Döden — en port till vad?

SÄKERT önskar vi alla ett liv i lycka efter vårt nuvarande liv. Livet nu är alldeles för kort och bekymmersfyllt. En studerande vid University of Virginia sammanfattade träffande den inställning som människor i allmänhet har när han sade:

”Det är inte lätt för den vanlige arbetaren att leva ett helt liv, med allt vad det påbördar en människa, och sedan säga till sig själv: ’Menar du att det inte finns något mer?’ Den allmänna uppfattningen är den att det måste vara något mer än bara detta.”

Det är naturligt för människor att tänka på det här sättet. Varför? Därför att Gud skapade människan — inte för att leva bara 70 eller 80 år — utan för evigt. Det är därför bibeln talar om hoppet om evigt liv, ”vilket Gud, som inte kan ljuga, för långliga tider sedan har utlovat”. — Tit. 1:2.

Men hur kommer då detta hopp att förverkligas? Genom en odödlig själ? Det är vad många tror.

Motsägande rapporter

Tron på en odödlig själ finns praktiskt taget överallt. Tidskriften Presbyterian Life för 1 maj 1970 beskriver den allmänna uppfattningen: ”Vi har alla en odödlig själ, fängslad i våra kroppar. När vi vid döden kastar av oss våra kroppar, återvänder våra själar till sitt verkliga hem i himmelen.”

Rapporterna från många som har blivit återupplivade efter att ha varit skendöda kanske tycks bekräfta den här uppfattningen. Den beskrivning en kvinna gav av vad som hände henne, när hon antogs vara död, är ett typiskt exempel på detta:

”Sedan jag svävat upp, passerade jag genom den här mörka tunneln och kom ut i ett strålande ljus. Lite längre fram befann jag mig där med mina farföräldrar och min far och min bror, som hade dött. Det var det mest strålande ljus överallt. Och detta var en vacker plats. Det var färger — lysande färger — inte som här på jorden, utan helt obeskrivliga. Det fanns människor där, lyckliga människor.”

Men de flesta återupplivade människor säger ingenting om livet på andra sidan. Doktor George E. Burch, som är en känd hjärtspecialist vid Tulane Medical Center, förklarar: ”Jag har intervjuat omkring 100 sådana patienter. ... De berättade allesammans att de — under de tre och en kvarts minuter eller ännu mindre som förflöt innan de blev återupplivade — erfor en känsla av djup, skön och lugn sömn.” De kom inte ihåg ett dugg.

Varför förekommer det sådana motsägande rapporter? Vad händer i verkligheten med oss när vi dör?

Fortsatt liv efter döden?

Boken Funeral Customs the World Over framhåller: ”Människor i de flesta kulturer tror att det vid döden är någonting som lämnar kroppen och har fortsatt liv.” Men frågan är: Var kommer den tron ifrån? Lär bibeln detta?

Den tidigare citerade tidskriften Presbyterian Life, som beskrev den allmänna uppfattningen om själen, pekar på ursprunget till en sådan tro. Den förklarar: ”Själens odödlighet är en grekisk föreställning, som utformats i forntida mystiska kulter och som vidareutvecklats av den [forntida grekiske] filosofen Platon.” Doktor Moody, som i forntida skrifter sökte efter paralleller till vad hans återupplivade patienter hade berättat för honom, skriver: ”Filosofen Platon har gett oss beskrivningar av sådant som påminner mycket om det man erfarit när man varit nära döden.”

Men stöder inte bibeln också denna lära om själens odödlighet? Moody måste erkänna att den faktiskt inte gör det. Och Presbyterian Life avslutade eftertryckligt med att det inte finns ”någonting i bibeln som stöder tanken att själarna har ’en odödlig tillvaro’”.

