Hebreiska vikter och pengar
PENGAR har man inte alltid kunnat bära med sig lättillgängliga i en portmonnä. Förr i tiden betalade man sina skulder med boskap, ja, på sina håll sker detta alltjämt. Boskap må vara ett litet för omfångsrikt betalningsmedel att ha i portmonnän men godtas likafullt vid handelstransaktioner. I det forntida Babylonien utgjordes köpesumman t. ex. av så och så många oxar eller får, så och så mycket dadlar, olja, korn eller silver. Också i vår tid kan en del handelsavtal föreskriva att betalning skall ske med socker, torkad fisk, boskap eller spannmål, eller också kan sådana betalningsmedel accepteras, även om de inte föreskrivits.
Det har sitt intresse att uttrycket pekuniär, vilket betyder ”som består i eller har avseende på pengar”, knyter an till detta tidiga sätt att driva byteshandel. Det kommer av det latinska pecus, som betyder boskap, och romarnas första pengar kallades tydligen så. Bibeln visar att byteshandel med boskap och andra ägodelar som betalningsmedel tillgreps av hela Egypten och Kanaans land under den svåra hungersnöden på 1700-talet f. Kr. — 1 Mos. 47:14—17.
Pengarna vägdes
Uttrycket pengar förekommer i denna skildring i bibeln, men det avser inte vad vi nu menar med pengar. Detta framgår av den snarlika skildringen i 1 Moseboken 43:20, 21, där det talas om ”penningarna till deras fulla vikt”. Pengarna bestod av silverstycken eller -tenar, som vägdes för att man skulle kunna bestämma värdet. Jeremia 32:10 nämner ett sådant betalningsförfarande: ”Jag skrev ett köpebrev och förseglade det och tillkallade vittnen och vägde upp penningarna på en våg.” Dessa pengar var inte präglade eller stämplade av något myntverk.
När man hade ett sådant betalningssystem, måste man medföra en våg, vikter och litet silver, då man skulle betala en skuld. Vikterna utgjordes merendels av stenar, och längre fram av blytyngder, som man bar i en pung fästad vid bältet. Vid Lakis och på en del andra håll har man emellertid grävt fram vikter som haft formen av liggande lejon, tjurar, gäss och ankor. Det är möjligt att den hebreiska texten avser något sådant slags vikt i 1 Moseboken 33:19, där det heter att Jakob köpte ett jordstycke för hundra kesitor, vilket kan ha betydelsen lamm. Uttrycket kan ha avsett den vikt som användes eller också kan det ha varit namnet på ett mynt, som bar ett fårs bild; detta var emellertid på ett så tidigt stadium, att man inte vågar fastslå att det här var fråga om ett då använt mynt.
Att stenar, som höll en given vikt, användes vid vägning stämmer väl överens med det förhållandet, att det hebreiska ordet eben eller sten också betyder vikt. Genom dessa vikter kunde man nå avsevärd exakthet vid vägning. Men i Babylon, och även på andra håll, gjorde många sig skyldiga till bedrägeri, därför att pengar som saknade värdebeteckning användes. En köpman hade t. ex. två olika viktsatser, en som han använde när han köpte och en annan när han sålde. Att sådana metoder var i bruk visas av att Jehova uttryckligen fördömde dem och förbjöd sitt folk att tillgripa dem: ”Du skall icke hava två slags vikt i din pung, ett större slag och ett mindre.” ”Två slags vikt och två slags mått, det ena som det andra är en styggelse för HERREN.” (5 Mos. 25:13; Ords. 20:10) Den brittiske arkeologen Layard har påvisat att man i Babylon hade en kunglig och en vanlig viktsats, vilket riktade konungen i alla affärer han var delaktig i. Man använde också tunga och lätta vikter; de senare var bara hälften så tunga som de förra.
