Kapitel 4

Hur uppkom ålderdom och död?

ÄVEN om ålderdom och död är allmänt godtagna såsom normala företeelser, förbryllar de likväl människan. Detta framgår av att legender som försökt förklara varför människor åldras och dör har gått i arv under många hundra år.

En version av en gammal grekisk myt handlar om kvinnan Pandora, som öppnade en ask eller ett kärl som hon hade blivit förmanad att inte öppna. Det berättas att hon genom denna handling släppte ut ”ålderdom”, ”sjukdom”, ”vansinne” och andra ”hemsökelser”, som har fortsatt att plåga mänskligheten.

I Australien tror olika stammar av urinnevånare att människan ursprungligen skulle leva för evigt. Men de skulle hålla sig borta från ett visst ihåligt träd. När vilda bin bosatte sig i detta träd, kände kvinnorna stark åstundan efter deras honung. En av kvinnorna nonchalerade männens varning och började bearbeta trädet med sin stridsyxa. Men då, säger legenden, flög en stor fladdermus ut. Fladdermusen var ”Döden”. Nu när den blivit utsläppt ur trädet, började den göra anspråk på allt som den vidrörde med vingarna.

Det är kännetecknande att andra, vitt åtskilda folks legender likaså förbinder döden med olydnad, ofta med en kvinna inbegripen från början.

VARFÖR DESSA LIKHETER?

Somliga människor som läser sådana myter kan vara benägna att hänföra bibelns förklaring av orsaken till ålderdom och död till samma kategori. De kanske också framhåller att dessa myter i vissa avseenden tycks likna bibelns skildring. Men varför existerar dessa likheter? Är det möjligt att dessa legender har sin grundval i verkligheten, men att de helt enkelt har blivit förvrängda?

Bibeln själv hjälper oss att få svar på dessa frågor. Den pekar på det forntida Babel i Kaldeen såsom den plats från vilken människor, som gjort uppror mot Gud genom att trotsa hans befallning, blivit kringspridda. (1 Moseboken 11:2—9) Bibliska släkttavlor visar att detta ägde rum under vissa mäns livstid, vilka såsom trogna Guds tjänare kände till sanningen om livet och orsaken till döden. (1 Moseboken 6:7, 8; 8:20, 21; 9:28; 10:1—9; 11:10—18; 1 Krönikeboken 1:19) Eftersom flertalet människor visade ringaktning för sanningen beträffande Guds uppsåt med människan, kunde det knappast förväntas att de med exakthet skulle bevara sanningen om hur döden uppkom. Allteftersom människorna blev kringspridda och allteftersom tiden gick, blev dessa fakta förvrängda och utbroderade; det uppstod myter. Det råder stor variation när det gäller dessa myters förklaringar av orsaken till åldrande och död, men man kan ändå urskilja en gemensam grundval för dessa myter.

Detta är inte bara ett antagande. Tillgängliga vittnesbörd visar tydligt att religiösa myter, däribland de som handlar om döden, härrör från en gemensam källa. I sin bok The Worship of the Dead (Dyrkan av de döda) framhåller överste J. Garnier:

”Inte bara egyptierna, kaldéerna, fenicierna, grekerna och romarna, utan också hinduerna, buddisterna i Kina och Tibet, goterna, anglosaxarna, druiderna, mexikanerna och peruanerna, urinnevånarna i Australien och till och med vildarna på Söderhavsöarna måste allesammans ha fått sina religiösa uppfattningar från en gemensam källa och ett gemensamt centrum. Överallt finner vi den mest häpnadsväckande överensstämmelse i riter, ceremonier, seder, traditioner och i deras respektive gudars och gudinnors namn och förhållanden i övrigt.”

Och var är denna gemensamma källa belägen? Pekar bevismaterialet på Kaldeen, som bibeln antyder? Professor George Rawlinson påpekar:

”Den slående likheten mellan det kaldeiska systemet och den klassiska [i första hand den grekiska och romerska] mytologins system tycks vara värd särskild uppmärksamhet. Denna likhet är alltför allmänt förekommande och alltför djupgående i vissa avseenden för att lämna rum för antagandet att bara en slump kan ha gett upphov åt denna överensstämmelse. I Greklands och Roms gudaskara och i Kaldeens gudaskara urskiljer man samma allmänna gruppering [av gudar och gudinnor]; samma släktskap och härstamning spåras inte sällan; och i vissa fall ger kaldeiska källor den mest noggranna belysning och förklaring av till och med välbekanta namn och titlar hos de klassiska gudomligheterna.”

