Den märkligaste stad människor byggt
Hur det forntida Petras öde bekräftar att bibeln är Guds ord
OMKRING 100 km söder om Döda havet ligger ruinerna av det som en skald en gång kallade den ”rosenröda staden, hälften så gammal som tiden själv”. Detta är Petra, som många forskare kallat ”den märkligaste stad människor byggt”. I forna tider var denna stad praktiskt taget ointaglig. Och undra inte på det! Den låg likt ett fågelbo i en amfiteater av berg; en lång, trång ravin var stadens ”tillfartsväg”. Befolkningen levde i grottor som man huggit ut i de tvärbranta klippväggarna. Människorna kände sig säkra i sina hem, som de rett sig i klippväggarna, och skröt Över sin trygghet. Själva namnet på staden, Petra, ett grekiskt ord som betyder klippa, vittnade om den trygghet staden åtnjöt. Men trots sin omskrutna ointaglighet och trots sin lysande härlighet såsom skärningspunkt för karavanvägarna dog staden; och dess befolkning blev utrotad såsom folkstam betraktad. Hur kommer det sig, att en stad som var så stor och trygg som Petra nu är en ödslig vildmark?
Bibeln ger oss svaret. Ja, stadens första invånares historia är rentav skildrad i bibeln. Seirs bergsbygd är ett av de namn som bibeln ger det område där Petra var beläget. Ursprungligen beboddes denna klippiga trakt av horéerna, vilka levde i grottor. Men avkomlingarna av Esau, Isaks son, fördrev horéerna. ”Och Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau, det är densamme som Edom.” (1 Mos. 36:8) Härigenom kom denna bergstrakt att kallas Edom och dess inbyggare edoméer.
Ett örnsläkte
Edoméerna var ett ”örnsläkte”. De levde i ett virrvarr av berg, klippor, trånga, otillgängliga pass och utskjutande klippavsatser med fruktbara dalar emellan. En örn bygger sitt bo på en plats som är nära nog oåtkomlig för människan: ”Är det på ditt bud, som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden? På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.” (Job 39:30, 31) Likt örnarna bodde edoméerna på de branta, ointagliga klippavsatserna. Vilken fiende skulle väl kunna nå dem i deras klippboningar? Vem skulle kunna störta ned dem? Vem kunde alls upptäcka dem?
Ja, vem kunde alls upptäcka dem? Petra var så undangömt bland klipporna, att det inte kunde upptäckas från toppen av det närliggande berget Hor. Allt en fiende kunde veta var att staden fanns där. En krigshär kunde komma in i staden endast om denna blev förrådd. Eftersom ”tillfartsvägen” till Petra bestod av ett långt, trångt bergspass, var en inkräktare, även om han lyckades ta sig in i detta, alltjämt utanför staden. Och i detta långa, vindlande pass kunde han själv bli belägrad. Edoméerna kände sig lika trygga som örnen i sitt bo.
Vad kallades den här staden, som påminde om ett örnnäste, innan den blev känd under det grekiska namnet Petra? Det vet man inte med absolut säkerhet, men Petra anses allmänt vara detsamma som den edomeiska staden Sela, som bibeln omnämner. (2 Kon. 14:7) Sela är det hebreiska ordet för ”klippa”.
Eftersom den forntida karavanvägen mellan Palestina och Arabien gick fram genom ett mörkt, trångt pass i närheten av Petra, livnärde sig edoméerna genom rov och plundring. De blev mycket rika och fyllde sina hem, som de huggit ut i klippan, med allehanda skatter. Vilken mängd rikedomar fanns det inte i deras klippvaruhus, alltsammans byte som de tagit av karavanerna och ”tull” som de med dragna svärd avtvingat de vägfarande! Esaus söner motsvarade till fullo den profetia som Jakob hade uttalat beträffande Esau: ”Av ditt svärd skall du leva.” — 1 Mos. 27:40.
