Den som gömmer på hat är en lögnare med sina läppar, och den som utsprider förtal, han är en dåre. En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat [sårat, AS].” — Ords. 10:18; 26:28.
39. Vilka fall beskrivs i korthet, där man inte kan kalla de agerande för lögnare och bedragare?
39 Vi kan inte som en lögnerska och bedragerska fördöma det vittne för Jehova, som just skulle gå över gränsen tillbaka in i Nazisttyskland och som med fara för sin frihet tog med sig biblisk litteratur. Hon lade litteraturen i barnvagnen vid sitt lilla barns fötter och täckte över den med otvättade blöjor. När nazisttjänstemannen inspekterade hennes vagn, stack ner handen i den och kom i beröring med de våta, smutsiga blöjorna, drog han fort handen tillbaka, uppfylld av äckel. Han lät henne passera gränsen, och med henne kom litteraturen in i landet och kunde bli till föda för många av de förtryckta, brutalt behandlade fåren under Hitlers regim. Vidare har vi det vittne, som arbetade från hus till hus med en korg med litteratur i. Fiender angav henne för polisen som en kvinna med en skjortblus av en viss färg. När hon kommit om hörnet, tog hon fram en skjortblus av annan färg och bytte, och sedan gick hon tillbaka samma gata och gick förbi poliskonstapeln, som var på jakt efter henne, och undgick att bli igenkänd. Så har vi också brodern som var dömd till arbete i stenbrotten, om vilka man visste att ingen dittills hade kommit tillbaka från dem levande. I sin egenskap av musiker blev han förskonad från det mördande stenbrottsarbetet, men han tänkte inte bara på sitt eget liv. Med risk att förlora sitt eget privilegium såsom den som fick sörja för lägerkommendantens musikaliska underhållning smugglade han matportioner till sina undernärda bröder, vilka var dömda till fullständigt nedbrytande arbete i stenbrottet, och förmådde hålla dem vid liv. När befrielsen slutligen kom, gick inte bara han, utan också de som han i strid med de nazistiska bestämmelserna hade skaffat mat åt, ut från denna fördärvets ort.
40. Varför innebär inte överlistandet av tårens förtryckare att man underlåter att ge kejsaren, vad kejsaren tillhör?
40 Intill den dag i dag är bjuder Jehovas vittnens historia på ständigt nya exempel av liknande slag, exempel på hur de överlistar vargarna genom att bruka tillbörlig försiktighet vid hotande fara. medan de är upptagna av ett gott, kärleksfullt arbete enligt Guds vilja och befallning. Att fårens förtryckare på detta sätt överlistas innebär inte att man underlåter att ge ”kejsaren, vad kejsaren tillhör”; det är i stället ett modigt, förnuftigt sätt att först ge ”Gud. vad Gud tillhör”. (Matt. 22:21) Om den varglike fienden driver Jehovas folk under jorden, liksom David av Saul drevs in i Adullams grotta och andra grottor, då är deras underjordiska gudstjänst inget verk av bedrägeri och lögn därför att den inte sker ovan jord inför vargarnas glupska ögon. (2 Sam. 23:13; 1 Sam. 22:1; 24:3—10; 1 Kon. 18:4, 13) Skrymteriet och bedrägligheten är helt på vargarnas sida, vilka öppet gör Guds hus till en ”rövarkula”. — Mark. 11:15—17.
