dryftats och glädjas åt att med uppskattning få ta emot det framåtskridande och tillväxande sanningsljuset från Guds ord.

Men som vi har sett kan man i hemorten skaffa sig upplysningar om flertalet bibliska frågor genom att undersöka tillgängliga publikationer eller dryfta saken med erfarna kristna Ordets förkunnare i församlingen. På så sätt kan man snabbt få reda på svaret och få stor personlig tillfredsställelse genom egna bemödanden.

Låt den glädje Ingrid kände utgöra en illustration i liten skala av den stora glädje du kan känna då du sätter andlig mogenhet såsom ditt mål och då du söker vinna ett överflöd av exakt kunskap!

Frågor från läsekretsen

● Vad bör en kristen göra för att följa Skriften, om det förväntas av honom att han skall resa sig eller buga sig för en domare eller styresman eller använda någon klingande titel, då han skall tala till en sådan person? — H. A., Afrika.

De kristna uppmanas av Gud att visa respekt för världsliga styresmän eller myndighetspersoner. Beträffande sådana överordnade myndigheter skrev aposteln Paulus under inspiration: ”Ge åt alla vad dem tillkommer: ... åt den som kräver fruktan denna fruktan, åt den som kräver ära denna ära.” (Rom. 13:1, 7, NW) Paulus skrev också att förböner kunde frambäras ”beträffande konungar och alla dem som intar en hög post”. (1 Tim. 2:1, 2, NW) Det gängse sätt, på vilket människor förväntas ge sådan ära och respekt, varierar mycket från land till land. Det kan inbegripa att man bugar för härskaren, faller ned inför honom, reser sig upp då han kommer in i rummet eller använder speciella tilltalsord. I sådana fall kräver landets eller ortens sed att den kristne skall visa respekt för den offentliga ställning som en sådan man innehar, för hans ämbete.

Det finns exempel i bibeln på att ett visst mått av respekt kan visas genom en människas hållning eller kroppsställning. Jakob bugade sig sju gånger ned till jorden, då han mötte Esau. (1 Mos. 33:3) Patriarken Abraham bugade sig för de hedniska infödingarna i Kanaans land, Hets barn. (1 Mos. 23:7, 12) När Jesus var här på jorden, tillät han, i sin egenskap av den av Jehova utsedde konungen, att människor föll ned för honom. (Matt. 8:2; 9:18) Eftersom dessa handlingar inte inbegrep någon dyrkan av en människa, kunde de tillåtas såsom bevis på respekt. — 2 Mos. 34:14; Matt. 4:10.

Det finns också exempel i bibeln på hur ära bevisades myndighetspersoner vid direkt tilltal. När Paulus vände sig till den romerske landshövdingen Festus, kallade han honom ”ädle Festus”. (Apg. 26:25) Såväl Guds tjänare som hedningar använde sådana uttryck som: Må konungen leva evinnerligen!, vilket vittnade om att de önskade härskaren ett långt liv. — 1 Kon. 1:31; Dan. 3:9.

Men det finns vissa gränser för de ärebetygelser som kan ges myndighetspersoner. De kristna måste tänka på att endast Jehova förtjänar deras tillbedjan. (2 Mos. 20:3—5; Ps. 100:3) En lag som Jehova länge har betonat är att man inte får dyrka något skapat, människor inräknade, eftersom detta skulle vara avgudadyrkan. Paulus och Barnabas insåg detta, och när männen i Lystra började behandla dem såsom gudar, vädjade de därför enträget till dem och sade: ”Varför gör ni detta? Vi är också människor, som är lika skröpliga som ni.” (Apg. 14:11—15, NW) Om någon faller ned för en person i avsikt att tillbedja honom, då är det orätt! När Kornelius gjorde så, ville Petrus följaktligen inte veta av detta utan sade: ”Stå upp; också jag är en människa.” (Apg. 10:25, 26) Det skulle vara orätt att utföra handlingar som vittnar om tillbedjan också om den gäller en ängel, vilket framhölls för Johannes, då han rycktes med av sina känslor och var nära att förlora sin andliga jämvikt och tillbedja en ängel. — Upp. 19:10; 22:8, 9.

Vi bör tänka på dessa exempel, då det blir fråga om att ge ärebetygelser åt en stamhövding, en domare eller någon annan myndighetsperson. Enligt Skriften är det fel att tillskriva sådana människor en guds makt eller förmågor. (Apg. 12:22, 23) I varje särskilt fall måste den som ställs inför en sådan här situation avgöra om det som krävs av honom bara är sedvanlig respekt för det ämbete som myndighetspersonen bekläder eller om de ord han förväntas yttra och de åtbörder han förväntas göra i själva verket är religiös tillbedjan eller ett brott mot föreskriften: ”Fly från avgudadyrkan.” (1 Kor. 10:14, NW) Om en styresman inte ens är närvarande och man skulle bli uppmanad att säga eller göra något för att visa honom sin vördnad, under det att man endast ser en bild eller ett porträtt av honom eller i samband med att man hälsar på en annan person, då skulle detta innebära att man gjorde honom till en avgud. — 1 Joh. 5:21.

Det är intressant att tänka på hur de första kristna handlade i sådana här situationer. Såsom vi redan har framhållit gav Paulus tillbörlig ära åt Festus. Och en annan sak: Fastän den kejsare som hade makten inte alls levde enligt kristna principer (han hade mördat släktingar, sin egen mor inbegripen, och var känd för sin omoraliskhet), visade Paulus respekt för hans ämbete och vädjade till ”kejsaren [grek.: Kaisar; lat.: Caesar]”. — Apg. 25:10—12.