När och var det hela kom i olag
DENNA jord kunde vara en ljuvlig plats att leva på. Även i vår tid med alla dess problem får de flesta människor ut ett visst mått av glädje i livet. Det är därför de gör nästan vad som helst för att slippa förlora livet. De som ”ger upp” och föredrar döden, därför att de finner livet alltför svårt, utgör fortfarande bara en bråkdel av jordens 4.000.000.000 invånare.
Men sann lycka gäckar mänskligheten som helhet. Till och med under de mest gynnsamma omständigheter fortsätter det onda att dyka upp, skär in i människors glädje, skapar bekymmer, osäkerhet, missräkning och stundtals bitter besvikelse, grym hjärtesorg och depression. Detta onda är envist, till synes omöjligt att utrota. Det känner inga gränser och når in i människors liv överallt. I våra dagar har de svåra förhållandena antagit enorma proportioner och utgör ett allvarligt hot mot oss alla.
Någonting tycks vara i olag med människan själv. Vad är det? Det är uppenbart att det måste ha börjat någonstans, någon gång. Var och när började det?
Ett familjeproblem
Om vi läser historieböcker och går tillbaka i tiden, århundrade efter århundrade, finner vi vittnesbörd om våld, brott, krig, förtryck, fattigdom, hunger och sjukdom hela vägen ända tills den upptecknade historien till sist förlorar sig i det avlägsna förflutna. Trots att dessa historieskildringar växlar från en nation till en annan, från en ras till en annan, visar de inte desto mindre att vi alla utgör en enda familj. Nutida vetenskap erkänner detta. Antropologen M. F. Ashley Montagu framhåller:
”Alla varieteter bland människorna tillhör samma släkte och har samma forntida härstamning. Detta är en slutsats som alla till saken hörande vittnesbörd hämtade från jämförande anatomi, paleontologi, serologi och genetik tyder på. Enbart på genetiska grunder är det praktiskt taget omöjligt att tänka sig att varieteterna bland människorna har uppstått var för sig.”
Ja, den mänskliga familjen är en enda; någonstans i det förgångna har vi alla haft samma föräldrar. En publikation som utgetts av Förenta nationernas organisation för undervisning, vetenskap och kultur (UNESCO) framhåller:
”Om vi gick tillbaka långt nog, dvs. hundratals generationer, skulle vi ... alla komma till samma punkt, nämligen till den första Homo sapiens. ... Vi kan gott kalla vår gemensamme förfader Adam, som är det hebreiska ordet för människa. Bibelns berättelse kan sägas ha förebådat det vetenskapliga beviset för att de nuvarande människorna kommer från en gemensam stam.”
Den enda historiska källan som går tillbaka till begynnelsen
Profana historieböcker går inte tillbaka till människans begynnelse. Deras redogörelser slutar inemot det tredje årtusendet före den vanliga tideräkningens början. Men det finns en historisk redogörelse som går ända tillbaka till begynnelsen. Det är bibeln. Du kanske aldrig har undersökt den. I så fall vet du kanhända inte att den ger en sammanhängande, tidsbestämd historieskildring som är oöverträffad av andra forntida redogörelser eller av andra så kallade heliga skrifter. Dess redogörelse är så fullständig och utförlig att en historiker som levde i det första århundradet, läkaren Lukas, kunde följa Jesu från Nasaret härstamning genom fyra årtusenden, steg för steg och namn för namn, ända tillbaka till den första människan, Adam. — Se Lukas 1:1—4; 3:23—38.
Bibeln talar också om för oss hur allt mänskligt lidande fick sin början och hur och varför det kom att bli ett fortlöpande, gemensamt arv för hela den mänskliga familjen, ett arv som människor inte kan avlyfta. Ingen annan historieskildring talar om detta för oss; ingen annan helig skrift gör det. Vart skall vi vända oss för att få svar på frågan om ursprunget till förvirringen och det mänskliga lidandet, när andra källor saknas? Om vi inte söker svaret från en historisk källa, vad återstår då? Endast människors uppfattningar och hypoteser — med stora skiljaktigheter och motsättningar. I betraktande av att frågan — den mest förbryllande i livet — är så viktig, bör vi sannerligen vara villiga att begrunda de upplysningar bibelns historieskildring lämnar. Tänk över det förnuftiga i vad den säger.
