Abraham och hetiterna

HETTITERNA var avkomlingar till den i bibeln omnämnde patriarken Het, som var sonson till Ham genom Kanaan. (1 Mos. 10: 6, 15) Olika avledningar av ordet hettit förekommer 47 gånger i de hebreiska skrifterna, och namnet Het förekommer 14 gånger, vilket ger vid handen att hettiterna var ett framträdande folk i gamla tider, som uppträder på den bibliska historiens scen någon tid efter syndafloden och omtalas i bibelns skildringar fram till de första hebreiska konungarnas dagar. (1 Mos. 15: 20; 2 Sam. 11:3; 2 Krön. 8:7) Världshistorien kände inte till något om detta forntida folk förrän efter år 1871, då arkeologer först träffade på inskriptioner, som nämnde hettiterna och sålunda bekräftade bibelns skildring och visade att detta folk verkligen funnits till.a

År 1906 började man göra utgrävningar i Bogazköi i Mindre Asien, en plats omkring 140 km öster om Ankara, och det visade sig att här hade den forna hettitiska huvudstaden Hattusa legat. Vid utgrävningarna fann man ett tiotusental lertavlor med kilskrift på hettitiska och andra forntida språk.b Många av dessa lertavlor har nu dechiffrerats, och man har genom dem lyckats rekonstruera mycket av hettiternas språk, lagar och kultur. Det är nu allmänt erkänt att hettiterna hade upprättat ett omfattande forntida rike, som behärskade det mesta av Mindre Asien och gjorde sitt politiska inflytande gällande i större delen av Palestina från omkring 2.000 till 1.200 f. Kr. Därför var det hettitisk lag och ordning som var förhärskande i Kanaan under den tid Abraham bodde som främling i det utlovade landet. Skriften visar tydligt, att Jehova Gud visserligen gav Abraham löftet att Palestina skulle bli hans avkomlingars framtida hem, men Ab-raham själv vandrade under hela sitt återstående liv från plats till plats med sina hjordar och förblev en gäst och främling i landet. (1 Mos. 15: 18—21; Hebr. 11:9) Detta innebar att Abraham, när det blev fråga om affärer eller juridiska transaktioner med någon av invånarna i städerna i Palestina, måste rätta sig efter de lagar som gällde i dessa städer. År 1951 utgavs i London engelska och hebreiska översättningar av två hundra paragrafer av hettitiska lagar, och därigenom rekonstruerades två hundra lagar från de tavlor som man fann år 1906 och därefter. Många av dessa lagar ger intressanta synpunkter, som kastar ljus över bibelns berättelse om Abrahams affärer med Hets barn.c

När Abrahams hustru Sara hade dött nära Kirjat-Arba (senare kallat Hebron) år 1881 f. Kr., underhandlade Abraham med Hets barn om att få köpa grottan i Makpela till familjegrav. Tidigare har många bibelforskare ansett skildringen av Abrahams underhandlingar med ”rådsförsamlingen” i den hettitiska staden vara ett strålande exempel på pinsamt, österländskt köpslående, varvid hettiten Efron skenheligt och med iakttagande av vissa yttre former sökte tillskansa sig en stor penningsumma. Man tänkte sig att köpslåendet inbegrep en gest av falsk österländsk givmildhet, i det att Efron i varma ordalag föregav sig vilja ge Abraham åkern till skänks, utan någon som helst ersättning. (Vers 11) Med stor förslagenhet nämner så ”Efron — liksom i förbigående — den höga summan, fyra hundra siklar silver, som Abraham slutligen tvingas att gå med på att betala. Därefter bekräftar stadens äldste, dess styresmän, att äganderätten övergått till Abraham. — 1 Mos. 23:1—20.

I ljuset av de nu publicerade hettitiska lagarna kan man få en helt annan uppfattning av bibelns skildring. Hettiterriket tycks ha varit ett feodalvälde, under vilket den härskande konungen enligt lag kunde utkräva feodalskatt i form av tjänster, eller möjligen en motsvarande årlig penningsumma, av den som ägde ett landområde. Vemhelst som ägde jorden tvingades betala feodalskatt i någon form till konungen. Om man sålde ett helt landområde eller jordstycke, måste den nye ägaren åta sig ansvaret att betala feodalskatten till konungen. Den hettitiska lagen medgav emellertid undantag från denna regel i de fall, då endast en del av landområdet eller jordstycket såldes. I ett sådant fall vilade fortfarande skyldigheterna att uppfylla feodalsystemets krav på den som ägde det större området eller jordstycket och övergick inte till den nye ägaren av den avstyckade delen.