41. Bland vilka bör denna ormlika försiktighet inte brukas, och hur visar Paulus detta?
41 Ormlik försiktighet bör iakttagas endast när fåren är ibland vargar eller i beröring med dem. Jesus tillrådde inte ett sådant uppträdande inom församlingen av Jehovas folk, ty alla som hör dit är får. Alltså gäller följande regel lika mycket för det andliga Israel i vår tid som den gällde för det naturliga Israel i forna dagar: ”Ni människor få icke stjäla, och ni få icke bedraga, och ingen av eder får ljuga för sin medbroder. Och ni få icke i mitt namn svärja på en lögn, så att du vanhelgar din Guds namn. Jag är Jehova.” (3 Mos. 19:11, 12, NW) I denna tid sedan 1919, då Jehova har återfört kvarlevan av det andliga Israel och dess åt honom överlämnade följeslagare till sin rena tillbedjan, lyder hans profetiska föreskrifter så: ”Detta är, vad I skolen göra: Talen sanning med varandra; dömen rätta och fridsamma domar i edra portar. Tänken icke i edra hjärtan ut ont mot varandra och älsken icke falska eder; ty allt sådant hatar jag, säger HERREN [Jehova].” (Sak. 8:3, 16, 17) Aposteln Paulus själv tillämpar dessa ord på helgade kristna, ”Guds Israel”. — Ef. 4:25; Gal. 6:16.
42. Behöver vi komma med några föregivanden inför våra bröder för att dölja ett tillbörligt uppförande, och hur visade Paulus hur det förhåller sig med detta?
42 Då vi inte har något behov av att överlista våra fårliknande bröder eller använda strategiska åtgärder mot dem för att villa dem bort från spåret, behöver vi inte komma med några föregivanden eller förevändningar för att dölja ett tillbörligt uppförande. Petrus (Kefas) föregav en gång en viss inställning inför bröderna i Antiokia i Syrien. Privat levde han på samma sätt som vilken icke-judisk kristen som helst, men offentligt uppträdde han som en kristen ”enligt judisk sedvänja” av fruktan för att bli kritiserad av kristna besökare från Jerusalem. Aposteln Paulus tillrättavisade honom för att han inte handlade sanningsenligt utan i yttre måtto understödde en orätt lära och sedvänja. — Gal. 2:11—14, NW.
43 Inför vem vågar vi inte ljuga, och hur framgick detta i fallet med Ananias och Safira?
43 Vi har ingenting orätt att dölja för varglika fiender, men om det finns någonting orätt, så kan vi inte dölja det för Jehova. Vi vågar inte ljuga inför honom. Ananias och hans hustru Safira försökte ljuga för Gud för att inför apostlarna och resten av församlingen i Jerusalem ge sig sken av en allt uppoffrande frikostighet. Petrus frågade Ananias: ”För vilket ändamål har Satan ingivit dig den djärvheten att vara falsk mot den heliga anden ...? ... Du har varit falsk, icke mot människor, utan mot Gud.” Den heliga anden i Petrus skärpte hans iakttagelseförmåga, så att han såg att Ananias försökte ljuga för Gud, och anden dödade genast Ananias. Sedan han hade fallit ned död och blivit utburen, kom hans hustru in och satte anden i Petrus på prov genom att försöka hålla fast vid föregivandet. Petrus frågade: ”Varför blev det överenskommet emellan eder båda att sätta Jehovas ande på prov?” Ögonblickligen föll hon död ned. — Apg. 5:1—10; NW.
44. Hur försökte Akan i sitt handlingssätt genomföra en lögn, och hur avslöjades kung Sauls försök att ljuga för Gud?
44 På liknande sätt försökte Akan vid Jerikos fall i sitt handlingssätt genomföra en lögn inför sina israelitiska medbröder och pröva Guds andes förmåga att upptäcka. I strid med stränga order från Gud lade han beslag på något av det förbjudna bytet från den förbannade staden Jeriko och gömde det i jorden under sitt tält. Den bedrägliga gärningen undgick inte Jehovas uppmärksamhet, och hans ande åstadkom att Akan blev avslöjad som den som genom sin girighet hade vållat Israel svårigheter. Han och hans husfolk blev stenade till döds som ett rättvist straff. (Jos. 7:1, 10—26) Längre fram i tiden försökte kung Saul ljuga för Gud och för hans ande i profeten Samuel. Innan Saul alls hade avlagt någon rapport för Samuel, underrättade Jehova denne om den olydnad Saul hade begått genom att inte överlämna allt, som hörde amalekiterna till, åt tillintetgörelse. Saul försökte ge en religiös anstrykning åt sin handling att behålla det bästa av bytet och låta kung Agag själv bli vid liv, men Samuel avslöjade det upproriska, förmätna skrymteriet, när han sade: ”Att lyda är bättre än ett slaktoffer, att giva akt än det feta av baggar.” (1 Sam. 15:22, NW) Att ljuga för Gud lyckas aldrig.
