Vad säger bibeln?
Varför blev Adam och Eva straffade, och på vilket sätt?
MÅNGA uppriktiga människor som tror på bibeln har ibland undrat över varför Adam och Eva förlorade sitt paradisiska hem och själva livet, på grund av vad de menar vara en obetydlig överträdelse — att äta av frukten på ett förbjudet träd. De har också undrat över vad som hände med Adam och Eva när de dog. — 1 Mos. 3:1—19.
Låt oss först och främst slå fast att eftersom Gud hade gett Adam och Eva livet och paradisiska välsignelser, hade han rätt att förbinda åtnjutandet av dessa välsignelser med vissa villkor. Detta gjorde han genom att tala om för Adam att villkoret för att han även i framtiden skulle få del av dessa välsignelser var att han inte fick äta av frukten på ett visst träd. Men Gud krävde inte därmed något alltför svårt av våra första föräldrar. Det var ett enkelt förbud: de skulle avhålla sig från att äta av kunskapens träd på gott och ont. — 1 Mos. 2:16, 17.
Men någon kan invända: ”Det är sant att Gud hade rätt att utfärda en sådan befallning, men måste han göra det?” Jehova Gud hade frikostigt låtit Adam och Eva få del av otaliga välsignelser. Men uppskattade de dem? Var de tacksamma mot sin Skapare för allt som han hade gjort för dem? Om Gud hade fortsatt med att utgjuta sina välsignelser över dem utan att de visade någon uppskattning, skulle detta ha bidragit till att de blev själviska och inte brydde sig om sin välgörare.
Jehova Gud satte dem därför på ett ytterst enkelt prov: De fick inte äta av ett visst bestämt träd i en trädgård som var full av alla slags goda fruktträd. Men de kunde äta av alla de andra träden. Detta prov var helt visst inte för svårt för dem. Adam visste helt och fullt vad straffet skulle bli, och det visste Eva också. Men Eva valde att tro den som talade genom ormen i stället för att tro Gud, och Adam valde att lyssna till sin hustru, som uppmanade honom att äta, i stället för att lyssna till Jehova Gud, som hade sagt att han inte fick äta. Eftersom Adam med berått mod och full vetskap bröt mot den gudomliga lagen, verkställde Gud straffet.
Men kunde Gud inte ha intagit en fördragsam och överseende hållning, alldeles som en del domare och föräldrar gör i våra dagar? Om han hade gjort det, skulle han då inte ha blivit ansvarig för utgången? Har inte det förhållandet att människor varit alltför överseende medfört ringaktning för rättvisa lagar och lett till ökad brottslighet och laglöshet? Jehova Gud kunde inte ha någon del i ett sådant handlingssätt, eller hur? I annat fall skulle alla de andra skapelserna i universum ha kunnat dra den slutsatsen att Guds ord inte är tillförlitligt, att Gud inte är oföränderlig, att han inte menar vad han säger och att man ostraffat kan bryta hans lagar. — Hebr. 6:18.
Genom sina handlingar visade Adam och Eva att de inte älskade sin Skapare, Jehova Gud, av hela sitt hjärta, sin själ, sitt sinne och sin kraft. De visade att de inte uppskattade allt det som Gud hade gjort för dem. Jehova Gud tog därför ifrån dem paradiset och till sist själva livet. Det finns en lärdom i detta för oss som lever nu. Om vi inte uppskattar Guds välsignelser, vilka de än må vara, så kommer vi att förlora dem. Människor som inte uppskattar sin hälsa så mycket att de vårdar sig om den kommer förr eller senare att förlora den. Äkta män och hustrur som inte uppskattar sin äktenskapspartner utsätter sig för faran att förlora honom eller henne på ett eller annat sätt.
