-
Att skriva brev är inte gammalmodigtVakttornet – 1968 | 1 september
-
-
Att skriva brev är inte gammalmodigt
DE KRISTNA vet mycket väl att brev haft stor andel i att utveckla och sprida deras tro. Många av bibelns böcker var ursprungligen brev, som skrevs till olika församlingar. (Kol. 4:16) Men den tid är inte förbi då brev används för att sprida det kristna budskapet.
En kall och frostig vintermorgon, då kvicksilvret krupit ned långt under noll, bestämde sig ett av Jehovas vittnen i Ohio i Förenta staterna för att göra återbesök hos en kvinna som tidigare hade skaffat sig en bibel och några bibliska skrifter av henne. Eftersom det här kvinnliga vittnet inte hade något fortskaffningsmedel, så att hon personligen kunde söka upp den här kvinnan, bestämde hon sig för att skriva till henne. Hon skrev en biblisk predikan och sände med ett exemplar av Vakttornet i brevet.
Omkring tre dagar senare fick hon svar från kvinnan. Bland annat uttryckte hon sin uppskattning så här: ”Jag har läst Ert brev (en mycket fin predikan) flera gånger och även slagit upp hänvisningarna till bibeln. Dessutom har jag försökt läsa lite grann varje dag och har låtit nästan alla mina världsliga tidskrifter vara för att få mera tid att läsa i bibeln och de bibelförklarande böckerna. Jag skickar det här brevet så att Ni får det den här veckan, och jag är så tacksam för att Ni tänkte på mig och skickade tidskriften till mig.”
Vi ser alltså att brevskrivning ibland kan ge direkt personlig tillfredsställelse. Vid andra tillfällen kan resultatet bli lika gott, även om den ursprunglige brevskrivaren inte får veta om det.
Ett av Jehovas vittnen i New York var ute i förkunnartjänsten från hus till hus. Vid en dörr träffade hon en man som sade sig vara hängiven katolik, informerad om Jehovas vittnen och absolut inte hågad att bli ett vittne. När det kvinnliga vittnet fick veta att mannen var mycket bedrövad över att nyligen ha förlorat sin hustru, talade hon helt kort med honom om uppståndelsehoppet.
Eftersom mannen så tydligt hade deklarerat sin ståndpunkt till Jehovas vittnen, kan man undra hur den kvinnliga förkunnaren skulle bli mottagen, då hon gjorde återbesök. Hon blev själv mycket förvånad över vad som hände. Hon fick veta att sedan hon gjort sitt första besök, hade mannen fått ett brev från ett vittne som sett hans namn och adress i en dödsannons som varit införd i en dagstidning. Fastän mannen var en främling för henne, hade hon skrivit ett vänligt brev och redogjort för bibelns strålande hopp om en uppståndelse. Mannen kom till den slutsatsen att han sannerligen borde göra sig bättre underrättad om en organisation där man tog sig tid att gå från dörr till dörr och skriva brev för att trösta folk.
När det gäller att sprida de goda nyheterna om Guds upprättade rike, då är sannerligen brevskrivning inte något gammalmodigt.
-
-
Frågor från läsekretsenVakttornet – 1968 | 1 september
-
-
Frågor från läsekretsen
● Hur kunde man tala om ”amalekiternas hela land” redan på Abrahams tid, såsom vi läser i bibeln, i 1 Moseboken 14:7, innan Amalek ens var född (1 Mos. 38:15—19)? — J. E., USA.
I 1 Moseboken 36:12, 15—19 får vi veta att Amalek, som var sonson till Esau, var en av Edoms fjorton stamfurstar. Namnet ”Amalek” användes också om hans ättlingar inom denna stam. (5 Mos. 25:17; Dom. 7:12, NW) Den uppfattning som några har att amalekiterna hade ett mycket tidigare ursprung och inte var Esaus sonsons, Amaleks, ättlingar är inte grundad på några tillförlitliga uppgifter. Somliga har till exempel menat att amalekiterna skulle ha varit ett folk som levde i Melukhkha, ett land vars namn förekommer i kilskriftsinskrifter från omkring år 2000 f.v.t. Arkeologiska upptäckter har emellertid gett vid handen att landet Melukhkha inte omfattade Sinaihalvön och västra Arabien, såsom man hade förmodat, utan att det låg i Indien.
Bileams ordspråksmässiga uttalande i 4 Moseboken 24:20 har ibland använts till stöd för uppfattningen att amalekiterna fanns till före Amalek: ”En förstling bland folken är Amalek, men på sistone hemfaller han åt undergång.” Men dessa ord stöder inte en sådan uppfattning, ty Bileam talade inte här om världshistorien och om folkens eller nationernas ursprung sju hundra femtio år tidigare. Han talade om den historiska utvecklingen enbart i förbindelse med israeliterna, som han hade blivit lejd att förbanna och som stod i begrepp att dra in i det utlovade landet. Sedan Bileam hade talat om Moab, Edom och Seir såsom Israels motståndare, tillkännagav han att amalekiterna egentligen var ”en förstling bland folken” som reste sig för att göra motstånd mot israeliterna då de drog ut ur Egypten mot det utlovade landet, och därför skulle
-