Ådagalägg ett kristet uppförande!

”På intet sätt giva vi någon anledning till anstöt, på det att vårt ämbete icke må klandras; utan vi anbefalla oss på alla sätt ... genom långmodighet, genom vänlighet, genom helig ande, genom kärlek som är fri från skrymtan.” — 2 Kor. 6:3–6, NW.

 1, 2. Vilka klagomål har framförts med avseende på uppförandet nu för tiden?

ETT kristet uppförande är högst ovanligt, till och med i kristenheten. Överallt möter man tanklöshet och brist på hänsynstagande. Folk har så bråttom, att de sällan tänker på att säga ”Får jag be” eller ”Tack så mycket”. Ja, folk är så ovana att få höra sådana uttryck, att det blev trafikstockning på en avgiftsbelagd motorväg i östra Förenta staterna när männen som tjänstgjorde vid uppfarterna började använda sådant tilltal!

² I januari i år skrev New York Times Magazine om ”Det tragikomiska i bristen på gott uppförande” i New Yorks tunnelbanor under rusningstid. Något mer än ett år tidigare gav denna tidskrift en trist bild av New York som ”Det dåliga uppförandets huvudstad”. Därmed är inte sagt att det bara är i New York som uppförandet är dåligt. Den sistnämnda artikeln påpekade vidare att i städer av betydelse världen utöver blir det allt sämre och sämre med uppförandet.

 3. Varför kan man säga att denna försämring av uppförandet var förutsagd?

³ Guds ord förutsade detta förhållande, att uppförandet skulle försämras, då det profeterade om att människorna i de yttersta dagarna skulle ”älska sig själva, ... vara inbilska, högmodiga, ... i avsaknad av kärleksfull godhet, utan naturlig tillgivenhet, ... utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda” och att de skulle ha ”en form av gudaktighet, men bevisa sig falska gentemot dess kraft”. Alla sådana drag leder otvivelaktigt till ett dåligt uppförande. De kristna måste fördenskull vara på sin vakt, så att de inte tar efter de exempel på dåligt uppförande som de ser runt omkring sig. — 2 Tim. 3:1—5, NW.

Definition och belysande exempel

 4, 5. Vad menas med ”uppförandet”, och varför är det av så stor betydelse?

⁴ Vad menar man med ”uppförandet”? Man har förklarat uppförandet vara ett vanemässigt handlingssätt, beteende, uppträdande, och det har avseende på hur vi för eller skickar oss i gemenskapen med andra. Som synonymer till ordet (gott) uppförande kan man nämna artighet, höviskhet, omtänksamhet, hänsynsfullhet, vänlighet och takt. Ett gott uppförande kan också betecknas ”välvilja när det gäller småsaker”. Det består av små försakelser som vi ålägger oss för andras skull. Ett gott uppförande leder till ett harmoniskt förhållande människor emellan, bidrar till undvikande av missförstånd och bygger upp god vilja. Den grundläggande principen för ett gott uppförande är kärlek, hänsynsfullhet mot andra. Det syftar till att ge andra en känsla av att kunna vara obesvärade; det kommer oss att vilja vara hjälpsamma och undvika att i onödan väcka anstöt hos andra.

⁵ En kristen vet att det som verkligen betyder något är insikt i Guds ord, Guds heliga ande och deltagande i den rena gudsdyrkan. I jämförelse med dessa grundläggande och högviktiga ting kan ett gott uppförande synas vara utan all betydelse. Likväl är det betydelsefullt, ty allt gott en kristen kan söka utföra kan han göra ogjort genom ett dåligt uppförande.

 6. Vad kan man likna ett gott uppförande vid?

⁶ Ett gott uppförande kan man fördenskull mycket väl likna vid vissa spårämnen, t. ex. kobolt, molybden och bor, som spelar en så viktig roll i växternas, djurens och människans hälsotillstånd. Det kan jämföras med den ”aning” smaktillsats och salt, som en husmor sätter till kakan och varförutan denna inte skulle bli lyckad. Ett gott uppförande kan också jämföras med den olja av olika slag, som håller ett maskineri smort och får det att arbeta jämnt och stadigt, och likaså med luften i däcken och bilsätets dynor, som bidrar till att färden blir ett nöje och inte ett lidande. Många människor som ägnar stor omsorg åt sitt utseende är vårdslösa med sitt uppförande; och likväl är deras uppförande av större betydelse än deras utseende.

 7, 8. a) Vad kan sägas om vissa människors uppförande? b) När behöver den kristne lägga i dagen ett gott uppförande, och varför?