The Jewish Encyclopedia är inne på samma linje och säger: ”Tron att själen fortsätter sin tillvaro efter det att kroppen dött är en fråga om filosofisk eller teologisk spekulation snarare än om enkel tro, och den kommer därför inte klart till uttryck någonstans i bibeln.” (Kursiverat av oss)

Nej, själen är inte någon separat del av människan som kan överleva döden. Bibeln lär inte denna hedniska uppfattning, precis som New Catholic Encyclopedia förklarar: ”Själen i GT [Gamla testamentet] har inte avseende på en del av människan utan på hela människan — människan såsom en levande varelse. På motsvarande sätt betecknar ordet i NT [Nya testamentet] det mänskliga livet; en enskild, förnuftsbegåvad varelses liv.”

Hur mycket man än letar i bibeln kommer man inte att hitta ett enda bibelställe som säger att själen är odödlig eller att den fortsätter att leva när en människa är död. Men man kommer att hitta många bibelställen som säger att själen dör eller är underkastad döden. Till exempel Hesekiel 18:4, 20, där det heter: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (1878 års svenska översättning)

Bibeln lär alltså inte att döden är en dörr till ett liv på andra sidan. En sådan lära är en lögn. I tidskriften Psychology Today för juli 1977 sägs det: ”För tusentals år sedan sade en orm helt överraskande till en viss ung dam: ’Ingalunda skolen I dö.’ Det verkar som om vi alltsedan dess har trott, eller har velat tro, denna första lögn.” (1 Mos. 3:4) Sanningen är den att döden är en fruktansvärd fiende — den är slutet på livet, icke-tillvaro. — 1 Kor. 15:26.

Hur kan det då komma sig att somliga människor, när de har blivit återupplivade, berättar att de har upplevt ett liv efter ”döden”? Säkert ljuger inte alla dessa människor, eller hur?

Möjliga förklaringar

Många människor har från barndomen blivit ipräntade att tro på ett liv efter detta, och därför är de här tankarna om odödlighet djupt rotade i deras sinnen. Doktor Nathan Schnaper, som kommer i kontakt med många av dessa återupplivade patienter, avfärdar deras berättelser som enbart psykologiska fantasier. Han säger: ”Dessa människor upplever ett tomrum, och rent psykologiskt kan vi inte uthärda ett tomrum. Det är ett tomrum som måste fyllas; därför hittar de på de här upplevelserna.”

Därmed är inte sagt att de gör det med avsikt. Det är anmärkningsvärt att patienter som fått medicinsk behandling också har berättat om hallucinationer och upplevelser utanför kroppen. Det är på liknande sätt under de kritiska minuter när en patient är nära döden — när hjärtat upphör att pumpa blod, men innan cellerna dör — syrebristen i hjärnan gör att det blir underliga reaktioner. De som tillfrisknar kanske bara berättar vad som blir följden av detta förändrade tillstånd. Julian DeVries, den medicinske redaktören för Arizona Republic, menar att det är sådana här saker som ger upphov åt de rapporterade upplevelserna.

Han skriver: ”När den fysiska konditionen är som sämst, som under narkos eller som en följd av en sjukdom eller en olyckshändelse, avtar den automatiska kontrollen av kroppsfunktionerna i samma grad. Nervsystemets neuroshormoner och katekolaminer frigörs således och strömmar ut i okontrollerade mängder. Följden blir bland annat hallucinationer, som man efter uppvaknandet vill förklara som ett återvändande till liv efter att man dött.”

Obesvarade frågor

Men det ovan sagda förklarar inte hur vissa patienter, som varit skendöda, när de vaknar upp kan känna till sådant som har hänt medan de varit medvetslösa. Som dr Moody sade: ”Om herr Jones berättar för dig att hans ande svävade omkring uppe vid taket, och han fortsätter att beskriva vilka som fanns i rummet, när det var och vad man hade för sig, så tycks man inte ha något annat alternativ än att tro honom.” Hur kan den här märkliga kunskapen hos återupplivade patienter förklaras?

Och om döden gör slut på livet, hur kommer då hoppet om evigt liv som Gud har utlovat att förverkligas? Hur kan någon över huvud taget åtnjuta liv bortom graven?

Låt oss nu undersöka de här frågorna.

[Bild på sidan 8]

”Jag passerade genom den här mörka tunneln och kom ut i ett strålande ljus ...”