Vilken slutsats drar han alltså? Han säger:

”Vi kan knappast tvivla på att det på en eller annan väg förekommit ett utbyte av trosföreställningar — en förbindelseled på ett mycket tidigt stadium för mytologiska uppfattningar och idéer, från Persiska vikens stränder [där det forntida Babel låg] till länderna kring Medelhavet.”

Det bibeln visar om de religiösa trosuppfattningarnas utveckling är alltså i överensstämmelse med andra historiska vittnesbörd. Om bibeln verkligen med exakthet har bevarat den sanning som religiösa myter med tiden har förvrängt, bör bibelns skildring vädja till vårt förnuft. Skildringen bör kännetecknas av rim och reson. Gör den det?

LIVET BEROENDE AV LYDNAD

När den första boken i bibeln. Första Moseboken, dryftar orsakerna till åldrande och död, heter det inte att ”det var en gång” i något ”drömland”, utan den redogörelse som framläggs är i överensstämmelse med verkliga fakta. Den handlar om en verklig plats. Eden, och dess allmänna geografiska belägenhet anges med hjälp av vissa floder. Två av dessa, Eufrat och Tigris (Hiddekel), är kända ännu i denna dag. (1 Moseboken 2:10—14) Tidpunkten kan med hjälp av bibelns kronologi fastställas till år 4026 f.v.t. eller kort därefter. Bibelns omnämnande av ett första människopar är också vetenskapligt korrekt. I publikationen The Races of Mankind (Människosläktets raser) heter det:

”Bibelns berättelse om Adam och Eva, som blev fader och moder till hela människosläktet, skildrade för hundratals år sedan samma sanning som vetenskapsmännen har påvisat i våra dagar: att alla folk på jorden utgör en enda familj och har ett gemensamt ursprung.”

Sedan den bibliska skildringen omtalat hur den första människan fick livet, visar den att Skaparen, Jehova Gud, lät mänskligheten börja sin tillvaro i ett parkliknande hem. Han gav människan utsikten till ett liv utan slut, men samtidigt förband han detta privilegium med ett villkor. Gud sade till mannen: ”Av varje träd i lustgården får du äta dig mätt. Men vad angår trädet för kunskap om gott och ont, får du inte äta därav, ty på den dag du äter därav skall du oundvikligen dö.” — 1 Moseboken 2:16, 17, NW.

Detta var en okomplicerad befallning. Men är inte detta just vad vi borde förvänta? Mannen Adam var ensam vid denna tid. Livet var enkelt och okomplicerat. Det var inget problem att skaffa sig livets nödtorft. Det fanns inga påtryckningar från ett girigt kommersiellt system. Det behövdes inga detaljerade lagar för att tygla syndfulla böjelser hos den första människan. Adam var en fullkomlig människa och hade inga syndfulla tendenser.

Men även om denna befallning var enkel, inbegrep den moraliska stridsfrågor av största betydelse. Olydnad mot Guds befallning från de första människornas sida skulle ha betytt uppror mot honom såsom härskare. Varför det?

Det var Guds förbud som gjorde det orätt att äta av frukten på ”trädet för kunskap om gott och ont”. Frukten var inte giftig på något sätt. Den var i stället hälsosam, bokstavligt talat ”god till föda”. (1 Moseboken 3:6, NW) Guds förbud beträffande trädet framhävde följaktligen endast den tillit människan borde hysa till sin Skapare såsom härskare. Genom att lyda kunde den förste mannen och den första kvinnan visa att de respekterade Guds rätt att meddela dem vad som var ”gott” eller ägde Guds godkännande och vad som var ”ont” eller var föremål för Guds förbannelse. Olydnad å deras sida skulle därför betyda uppror mot Guds suveränitet.

Jehova Gud förklarade att straffet för sådant uppror skulle vara döden. Var detta ett alltför hårt straff? Betraktar inte många av världens nationer det som sin rättighet att belägga vissa brott med dödsstraff? Men dessa nationer kan ändå inte ge liv åt någon eller uppehålla någons liv för evigt. Men det kan däremot människans Skapare. Och det var på grund av hans vilja som Adam och Eva kom till. (Uppenbarelseboken 4:11) Var det då inte rätt av livets givare och uppehållare att förklara att olydnad mot honom förtjänade döden? Utan tvivel! Dessutom kunde endast han helt och fullt inse hur allvarliga de fördärvbringande verkningar var som skulle bli följden av olydnad mot hans lag.

Genom att rätta sig efter Guds förbud kunde de första människorna, Adam och Eva, ha visat sin uppskattning och tacksamhet mot Gud för allt han hade gjort för dem. Lydnad med de rätta motiven skulle ha hindrat dem från att bli själviska och ignorera sin välgörare, Gud.

