Förutsägelser om honom, som folkets lydnad tillhör

”Församla eder, på det att jag må säga eder vad som skall hända eder i dagarnas slutskede.” — 1 Mos. 49:1, NW.

 1. I vilken tid lever vi nu, och vilken forntida förutsägelse ser vi gå i uppfyllelse?

VI LEVER i ”dagarnas slutskede”, vare sig du tror det eller inte. Vi ser nu en forntida förutsägelse gå i uppfyllelse, som inte ens har undgått att uppmärksammas av världsorganisationen Förenta nationerna. Besökare vid Förenta nationernas högkvarter, som ligger på västra stranden av East River i New York, kan läsa denna förutsägelse, som är inristad på en av marmorväggarna:

De skola smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation skall icke lyfta svärd mot nation, ej heller skola de mer lära sig att kriga.

Eftersom det inte anges varifrån citatet är hämtat, har ytterst få besökare klart för sig att orden hämtats från Jesajas profetia i bibeln. Vad vi framför allt bör lägga märke till är emellertid att profeten Jesaja sade att detta skulle ske vid en viss tidsperiods slut.

 2, 3. a) När säger Jesajas profetia att den skulle få sin uppfyllelse? b) Om Jesajas profetia går i uppfyllelse i denna tid, var måste vi då befinna oss?

² Vi skall här återge hela profetian från en nutida bibelöversättning för att påvisa när tiden är inne för dess uppfyllelse:

Det skall ske i dagarnas slutskede att det berg där Jehovas hus är skall bliva fast grundat ovan bergens topp, och det skall förvisso bliva upphöjt ovan höjderna; och till det skola alla nationer strömma. Och många folk skola förvisso gå åstad och säga: ”Kom, ni människor, och låt oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus; och han skall undervisa oss om sina vägar, och vi skola vandra på hans stigar.” Ty från Sion skall lag utgå och Jehovas ord från Jerusalem. Och han skall förvisso avsäga dom bland nationerna och bringa ordning i förhållandena beträffande många folk. Och de måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdssaxar. Nation skall icke lyfta svärd mot nation, ej heller skola de mer lära sig att kriga. — Jes. 2:2—4, Nya Världens översättning.

³ Om nu denna profetia går i uppfyllelse i våra dagar på människor av många nationaliteter, som inte strider mot varandra mera och som inte planerar att göra det, därför att de inte mer lär sig att kriga, då måste vi ha nått ”dagarnas slutskede” — dvs. dagarna för denna av krig plågade värld. Alltså måste en värld utan krig stå för dörren, och detta visas genom ett folk som människor i våra dagar iakttar vitt omkring.

 4. Vilket folk iakttar man alltså vitt omkring i våra dagar, och vilket profetiskt påbud hos Jesaja lyder de?

⁴ Vilket folk? Enligt Jesajas profetia skulle det vara det folk, som tillber den Gud, vars namn nämns tre gånger i denna profetia. Eftersom hans namn är Jehova, måste detta folk vara Jehovas vittnen. De upphöjer i sanning Jehovas tillbedjan ”ovan bergens topp” och lyfter den bildligt talat ”ovan höjderna”. Från jordens fyra hörn, ur ”alla nationer” och från ”många folk”, håller stora skaror på att förenas i tillbedjan av Jehova såsom den ende levande och sanne Guden, och de blir hans vittnen. De lyder hans profetiska påbud, som är nedskrivet i Jesaja 43:12 (NW): ” ’Alltså äro ni mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud.’”

 5. Vad visar detta folks årsbok för 1962 att de gjorde under ett förlidet tjänsteår för att uppmana folk att tillbedja Jehova?

