Kapitel 4
Gud tillkännager sitt uppsåt för mannen och kvinnan
1. Talade Gud om för Adam vid hans skapelse att han skulle bli far till ett människosläkte?
NÄR den förste mannen Adam var ensam i det ljuvliga paradiset med endast de lägre jordiska skapelserna som kamrater, sade Gud ingenting till honom om att han skulle bli far till ett människosläkte. Men Gud hade detta i sinnet. Detta var hans uppsåt beträffande jorden. I sinom tid uppenbarade han detta gudomliga uppsåt för människan.
2, 3. a) Hur avsåg Gud att frambringa den mänskliga familjen? b) Varför fanns det ingen lämplig hjälpare för detta ändamål bland de skapelser som var lägre än människan?
2 Det var inte Guds uppsåt att befolka jorden på samma sätt som han hade befolkat himmelen, genom en direkt skapelse utan att göra bruk av äktenskap. Det var Guds uppsåt att mannen Adam skulle gifta sig med en lämplig maka i avsikt att bli far. Guds tanke om detta upptecknades i 1 Moseboken 2:18 (NW), där det heter: ”Och Jehova Gud sade vidare: ’Det är inte gott för mannen att förbli ensam. Jag skall göra en hjälpare åt honom, såsom ett komplement till honom.’”
3 Gud hade skapat alla de lägre varelserna på jorden innan han skapade människan och utan samband med människans skapelse. De skapelser som var lägre än människan, fiskar, flygande varelser, landdjur, var alltså inte av människans ”art”. De kunde frambringa avkomma endast var och en ”efter dess art”. (1 Moseboken 1:21, 22, 25, NW) De kunde inte samarbeta med människan i att frambringa människans art. Detta framgick tydligt sedan Gud presenterat de lägre jordiska skapelserna för Adam. Den logiska slutsatsen sedan mannen bekantat sig med djurvärlden var därför: ”Men för mannen fanns det ingen hjälpare såsom ett komplement till honom.” — 1 Moseboken 2:19, 20, NW.
4. Hur frambringade Gud Adams ”hjälpare”, och vad kallade han henne?
4 Det var fortfarande den sjätte ”skapelsedagen”, och därför bröt inte Gud mot någon sabbatsanordning, när han fortsatte sin skaparverksamhet på jorden. Hur skapade han då en hjälpare åt Adam såsom ett komplement till honom? Tusentals år innan den moderna läkarvetenskapen upptäckte bedövningsmedel och smärtstillande medel, så att man smärtfritt kunde utföra kirurgiska ingrepp, utförde Gud ett smärtfritt ingrepp på den förste mannen Adam. ”Då lät HERREN [Jehova] Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit av mannen och förde henne fram till mannen. Då sade mannen: ’Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna [Ischschahʹ], ty av man [isch] är hon tagen.’” — 1 Moseboken 2:21—23.
5. Hur uppnåddes därigenom att hela den mänskliga familjen kom att få enhetligt kött?
5 Eftersom Adam hade fått reda på hur den första kvinnan hade blivit byggd av ett av hans revben (med blodbildande förmåga i benmärgen), kunde han med rätta kalla henne ben av sina ben och kött av sitt kött. Han hade så mycket större skäl att mena att hon var en del av honom, därför att hans egen kropp hade bidragit till Guds skapelse av henne. Helt korrekt kunde det sägas tusentals år senare inför domstolen på Areopagen i Aten i Grekland: ”Han [Gud] har från en enda människa gjort varje nation av människor, till att bo på jordens hela yta.” (Apostlagärningarna 17:26, NW) Hela den mänskliga familjen har alltså enhetligt kött, vilket inte skulle ha varit fallet om Gud hade skapat den första kvinnan av stoft från marken utan något samband med den förste mannen Adam.