Paragraf nr 46 i hettiterlagen lyder delvis: ”Om någon äger åkrar i en stad såsom en feodalbesittning som han fått i arv, om alla åkrarna övergår till honom, då skall han betala feodalskatten; om endast några av åkrarna övergår till honom, då skall han inte betala feodalskatten, utan den skall betalas av hans fädernegård.”^d Nr 47B lyder: ”Om någon köper alla åkrarna som tillhör en soldat, då skall han betala feodalskatten, och om han endast köper några av åkrarna, då skall han inte betala feodalskatten. ”d

Abraham måste ha varit väl insatt i dessa hettiternas lagar beträffande förvärv av landområden, och han var säkert också bekant med nedannämnda ytterligare lag, som krävde att en hednisk religiös rit skulle utföras vid köp av en hel åker. Lagparagraf nr 169 lyder: ”Om någon köper en åker och ändrar gränserna, skall han taga mjöl och kasta det framför solguden och säga ’Plantera du varje elzi-träd som finns på mitt landområde’. Vidare skall han säga ’Solgud och vädergud, må ingen vrede vila över mig’.”e Låt oss nu undersöka vilken uppfattning — som helt skiljer sig från den tidigare — den bibliska skildringen ger i ljuset av dessa lagar, som nu blivit kända.

Abraham träder fram inför de äldste eller styresmännen i den hettitiska staden Hebron och framhåller att han är en främling, som är tillfälligt bosatt hos dem, och att han önskar komma i besittning av en plats där han kan begrava sin döda hustru. (Verserna 3, 4) De äldste svarar mycket hövligt och går med på att låta Abraham skaffa sig en gravplats inom deras område. (Verserna 5, 6) I ett försök att undgå betalning av feodalskatt i flera släktled framåt och likaså för att undgå kravet att utföra en hednisk religiös rit ber Abraham att få köpa endast grottan i Makpela, som utgjorde en del av Efrons åker. — Verserna 7—9.

Efron, som ägde hela åkern, var tydligen själv en av de äldste i staden, som då satt i Hebrons port och hörde olika rättssaker. Beredvilligt svarar Efron på Abrahams yrkande och bjuder ut hela åkern med grottan i Makpela. (Vers 11) Det hebreiska ord som återgivits med ”skänker” i vers 11 är detsamma som återgivits med ”betala” i vers 13 och betyder sålunda ”ge mot betalning”. Efron tycks ha varit ovillig att avskilja en del av sin egendom och så bli ansvarig för att betala feodalskatten för det mindre område som Abraham skulle komma att köpa av honom. Därför erbjuder sig Efron att sälja hela åkern till Abraham, så att denne i egenskap av åkerns nye ägare skall få bära hela bördan av lagen om feodalskatt.

Abraham svarar att han vill betala den stora summan för hela åkern, bara han kan få en plats att begrava sin döda. (Vers 13) Men Efron faller inte till föga. Han håller fast vid att hela åkern är värd fyra hundra siklar silver, vilket, när allt kommer omkring, är en obetydlig summa dem emellan. Den bibliska berättelsen säger att Abraham köpte hela åkern inklusive alla träden och grottan som fanns där. Detta antyder att Abraham slutligen måste gå med på att ikläda sig förpliktelsen att betala hettiterkonungen vilka feodalskatter som än var förknippade med köpet av hela jordområdet. — 1 Mos. 23:14—20.

Det nämns ingenting i berättelsen om att stadens äldste, när de bekräftade att äganderätten övergått till Abraham, ålade honom att utföra den hedniska religiösa rit som var en formsak i samband med sådana köp. Kanske fritog hettiterna Abraham härifrån, därför att de i honom såg ”en Guds hövding”. — 1 Mos. 23: 6.

Det förhållandet att det i landöverlåtelsen talas om träden på åkern är också bevis för att den försiggick enligt hettitisk lag och förordning, ty ett utmärkande drag för hettitiska affärshandlingar är att de upptar det exakta antalet träd vid varje försäljning av fast egendom.f

Detta är ännu ett bevis för att den bibliska arkeologien bekräftar den Heliga skrifts tillförlitlighet. I själva verket bevisar skildringen här i 1 Moseboken 23 att den som sammanställt 1 Moseboken måste ha levat långt före 1.200 f. Kr. för att ha kunnat känna till hettiternas lagar och välde, ty detta forntida rike upphörde omkring 1.200 f. Kr. att vara ett av de tidiga väldena med makt och inflytande i Främre Orienten. Nyteologer och den högre bibelkritikens män, som har förkastat Mose såsom den som ursprungligen sammanställde 1 Moseboken, bevisas än en gång ha tagit grundligt miste. Ja, för bara hundra år sedan drev kritikerna till och med gäck med bibelns många omnämnanden av hettiterna och menade att ett sådant folk som hettiterna aldrig existerat. Om och om igen framstår bibeln som osvikligt sann i sina redogörelser för de civilisationer som den skildrar såsom samtida med de egentliga ”bibliska” folken.

[Fotnot]