⁷ Visst framhåller många som inte är kristna vikten av ett gott uppförande. Men i de flesta fall bryr dessa sig ytterst litet om uppriktigheten eller motivet. För dem är det goda uppförandet rätt och slätt ett skal som man omger sig med därför att det betalar sig. Ett kristet uppförande är emellertid ett gott uppförande, som har sin grund i kärlek till Gud, kärlek till rättfärdigheten och kärlek till nästan. Ett sådant kristet uppförande skyddar oss, så att vi ”icke må klandras”, ty det har helt och hållet sin grund i ”kärlek som är fri från skrymtan”. — 2 Kor. 6:6, NW.

⁸ När behöver de kristna lägga i dagen ett gott uppförande? Bara vid vissa tillfällen, när de är angelägna om att göra gott intryck, när de försöker öva inflytande på andra? Nej, visst inte! Den här principen bör de i stället tillämpa: ”Vare sig ni äta eller dricka eller göra någonting annat, gör allting till Guds ära.” De önskar alltså lägga i dagen ett gott uppförande vid alla tider och tillfällen: hemma, på resor, i arbetet, i den kristna församlingen såväl som i den kristna förkunnartjänsten. — 1 Kor. 10:31, NW.

I den kristna förkunnartjänsten

 9. Vad kräver ett kristet uppförande med avseende på ens utseende?

⁹ De kristna bör alltid följa rådet: ”Uppför eder ... på ett sätt som är värdigt de goda nyheterna om Kristus.” Vad kräver detta av en när man besöker folk från hus till hus? När man knackar på dörren till ett hus, önskar man att man så att säga skall bli gäst i huset. Ett kristet uppförande kräver att man ser vårdad ut — i den utsträckning ens förhållanden medger det –, att man är ren och prydlig, har välborstade skor, är kammad och har en välpressad dräkt eller kostym. Kvinnor är sannolikt mindre försumliga i detta stycke än män, men de måste å andra sidan se till att de inte går till motsatt ytterlighet. Genom överdrift i klädseln drar man uppmärksamheten till den egna personen, och det är inte heller förenligt med ett kristet uppförande. — Fil. 1:27, NW.

10, 11. Vilket slags hälsning är verkningsfull, och vad fordras dessutom, om man skall undvika att i onödan väcka anstöt?

¹⁰ Ett uppriktigt och vänligt leende hör också till ett kristet uppförande. Abraham ”bugade sig för landets folk, Hets barn”. Det hörde ihop med ett gott uppförande på den tiden. När Jesus sände ut de sjuttio evangelisterna, bjöd han dem att hälsa varje familj med ett: ”Frid vare över detta hus.” En vänlig inledning är av stor vikt; om så inte skulle vara fallet, hade Jesus inte nämnt något om en inledning i sina anvisningar. — 1 Mos. 23:7, 12; Luk. 10:5.

¹¹ Ett kristet uppförande kräver också att man är noga med vad man säger. För att inte i onödan väcka anstöt hos dem som hör på, så att de tillsluter sina öron för de goda nyheterna om Guds rike, måste den kristne vara vaken och aktpågiven. Om han lägger märke till en judisk mesusa på dörrposten, kommer han att gå till väga på ett annat sätt än om han ser att den han besöker har ett krucifix i en kedja om halsen. Därjämte bör han inte vara undfallande i sitt tal, när den han besöker är en ”bildad människa”, eller nedlåtande, när han träffar på ”enkla människor”. — 1 Kor. 9:20, 21.

12. Hurudant bör ens tal vara?

¹² Hänsyn för den som lyssnar kräver också att den kristne tänker på hur han talar. Om han underlåter att tala klart och tydligt, är det något fel på hans kristna uppförande, och det är det också om hans tal är alltför självsäkert eller om han uppträder bryskt och övermodigt. De kristna måste påminna sig att 1 Petrus 3:15 inte bara manar dem att vara redo att inför envar som kräver det ge ett skäl för sitt hopp, utan också att de skall göra detta med ”ett milt sinne och djup respekt”. (NW) Det är det bästa av allt slags uppförande! Vi får inte heller glömma bort att söka få i gång ett samtal med den besökte. Om han verkar vara försagd, bjuder ett kristet uppförande oss att söka få honom att yttra sig genom att vi ställer vänliga och taktfulla frågor.

13, 14. Hur driver ett kristet uppförande oss att uppträda, och i vilka situationer?