På vilket sätt blev Adam och Eva straffade för sin olydnad, för sin brist på uppskattning? Enligt vissa religiösa lärare kom Adam och Eva till himmelen när de dog. Men är detta ett förnuftigt resonemang? Säger bibeln att de kom till himmelen? Om så vore fallet, skulle Adam och Eva ha fått större belöning och välsignelse för att de hade syndat än de skulle ha fått om de hade varit lydiga. Det bästa som de kunde ha hoppats på, om de inte hade syndat, det var att få leva i ett jordiskt paradis till obestämd tid, eftersom Gud inte hade sagt någonting om en tillvaro för dem någon annanstans. Det är verkligen inte förnuftigt att mena att Adam och Eva gjorde saken bättre för sig själva genom att visa olydnad mot Gud.
Nåväl, kom Adam och Eva då till ett brinnande helvete för att plågas där för evigt? Om Gud hade för avsikt att straffa dem på det sättet, skulle han säkert ha varnat dem för det. Jehova skulle då ha sagt till Adam: ”Om du äter av kunskapens träd på gott och ont, skall du komma till helvetet och plågas där i all evighet.” Men Gud sade inte något sådant. Ändrade han då straffet för brottet sedan det väl hade blivit begånget? Till och med ofullkomliga människor inser att detta inte skulle vara rättvist. Gud är väl inte mindre rättvis än vad människor är? — 1 Mos. 18:25.
När Gud avkunnade domen över Adam och Eva, sade han ingenting om att de skulle komma vare sig till himmelen eller till ett brinnande helvete. De hade fått livet, med lydnaden som villkor. När de visade olydnad, hade Jehova inget annat val än att verkställa det straff som de hade blivit varnade för och ta ifrån dem det som han hade gett dem. Gud sade alltså till Adam: ”Därför att du ... tog dig till att äta av [trädet] ... , så är marken förbannad för din skull. ... I ditt anletes svett skall du äta bröd, till dess du återvänder till jorden. ... Ty stoft är du, och till stoft skall du återvända.” — 1 Mos. 3:17—19, NW.
När Adam återvände till stoft, upphörde han att existera. Han var inte medveten om någonting alls, alldeles som vi läser: ”De levande är medvetna om att de skall dö; men vad de döda angår, är de inte medvetna om någonting alls.” Hur förhöll det sig då med Adams själ? Då han skapades, blev han ”en levande själ”, och då han dog, dog följaktligen en själ. Ja, ”den själ, som syndar, hon skall dö”. — Pred. 9:5; 1 Mos. 2:7; NW; Hes. 18:4, 20, 1878.
Men någon kan säga: ”Må så vara att Adams straff var rättvist. Men är inte Gud också barmhärtig? Hur visar han då sin barmhärtighet?” (2 Mos. 34:6) Låt oss komma ihåg att barmhärtighet inte betyder att överse med laglöshet och låta dem som uppsåtligt bryter mot den gudomliga lagen förbli ostraffade. Men när Jehova Gud lät Adam och Eva få fortsätta att leva en tid och bli föräldrar, handlade han barmhärtigt mot de människor som inte blev syndare av eget val utan på grund av arv från sin förfader. Det var inte bara så att Jehova lät Adams avkomlingar få njuta av livet under en begränsad tid, utan på grundval av sin högt älskade Sons offer gjorde han det till sist möjligt för alla att bli befriade från synd och död. (Joh. 3:16; 1 Tim. 2:3—6) Såsom den barmhärtige Gud han är har han låtit tiden gå, så att människor har fått möjlighet att skaffa sig kunskap om denna hans föranstaltning och välja att göra hans vilja. ”Han [vill] icke ... att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring.” (2 Petr. 3:9) Men de av Adams avkomlingar som vägrar att vända sig till bättring och som inte önskar bli Jehova Guds tjänare kommer inte att fritas från straff. — Jämför 2 Moseboken 34:6, 7.
Detta bör i sanning sporra oss att visa uppskattning av vad Gud har gjort för oss, få oss att vara odelat hängivna honom och ge av vår tid och kraft för att hjälpa andra att vinna godkännande och uppnå liv. Detta kräver att vi lyder det nya bud som Jesus gav, då han sade: ”Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra; ja, såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra.” (Joh. 13:34) Strävar du efter att visa sådan osjälvisk, självuppoffrande kärlek?