Av det som här sagts får vi inte dra den slutsatsen, att penningsystemen saknade några som helst fasta former, att det bara var vikterna som var definitivt fastställda. Det finns tecken som går i motsatt riktning. Även om metallstyckena saknade myntvalör, hade otvivelaktigt de smärre, gångbara ”mynten” ett visst, bestämt värde, eftersom de ofta användes. Skildringen i 1 Moseboken 24:22 tycks ange detta: ”Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsring av guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tio siklar i vikt.” Dessa ringar hade en bestämd, känd vikt. Förutom att de användes som smycken, kan de också mycket väl ha tjänat som pengar. Denna metod, att låta smycken gälla som pengar, användes också senare i Egypten. Beträffande Assyrien finns det emellertid uppgifter om att silver- och guldplattor var betalningsmedel där. Detta framgår av skildringen i bibeln som beskriver hur Akan tog krigsbyte i Jeriko. — Jos. 7:21.
Under denna tidiga period och ända fram till Davids tid var inte guld den gängse värdemätaren. Guld betraktades helt enkelt som en handelsvara, i de flesta fall som en ädelmetall, men inte som värdemätare. Vi kommer ihåg, att Abraham betalade med silver för den åker som han köpte av hettiten Efron, ”fyra hundra siklar silver, sådant silver, som var gångbart i handel”. (1 Mos. 23:16) Förutom hos hebréerna brukades silver som värdemätare hos midjaniterna, filistéerna och syrierna.
Eftersom man under så lång tid vägde pengarna, förvånar det oss inte att namnen på pengarna också var namn på vikter. Fem olika mynt eller vikter omnämns: gera, beka, sikel, mina och talent. Bibeln själv ger oss många upplysningar beträffande deras värde i förhållande till varandra, men det är ganska svårt att exakt avgöra hur mycket de skulle motsvara i våra dagars vikter och pengar.
Inbördes jämförelser av värden
I 2 Moseboken 38:25, 26 finner vi förhållandet mellan talenten och sikeln angivet: ”Och det silver, som gavs av dem i menigheten, vilka inmönstrades, utgjorde ett hundra talenter och ett tusen sju hundra sjuttiofem siklar, efter helgedomssikelns vikt. En beka, det är en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt, kom på var person, på var och en som upptogs bland de inmönstrade, var och en som var tjugu år gammal eller därutöver: sex hundra tre tusen fem hundra femtio personer.” Om var och en av de 603.550 personerna lämnade en halv sikel, blev det 301.775 siklar silver. Skildringen säger att detta motsvarade ett hundra talenter och 1.775 siklar. Sålunda gick det 3.000 siklar på var talent.
Talent är det ord som motsvarar hebreiskans kickár, som betyder ring, rundstycke eller oval. Det hebreiska mané, som kommer från ett rotord som betyder räkna, motsvaras i grekiskan av ordet mina, som överförts till svenskan och betyder en portion, dvs. en del av en talent; det gick sextio minor på en talent. Sikel heter på hebreiska schekel, och detta ord, som betyder vikt, är härlett från ett annat ord, som betyder att väga; och sikeln var i själva verket den grundläggande viktenheten. Vikten angavs vanligen i siklar. Beka, en halv sikel, är ett hebreiskt uttryck för ett stycke eller en bråkdel; det betyder en bit — hälften. Gera, slutligen, var den minsta vikten. Uttrycket betyder korn eller kärna; och en gera motsvarade drygt ett halvt gram och var en tjugondel av en sikel, enligt 3 Moseboken 27:25: ”Sikeln räknad till tjugu gera.”
Somliga är av den uppfattningen, att den hebreiska talenten motsvarade 115 pund troy-vikt eller 42,9 kg. Om denna kalkylering är riktig och guld antas ha motsvarat ett värde av 32 dollar (165:76 kr.) per ounce (31,1g) och silver 88 cent (4:56 kr.) per ounce, får vi fram följande värden: När det gäller silver, skulle en gera ha motsvarat omkring 10 öre, en beka 1 krona, en sikel 2 kronor, en mina 104:84 kronor, och en talent 6.290:59 kronor. I guld skulle en gera ha motsvarat omkring 3:81 kronor, en beka 38:13 kronor, en sikel 76:25 kronor, en mina 3.812:48 kronor och en talent 228.748:80 kronor. Även om andra auktoriteter inte uppger exakt samma siffror, ger de här nämnda värdena oss något att hålla oss till, då vi önskar räkna ut andra relativa vikter och värden. Förhållandet mellan de här angivna enheterna är följande: en talent är lika med sextio minor; en mina är femtio siklar; en sikel är två beka, och en beka är tio gera.