¹³ Vad kräver då ett kristet uppförande när man predikar de goda nyheterna i livligt trafikerade gathörn? Det kräver att man är taktfull, vänlig, inte alltför högröstad eller påträngande och att man inte hindrar den jämna strömmen av förbipasserande. Och när man gör återbesök hos människor som är intresserade av bibeln, fordrar ett kristet uppförande att man uppträder som gäst i huset, i det att man visar att man sätter värde på den gästfrihet man blir föremål för genom att fortsätta att i tillbörlig utsträckning vara tillbakadragen. Man måste vara på sin vakt, så att man inte tar alltför mycket för givet och blir överdrivet familjär.

¹⁴ Vad skall man göra, om den som man besöker vill bjuda på någon förfriskning — kanske därför att han har en missriktad känsla av att han är pliktig att göra det? Om det blir till en vana, kan en sådan gästfrihet lätt bli en börda för värdfolket. I stället för att tanklöst eller angeläget bara tacka och ta emot bör man fördenskull vara litet nödbjuden, så att den som vill öva gästfrihet får tillfälle att visa att han verkligen önskar bjuda på något och att det inte bara är en formsak för honom. Jesus har givit oss ett föredöme. Sedan han hade tröstat och uppmuntrat de två lärjungarna på vägen till Emmaus, ställde han sig som om han skulle gå vidare. ”De nödgade honom” helt enkelt, innan han gick med på att stanna och dela deras aftonmåltid med dem, fastän han egentligen föredrog att stanna, så att han kunde låta dem förstå vem han var. — Luk. 24:28—32.

I den kristna församlingen

15, 16. Vad kräver ett kristet uppförande på församlingens mötesplats?

¹⁵ Vad kräver ett kristet uppförande på den plats där församlingen utövar sin gudsdyrkan? Genom att komma sent ådagalägger man ett dåligt uppförande, ty senkomlingar stör såväl talaren som dem som sitter och lyssnar. Mödrar med små barn kan visa hänsyn för andra genom att sätta sig vid utgången och längst ut i bänkraden, så att de stör så få som möjligt, om det skulle bli nödvändigt för dem att resa sig och gå ut under mötet. Ordningsmännen bör naturligtvis ge sitt bistånd.

¹⁶ Ett kristet uppförande bannlyser allt dåsande och viskande och tillåter inte att man läser annat stoff, medan en Guds tjänare försöker fängsla de närvarandes uppmärksamhet, och inte heller att man vänder sig om varje gång man hör en senkomling komma in i salen. Likaså är karamellätning och det distraherande tuggummituggandet inte alls på sin plats. Vart företag under solen har sin stund, och när en Guds tjänare talar till församlingen, är det tillbörligt att ägna honom hundraprocentig uppmärksamhet av respekt för honom och hans budskap. — Pred. 3:1; 1 Kor. 11:22.

17. Vilka bör man visa särskild hänsyn, och hur?

¹⁷ Att hälsa en främling välkommen, som kanske kommer till mötet, hör också till det kristna uppförandet. Man bör hälsa på honom som på en gäst och låta honom känna att han är bland vänner. Bistå honom på allt sätt, så att han helt och fullt kan dra nytta av programmet. De som är äldre eller handikappade på något sätt får inte heller försummas. Följande princip är alltjämt tillämplig: ”Du skall visa hänsyn för en gammal mans person.” Och det är även regeln att behandla rik och fattig lika. — 3 Mos. 19:32, NW; Jak. 2:1—9.

18. Hur kan några i själva verket komma att säga att Jehovas bord behöver man inte akta?

¹⁸ Ja, varhelst kristna människor kommer tillsammans för att dyrka Gud, det må vara i ett privathem för att studera bibeln med dem som bor i grannskapet eller på ett jättestadion till ett internationellt bibelkonvent, kräver det kristna uppförandet respektfull uppmärksamhet och hänsyn för andra. Om man tillåter sig att bli vårdslös och ursäktar sig med att deltagarna är så många, är detta liktydigt med att säga: ”Herrens [Jehovas, NW] bord ... behöver man icke mycket akta.” — Mal. 1:12.

Hemma och annorstädes

19—21. Vad kräver ett kristet uppförande av medlemmarna i en familj?