Befallningen var av sådan natur som vi kan förvänta av en kärleksfull och rättvis Gud. Den var inte oresonlig. Han berövade dem inte livets nödtorft. Det fanns många andra träd med hjälp av vilka de kunde tillfredsställa sitt behov av föda. Följaktligen hade varken Adam eller Eva någon orsak att känna ett behov efter frukten från ”trädet för kunskap om gott och ont”.

Skildringen visar emellertid att en dag, då Eva inte var tillsammans med sin man, föll hon offer för ett bedrägeri och åt av den förbjudna frukten.a Därefter lyckades hon övertala sin man att göra gemensam sak med henne i att bryta mot Guds lag. — 1 Moseboken 3:1—6.

Nu skulle man kunna invända att Gud kunde ha intagit en efterlåten ståndpunkt till detta uppror från de första människornas sida. Någon skulle kunna framkasta att Gud kunde ha sett mellan fingrarna med deras överträdelse och underlåtit att straffa dem. Men skulle detta ha varit det bästa handlingssättet? Är det inte så att underlåtenhet att upprätthålla lag och rätt bland människor i våra dagar har lett till ringaktning för rättvisa lagar och fått till följd att brottslighet och våld ökat? Om Gud hade underlåtit att straffa Adam och Eva för deras överträdelse, skulle de och deras avkomlingar ha blivit uppmuntrade till att hålla i med att bedriva laglöshet. Detta skulle ha gjort Gud medansvarig för dessa gärningar.

Efterlåtenhet skulle dessutom ha dragit Guds ords pålitlighet i tvivelsmål. Det skulle ha fått det att se ut som om han inte menar vad han säger och att man därför ostraffat kan bryta mot hans lagar.

Det är alltså tydligt att det var det enda rätta och riktiga för Gud att upprätthålla sin lag och låta de första människorna lida de välförtjänta följderna av sin medvetna, uppsåtliga olydnad. Vi bör heller inte förbise att det inte finns något som tyder på att de visade ånger. De visade inga tecken på en hjärteförändring.

DEN GRUNDLÄGGANDE ORSAKEN — SYNDEN

Genom sitt uppror mot Gud förlorade Adam och Eva sitt goda förhållande till honom. De ägde inte odödlighet, inget oförgängligt liv. Bibeln säger att Gud genom sin kraft håller solen, månen och stjärnorna ”i stånd för alltid, till obestämd tid”. (Psalm 148:3—6, NW) Så förhöll det sig också med det första människoparet. Adam och Eva var beroende av Gud för fortsatt liv.

Genom att vägra att underordna sig Guds lag gick Adam och Eva miste om hans uppehållande kraft. När de nu avlägsnat sig från Gud, ägde de inte längre hans gudomliga vägledning och hjälp. Den synd som hade avlägsnat Adam och Eva från Gud ledde därför så småningom till döden för dem.

Men också efter sin överträdelse av Guds befallning hade de inom sig en oerhörd potential för att leva vidare. Detta framgår av den historiska redogörelsen, som visar att Adam levde i 930 år. (1 Moseboken 5:5) Men trots detta gick följande varning i uppfyllelse på honom: ”På den dag du äter därav [av trädet för kunskap om gott och ont] skall du oundvikligen dö.” Gud dömde nämligen Adam till döden på just den dagen. — 1 Moseboken 2:17, NW.

Adam, som blev stamfader till hela människosläktet, drog genom sin olydnad döden inte bara över sig själv, utan också över sina ofödda avkomlingar. Det är därför bibeln säger: ”Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat.” — Romarna 5:12.

Eftersom Adam hade förverkat sin fullkomlighet, kunde han inte vidarebefordra den till sina avkomlingar. Ända från början var hans barn behäftade med svagheter. Syndens verkningar i hans kropp gjorde det omöjligt för honom att bli far till avkomlingar som var fria från brister och svagheter. Detta är i överensstämmelse med vad bibeln framhåller i Job 14:4: ”Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.” Människors åldrande och död i våra dagar kan alltså spåras tillbaka till den synd de fått i arv från Adam. Som hans avkomlingar får de den lön synden ger — döden. — Romarna 6:23.

Men vad innebär detta egentligen? Innebär döden slutet på en människas alla livsprocesser, eller finns det någon del av henne som lever vidare? Fortsätter hon att äga medveten tillvaro efter kroppens död?

[Fotnoter]

[Karta på sidan 28]

(För formaterad text, se publikationen)

MÅNGA LÄNDERS MYTOLOGI HAR SITT URSPRUNG I BABEL

GREKLAND

BABEL

AFRIKA

INDIEN

[Bild på sidan 32]

Bibeln säger att Gud gav de första människorna framtidsutsikten evigt liv