6. Hur skulle den mänskliga familjen breda ut sig, enligt vad Gud själv sade?
6 Sedan det talats om detta äktenskap mellan den förste mannen och den första kvinnan i paradiset, heter det vidare i den gudomliga redogörelsen: ”Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.” (1 Moseboken 2:24) På grund av det sätt på vilket kvinnan skapades var Adam och hans hustru ”ett kött” redan innan de ingick sexuell förening med varandra. De äktenskap som ingås av Adams och hans hustrus avkomlingar för dem samman i sexuell förening, och i synnerhet på detta sätt blir de först ”ett kött”. Att den nygifte mannen skulle överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru betydde att han skulle upprätta sitt eget hushåll. På detta sätt skulle den mänskliga familjen breda ut sig.
7. Varför blygdes inte Adam och hans hustru, när de såg på varandra så som de var skapade?
7 Det rådde då fullkomlig oskuld, renhjärtenhet, i Edens paradis. Detta intygas av vad som sägs i 1 Moseboken 2:25: ”Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för varandra.” De hade ett gott samvete gentemot Gud och gentemot varandra.
8, 9. a) Vem var det alltså som skapade det sexuella, och för vilket ändamål? b) Hur framgår detta av vad Gud uppmanade Adam och Eva att göra?
8 Här knyter nu skildringen i 1 Moseboken 1:27 an, i den rätta kronologiska ordningen, nu, när mannen och kvinnan befinner sig på den paradisiska skådebanan. Denna skildring lyder: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.” Precis som det dessförinnan hade funnits hankön och honkön bland de lägre skapelserna på jorden, så att de skulle kunna fortplanta sin ”art”, fanns det likaså efter kvinnans skapelse både honkön och hankön inom människans art. Det är Gud som har skapat det sexuella, men för fortplantningsändamål. Detta viktiga faktum framgår av vad Gud nu uppmanade den förste mannen och den första kvinnan att göra.
9 ”Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: ’Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.’” — 1 Moseboken 1:28.
10. I vilket tillstånd var det följaktligen Guds uppsåt att jorden slutligen skulle befinna sig?
10 Gud välsignade mannen och kvinnan i början av deras äktenskapliga liv i det ljuvliga paradiset. Hans tankar och ord gällde deras bästa. Genom sina ord till dem uppenbarade Gud vad som var hans uppsåt för mänskligheten och jorden. Det var Guds uppsåt att denna jord skulle uppfyllas av avkomlingarna till denne förste man och denna första kvinna, men inte nog därmed, utan också att hela den jord som denna mänskliga familj skulle bo på skulle bli människan underlagd. Underlagd till vilket tillstånd? Till det paradisiska tillstånd som mannen och kvinnan befann sig i. Detta innebar att hela jorden skulle förskönas och göras beboelig genom att gränserna för det paradis som Gud hade planterat skulle utvidgas till dess öster och väster, norr och söder, möttes — till alla kontinenter och till alla öar i haven. Den paradisiska jorden skulle inte bli överbefolkad, utan människorna skulle fortsätta att fortplanta sig ända tills hela jorden, som de hade lagt under sig, var lagom uppfylld. De skulle inte döda de lägre skapelserna på jorden, utan skulle råda över dem — bevara dem under kärleksfullt herravälde.
11, 12. a) Varför bör vi inte förlora Guds uppsåt för människan och jorden ur sikte? b) Hur kan vi skaffa oss ett uppsåt i livet till varaktigt gagn för oss själva?
11 Fattade Adam och hans hustru vilket storslaget uppsåt Gud hade för dem och för deras hem, jorden, när Gud välsignade dem och gav dem sina bud? Gör vi, som lever i denna tid, detta? Förstår vi, som lever i denna tid, vilket uppsåt Gud, Skaparen, från början hade med avseende på mannen och kvinnan och vårt hem, jorden? Hans uppsåt är så enkelt uttryckt, och det är inte svårt för en uppriktig människa att fatta.