Ett annat egendomligt drag hos edoméerna var deras lust att vända svärden mot sina blodsförvanter, israeliterna. Israeliterna var avkomlingar av Jakob, som också var son till Isak. Eftersom Jakob och Esau var bröder, ja, rentav tvillingbröder, borde släktskapsbanden mellan israeliterna och edoméerna ha varit verkliga vänskapsband. Men det var alldeles tvärtom.
Det var edoméerna som var orsak till fiendskapen. De försatt aldrig ett tillfälle att plåga sina fränder. När israeliterna var på väg till löftets land, bad Mose kungen i Edom att de skulle få passera genom Edoms område. Men fastän israeliterna lovade att inte röra Edoms vingårdar eller brunnar, vägrade Esaus söner dem att tåga genom landet, ja, de hotade dem rentav med att vilja draga ut mot dem med svärd i hand.
Jehova förutsäger Edoms undergång
Vem som än uppträdde såsom Israels fiende, så skyndade alltid edoméerna att sluta förbund med denne fiende. När Israel led nederlag, blev fröjden stor i Edom. År 607 f. Kr. förstörde kungen i Babylon Jerusalem. Vilket jubel väckte inte detta i Edom! I Petra och i Bosra firade edoméerna högtid; deras glädje kände inga gränser.
Jehova lade det på minnet. Kort efter Jerusalems förstöring sade Jehova genom sin profet Obadja till edoméerna: ”För det våld du övade mot din broder Jakob skall du höljas med skam och bliva utrotad till evig tid. På den dag, då du lämnade honom i sticket, på den dag, då främlingar förde bort hans gods och utlänningar drogo in genom hans port och kastade lott om Jerusalem, då var ju ock du såsom en av dem. Du borde icke hava sett med skadeglädje på din broder på hans motgångs dag.” — Ob. v. 10—12; v. 12 enl. AT.
Men edoméerna i sina klippstäder, sådana som Petra, lät inte skrämma sig. Bodde de inte såsom örnar i sina nästen? Vad betydde väl det att Jehova kungjort genom profeten: ”Ditt hjärtas övermod har bedragit dig, där du sitter ibland bergsklyftor i din höga boning och säger i ditt hjärta: ’Vem kan störta mig ned till jorden?’ Om du än byggde ditt näste så högt uppe som örnen, ja, om det än bleve förlagt mitt ibland stjärnorna, så skulle jag dock störta dig ned därifrån.” — Ob. v. 3, 4.
Vem skulle då störta ned Edom? Jo, med rätta just de som edoméerna hade manat till att jämna Jerusalem med marken — kaldéerna. Jehova förutsade också detta. Genom profeten Jeremia sade Jehova till flera hedniska kungariken, däribland Edom: ”Så giver jag nu alla dessa länder i... Nebukadnessars, den babyloniske konungens, hand.” — Jer. 27:6.
Ungefär fem år efter Jerusalems förstöring drog Nebukadnessars krigshärar upp emot Edom. Ingenting kunde nu rädda edoméerna! Inte ens Petras höga klippor! Jehova hade förutsagt att Edom skulle ödeläggas. Till en uppfyllelse av profetian fick Nebukadnessar klippinvånarna att tumla ned från sina örnnästen. Bibelns skildring lyder: ”Huru genomsökt skall icke Esau bliva, huru skola ej hans dolda skatter letas fram! Ut till gränsen skola de driva dig, alla dina bundsförvanter; dina vänner skola svika [förråda] dig och skola taga väldet över dig.” Det ointagliga Petra förrått! — Ob. v. 6, 7.
Nebukadnessar utrotade emellertid inte fullständigt edoméerna. Det fanns alltjämt hopp för dem. De hoppades än en gång kunna bygga upp sitt välde. Skulle det lyckas? Halvtannat århundrade efter det att Edom blivit ödelagt sade Jehova genom profeten Malaki: ”Om nu Edom säger: ’Ja, vi äro förstörda, men vi skola åter bygga upp det ödelagda’, så svarar HERREN Sebaot: Väl må de bygga upp, men jag skall åter riva det ned.” — Mal. 1:4.