¹⁹ Hur är det med det kristna uppförandet i våra egna hem? Det ligger nära till hands för den fallna människan att tycka att just därför att vi kommer i så nära beröring med varandra såsom medlemmar i en familj och ser varandra så mycket varje dag, kan vi ge det kristna uppförandet på båten. Men så är det inte! I stället bör vi framför allt visa vänlighet, omtanke och hänsyn för dem som vi lever tillsammans med och som måste dras med våra ofullkomligheter. Till och med genom sådana små ting som att låta rösten vara vänlig och varm kan vi skänka stor lycka åt andra och själva erfara stor lycka.

²⁰ Den gifte aposteln Petrus råder äkta män att bo tillsammans med sina hustrur ”enligt kunskap, i det ni giva ära åt dem såsom åt ett svagare kärl”. Detta måste inbegripa ett kristet uppförande. Å andra sidan råder aposteln Paulus kvinnorna att vara undergivna och att visa ”djup respekt”. Om en hustru öppet säger sig vara av annan mening än sin man eller om hon kritiserar honom inför andra, lägger hon i dagen en allvarlig brist på kristet uppförande. — 1 Petr. 3:7; Ef. 5:33; NW.

²¹ Och hur är det när vi är samlade till en måltid? Vi har kanske inte lärt oss allt som ”etiketten” kan fordra, men vi kan visa hänsyn. Och hur är det, spelar vi tanklöst grammofon, låter vi radion eller televisionen gå, när andra behöver lugn och ro för att studera eller sova? Samma principer gäller naturligtvis för all vår gemenskap med andra människor, i vårt arbete, när vi är ute och färdas eller när vi kopplar av.

22, 23. Vad kräver ett kristet uppförande av ungdomarna, och varför behöver de i synnerhet ge akt på sitt uppförande?

²² Och ni ungdomar, hur är det med ert kristna uppförande? Visar det att ni vet er plats och att ni förstår att ni kommer till församlingens mötesplats för att höra och lära? Dåligt uppförande visar brist på respekt för Jehova Gud, för hans ord, för hans församling och för dem som är äldre än ni, edra föräldrar inbegripna. Några av er har fått den dåliga vanan att ideligen springa ut på toaletten under mötena. Ni har förmodligen fått denna vana från de oregerliga ungdomar som ni tvingas vara tillsammans med i skolan och som lagt sig till med den för att ge luft åt sin misslynthet och upproriskhet. Akta er för att efterlikna dem! Ni vet ju att de skall förgås i Harmageddonstriden, men ni hoppas att få överleva den och träda in i den nya världen, inte sant? — 1 Kor. 15:33.

²³ Ett kristet uppförande förväntas också av er i hemmet. Lyssnar ni alltid respektfullt när edra föräldrar talar till er? Det bör ni göra. Talar ni alltid sansat till edra föräldrar, med tillbörlig respekt och så som de vill att ni skall tala, i det att ni inser deras av Gud givna ställning och även sätter värde på allt de har gjort och alltjämt gör för er? Ni ungdomar, eftersom ni har så många allmänt kända dåliga exempel runt omkring er, har ni i synnerhet behov av att ge akt på ert uppförande! — Ef. 6:1—3.

Det behövs kunskap och vishet

24, 25. a) På vilket sätt är kunskapen oss till hjälp i att ådagalägga ett kristet uppförande? b) Hur är visheten till hjälp?

²⁴ Vad är det då som behövs för att man skall kunna lägga ett gott kristet uppförande i dagen? Vi måste dagligen i vårt liv tillämpa de fyra främsta egenskaperna: vishet, makt, rättvisa och kärlek. Låt oss först tänka på betydelsen av vishet, som kunskapen är en väsentlig del av. Uppförandet, skick och bruk, varierar mycket i olika delar av jorden, och om man hamnar i en främmande omgivning, måste man fördenskull skaffa sig kännedom om folkets vanor och rätta sig efter dem — förutsatt att man inte därmed våldför sig på några kristna principer. Aposteln Paulus uttryckte det så här: ”Jag har blivit allting för människor av alla slag, så att jag i alla händelser måtte frälsa några. Men jag gör allt för de goda nyheternas skull, så att jag må få dela dem med andra.” — 1 Kor. 9:22, 23, NW.