12 Om vi nu fattar det, låt oss då inte förlora det ur sikte, för då kommer vi att drabbas av religiös förvirring och villfarelse. Det var inte en tillfällighet att människan kom till på jorden, och det var inte meningen att hennes tillvaro skulle sakna syfte. Gud satte medvetet mannen och kvinnan på jorden för ett bestämt uppsåt, och han uppenbarade också detta uppsåt för våra första mänskliga föräldrar. Sedan Adam och hans hustru, som han kallade Eva, hade fått upplysningar och befallningar, var det deras ärofulla, välsignade privilegium att göra Guds uppsåt till sitt eget uppsåt i livet. Detta skulle kräva att de lydde Gud. Lydnad skulle i sin tur resultera i evigt liv i fullkomlig lycka på en paradisisk jord för det lydiga människoparet Adam och Eva och för alla deras lydiga avkomlingar i alla delar av världen, som de hade lagt under sig. Adam och Eva fick alltså ett uppsåt i livet, och det kan vi också få — i överensstämmelse med Guds osvikliga uppsåt.
13. Varför skulle det inte förekomma något dödande i paradiset, och varför skulle man inte behöva frukta för livsmedelsbrist på den uppfyllda jorden?
13 Gud gav inte Adam och Eva någon orsak att frukta för livsmedelsbrist, allteftersom den mänskliga familjen förökade sig. Som en kärleksfull Fader gjorde han rikliga föranstaltningar för att den uppfyllda jorden skulle kunna försörja hans mänskliga söner och döttrar. Och det skulle inte råda något behov av att döda i paradiset. Gud riktade uppmärksamheten på detta. Vi läser nämligen: ”Och Gud sade vidare: ’Här har jag gett er all växtlighet som bär frö, vilken finns på hela jordens yta, och varje träd, varpå det är fröbärande trädfrukt. Det skall tjäna er till föda. Och varje vilt djur på jorden och var och en av himmelens flygande varelser och allt som rör sig på jorden, vari det finns liv såsom en själ [nefʹesch], har jag gett all grön växtlighet till föda.’ Och det skedde så.” — 1 Moseboken 1:29, 30, NW.
14. a) Vilket förbud gällde fortfarande, trots detta allmänna uttalande som Gud gjorde beträffande föda? b) Vad förutom materiell föda måste Adam och Eva leva av?
14 Detta var endast ett allmänt uttalande om vad människorna skulle äta, ett uttalande som både Adam och Eva hörde från Gud. Det talades alltså om ”varje träd, varpå det är fröbärande trädfrukt”. Det var nu inte tid att gå in på detaljer, eftersom Gud i ett tidigare uttalande endast till Adam hade kungjort ett förbud mot att äta av trädet för kunskap om gott och ont. (1 Moseboken 2:16, 17) Åtminstone vid den tiden skulle frukten av detta förbjudna träd inte tjäna som föda åt Adam och Eva. I varje fall fanns det gott om föda att äta för att uppehålla livet utan att de behövde äta också av trädet för kunskap om gott och ont. Men trots allt detta överflöd av olika födoämnen i paradiset, gällde samma sak för Adam och Eva som också gällde för Jehovas utvalda folk mer än två tusen år längre fram i tiden: ”Inte endast av bröd lever människan, utan av varje uttalande från Jehovas mun lever människan.” (5 Moseboken 8:3, NW) Om Adam och Eva rättade sig efter den befallning som Jehova Gud hade uttalat, skulle de få leva för evigt tillsammans med sin familj i ett paradis som skulle omfatta hela jorden.
DEN SJÄTTE ”SKAPELSEDAGENS” SLUT
15. Hur tedde sig det jordiska skaparverket för Gud vid slutet av den sjätte ”skapelsedagen”?
15 Vid Guds fastställda tid fördes alltså jordens angelägenheter in i detta stadium, som här beskrivits, med hänförande framtidsutsikter enligt Guds uppsåt. Hur ter sig jorden för oss, nu när vi betraktar situationen — jorden bebodd av människoskapelser och djurskapelser, i det den snurrar kring solen, och månen i omloppsbana kring jorden? Vår uppfattning bör inte skilja sig från Guds, om vilken vi läser: ”Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte dagen.” — 1 Moseboken 1:31.