⁵ Låt oss gå till Jehovas vittnens årsbok för 1962 och slå upp Förteckning över länderna (eller till Vakttornet för 15 februari 1962, sidorna 90—93), där vi finner namnen på de länder där de frambär sitt vittnesbörd och har organiserade församlingar. Vi räknar till 188 länder från Aden (resp. Amerikas Förenta stater) till Zanzibar (resp. Österrike). Genom att noggrant studera rapporten över tjänsten på fältet, som finns i årsboken på sidorna 34—41 och som innehåller detaljerade uppgifter om Jehovas vittnens organiserade verksamhet i vart och ett av dessa länder, får vi veta att de i medeltal räknade 884.587 arbetare på fältet varje månad, vilka besökte alla människors hem, oberoende av dessa människors ras, hudfärg, nationalitet, religion eller sociala ställning, och kungjorde för dem de goda nyheterna om Jehovas rike, som styrs av hans på tronen insatte konung, Jesus Kristus. Under detta tjänsteår har de tillbringat 132.695.540 timmar med att predika Guds rike på mer än 150 språk. Det är verkligen en hel del tid, som blivit använd till att uppmana folk att tillbedja Jehova.

 6. Vad var det för en resolution som under 1958—1959 trycktes för att millioner människor skulle få läsa den, och vilket framträdande beslut tillkännagavs i den?

⁶ Under december år 1958 och in på år 1959 fick millioner människor på hela jorden läsa en fyrsidig traktat, som dessa vittnen spred på 53 språk och till ett antal av 72.348.403 exemplar. Den återgav en resolution, som vittnena hade antagit vid sin internationella sammankomst på Yankee Stadium och Polo Grounds i New York. Fredagen den 1 augusti 1958 framlades denna resolution för en räknad åhörarskara om 194.418 personer från 123 olika länder, och de närvarande antog den med jarop och kraftiga applåder. Bland de framträdande ting som man fattade beslut om kan vi nämna vittnenas föresats att fortsätta att leva i överensstämmelse med profetian i Jesaja 2:4, som de har insett får sin uppfyllelse på dem.

 7. Hur har de levat i överensstämmelse med denna profetia fram till denna dag, och vad bevisar detta?

⁷ Fram till denna dag har dessa Jehovas vittnen, trots det politiska och religiösa käbblet inom denna världens nationer, inte tagit del i förberedelserna för krig eller lyft svärd mot sina kristna bröder i andra nationer. De lär sig inte mer att kriga. Och detta trots det förhållandet att deras världsvida organisation växer med tiotusental varje år. Detta är från Jehova. Det är ett vältaligt vittnesbörd om att vi lever i ”dagarnas slutskede”.

 8. Till vilken profet, som är omnämnd i Jesaja 2:3, vänder vi oss för att få ännu större visshet om detta, och vilka frågor uppstår beträffande honom?

⁸ För att få ännu större visshet om detta förhållande kan vi undersöka en annan profetia, som har uttalats beträffande ”dagarnas slutskede”. Den har uttalats av en profet som omnämns i den här tidigare återgivna profetian hos Jesaja. Det är passande att vi nämner hans namn här, ty Jesaja 2:3 (NW) säger att detta folk, som i våra dagar söker tillbedja den sanne Guden, skulle säga: ”Låt oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus.” Vem är denne Jakob, vars Gud Jehova var? Vad profeterade han om ”dagarnas slutskede”?

 9. Var framlevde denne profet sitt liv?

⁹ Jakob härstammade från den del av sydvästra Asien som nu kallas Mellersta Östern. Under tjugo års tid bodde han i Syrien, där han blev fader till tolv söner. Men vid den tid, då han uttalade den nämnda profetian om våra dagar, bodde han nere i Egypten, som nu kallas Förenade arabrepubliken. Jakob var son till Isak och sonson till Abraham. Under största delen av sitt liv bodde han tillsammans med sin far och sin farfar inom ett område som nu tillhör länderna Jordanien och Israel. De sexton sista åren av sitt liv tillbragte han såsom bofast utlänning nere i Egypten tillsammans med sin familj.

10, 11. a) Varför bör alla släkter på jorden vara intresserade av denne Jakob? b) Med vilken skara profeter var Jakob förbunden?