En fullkomlig start för mänskligheten
Bibeln visar att Gud skapade det första människoparet, Adam och Eva, som fullkomliga skapelser till kropp och sinne. Skulle vi kunna förvänta något annat av den om vilken bibeln säger: ”Fullkomlig är hans verksamhet”? (5 Mos. 32:4, NW) Skriftens redogörelse vittnar om Guds faderliga omsorg om detta ursprungliga par och intresse för det. Mänskliga föräldrar i våra dagar planerar i förväg för sitt barns ankomst, gör saker och ting i ordning för den nya familjemedlemmen. Bibeln berättar att Gud på liknande sätt omtänksamt planerade för sin förste mänsklige son och första mänskliga dotter. Han gav dem en start i livet — inte i ett träsk, en grotta, en öken eller en djungel — utan i ett parkliknande område, en sannskyldig botanisk trädgård med fruktbärande träd och andra träd, där de inte behövde hungra. Han gav dem meningsfullt arbete att utföra. Han satte upp realistiska och stimulerande mål för dem — att utbreda de parkliknande förhållandena över hela jorden med hjälp av de barn de skulle frambringa och deras avkomlingar. — Se 1 Moseboken 1:26—28; 2:7—9, 15.
Det finns sannerligen ingen orsak att här anklaga Gud för någon brist på omsorg. Inte heller är berättelsen verklighetsfrämmande. Måste vi inte i ärlighetens namn medge att det mål Gud ställde upp enligt Första Moseboken är vad människorna ända till denna dag länge strävat att uppnå — nämligen en parkliknande jord, fri från hunger och nöd och bebodd av friska människor som ägnar sig åt lönande verksamhet? Men varför har detta mål inte uppnåtts? Varför har människornas ansträngningar träffat dem som en bumerang och orsakat att jorden förorenats och dess ekologiska balans allvarligt bringats i olag? Återigen visar bibeln varför, och den gör det på ett realistiskt, förnuftigt sätt.
Ett prov till människornas bästa
De flesta vet att bibelns berättelse visar att Gud förbjöd människorna tillträde till ett av träden i det trädgårdsliknande hemmet och att det skulle medföra döden som straff, om de överträdde hans förbud genom att äta av trädets frukt. (1 Mos. 2:9, 16, 17) Men få personer stannar upp och tänker på den vishet som kom till uttryck i denna anordning. Tänk efter:
Hur visar vi som mänskliga föräldrar sann omsorg om våra barn? Gör vi det bara genom att tillgodose materiella behov? Eller gör vi det i ännu högre grad genom att hjälpa dem att utveckla rätta normer för uppförandet, att lära sig sunda principer, grundläggande sanningar som inte kan ignoreras om de skall bli lyckliga i livet? Om en son eller dotter blir bortklemad och tillåts göra vadhelst han eller hon har lust att göra, är då sådant medgivande en fråga om att visa omsorg eller att inte visa omsorg? Vi vet vad som händer, när föräldrar frånsäger sig sitt ansvar genom att underlåta att undervisa och fostra sina barn. Den ökande ungdomsbrottsligheten i våra dagar vållar fäder och mödrar stor hjärtesorg och besvikelse och är till stor del följden av sådan brist på omsorg och fast ledning från föräldrarnas sida.