16. Hur måste ”morgonstjärnorna” och ”Guds söner” ha reagerat, då de betraktade jorden vid slutet av den sjätte ”dagen”?
16 Jehova, som är en framåtskridande Gud, hade gått ordningsfullt till väga, i olika skeden. Och vilket logiskt framåtskridande var inte detta! I och med Adams och Evas skapelse och den gudomliga välsignelsen över dem slutade Guds sjätte ”skapelsedag” med avseende på att bereda jorden för att bebos av jordiska barn av Gud. Om ”morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop” redan då jorden grundlades, vilken beundran och lovprisning måste då inte dessa himmelska ”Guds söner” ha gett uttryck åt vid slutet av den sjätte ”skapelsedagen”, då de såg jorden vara helt och fullt beredd med ett fullkomligt människopar som innebyggare! — Job 38:7; 1 Moseboken 1:28.
17. Vilken fråga uppstår beträffande antalet ”skapelsedagar”, med tanke på vad Gud hade fullbordat vid slutet av den sjätte dagens ”morgon”?
17 Denna sjätte skapelsedags ”morgon” slutade med att Gud hade fullbordat ett härligt verk. Skulle serien av ”skapelsedagar” sluta i och med den sjätte? När den sjätte ”dagen” slutade, hade endast en grund blivit lagd i Adam och Eva för att befolka hela jorden. Skulle det bli ännu en ”skapelsedag”, en sjunde ”dag”, och skulle jorden vid slutet av denna skapelsedags ”morgon” vara befolkad med en mänsklig familj och vara ett världsomfattande paradis?
DEN SJUNDE SKAPELSEDAGENS ”AFTON” BÖRJAR ÅR 4026 F.V.T.
18. Med vilket mål i sikte borde ännu en ”skapelsedag” rimligen anslås?
18 Guds uppsåt med avseende på jorden var inte helt och hållet fullbordat vid slutet av den sjätte ”skapelsedagen”. Frågan kvarstod ännu: Kunde Gud fullborda detta uppsåt, i synnerhet med tanke på att han nu hade att göra med mänskliga skapelser som hade egen viljekraft och som fick frihet att själva välja sitt handlingssätt på jorden, antingen i linje med Guds uppsåt eller stick i stäv med det? Det är därför rimligt att tänka sig att ännu en ”skapelsedag”, en sjunde ”dag”, skulle anslås till att befolka jorden med ett fullkomligt människosläkte, vars alla medlemmar skulle leva tillsammans i kärlek och frid och allesammans tala samma språk i ett världsomfattande paradis. Slutet på denna ”skapelsedag” skulle kunna utmärkas av att Guds uppsåt blivit fullbordat med triumf, vilket skulle tjäna till att hävda och rättfärdiga honom såsom Skapare och universell suverän.
19. a) Varför skulle den sjunde dagen kallas en ”skapelsedag”? b) Vad gjorde Gud med avseende på denna ”sjunde dag”?
19 Gud tillkännagav också sitt uppsåt i dess fullhet. Det krävde verkligen en sjunde ”skapelsedag”. Att vi kallar den en ”skapelsedag” betyder inte att Gud fortsatte att skapa jordiska ting på den sjunde ”skapelsedagen”, utan att den var oskiljaktigt förbunden med de föregående sex skapelsedagarna och att den var av samma längd som dessa tidigare ”dagar”. Vad säger Guds eget ord om detta?
”Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin härskara. Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort; och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade gjort. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade gjort, när han skapade.” — 1 Moseboken 2:1—3.
20. Hur kan vi avgöra om 1 Moseboken 2:1—3 talar om en tjugofyratimmarsdag eller en skapelseperiod som fortfarande pågår?