45. Hur kan vi ljuga tvärtemot Guds ord och komma Gud att framstå som en lögnare, och vilket slut får vi i så fall?
45 Vi vågar inte ljuga tvärtemot Guds ord, lägga någonting till det eller taga någonting ifrån det, läsa in någonting i det, som det inte säger, och förneka, förbigå eller bortförklara vad det i sanning säger. ”Varje Guds ord är prövat. Lägg icke något till hans ord, på det att han icke må banna dig och du befinnas vara en lögnare.”. (Ords. 30:5, 6, AS) Vi får inte föra fram osanningar i hans namn, ty det kommer Gud att framstå som lögnare. ”Låt Gud befinnas sannfärdig, om också var människa befinnes vara en lögnare.” (Rom. 3:4, NW) På Jeremias tid profeterade de falska profeterna lögn i Jehovas namn och ljög emot hans uppsåt genom att förutsäga i hans namn sådant som han inte hade förutsagt. Därför var Jehova emot dem. Han verkställde dom över dem vid Jerusalems förstöring år 607 f. Kr. (Jer. 23:25; 27:15) Religiösa lögnare i vår tid, som är lika dem, kan inte undgå en likadan dom, utan kommer att drabbas av ett likadant slut i striden vid Harmageddon.
46. Varför får vi inte svärja falskt i Jehovas namn, och hur visar vi att vi inte älskar en falsk ed?
46 Svär aldrig falskt i Jehovas namn. Jehova förklarar att han i sitt tempel skall vara ett ”snarfärdigt vittne mot ... menedarna”. (Mal. 3:5, AS) Du får aldrig avlägga en ed i hans namn och sedan tala lögn såsom ett edsvuret vittne. Rahab i Jeriko hade inte i Jehovas namn gått ed på att hon skulle tala om det verkliga förhållandet för konungens tjänare, och alltså var hon inte någon menederska eller något falskt vittne. ”Ett sannfärdigt vittne ljuger icke, men ett falskt vittne främjar [uttalar, AS] lögn.” (Ords. 14:5) Ett sannfärdigt vittne älskar inte en falsk ed. Därför berättar han sanningen, såsom han har svurit att göra. Vad han verkligen säger är sanning. Om han alls talar, talar han sanning. I den utsträckning han väljer att tala, kommer han att säga det som är sant. Om han av samvetsskäl vägrar att tala om allt, är han villig att lida följderna, om man skulle anse honom straffvärd. När han vägrar att tala om allt, är det inte för att undgå straff, utan han är beredd att ta straffet för sitt samvetes skull. Till och med Jesus teg inför Pilatus och vägrade att svara, fastän han var medveten om Pilatus’ makt. — Joh. 19:8—11.
47. Vad innebär det att gå ed på att man skall göra något och sedan inte göra det, och hur var Simei, som en gång hade förbannat David, en illustration av vilka följder det leder till?
47 Du får aldrig gå ed på att göra något och sedan visa dig falsk genom att underlåta att göra vad du har svurit att göra. Detta innebär att visa sig falsk mot ”Jehovas ed”. Det innebär att svärja falskt, när man ingår förbund. (Hos. 10:4, AS; RS) Simei, som förbannade den flyende konung David, gav Salomo i Jehovas namn sin ed på att han inte skulle ge sig i väg utanför Jerusalem under resten av sitt liv. När han visade sig falsk mot sin ed genom att lämna Jerusalem för att hämta tillbaka två förrymda slavar, sade konung Salomo till honom efter hans återkomst: ”Varför höll du då icke Jehovas ed och det bud som jag högtidligen pålade dig?” För att Simei hade visat sig falsk mot Jehovas ed måste han dö, och hans blod kom över hans eget huvud. (1 Kon. 2:36—46, NW) Sidkia, Jerusalems siste konung av Davids ätt, handlade likaså lögnaktigt mot Jehovas ed.