Gud var angelägen om att inskärpa rättfärdiga normer hos sina första mänskliga barn. Han var deras livgivare. Att visa ringaktning för honom och hans ord kunde inte medföra något gott för dem. Det skulle i själva verket vara oförståndigt, eftersom det skulle vara att handla i strid med verkligheten, det skulle vara öppet trots mot livets verklighet. Sådan ringaktning skulle befordra — inte lycka och frid — utan egenkärlek, själviskhet och otacksamhet. Djup respekt för honom skulle, å andra sidan, medföra evigt gagn. Genom att visa respekt skulle de fortsätta att få röna gagn av Guds överlägsna vishet, makt och kärlek. Det skulle hjälpa dem att leva i endräkt och skulle befordra respekt för och omsorg om andras intressen och känslor. I våra dagar, när vi ser många av mänsklighetens svårigheter orsakas av att folk är självupptagna och bryr sig så litet om sina medmänniskors rättigheter och intressen, borde vi kunna uppskatta värdet av vad Gud gjorde för det första människoparet, då han betonade vikten av att respektera hans rättigheter och intressen som den universelle suveränen. ”Kunskapens träd på gott och ont”, som han förbjöd tillträde till, användes till att representera eller symbolisera hans suveräna rätt att bestämma för sina skapelser vad som var ”gott” och vad som var ”ont” för dem.
Det medel Gud använde för att pröva människornas respekt vittnade om omtänksamhet och skänkte dem också en naturlig värdighet. Det var lämpligt med tanke på deras omständigheter. Hur då? Jo, även om de två första människorna skapades som mogna vuxna, hade de ännu ingen erfarenhet av livet. För att ge dem ett tillfälle att visa respekt för och lojalitet mot sin Skapares suveränitet använde han inte något komplicerat eller invecklat, utan något naturligt och enkelt, något som inbegrep en daglig sysselsättning, nämligen att äta. På så sätt skapade Gud inte heller ett förbud som gav anledning till misstanke om depraverade tendenser eller sjukliga böjelser hos människan. Att äta var ju i sig självt en normal, tillbörlig handling. Även om förbudet att äta av detta träd ålade människoparet restriktioner, så kringgärdade dessa restriktioner dem sannerligen inte eller hindrade dem från att helt och fullt njuta av livet. De behövde inte känna det som om de berövades något väsentligt för sin lycka, med tanke på att de hade tillgång till alla de andra fruktbärande träden. (1 Mos. 2:9) Och slutligen var detta prov på deras lydnad och respekt, även om det var enkelt, i harmoni med den visa princip som senare uttalades av Guds Son, nämligen att ”den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i vad mer är”. — Luk. 16:10.
Friheten att välja
Bibeln visar också att Gud gav sin mänsklige son och mänskliga dotter friheten att välja, moralisk handlingsfrihet. Varför det? Därför att Gud brydde sig om dem och hade medkänsla med dem. Han hade visat kärlek genom att ge dem livet och genom sina förberedelser för deras jordiska lycka. Om Gud hade skapat dem så att de automatiskt hade varit lydiga och ur stånd att handla annorlunda, då skulle de aldrig ha kunnat visa sin Skapare sann kärlek i gengäld. Deras lydnad skulle ha varit mekanisk. Sann kärlek kräver en önskan att göra det som behagar en annan eller gynnar honom. (5 Mos. 30:15, 16) Och vi vet själva att vi känner största glädjen av att göra något för andra, när vi uppriktigt önskar göra det, därför att vi bryr oss om dem. Och vi blir lyckliga, när andra gör saker och ting för oss, bara när vi vet att de gjort det spontant, frivilligt.
Våra första föräldrar valde att visa olydnad mot Gud, som det framgår av redogörelsen. Verkar det otroligt att de skulle vilja vända sig mot Gud i betraktande av allt som han hade gjort för dem? Det skulle kunna verka otroligt, om vi inte själva visste vilka nästan otroliga handlingar som människor varit i stånd att göra i det flydda och i vår egen tid. Vi har sett individer vända sig mot trogna och kärleksfulla makar, barn vända sig mot föräldrar, föräldrar mot barn, ofta utan något som helst giltigt skäl. Vi har sett människor i olika nationer ge uttryck åt orättmätigt hat mot sina grannar och landsmän, förfölja dem och till och med ta del i masslakt av dem utan berättigad orsak. Vanligtvis har de uppeggats av falsk propaganda som framkallat misstro och förbittring och som vädjat till själviska begär.