¹⁰ Alla människor på jorden borde vara intresserade av denne Jakob. Varför det? På grund av det som Gud underrättade Jakob om i en underbar syn. Jakob hade just lämnat sin far, Isak, nere i Beer-Seba i söder och var på väg till Syrien för att gifta sig. På sin väg norrut sov han en natt ute på marken nära Betel (nu Betin i Jordanien). Den natten såg han i sin dröm en syn av en stege, som räckte från jorden upp till himmelen, och vid stegens övre ände syntes Gud, som talade till Jakob och sade:

”Jag är Jehova, Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud. Det land, varpå du ligger, skall jag giva åt dig och åt din säd. Och din säd skall förvisso bliva såsom jordens stoftpartiklar, och du skall förvisso breda ut dig åt väster och åt öster och åt norr och åt söder, och förmedelst dig och förmedelst din säd skola förvisso alla släkter på jorden välsigna sig.” — 1 Mos. 28:13, 14, NW.

¹¹ När nu Gud har givit ett sådant löfte, måste envar som önskar välsigna sig här på jorden, oberoende av vilken familj eller släkt han tillhör, göra detta genom en ”säd” eller avkomling av denne Jakob. Senare ändrade Jehova Gud Jakobs namn till Israel, och fördenskull kallas han i bibeln med båda namnen, ömsom Jakob, ömsom Israel. I likhet med Abraham och Isak blev Jakob en Jehovas profet. Psalm 105:14, 15 säger klart och tydligt att Jakob var en profet. Sedan den talat om att Abraham, Isak och Jakob vandrade omkring i det utlovade landet, säger den att Jehova Gud beskyddade dem. Vi läser: ”Han tillstadde ingen att göra dem skada, han straffade konungar för deras skull: ’Kommen icke vid mina smorda och gören ej mina profeter något ont.’”

12. I vilket sammanhang visade Jakob tydligare än någon annan gång att han var en profet?

¹² Varje gång Jakob talade med sin familj om Guds löfte till honom i Betel, fungerade han naturligtvis såsom en profet. Men hans ställning såsom profet träder inte någon gång så tydligt i dagen som i hans avskedsord till sina söner och sonsöner. Då han år 1712 f. Kr. låg på sin dödsbädd, kallade han tillhopa sina tolv söner till sitt sjukläger för att rikta sina sista ord till dem, där han satt med benen hängande över sängkanten. Detta inträffade kort efter det att han hade välsignat sina sonsöner Manasse och Efraim, som var söner till Josef, Jakobs elfte son. Josef tjänade vid denna tid som förste minister i Egypten; han var Faraos, Egyptens konungs, främste tjänare. — 1 Mos. 48:1—22.

13. Vilket uttryckssätt använde Jakob när han uttalade sin slutliga profetia?

¹³ När Jakob frambar sitt slutliga budskap till sina tolv söner, använde han det poetiska uttryckssätt som är kännetecknande för de hebreiska profeterna, ty Jakob var hebré, liksom Abraham och Isak var. Den poesi han använde kännetecknas inte av slutrim, dvs. av att verser och strofer ändar med likadant ljud. Den består av rytmiska versrader, som innehåller parallelltankar eller -idéer, såsom t. ex. när Jakob i en sats talar om sig själv såsom Jakob och därpå i nästa sats såsom Israel, ty båda namnen hänsyftar ju på en och samma person. Denna profetiska poesi är alltså någonting mera än så kallad blankvers, som är beteckningen för orimmad vers med versrader som saknar ändrim, alltså inte slutar med samma ljud. Det som kännetecknar den hebreiska poesien är att versraderna så att säga löper jämsides med varandra i samma tankebanor och att de sålunda ger uttryck åt liknande idéer, vilka i själva verket förstorar eller bygger vidare på den tanke, den idé eller det tema som angivits. När vi nu tar upp Jakobs poetiska profetia, som han uttalade på sin dödsbädd, till skärskådande, kommer vi att lägga märke till detta.

Profetian på dödsbädden

14. Vilken kraft drev då Jakob till att tala, och vad säger 1 Moseboken 49:1, 2 som antyder detta?

¹⁴ Det som utspelades vid Jakobs dödsbädd i hans hem i Egypten år 1712 f. Kr. beskrivs för oss i 1 Moseboken 49. Jakob blev vid detta tillfälle inspirerad av Guds ande, och han talade såsom ett profetiskt vittne för Jehova. Orden i 1 Moseboken 49:1, 2 (NW) antyder detta: ”Längre fram kallade Jakob till sig sina söner och sade:

’Församla eder, på det att jag må säga eder vad som skall hända eder i dagarnas slutskede. Kom tillsammans och hör, ni Jakobs söner, ja, hör på Israel, eder fader.’”