Någon tvekan kan uppstå om hur sikeln förhåller sig till minan, enligt det som sägs i Hesekiel 45:12, där det heter: ”Sikeln skall innehålla tjugu gera; tjugu siklar, tjugufem siklar, femton siklar skall minan innehålla hos eder.” Detta tycks antyda att det gick sextio siklar på en mina och inte femtio, som ovan sagts. Många bibelforskare föredrar emellertid den grekiska texts lydelse som återfinns i den alexandrinska handskriften: ”Fem siklar äro fem, och tio siklar äro tio, och femtio siklar skall minan innehålla hos eder.” Vikterna skulle, med andra ord, vara rätta och riktiga och hålla det erkända måttet, varken mer eller mindre.
Bibliska skildringar
Vilken hjälp till att förstå de bibliska skildringarna kan vi få av dessa upplysningar? Låt oss ta några exempel. Har du någon gång undrat över hur mycket pengar Josefs bröder fick, när de sålde honom till att bli slav i Egypten? De ”tjugu siklar silver”, som de fick, skulle i vår tid ha motsvarat bara omkring 40 kronor. (1 Mos. 37:28) Senare fastställdes i Mose lag att en slav skulle värderas till trettio siklar silver, vilket skulle ha motsvarat omkring 60 kronor nu för tiden. (2 Mos. 21:32) Kommer du ihåg, att det var för trettio ”silverpenningar” (siklar) som Judas var villig att förråda Jesus? — Matt. 27:3.
Vi har ofta läst berättelsen om Haman och om hans hat mot Guds folk, men det är svårt att fatta att en man skulle kunna vara så uppfylld av förbittring mot någon som han var mot judarna. Skildringen i Ester 3:9 (NW) lyder så här: ”Om det synes konungen gott, så må en skrivelse uppsättas om att de skola förgöras, och tio tusen talenter silver skall jag betala till dem som utföra arbetet genom att föra [beloppet] in i konungens skattkammare.” Kan du föreställa dig en man som var så hatisk, att han var villig att betala 62.905.920 kronor för att få dem som var föremål för hans hat undanröjda?
Var och en som har läst sin bibel känner till David, och de flesta av oss har bildat sig en viss uppfattning om hur David och Goljat tedde sig, där de stod öga mot öga redo till strid. Goljat blev förnärmad, när han såg den unge David komma emot sig med en enkel slunga i handen. Där, framför David, stod en jätte, ”han var sex alnar och ett kvarter lång”, dvs. omkring tre meter. ”Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar koppar. Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på sin rygg. Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet höll sex hundra siklar järn.” (1 Sam. 17:4—7) Enbart hans pansar vägde mer än 57 kg, och enbart spjutspetsen vägde nära nog 7 kg. Men detta pansarklädda monstrum fick inte David att slå till reträtt i förskräckelse. Fullständigt förvissad, som David var, om att Jehova var med honom, fullgjorde han sitt uppdrag och gick ur striden som segrare.
Man lägger ofta märke till i dessa bibliska skildringar, särskilt i Mose lag, att vikten eller betalningen skulle räknas ”efter helgedomssikelns vikt”. Vad var denna helge domssikel, som den så ofta kallas? McClintock and Strong’s Cyclopaedia säger så här om den: ”Helgedomsvikten eller tempelvikten (2 Moseboken 30:13, 24) var förmodligen standardvikten, som förvarades i någon del av templet, och inte någon vikt som skilde sig från den vanliga sikeln; ty även om Mose förordnar att alla ting, vilkas värde angavs i silver, skulle värderas efter helgedomsvikten, gör han ingen åtskillnad mellan denna sikel om tjugo oboler eller tjugo gera och den vanliga sikeln.” (Band 10, sid. 900, 901) Således anger detta uttryck kanske bara att vikten skulle vara den rätta och skulle stämma med den standardvikt som prästerna förvarade i templet.