Bibeln visar att den första kvinnan, Eva, utsattes för liknande propaganda från en upprorisk, andlig son till Gud. Hon kunde ha motstått detta, alldeles som vi i våra dagar, trots att vi är ofullkomliga, kan motstå sådan förgiftad propaganda. I stället lät hon misstro till Guds kärlek, vishet och rättvisa utveckla sig — som om han undanhöll människorna något. Hon gjorde intrång på hans egendom, hans suveräna rättigheter, genom att bryta hans lag angående ”kunskapens träd på gott och ont” och dess frukt. Sedan hon övertalat sin make, gjorde han gemensam sak med henne.
Konsekvenserna av illojalitet
Vi känner till att ringa handlingar i vår egen tid kan få väldiga konsekvenser. En enda människas vårdslöshet när det gäller en relativt liten säkerhetsfaktor i en byggnadskonstruktion kan leda till en katastrof som kan kosta många människor livet. Underlåtenhet att sörja för en liknande detalj när det gäller en damm skulle kunna leda till att den brast och släppte lös en tillintetgörande flod som skulle kunna vålla enorm skada och förödelse. En enda oärlig eller korrumperad handling av en styresman kan utlösa en kedjereaktion av missgärningar inom en statsstyrelse och leda till stor orättvisa och skada för tusentals, ja, milliontals människor.
Vår förste faders illojalitet mot Gud resulterade i att den mänskliga familjen störtades i synd och ofullkomlighet. Den ofrånkomliga regeln, som Guds ord fastställer, är: ”Gud kan man inte gäckas med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda; ty den som sår med tanke på sitt kött skall av sitt kött skörda förgängelse, men den som sår med tanke på anden skall av anden skörda evigt liv.” (Gal. 6:7, 8, NW) Mänsklighetens förfader, Adam, satte köttsliga begär före andliga intressen, alldeles som i vår tid en global flodvåg av materialism praktiskt taget har dränkt människors intresse för andliga ting och Guds vägledning. Adam skördade ofullkomlighet och förgängelse och kunde inte undgå att föra detta i arv till sina avkomlingar. Som Guds inspirerade ord framhåller i Romarna 5:12: ”Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat.”
En person i våra dagar som villigt hänger sig åt omoraliskt uppförande och ådrar sig en venerisk sjukdom eller som drabbas av kromosomskador till följd av narkotikamissbruk frambringar barn med defekter. Att han inte bryr sig om det lidande han vållar sina barn kan inte Gud med rätta klandras för. Inte heller kan Gud klandras för vår förste faders brist på omsorg och de konsekvenser detta fick. Den inspirerade skribenten visar var skulden ligger, när han säger: ”Se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.” — Pred. 7:30.
Men även om Gud inte är ansvarig för det mänskliga lidandets uppkomst, varför har han inte gjort slut på det tidigare? Hans skäl till att vänta till våra dagar vittnar inte om en bekymmerslös inställning, utan om verklig omsorg om människans eviga väl. Vilket är detta skäl?
[Bild på sidan 9]
Bibeln visar att det var Guds uppsåt att göra hela jorden till en vacker park för mänskligheten. Är inte detta vad människor fortfarande önskar?
[Bild på sidan 10]
Nationer tar inte lätt på intrång från obehöriga. Varför skulle Gud tillåta att hans rättmätiga styre behandlades vanvördigt, så som det hände i Eden?
[Bild på sidan 11]
När till synes små säkerhetsfaktorer ignoreras, kan till och med stora konstruktioner, till exempel dammar, störta samman. En del människor betraktar den ursprunglige mannens synd i Eden som obetydlig, ändå släppte den lös en flodvåg av ondska och lidande