15. Vilka kännetecken hos den hebreiska poesien lägger vi märke till i Jakobs inledningsord?

¹⁵ Lägg märke till att: 1) orden ”Kom tillsammans” är en parallell till orden ”Församla eder”; 2) ”och hör” svarar emot ”på det att jag må säga eder”; 3) ”ja, hör på” emot ”och hör”; och 4) orden ”Israel, eder fader”, svarar emot orden ”ni Jakobs söner”. Genom hela Jakobs profetia kommer vi att lägga märke till denna poetiska tankeparallellism eller dessa besläktade uttryck. Allt detta tjänar till att utvidga tanken och förstora innebörden såväl som till att kraftigare bestyrka den tanke som avses.

16. Till vilken tid blickade Jakob då profetiskt fram?

¹⁶ Den döende patriarken Jakob blickade långt fram i tiden, bortom de tolv söners dagar, som uppmärksamt lyssnade till honom. Han blickade framåt, bortom den tid, då hans tolv söners familjer skulle bilda tolv stammar, vilka tillsammans skulle utgöra en enad nation i det utlovade landet, Palestina, en nation som skulle kallas med sin faders namn, Jakob eller Israel. Jakob blickade framåt till den tid, då en ny nation skulle finnas, en andlig nation av Guds utvalda folk, ett andligt Jakob eller Israel.

17, 18. a) På vilka grundvalar vilade hela Israels nation? b) Vilket likartat förhållande råder i det andliga Israel?

¹⁷ Såsom den gemensamme fadern tjänade Jakob som en allmän grundval för hela nationen av det naturliga Israel, dvs. Israel i köttsligt avseende. Jakobs tolv söner tjänade såsom tolv andrahandsgrundvalar eller tolv pelare, som vilade på Jakob. På dessa tolv stöttor eller pelare vilade sedan hela Israels nation och utgjorde ett broderskap.

¹⁸ Det förhåller sig på liknande sätt med det andliga Israel, ”Guds Israel”, såsom en av dess inspirerade medlemmar kallade det längre fram. (Gal. 6:16) Liksom det forntida Israels nation var en enda stor församling eller kyrka, som skulle tillbedja Jakobs Gud, Jehova, så är det andliga Israel en enda stor församling eller kyrka, som skall tillbedja denne samme Gud. Motsvarigheten till patriarken Jakob finner vi i Herren Jesus Kristus, ty han är grundvalen för denna församling eller kyrka av det andliga Israel. Jesus angav detta, när han sade till en av sina tolv apostlar: ”Du är Petrus [Sten], och på denna klippa skall jag bygga min kyrka.” (Matt. 16:18, RS) När Jesus bygger denna kyrka eller församling på sig själv, använder han tolv apostlar, vilka svarar mot Jakobs tolv söner. I bibelns sista bok kallas dessa ”Lammets tolv apostlar”, och det nya Jerusalems tolv grundstenar sägs bära de tolv namnen på dessa Lammets, Jesu Kristi, apostlar. Men på det nya Jerusalems tolv portar var ”namnen på Israels barns tolv stammar” skrivna. — Upp. 21:12—14.

19. Av vilka består den himmelska styrande klassen, och hur beskrivs dess medlemmar i Uppenbarelseboken 7:4—8?

¹⁹ Den himmelska styrande klassen har symboliskt liknats vid ett härligt, nytt Jerusalem. Den skall bestå av 144.000 prövade och trogna efterföljare till Lammet, Jesus Kristus. De har genom den heliga anden från Gud blivit tecknade med insegel, och de bevarar detta insegel till slutet på sin jordiska prövotid. Uppenbarelseboken 7:4—8 beskriver dem såsom ett andligt Israel och säger att det består av tolv stammar. Namnen på dessa stammar är hämtade från sönerna och sonsöner till patriarken Jakob. Skildringen nämner dem i en viss ordning, såsom framgår av det följande:

