Frågor från läsekretsen
● Är det inte så att Jehova var partisk till förmån för Israels nation i sitt handlande med dem? Men ändå säger bibeln i Apostlagärningarna 10:34 (NW) att ”Gud inte är partisk”. Hur kan detta stämma överens? — USA.
Att vara opartisk är att undvika fördomar eller gunstlingssystem. Det är att inte låta personen eller hans ställning, rikedom, makt eller inflytande i övrigt påverka ens dömande eller handlande till förmån för individen. Det innebär att inte ta emot mutor och att inte heller låta sig påverkas av rena känslosamheten för någon stackare till människa. Den opartiske ser till att alla blir behandlade efter vad som är rätt och riktigt, i enlighet med vad var och en förtjänar och behöver. — Ords. 3:27.
Jehova säger att han ”inte handlar partiskt mot någon eller tar emot mutor”. (5 Mos. 10:17, NW; 2 Krön. 19:7) När aposteln Petrus insåg att Gud hade hört den oomskurne hedningen Kornelius’ böner och ordnat förhållandena så att han skulle komma i direkt kontakt med den kristna församlingen, sade Petrus: ”Jag förnimmer i sanning att Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och övar rättfärdighet godtagbar för honom.” — Apg. 10:34, 35, NW; Rom. 2:10, 11.
Men ändå har somliga ansett att Jehova handlade partiskt genom att använda och gynna Israel som sitt folk i forna tider. En ärlig undersökning av hur han handlade med Israel kommer emellertid att uppenbara att detta är en falsk anklagelse. Jehova utvalde och handlade med Israels barn, inte på grund av deras storhet och antal, utan på grund av sin kärlek till och uppskattning av den tro och lojalitet som hans vän Abraham, deras förfader, visat. Han var också långmodig mot dem, därför att han hade fäst sitt namn vid dem. — 5 Mos. 7:7—11; 29:13; Hes. 36:22; Ps. 105:8—10.
Medan Israels barn var lydiga, blev de välsignade mer än de nationer som inte hade den lag som Jehova gav genom Mose. När Israels söner var olydiga, var Gud tålmodig och barmhärtig, men han straffade dem dock. Fastän de hade en gynnad ställning, hade de en tyngre börda av ansvar inför Gud, därför att de bar Guds namn och därför att de stod under lagen.
Lagen drog förbannelse över den som bröt den. Det är skrivet: ”Förbannad vare den som icke håller denna lags ord och icke gör efter dem.” (5 Mos. 27:26) Genom att bryta mot lagen kom judarna under denna förbannelse, förutom att de stod under den syndige Adams fördömelse i egenskap av hans avkomlingar. (Rom. 5:12) För att befria judarna från denna särskilda diskvalifikation måste således Kristus inte bara dö, utan dö på tortyrpålen, som aposteln Paulus visar i Galaterna 3:10—13.
Det som nu sagts bevisar att Gud inte utövade någon partiskhet gentemot Israel. Gud brukade Israel med alla nationers välsignelse för ögonen. (Gal. 3:14) I denna nation lät han sin Son födas, genom vilken frälsning görs möjlig för alla som utövar tro. Gud gjorde i själva verket föranstaltningar för att folk ur alla nationer skulle bli välsignade vid hans fastställda tid. I överensstämmelse med detta påpekar aposteln: ”Är Gud allenast judarnas Gud? Är han icke ock hedningarnas? Jo, förvisso också hedningarnas, så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna rättfärdiga av tro, så ock de oomskurna genom tron.” — Rom. 3:29, 30.
I det forntida judiska samhället kunde vidare män från andra nationer komma in under Guds ynnest och välsignelse genom att dyrka Jehova, Israels Gud, och hålla hans lag, i likhet med gibeoniterna, vilka blev tempelträlar eller netinim (hebreiska: ”de givna”), och många bofasta utlänningar. — Jos. 9:3, 27; Esr. 8:20, NW; 1 Kon. 8:41—43; 4 Mos. 9:14.
Fastän Jehova tålmodigt och barmhärtigt tog israeliterna till nåder igen när de ångrade sig, tog hans tålamod slut till sist, och han förkastade dem såsom ett folk för hans namn. (Luk. 13:35; Rom. 11:20—22) Här är apostelns förklaring tillämplig: ”Han skall ge åt var och en i enlighet med hans gärningar: ... vedermöda och nöd, över varje människas själ, som gör vad skadligt är, över judens först och även över grekens — härlighet däremot och ära och frid för var och en som gör vad gott är, för juden först och även för greken. Ty det finns ingen partiskhet hos Gud.” — Rom. 2:6—11, NW.
Ett ytligt, kortsynt betraktande av Guds handlingssätt kan kanske tyckas avslöja partiskhet, men ett djupare, vittfamnande perspektiv uppenbarar en underbar opartiskhet och rättvisa, som ligger bortom allt som människor skulle ha kunnat föreställa sig. Hur storslaget fick han inte allt att samverka för att hela mänskligheten skulle få möjlighet att vinna hans ynnest och liv! — Jes. 55:8—11; Rom. 11:33.
