”Ditt ord är sanning”

Vad var den förbjudna frukten i Eden?

”OM INTE Adam och Eva hade ätit av den förbjudna frukten, skulle det inte ha fötts några barn. Och var skulle då vi ha varit?” Personer som framhåller detta tror att Adams och Evas synd inbegrep sexuellt umgänge. Men är denna uppfattning förnuftig? Och än viktigare, är den biblisk?

Guds befallning, som återfinns i 1 Moseboken 2:16, 17, lyder: ”Av alla andra träd i lustgården må du fritt äta, men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när du äter därav, skall du döden dö.”

Vid den tidpunkt då Adam fick denna befallning var han ensam i trädgården, eftersom kvinnans skapelse inte omnämns förrän längre fram i skildringen. (1 Mos. 2:21, 22) Själva befallningen visar också att Adam var ensam. I den hebreiska grundtexten förekommer ordet ”du”, alltså singularis. Förbudet får därför på svenska ordalydelsen: ”Du [skall] icke äta” av trädet.

Hur kunde alltså den förbjudna frukten ha avseende på sexuellt umgänge, när Adam var den enda människan på jorden?

Om man tolkar befallningen om den förbjudna frukten till att betyda sexuellt umgänge kommer man också i konflikt med den positiva befallning det första människoparet fick — att föröka sig. De fick uppmaningen: ”Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden.” (1 Mos. 1:28) Hur oresonligt, orättvist och kärlekslöst skulle det inte ha varit av Jehova Gud att uppmana människorna att uppfylla jorden och sedan vid dödsstraff förbjuda sexuellt umgänge!

Berättelsen i Första Mosebokens tredje kapitel ger ytterligare bevis för att den förbjudna frukten inte inbegrep sexuellt umgänge. Bibelns skildring förklarar: ”Kvinnan såg, att trädet var gott att äta av och att det var en lust för ögonen och att det var ett ljuvligt träd.” Det är uppenbart att det inte kan ha varit sexuellt umgänge utan frukten på ett bokstavligt träd som kunde beskrivas som ”gott att äta av”. Det är också värt att lägga märke till att Eva inte gav Adam något av frukten förrän hon själv hade ätit av den. Med tanke på att Eva inte var tillsammans med Adam när hon åt av den förbjudna frukten, hur kan då hennes synd ha bestått i att ha sexuellt umgänge med sin man? — 1 Mos. 3:6.

Men somliga kanske menar att talet om en frukt på ett träd måste vara ett barnsligt sätt att illustrera något mycket större, som Gud hade förbjudit. Bibelns berättelse ger emellertid ingen grund för en sådan slutsats. Man bör komma ihåg att med undantag av detta enda träd fick Adam fritt äta av alla träden i lustgården. Om alltså ”kunskapens träd på gott och ont” inte var något verkligt träd med verklig frukt, vad var då de andra träden i lustgården? Det finns inget skäl till att tro att de var något annat än bokstavliga träd. Första Moseboken 2:9 säger tydligt: ”HERREN [Jehova] Gud lät nämligen alla slags träd, som voro ljuvliga att se på och goda att äta av, växa upp ur marken, och livets träd mitt i lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont.” Alla träden, däribland kunskapens träd på gott och ont, växte alltså bokstavligen upp ur marken. Vilket slags frukt som bars av kunskapens träd på gott och ont anges emellertid inte i bibeln.

Även om denna skildring i Första Moseboken kan förefalla mycket enkel, har den en djup innebörd. Frukten från kunskapens träd på gott och ont var inte giftig utan hälsosam, i verklig mening god att äta av. Guds förbud beträffande denna frukt var därför det enda som gjorde det orätt att äta av den. Trädet var därför en passande symbol av rätten att fastställa eller uppställa normerna för gott och ont, vilken Gud reserverade för sig själv genom att förbjuda Adam att äta av trädet. Detta förbud framhävde människans tillbörliga beroende av Gud såsom hennes suveräne härskare. Genom att lyda kunde det första människoparet ha visat att de respekterade Guds rätt att tillkännage för dem vad som var ”gott” (godkänt av Gud) och vad som var ”ont” (förkastat av Gud). Olydnad å deras sida skulle innebära uppror mot Guds suveränitet. Denna förståelse av saken framhålls i en fotnot till den moderna katolska bibelöversättning som kallas The Jerusalem Bible: ”Den första synden var ett angrepp på Guds suveränitet, en högmodssynd.”

Befallningen var också i sig själv sådan som man skulle vänta sig av en kärleksfull och rättvis Gud. Det fanns inget oresonligt i den. Varken Adam eller Eva försattes i någon svår situation. De berövades inte något som var nödvändigt för att de skulle kunna uppehålla livet. Det fanns många andra träd i lustgården som de kunde äta sig mätta av.

Befallningen visade också den största aktning för människans värdighet. När den i begynnelsen gavs åt Adam, tillskrev den inte den förste mannen några tarvliga eller förnedrande böjelser, som skulle ha behövt hållas under kontroll med hjälp av en särskild lag. Jehova sade till exempel inte till Adam: Du får inte begå tidelag. Nej, befallningen gällde något som var helt och hållet naturligt och tillbörligt: att äta.

Eftersom befallningen var så enkel, kunde den uppenbara vad som kunde förväntas av den förste mannen och den första kvinnan när det gällde lojalitet. Detta stämmer överens med den princip som formulerades av Jesus Kristus: ”Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i vad mer är.” (Luk. 16:10) Både Adam och Eva hade förmågan att förbli fullkomligt lydiga. På grund av detta kan ingen i våra dagar säga att dödsdomen var orättvis.

Det är livsviktigt för oss i våra dagar att ta oss i akt, så att vi inte börjar resonera på samma sätt som Adam och Eva gjorde. Även om Adam inte blev bedragen, gjorde hans hustrus uppror tydligen att han förlorade tron på sin himmelske Faders förmåga att leda förhållandena till hans bästa. Han tycks till och med ha lagt skulden på Jehova Gud, när han sade: ”Kvinnan, som du har givit mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.” (1 Mos. 3:12) Eva däremot blev grundligt bedragen. Av ormens ord kom Eva att tro att Jehova Gud undertryckte henne och höll henne i okunnighet. Följaktligen kom hon att betrakta olydnad och oberoende av Gud såsom vägen till lycka.

Vi bör komma ihåg att då Adam och Eva åt av en bokstavlig men av Gud förbjuden frukt, betydde detta uppror mot Jehovas suveränitet. Vi bör därför önska vara fast beslutna att förbli lojala undersåtar till vår Skapare. Vi vill aldrig bli bedragna till att tro att Guds lagar är orättvisa och inte leder till vårt bästa. Oavsett vilka omständigheter som kan uppstå bör vi, till skillnad från Adam, ständigt komma ihåg att Jehova Gud kan och kommer att välsigna sina hängivna tjänare. Vi har bibelns försäkran, som bekräftas av talrika exempel ur människans historia, att Jehova Gud är ”deras belönare, som allvarligt söker honom”. — Hebr. 11:6, NW.