48. Hur handlade kung Sidkia lögnaktigt mot Jehovas ed, och hur fick han känna att Jehova hatade falska eder och menedare?
48 Denna ed i Jehovas namn avlade konung Sidkia inför Babylons konung, Nebukadnessar, för att garantera att han skulle i lydnad vara underdånig sin babyloniske överherre. Sedan han hade hållit detta förbund i åtta år, sökte han hjälp hos Egypten och gjorde uppror mot Nebukadnessar och visade därigenom förakt för ”Jehovas ed” och antydde på så sätt, att ingenting kunde garanteras av Jehovas namn. ”Därför säger Herren, HERREN [Jehova] så: Så sant jag lever, jag skall förvisso låta min ed, som han har föraktat, och mitt förbund, som han har brutit, komma över hans huvud.” (Hes. 17:13, 16—21; 2 Krön. 36:13) Sidkia fick känna hur Jehova hatade falska eder och menedare, när hans stad föll, hans söner dödades inför hans ögon, hans egna ögon därpå blev utstuckna och han fördes bort som fånge för att dö i Babylon.
49. Hur är Israels nation såväl som Simei och Sidkia varnande exempel för oss, och vilka båda bud från Gud och Konungen är vi med ed förpliktade att hålla?
49 Israels nation (med undantag för en trogen kvarleva) var ett exempel i stor skala på sådana som bevisar sig falska mot ”Jehovas ed”, ingår förbund med honom genom ed och upproriskt underlåter att fullgöra detta förbund. (Dan. 9:11; Hes. 16:59; 5 Mos. 29:12—14) Israels nation och Simei och Sidkia är exempel som varnar oss för att lättvindigt behandla den ”Jehovas ed” som vi själva har avlagt, i det att vi överlämnar oss åt honom genom Kristus och sedan inte troget fullgör detta överlämnande i obetingad lydnad för hans vilja. Hans befallning till oss lyder så: ”I ären mina vittnen, säger Jehova.” (Jes. 43:10, 12, AS) Hans konung, Jesus Kristus, regerar sedan 1914, och konungens befallning till oss lyder: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer.” (Matt. 24:14, NW) I Jehovas namn är vi med ed förpliktade att lyda dessa befallningar. Den inspirerade vise mannens ord till oss lyder så: ”Håll konungens bud och [detta] på grund av Guds ed.” (Pred. 8:2, Da) Detta vill vi beslutsamt göra.
50. Vad vill vi alltså göra med avseende på vargarna och med avseende på Gud och hans får?
50 När vi utför vår konungs föreskrifter för vårt predikande på fältet, vill vi följa hans råd att vara ”försiktiga såsom ormar och ändå oskyldiga såsom duvor” bland vargarna. Vi vill vara trogna mot Guds uppsåt, i det vi kungör det och arbetar i överensstämmelse med det. Vi vill vara trogna mot hans ord, i det vi förkunnar det i dess renhet och inte predikar några lögner i hans namn. Vi vill vara trogna mot hans ande, i det vi aldrig sätter den på prov med ett falskt, skrymtaktigt uppförande inom hans organisation, utan låter hans ande driva oss till ett sannfärdigt beteende inför alla hans får. Till dem vill vi bära fram sanningen, till uppbyggelse och beskydd för dem, och vi vill aldrig förråda dem så att de hamnar i vargarnas gap. Såsom får bland vargar vill vi fortsätta att predika under vår herdes vård och uppsikt, till dess alla vargar blir förintade och alla hans får befinner sig i trygghet på de gröna ängarna och vid de lugna vattnen i hans nya värld.
(The Watchtower, 1 februari 1956)