Ålderdomens problem

DET finns förmodligen ingen människa som verkligen önskar bli gammal. Det är sant att vi kanske önskar den erfarenhet och vishet som kan komma av att ha levt i många år; men vi önskar inte de kännbara begränsningar som ålderdomen kan orsaka kroppen och sinnet. Vi önskar inte heller det som sedan följer — döden. Om vi hade valmöjlighet, skulle vi troligtvis vilja kombinera ålderdomens vishet med ungdomens livskraft. Detta var vad Ponce de León hade i sinnet, då han för många hundra år sedan sökte efter ”ungdomens källa” i Florida.

Kan åldrandet hejdas eller upphävas? Kommer ålderdomens vishet någon gång att kunna kombineras med ungdomens livskraft och vara för evigt? Vi kan med tillförsikt svara JA! När blir detta möjligt? Som vi kommer att förklara senare i denna tidskrift blir det kanske förr än du anar.

Men innan åldrandet upphävs har vi dess problem kvar. Och dem måste vi ta itu med.

”Gyllene år” eller inte?

Somliga har kallat ålderdomens tid för de ”gyllene åren”. När man inte plågas av sjukdomar, sorg eller fruktan, kan ålderdomen verkligen bli en behaglig tid med ro och stillhet. Det var tydligtvis detta som patriarken Abraham erfor, för bibeln säger att han ”dog vid hög ålder, gammal och nöjd”. — 1 Mos. 25:8, NW.

Men andra skulle inte kalla ålderdomen ”gyllene”, utan ”olycklig”. En känd person, som när han nådde en ålder av sjuttio år blev tillfrågad hur han såg på ålderdomen, svarade: ”Den är som ett skeppsbrott.” Han jämförde sitt åldrande med ett fartyg som spolades i land och slogs i bitar av vind och vågor. Eller som en psykolog, dr Rebecca Black i Boston, sade:

”Människor har fått för sig att när de pensioneras skall de sedan alltid leva lyckligt, men det görs mycket litet för att förbereda människor på vad som väntar dem när de pensioneras — och ofta är det en olycka.”

Ålderdomen för således med sig motstridande tankar. En tanke är den förlorade ungdomen och den avtagande styrkan och slutligen utsikten att dö ensam. En annan föreställning är att man har uträttat någonting i livet och vunnit respekt och ära.

Dessa motsägande tankar togs upp i en tidningsartikel av Daniel Calahan vid Institute of Society, Ethnics and the Life Sciences. Han var då 46 år gammal. Han förklarade:

”För den som har nått så långt som till en ålder av 46 år är den snabbt annalkande utsikten att bli gammal både hänförande och skrämmande.

Mina barn kommer att vara vuxna, och jag kommer än en gång att kunna leva mitt eget liv. Detta är hänförande.

Men jag är inte helt och hållet säker på detta, när jag omkring mig ser en del äldre människor, som tillbringar en stor del av sin extra lediga tid till att besöka sjukhus, gå på begravningar av gamla vänner och rastlöst söka efter någonting som de kan göra för att fördriva tiden. ...

Många äldre är på sjukhem, dessa skickligt tillkomna institutioner som skall se till att de äldre inte är i vägen där hemma. Utsikten att jag skulle kunna sluta mina dagar på en av dessa platser — stirra på väggar eller ständigt skrällande televisionsapparater — skrämmer mig, men bara obetydligt mer än själva utsikten att åldras.”

Ännu äldre

Den moderna vetenskapen har i vissa avseenden komplicerat problemet för dem som är gamla och i mindre goda ekonomiska omständigheter. Hur kommer det sig? Det beror på att den medicinska vetenskapen visserligen har förlängt livet men inte gjort mycket med avseende på det slags liv som de äldre lever. I Amerika har till exempel det barn som föds i dag utsikten att leva i genomsnitt 24 år längre än det barn som föddes år 1900. Men vad har man vunnit, om de äldre måste tillbringa många av dessa extra år i misär?

Eftersom fler människor som nu lever blir äldre, ökar problemen i samband med åldrandet. Enbart i Förenta staterna finns det nu mer än 24 millioner människor som är 65 år eller däröver. Varje familj påverkas i själva verket av ålderdomen, eftersom det är ytterst sällan som en familj inte har åtminstone en av sina medlemmar över 65-årsåldern. Folkbokföringsmyndigheten rapporterar att av de amerikaner som är över 65 år gamla lever över fem millioner kvinnor och omkring en och en halv million män ensamma.

Eftersom i många länder äldre människor lever längre och de är fler till antalet, är det ett verkligt problem hur de skall använda sitt liv. Många äldre människor kommer att leva lika länge efter 65-årsåldern som de gjorde innan de blev vuxna. Hur skall de använda all denna tid?

Till detta problem kommer dessutom det förhållandet att sinnet inte försvagas lika fort som kroppen. En grupp psykologer framhöll att sinnet uppnår sin högsta kraft omkring 60-årsåldern och att det därefter avtar endast mycket sakta. Problemet hur sinnet skall sysselsättas ökar därför vid den tid då kroppen inte längre orkar så mycket som förut.

Problem för andra

Ålderdomsproblemen är naturligtvis inte något som bara de åldrande själva ställs inför; de yngre familjemedlemmarna berörs också av deras problem. Tidskriften Business Week säger:

”Det svåraste problemet, som de ställs inför som är över 35 år — näst efter problemet att fostra tonåringar och ekonomiskt hjälpa dem med deras skolundervisning — är att ta hand om sina till åren komna föräldrar.

En direktör för ett försäkringsbolag i New York säger: ’Det har vänt upp och ner på vårt liv — känslomässigt och ekonomiskt — detta att ta hand om min 91 år gamla mor.’ Hans reaktion är alltför vanlig.”

Ålderdomen är därför sannerligen ett problem. Fler och fler människor måste ställas inför det. Hur kan de göra det och bli ”nöjda”, alldeles som Abraham? Vad kan de göra? Vad kan de unga vuxna göra för sina gamla föräldrar?

Den viktigaste frågan av alla är: Kan ålderdomen någonsin upphävas?