²⁵ ”De visas tunga är en läkedom”, säger Guds ord. Detta innebär att vi måste veta vad vi skall säga och göra och när och hur vi skall säga och göra det. ”Den vises hjärta kommer hans mun att visa insikt, och åt hans läppar giver det övertygande kraft.” (NW) I all synnerhet i den kristna förkunnartjänsten har en man ”glädje av det svar hans mun giver” (Åk), om han gör bruk av vishet. Ja, ”ett ord i rätt tid, o hur gott!” (NW) ”Gyllene äpplen i silverskålar äro ord, som talas i rättan tid.” ”Församlaren sökte” inte bara ”skriva korrekta sanningsord” utan ”sökte [också] finna de behagliga orden”. Om vi skall kunna följa apostelns uppmaning att ”rätt handskas med sanningens ord”, krävs det alltså både takt och exakt kunskap. — Ords. 12:18; 16:23; 15:23; 25:11; Pred. 12:10 och 2 Tim. 2:15, NW; Ords. 15:2.

Makt ådagalagd genom självbehärskning

26—28. a) Vad har egenskapen makt, ådagalagd genom självbehärskning, att göra med det kristna uppförandet? b) Vad blir följden för andra?

²⁶ Ett kristet uppförande kräver också att vi gör gott bruk av egenskapen makt, makt som tar sig uttryck i självbehärskning. ”Den som är sen till vrede är bättre än en mäktig man, och den som behärskar sin ande är bättre än den som intager en stad.” Den fallna människan är benägen för att bli otålig på andra för deras fel och svagheter, och därigenom lägger hon i dagen brist på självbehärskning. Otålighet får oss att höja rösten och ändra på tonfallet, och detta kommer andra att känna sig illa till mods, vilket alltsammans hör till ett dåligt uppförande. Eller också visar vårt ansiktsuttryck att vi är förargade. Sådana gånger är det bra att erinra sig orden: ”Bättre är en som är tålmodig än en som är högmodig i anden. Förhasta dig icke i din ande till att känna dig förnärmad, ty benägenhet för att bliva förnärmad är vad som bor i dårarnas bröst.” Genom att vi utövar självbehärskning, slår bort förtreten och bevarar glädjen, kan vi ådagalägga ett gott kristet uppförande. Då skall vi ”på intet sätt giva ... någon anledning till anstöt”, utan ”genom långmodighet, genom vänlighet, genom helig ande, ... genom Guds kraft” skall vi ”anbefalla oss på alla sätt” såsom kristna. — Ords. 16:32; Pred. 7:9, 10; 2 Kor. 6:3—7; NW.

²⁷ Man behöver också självbehärskningens makt för att kunna lyda föreskriften att ”lägga band på sig under onda förhållanden” och ”med mildhet visa dem till rätta, som icke äro gynnsamt inställda”. Det är inte lätt att uppträda med mildhet då man har med oresonliga människor att göra, men varje ansträngning i den riktningen är värd att göras, ty därigenom förhindrar man att andra får orsak att klandra den sanna kristendomen. ”Ett mjukt svar stillar vrede”, och det gör också ett taktfullt svar. Ett gott exempel är Gideons svar till de knotande efraimiterna, som återges i Domarboken 8:1—3. — 2 Tim. 2:24, 25, NW; Ords. 15:1.

²⁸ Ett kristet uppförande får resultat: ”Genom tålamod [längd (senfärdighet) med avseende på vrede] varder en furste bevekt, och en mjuk tunga krossar ben.” Ja, ju mindre självbehärskning andra människor utövar, desto sämre blir deras uppförande, och desto nödvändigare är det för en kristen att lägga i dagen ett gott uppförande genom att utöva självbehärskning. Liksom ”vår Herres tålamod innebär frälsning”, kan det förhållandet att den kristne visar tålamod mot andra lända till deras frälsning. — Ords. 25:15; 2 Petr. 3:15, NW.

Rättvisa och kärlek

29. Varför är en stark känsla för rättvisa till hjälp i fråga om att ådagalägga ett kristet uppförande?

²⁹ En stark känsla för rättvisa är också något som krävs för ett kristet uppförande. Hur så? Sade inte Jesus: ”Såsom I viljen, att människorna skola göra mot eder, så skolen I ock göra mot dem”? Jo, visst! När man alltså betraktar saken uteslutande med tanke på vad som är rätt och rättvist, består ett kristet uppförande helt enkelt i att man uppträder mot andra så som man önskar att de skall uppträda mot en själv under liknande förhållanden. Ingen tycker om att den som kommer i något ärende är tanklös, ohyfsad, överdrivet envis eller vårdslös med den besöktes egendom, eller hur? Att en person menar väl och drivs av ett rent motiv rättfärdigar inte att han glömmer bort att ådagalägga ett kristet uppförande. — Luk. 6:31.

30, 31. a) Men vilken egenskap behövs framför allt, om man skall kunna lägga i dagen ett kristet uppförande? Varför? b) Vilket föredöme utgjorde Paulus i detta stycke?