● Hur skall man förstå Matteus 1:17, som talar om tre grupper av generationer (fjorton i varje grupp) från Abraham till Jesus Kristus, fastän det bara räknas upp fyrtioen generationer i de föregående verserna? — Belgien.
Det finns en enkel förklaring till denna skenbara svårighet. Det är tydligt att Matteus räknade David två gånger, varvid han inte tog hänsyn till det sammanlagda antalet utan bara till enhetligheten hos de tre grupperna av fjorton namn eller generationer, för att få stöd för minnet. Matteus uttrycker sig så här: ”Så utgöra släktlederna från Abraham intill David tillsammans fjorton leder och från David, intill dess att folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien, fjorton leder, och från det att folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien intill Kristus fjorton leder.”
När man undersöker sådana släkttavlor som den i 1 Krönikeboken, kapitlen 1 till 3, framgår det att det var åtminstone fyrtiosex generationer från Abraham till Jesus Kristus. Matteus förkortade listan genom att utelämna tre av Juda konungar, som var avkomlingar till konung Joram och den mordiska drottning Atalja. Hon var dotter till den onda drottning Isebel och tillskansade sig tronen i Juda i sju år. Sedan Matteus nämnt Joram, utelämnar han de tre följande generationerna eller frukterna av denna onda allians, nämligen Ahasja (som bara regerade i ett år), Joas (som började regera vid sju års ålder) och Amasja (som regerade i tjugonio år). I stället nämner han därefter Ussia, som hade en lång och lyckosam regering till dess att han var förmäten nog att inta en prästs plats och offra rökelse i templet, varvid han blev slagen med spetälska. Matteus uteslöt också namnet på Jojakim, Josias son, ur sin släkttavla, såväl som namnet på Hananja, som var son till Serubbabel och blev fader till Abiud.
Dessa utelämnanden från Matteus’ sida är emellertid ingenting att bli förvånad över, ty släkttavlor blev ibland förkortade. Esra räknar till exempel upp tjugotre namn i sin släkttavla över präster i 1 Krönikeboken 6:3—14, men han nämner bara sexton för samma period, när han tecknar sin egen släkttavla i Esra 7:1—5.
När man undersöker bibliska släkttavlor, är det flera saker man måste komma ihåg. För det första är det bra att lägga märke till att skillnaderna inte beror på vårdslöshet. Israeliterna var mycket intresserade av historia och var mycket omsorgsfulla när det gällde att uppteckna redogörelser. Beträffande nationsförteckningen i 1 Moseboken 10:1—32 får vi således veta att den är ”unik i den forntida litteraturen. Detta intresse för de olika nationerna återspeglar tydligt vilken vikt bibeln lägger vid historia. ... Ett sådant framträdande intresse för historia kan man inte finna i några andra heliga böcker i världen.” — The Interpreter’s Dictionary of the Bible, band 3, sid. 515.
Tänk också på att alla bibelskribenterna var rättskaffens män, vägledda av de höga moralnormer som fastställs i bibeln. Dessutom skrev de under påverkan av Jehovas heliga ande. — 2 Tim. 3:16; 2 Petr. 1:21.
Det är också bra att komma ihåg att det sätt på vilket man upptecknade redogörelser för saker och ting i forna tider skiljer sig från det sätt man använder i dag. En del termer hade till exempel en vidare innebörd än de har i dag. Sålunda sade Abraham till Lot: ”Vi män är bröder.” (1 Mos. 13:8, NW) Men Abraham var i själva verket farbror till Lot. På samma sätt talade den babyloniska drottningen om Nebukadnessar såsom fader till Belsassar, fastän Nabonid uppenbarligen var hans fader och Nebukadnessar hans farfader. (Dan. 5:11) Ja, ”fader” används faktiskt ofta som hänsyftning på en mera avlägsen förfader. Således talar de kristna grekiska skrifterna upprepade gånger om ”Abraham, vår fader”, fastän han i verkligheten var en avlägsen förfader. — Apg. 7:2; Rom. 4:12; Jak. 2:21.
Om vi tar sådana faktorer i betraktande, hjälper det oss att förstå varför bibelskribenterna uttryckte sig som de gjorde när de upptecknade vissa släkttavlor, och på så sätt kan vi undanröja skenbara svårigheter.
● Vad är ”tredje himmelen” och ”paradiset” som omtalas i 2 Korintierna 12:2, 4? — R. B., USA.
I 2 Korintierna 12:2—4 beskriver Paulus en person som blev ”bortryckt ... till tredje himmelen” och ”till paradiset”. (NW) Eftersom Skriften inte omtalar någon annan person som har haft en sådan erfarenhet, tycks det rimligt att det var aposteln Paulus’ egen erfarenhet. Somliga har försökt sätta Paulus’ omnämnande av ”tredje himmelen” i samband med den tidiga rabbinska uppfattningen att det fanns plan eller våningar i himmelen, ja, sammanlagt ”sju himlar”, men denna uppfattning finner inget stöd i Skriften.