20 Låt oss inte förbise att denna skildring av den sjunde ”skapelsedagen” inte slutar med de ord som bestämt utsäger att den speciella ”skapelsedagen”, som omfattade en afton och en morgon, slutade. I 1 Moseboken 2:3 finner vi inte orden: ”Och det vart afton, och det vart morgon, den sjunde dagen.” Att dessa avslutande ord inte förekommer här visar att den sjunde ”skapelsedagen” ännu inte hade slutat vid den tidpunkt då profeten Mose avslutade nedtecknandet av Pentateuken eller de första ”fem böckerna” i bibeln, vilket skedde år 2553 anno mundi eller 1473 f.v.t. Ännu senare, omkring år 2989 anno mundi eller 1037 f.v.t., talar psalmisten David i Psalm 95:7—11 om att komma in i Guds vila. Detta anger att när det i 1 Moseboken 2:1—3 talas om Guds vilodag, gäller det inte en tjugofyratimmarsdag, utan en ”skapelsedag” av samma längd som var och en av de föregående ”skapelsedagarna”. Denna ”sjunde” skapelsedag har alltså ännu inte nått sitt slut.
21. Vilken situation på jorden visar att mänskligheten som helhet betraktad inte har kommit in i Guds ”sjunde dags” sabbatsvila?
21 Vi ser följaktligen inte ännu Edens paradis utvidgat till att omfatta hela jordklotet och överallt bebott av en fullkomlig mänsklig familj, som är befriad från dödens välde. I stället dödar man djuren, fåglarna och fiskarna, och världens supermakter, som är rustade med kärnvapen och andra massförintelsevapen, hotar att utplåna hela mänskligheten och lämna jordklotet som en obebodd ödemark. Mänskligheten som helhet betraktad har sannerligen inte kommit in i Guds vila, så att den håller hans ”sjunde” skapelsedag helig, nej, inte ens de religiösa sammanslutningar som påstår sig tillbedja den heliga bibelns Gud har gjort detta. Och nu är det nästan sex tusen år sedan människan skapades!
22. Hur bevisar nästa vers (1 Moseboken 2:4) att Gud inte talar om en tjugofyratimmarsdag?
22 Att skildringen i 1 Moseboken 2:1—3 inte talar om den ”sjunde” dagen såsom en tjugofyratimmarsdag framgår av hur ordet ”dag” används i versen omedelbart därefter. Det heter där, i 1 Moseboken 2:4 (NW): ”Detta är historien om himmelen och jorden vid den TID då de blev skapade, på den DAG då Jehova Gud gjorde jord och himmel.” Denna ”dag” inbegrep sex ”skapelsedagar” enligt beskrivningen i Första Mosebokens första kapitel.
23, 24. a) Vad visar att förverkligandet av Guds uppsåt vid slutet av hans ”sjunde dag” ännu hör framtiden till? b) Varför har vi ingen orsak att bli missmodiga, när det gäller att sätta tro till att Gud skall förverkliga sitt storslagna uppsåt?
23 Med tanke på det tillstånd människornas angelägenheter befinner sig i nu på 1900-talet kan ingenting vara tydligare än att förverkligandet av Guds uppsåt vid slutet av den sjunde ”skapelsedagen” ännu hör framtiden till. I början av denna ”sjunde dag” för nästan sex tusen år sedan ”välsignade [Gud] den sjunde dagen och helgade den”. Enligt mänsklighetens historia under de gångna sex tusen åren har det inte varit någon välsignad dag för hela människosläktet. Guds välsignelse över denna sjunde ”dag” tycks inte ha åstadkommit mycket till gagn för hela mänskligheten.
24 Trots att Gud helgade den sjunde dagen eller gjorde den helig, är det mycket få av människorna som håller den helig och som har kommit in i Guds vila i andligt avseende. Gud kommer säkerligen att vid slutet av den sjunde ”skapelsedagen” behöva visa att hans välsignelse över denna dag har varit av verkligt värde för mänskligheten. Han kommer att behöva visa att denna ”sjunde dag” har ägt verklig helighet, helgd, och att hans ”vila” vad beträffar vissheten i att hans uppsåt skall gå i fullbordan inte har blivit störd. Trots att han upphörde med skapande verksamhet på jorden vid slutet av den sjätte ”skapelsedagen”, har hans uppsåt skridit framåt och skrider fortfarande framåt mot sitt triumferande förverkligande. De som i likhet med Jehova Gud själv tror på det slutgiltiga förverkligandet av hans storslagna uppsåt har följaktligen ingen orsak att bli missmodiga.