Edoméerna gjorde ivriga försök att återuppbygga ruinerna. I överensstämmelse med Jehovas ord misslyckades deras försök. Inom kort anfölls Edom av en krigisk arabstam, nabatéerna. År 312 f. Kr. hade det återuppbyggda Petra fallit. Nabatéerna drev edoméerna bort från deras hemland till Negeb söder om Judeen. Det starka Petra blev nu erövrarnas huvudstad.
Men vad hände med edoméerna? Omkring år 130 f. Kr. fråntog den judiske fursten Johannes Hyrkanos edoméerna varje uns av oberoende, som de dittills åtnjutit. Han tvingade de överlevande edoméerna att välja mellan att underkasta sig omskärelse och att bli dödade. De som föll till föga införlivades med det judiska folket. Således upphörde Edom att finnas till, i uppfyllelse av Jehovas ord: Du ”skall ... höljas med skam och bliva utrotad till evig tid”. — Ob. v. 10.
Och Petra? Omkring år 105 e. Kr. erövrade romarna nabatéernas huvudstad. Till en tid blev Petra en utpost i det vidsträckta romerska kejsardömet, men ganska snart upphörde trafiken på den gamla karavanvägen som dragit förbi Petra. Att denna ekonomiska ”pulsåder” snördes av betydde slutlig undergång för parasitstaden Petra. Så bokstavligt besannades profeten Joels ord ”Edom skall varda en öde öken”, att man glömde bort att Petra alls existerat. Under mer än tusen år var det som om Petra aldrig hade funnits till. — Joel 3:19.
Den försvunna staden återupptäckt
År 1812 begav sig den schweiziske forskningsresanden Johann Burckhardt till trakterna söder om Döda havet. Han hade hört att det fanns märkliga ruiner där. Eftersom Burckhardt kunde arabiska och kände arabiska seder och bruk väl, klädde han sig till beduin. Han tillkännagav att han hade avgivit ett löfte om att offra en get nära den plats han önskade besöka. En dag kom denne europé i arabklädsel till en dal nära vildmarkens rand. En bäck flöt tvärsigenom dalen och försvann i klippväggen. När vår forskningsresande kom närmare, såg han att det fanns en rämna i klippan från dess fot ända upp till krönet. Den trånga öppningen i berget var knappa fyra meter bred. Marken sluttade utför. Araberna kallade den Siq eller Klyfta. Burckhardt gav sig in i den mystiska, vindlande ravinen utmed bäcken, vars flöde en gång följt en utgrävd kanal. Han undrade vart ravinen skulle föra honom.
Inte på något ställe kunde man se långt framför sig. När man såg uppåt, kunde man då och då se skymten av den blå himlen. Klyftans väggar var överväldigande, där de reste sig lodrätt mot skyn och fick en människa att te sig som en myra vid jämförelse med dem. Ormbunkar växte i klippskrevorna. Halvannan kilometer följde Burckhardt den spännande vägen. Plötsligt stannade han. Klyftan vidgades till en bredare rämna i rak vinkel med den han följt. Det var som hade han nått en förtrollad port till ett sagoland. Mitt framför honom, uthugget i själva klippan, stod ett tempel. Burckhardt fick veta att detta tempel till en okänd gud av araberna kallades El Khazna, skattkammaren. Hela byggnaden glödde i morgonljuset med en havssnäckas skära färgton.
Från denna förtrollande plats fortsatte vår forskningsresande att följa ravinen, som gjorde en skarp krök mot nordväst; den blev åter smalare. Han fortsatte ytterligare halvannan kilometer i denna vilda ravin, vars bredd varierade mellan tre och tolv meter. Därpå vidgade sig bergsklyftan till en böljande slätt på alla sidor omsluten av tvärbranta sandstensklippor.