³⁰ Men framför allt fordras det att man tillämpar egenskapen kärlek, om man skall kunna lägga i dagen ett kristet uppförande. Kärleken gör en människa omtänksam, hänsynsfull, varm, vänlig, trivsam, och alla dessa drag kan liknas vid det kristna uppförandets varp och inslag. Kärleken hjälper i synnerhet en människa att undvika tanklöshetens fallgrop, ty den driver oss att tänka på andra och göra oss förtrogna med deras synpunkter och intressen. De kristna önskar inte bara bevara hjärtat rent och tjäna Gud osjälviskt, utan de önskar också ge uttryck åt detta rena uppsåt på ett så effektivt sätt som möjligt, nämligen genom kärlek. Kärleken hjälper oss att undvika båda ytterligheterna i fråga om uppförandet: skrymtaktigt smicker och taktlöshet eller tanklöshet. Den hindrar en från att tala hala ord, från att kompromissa, och den avhåller en från att önska att ”eld kommer ned från himmelen och förtär” ens motståndare. — Jes. 30:10; Luk. 9:54.

³¹ Aposteln Paulus gav oss ett utmärkt föredöme i detta att undvika dessa båda ytterligheter, vilket framgår av hans brev till de kristna i Tessalonika: ”Vi hava verkligen aldrig uppträtt vare sig med smickrande tal (som ni ju veta) eller med ett falskt sken för vinningslystnads skull.” Detta är vad uppförandet inom affärsvärlden ofta består i: just bara smickrande tal och ett handlingssätt dikterat av vinningslystnad, snikenhet. ”I stället”, fortsätter Paulus, ”blevo vi milda bland eder, såsom när en moder omhuldar sina små barn.” Han nöjde sig inte med att mena väl, utan visade kärleksfull, vänlig hänsyn för dem. — 1 Tess. 2:5, 7, NW.

32. Varför kan man säga att kärleken är det kristna uppförandets sine qua non?

³² Eftersom de som utför den kristna förkunnartjänsten ägnar sig åt den på grund av kärlek, måste de låta kärleken ge dem ögon och öron som ger akt på vad som är bäst att göra och säga i en given situation. Kärleken driver dem till att vinnlägga sig om att göra så mycket gott som möjligt och att orsaka minsta möjliga förtret, och den gör dem fördenskull varsamma. Även om det är så att kärleken ”gläder sig med sanningen”, kan den ibland förestava ett tvetydigt, undvikande eller gåtfullt svar i stället för ett taktlöst utslungande av rena sanningen. Kärleken påstås med rätta vara det kristna uppförandets sine qua non, dess ”oeftergivliga villkor”: ”Kärleken är långmodig och hjälpsam. Kärleken ... skryter och skrävlar icke, blir icke uppblåst, uppför sig icke oanständigt, söker icke sina egna intressen, blir icke uppretad. ... Den fördrager allting, ... uthärdar allting.” — 1 Kor. 13:4—7, NW.

33. Vilket vittnesbörd har utomstående givit beträffande den nya världens samhälles kristna uppförande?

³³ Det är obestridligt att ett kristet uppförande är betydelsefullt. Dess värde fastslås för alla genom det goda rykte det har förskaffat den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. Karakteristisk för de många goda omnämnandena är den utförliga rapport som en senator i Förenta staterna läste upp för införande i kongressens protokoll. Kontentan var den att Jehovas vittnens uppförande var ”inte av denna världen”. Och en reporter för New York Herald-Tribune skrev: ”De ser rena och prydliga ut, uppför sig väl och visar hänsyn för människor i alla åldrar. De är sällskapliga på ett så taktfullt sätt, att det får en att skämmas över det dåliga uppförande som präglar invånarna i denna vår smutsiga och kyliga stad.”

34. Vad kan vi till sist säga om värdet av ett kristet uppförande?

³⁴ Även om det kristna uppförandet kan tyckas vara något ringa och betydelselöst, så är det något livsviktigt: ”På intet sätt giva vi någon anledning till anstöt, på det att vårt ämbete icke må klandras.” För det goda kristna uppförandets skull kommer de kristna inte bara att ”hava ett gynnsamt vittnesbörd från människor utanför”, utan de kommer också att få glädja sig åt goda förhållanden både i familjen och i den kristna församlingen, vilket länder till deras inbördes uppbyggelse och till Jehova Guds ära! — 2 Kor. 6:3—7; 1 Tim. 3:7; NW.