När vi undersöker sammanhanget, blir det uppenbart att aposteln inte syftar på himlarna inom jordens atmosfäriska utsträckning eller på den yttre rymden. Aposteln skrev: ”Jag skall gå vidare till övernaturliga syner och uppenbarelser från Herren. Jag vet om en man i förening med Kristus, som för fjorton år sedan — om i kroppen vet jag inte, eller utanför kroppen vet jag inte; Gud vet det — blev bortryckt såsom sådan till tredje himmelen. ... Han blev bortryckt till paradiset och hörde outsägliga ord, som det inte är lovligt för en människa att uttala.” — 2 Kor. 12:1—4, NW.
Det förefaller därför som om hänvisningen till ”tredje himmelen” har avseende på de andliga himlarna och visar den överlägsna arten av den hänryckning i vilken denna syn sågs. I detta hänseende kan man lägga märke till det sätt på vilket orden och uttrycken upprepas tre gånger i Jesaja 6:3, Hesekiel 21:27, Johannes 21:15—17 och Uppenbarelseboken 4:8, tydligen i syfte att ge större intensitet åt egenskapen eller tanken.
Den som såg synen blev bortryckt till ”tredje himmelen”, trädde in i ”paradiset” och hörde outsägliga ord. En nyckel till förståelsen av Paulus’ beskrivning av synen finner man i de profetior i de hebreiska skrifterna som har avseende på återställelsen av Guds forntida folk. I många av bibelns profetiska böcker finner man gudomliga löften om att Israel skall återställas från fångenskapens länder till sitt ödelagda hemland. Gud skulle göra att det övergivna landet blev brukat och besått, så att det gav rik avkastning och överflödade av människor och djur. Städerna skulle bli återuppbyggda och bebodda, och folket skulle säga: ”Det landet, som var så förött, har nu blivit såsom Edens lustgård.” — Hes. 36:6—11, 29, 30, 33—35; jämför Jesaja 51:3; Jeremia 31:10—12; Hesekiel 34:25—27.
Men dessa profetior visar också att de paradisiska förhållandena hade avseende på människorna själva. Genom trohet mot Gud kunde de nu ”spira fram” och blomstra som ”rättfärdighetens terebinter”, i det de åtnjöt ett storslaget andligt välstånd i likhet med en ”vattenrik trädgård”, överöst med rikliga välsignelser från Gud på grund av att den hade hans ynnest. (Jes. 58:11; 61:3, 11; Jer. 31:12; 32:41) Israels folk hade varit Guds vingård, hans plantering, men deras ondska och avfall från den sanna tillbedjan hade gjort att deras andliga åker bildligt talat hade förvissnat till och med innan deras land bokstavligen lades öde. — Jämför 2 Moseboken 15:17; Jesaja 5:1—8; Jeremia 2:21.
Det paradis som aposteln Paulus såg i en syn kunde alltså ha avseende på ett andligt tillstånd bland Guds folk, alldeles som i fallet med det köttsliga Israel. Detta kan man förstå av det förhållandet att den kristna församlingen också var Guds ”åkerfält”, hans andliga vingård, som var fast rotad i Jesus Kristus och bar frukt till Guds ära. (1 Kor. 3:9; Joh. 15:1—8) I denna egenskap hade den ersatt Israels nation i Guds ynnest. — Jämför Matteus 21:33—43.
Paulus’ syn måste dock logiskt sett ha haft tillämpning på någon period i framtiden. Ett avfall skulle inträffa inom den kristna församlingen, ja, det var redan verksamt på Paulus’ tid, och det skulle resultera i ett tillstånd som liknade en åker översållad med ogräs. (Matt. 13:24—30, 36—43; Apg. 20:29; 2 Tess. 2:3, 7; jämför Hebréerna 6:7, 8.) Det är följaktligen inte rimligt att Paulus’ syn av paradiset skulle vara tillämplig under sådana förhållanden. Nej, det är tydligt att den skulle ha avseende på ”skördetiden”, då de äkta kristna skulle församlas av de änglar som tjänade som skördemän och skulle åtnjuta rika välsignelser och andligt välstånd från Gud.
De smorda efterföljarna till Jesus Kristus som lever i vår tid åtnjuter verkligen ett andligt paradis, vilket man kan se av det andliga välstånd som nu är uppenbart bland dem. I själva verket är det andliga välstånd som råder i vår tid under Guds upprättade rike underbarare än det som rådde på apostlarnas tid, kristendomens första tid. Den ”stora skaran” av ”andra får” har del i vår tids andliga välstånd, och de som tillhör den ser fram emot att få njuta av ett bokstavligt paradis här på jorden i en nära framtid. — Upp. 21:1—4.