Till vänster om ravinen, just som den öppnade sig mot dalen, fann Burckhardt en romersk amfiteater uthuggen i klippan. Den hade trettiofem bänkrader och sittplatser för cirka 4.000 personer. Från amfiteatern kunde man se att dalen var omkring en och en halv kilometer lång och gott och väl en halv kilometer bred. Burckhardt lade märke till att sandstensklipporna som omgav dalen var fulla med hål efter grottbostäder och gravar. Dessa uthuggningar vittnade om att ett kolossalt arbete hade nedlagts här. Han hade funnit det försvunna Petra!
Bäcken, som följde rämnan genom vilken Burckhardt berett sig tillträde till dalen, delade slätten mitt itu från öster till väster och försvann i en ravin. Burckhardt kunde se att Petra legat på slätten på ömse sidor om bäcken och att folket, åtminstone på senare tid, hade bott både på slätten och i de uthuggna klippboningarna.
De granna färgerna på klipporna som omgav Petra tjusade Burckhardt. Rött, purpur, gult, blått, svart och vitt förekom i lika stora mängder i lager på lager eller också var färgerna blandade om varandra och bildade alla tänkbara schatteringar och nyanser. De röda färgtonerna övergick i djupt rosa och antog även färgtoner som påminde om syren och viol. Det vita, som flerstädes var vitt som snö, hade här och där stänk av blått och rött. Det blå var himmelsblått. Petras gula klippor var klargula som saffran. Ja, Petra var en stad med förunderliga färger.
En stad av tempel och altaren
Vad som gjorde ett så starkt intryck i Petra var också dess många tempel. Där fanns religiösa tempel i hundratal. De bäst bevarade tycks ha huggits ut av nabatéerna under romartiden. Burckhardt lade emellertid märke till att även om templen utvändigt gjorde ett imponerande intryck, var de invändigt bedrövliga kyffen, knappast mer än grottor.
Runt omkring utanför staden lade Burckhardt märke till många offerhöjder, heliga platser för hednisk gudsdyrkan, som så ofta fördömdes av Jehovas profeter. På dessa offerhöjder tillbad en gång i tiden Esaus söner sina edomeiska gudar. För att göra det lättare för tillbedjarna att nå de heliga platserna hade man huggit ut trappsteg i klippan.
Det blev en senare forskningsresande som upptäckte Petras förnämsta offerhöjd. Denna offerhöjd, som upptäcktes av G. L. Robinson år 1900, är vänd mot soluppgången. En brant trappa uthuggen i klippan leder upp till den. Här reser sig också två sex meter höga tvillingpelare. Dessa hade åstadkommits av de hedniska gudsdyrkarna genom att de högg bort hela klippspetsen. På denna offerhöjd fann Robinson ett offerbord och ett rektangulärt altare, som tycktes stå där i avvaktan på att hedniska präster skulle komma uppför den branta trappan för att offra.
Vilka hedniska riter utfördes en gång i tiden här? Den som har läst bibeln kan lätt föreställa sig vad som försiggick, ty han påminner sig att kung Amasja vid ett tillfälle ”förde ... med sig Seirs barns gudar och ställde upp dem till gudar åt sig; och han tillbad inför dem och tände offereld åt dem”. Men Edoms gudar drog fördärv över Amasja. Jehovas profet sade till honom: ”Jag förstår nu, att Gud har beslutit att fördärva dig, eftersom du gör på detta sätt.” — 2 Krön. 25:4,16.
Edoms falska gudar kunde inte rädda Amasja eller ens själva det stora Petra, när Jehova, den levande och sanne Guden, beslutade att de skulle fördärvas. Nu är Petra öde; ingen bor där. Få är de besökare som kommer dit för att se på ruinerna. Till en första, ringare uppfyllelse av Jehovas profetia mot Edom finns inte det förebildliga Edom till mera; och dess starka huvudstad, Petra, är ett tillhåll för vilda djur. Dess ruiner står där som ett vittnesbörd om att Guds ord aldrig slår slint: ”Jag skall göra dig till en ödemark för evärdlig tid, och dina städer skola icke mer bliva bebodda; och I skolen förnimma, att jag är HERREN [Jehova].” — Hes. 35:9.