Eftersom det var brukligt att väga silvret för att bestämma dess värde, förekom det sällan att man räknade pengar, och när det skedde, gjorde man det troligen bara för att få ett ungefärligt värde. (2 Kon. 12:10) När mynt började användas, blev naturligtvis förhållandet ett annat. Men i Israel skedde inte detta förrän efter fångenskapen i Babylon.
Mynt
Lydierna i Mindre Asien var troligen de första som präglade mynt, vilket de började med mot slutet av 700-talet f. Kr. Historiska skildringar visar att statärer som tillverkades av en legering av guld och silver, kallad elektron, präglades i Lydien ungefär vid denna tid. Det var inte förrän långt fram på 500-talet f. Kr. som denna metod nådde Persien, där man präglade ett tjockt guldmynt, dariken, som bar en bild av konungen i knäfallande ställning och med ett kastspjut i handen. Judarna lärde känna dessa mynt genom perserna, och de förde otvivelaktigt med sig en del sådana tillbaka till Jerusalem. (Esr. 1:4) Bibelböckerna Esra, Krönikeböckerna och Nehemja, som tillkom efter fångenskapen, talar om dariker. (Esr. 2:69; 1 Krön. 29:7; Neh. 7:70—72) Senare cirkulerade också grekiska och romerska mynt i Palestina, och emellanåt präglade även judarna mynt.
På Jesu tid förekom det en egendomlig blandning av gångbara mynt i Jerusalem. När judarna kom från främmande land för att besöka templet, förde de med sig respektive länders mynt. Grekerna hade fört med sig sin talent (som var mindre än den hebreiska talenten) och sin mina, såväl som drakman och statären och tetradrakman; nu kom romarna och införde denaren, kvadranten och assen. Men dessa pengar godtogs inte i templet. Såväl tempelskatten som frivilliga offer måste erläggas i inhemsk valuta.
Härigenom uppstod behovet av växlare. Växelkontor upprättades i staden, och vid påsktiden flyttade växlarna helt enkelt in i templet och ställde upp sina växelbord i hedningarnas förgård. Deras profit uppgick till omkring femton öre för var halvsikel de utväxlade. Deras oärlighet och själviskhet stämde inte alls överens med den sanna tillbedjan som skulle utövas på detta ställe. Två gånger under sin jordiska predikoverksamhet stötte Jesus omkull deras bord, så att pengarna rullade åt alla håll, och gick skarpt till rätta med deras sätt att slå mynt av den tillbedjan som skulle försiggå i templet. — Joh. 2:14—16; Matt. 21:12, 13.
Vid ett tillfälle talade Jesus till sina lärjungar i en liknelse och sade: ”Med himmelriket är det, såsom när en husbonde bittida om morgonen gick ut för att leja åt sig arbetare till sin vingård. Och när han hade kommit överens med arbetarna om en viss dagspenning [om en denar för dagen, 1878, fotnot], sände han dem till sin vingård.” (Matt. 20:1, 2) Denna uppgift om att en denar, eller omkring 85 öre, var en antaglig dagspenning på den tiden kastar mycket ljus över orden i Uppenbarelseboken 6:6, som lyder: ”Och jag hörde en röst likasom mitt ibland de fyra levande väsendena säga: ’En liter vete för en dagsavlöning [denar, 1878, fotnot] och tre liter korn för en dagsavlöning; och vålla icke olivoljan och vinet skada.’ ” (NW) En denar utgjorde således en dagsavlöning — och så mycket skulle betalas för bara en liter vete. Denna text talar om verklig hungersnöd, alldeles som Jesus förutsade i Matteus 24:7.
Det tar oss inte så lång tid att göra bruk av våra kunskaper om värdena i fråga om bibelns vikter och pengar, när vi stöter på sådana, men vi får därigenom en mycket rikare insikt i det som vi läser. När du hädanefter läser i bibeln och stöter på någon uppgift om vikt eller pengar, avbryt då läsningen och tänk efter hur mycket vikten eller pengarna skulle motsvara nu för tiden.