Och jag [aposteln Johannes] fick höra antalet av dem som voro tecknade med insegel, ett hundra fyrtiofyra tusen tecknade av alla Israels barns stammar:

av [1] Juda stam tolv tusen tecknade,

av [2] Rubens stam tolv tusen,

av [3] Gads stam tolv tusen,

av [4] Asers stam tolv tusen,

av [5] Neftalims stam tolv tusen,

av [6] Manasses’ stam tolv tusen,

av [7] Simeons stam tolv tusen,

av [8] Levi stam tolv tusen,

av [9] Isaskars stam tolv tusen,

av [10] Sabulons stam tolv tusen,

av [11] Josefs stam tolv tusen,

av [12] Benjamins stam tolv tusen tecknade.

20. a) Vad bör vi lägga märke till beträffande den ordning, i vilken stammarnas namn räknas upp, men vilket tal har bevarats? b) Vad bör vi lägga märke till beträffande alla dessa stammar, och hur inverkar detta på hela organisationen?

²⁰ Detta är inte den ordning, i vilken patriarken Jakobs eller Israels söner föddes. Vidare saknas namnet på Jakobs femte son, Dan, och namnet på Jakobs sonson Manasse har tagit Dans plats. Om det var något i Dans stams historia som föranledde att Manasse skulle nämnas i stället för Dan, det är en sak som vi skall ta upp längre fram. I varje fall bevarar Uppenbarelseboken 7:4—8 talet tolv såsom antalet av det andliga Israels tolv stammar. Och vidare är alla namnen namn på elva av Jakobs söner och en av Jakobs sonsöner genom Josef. Vi lägger också märke till att varje stam har samma antal medlemmar. Och därför är ingen stam större till antalet än de andra, utan hela organisationen av det andliga Israel visas äga fullkomlig jämvikt, i det att varje stam själv åter betonar talet tolv.

21. Nämnde Jakob i sin profetia sina söner i den ordning vari de fötts till världen, och i vilken egenskap kunde han tala till dem alla gemensamt?

²¹ När patriarken Jakob uttalade profetian på sin dödsbädd, nämnde han emellertid inte alla sina söner i den ordning, i vilken de var födda av sina fyra mödrar, nämligen Jakobs första hustru, Lea, och hennes tjänstekvinna eller slavinna, Silpa, och Jakobs andra hustru, Rakel, och hennes tjänstekvinna, Bilha. Såsom deras gemensamme fader kunde Jakob tilltala dem alla såsom ”ni Jakobs söner” och kalla sig själv ”Israel, eder fader”.

22. Till gagn för vilka uttalade Jakob i själva verket sin profetia, men vilka andra i denna tid bör också vara intresserade av den?

²² Jakob lät församla sina tolv söner för att underrätta dem om vad som ”i dagarnas slutskede” skulle hända dem eller dem som de var en förebild till. Detta har avseende på våra dagar, som utgör ”dagarnas slutskede” för det andliga Israel här på jorden, innan den lilla återstoden av dess 144.000 medlemmar får träda in i det himmelska nya Jerusalem tillsammans med Guds Son, Lammet, Jesus Kristus. Det som Jakob sade till sina tolv söner för mer än tre tusen sex hundra år sedan sade han alltså i själva verket till gagn för den lilla återstoden av det andliga Israel, som befinner sig på jorden nu i denna den underbaraste tiden i mänsklighetens historia. Och eftersom dessa är medlemmar av ”Abrahams [andliga] säd”, den mans säd, förmedelst vilken alla nationer och släkter eller familjer på jorden skall komma att välsigna sig för evigt, bör alla de människor inom alla släkter och nationer, som är intresserade av att välsigna sig på detta sätt, vara intresserade av att nu tillsammans med oss undersöka Jakobs ord, som han uttalade på sin dödsbädd.

Ruben

23. Hur fick Jakobs förstfödde son sitt namn, och vilken fråga uppstod nu beträffande hans ställning såsom förstfödd?

²³ Jakob använde poetisk parallellism, då han profeterade om Ruben, sin förstfödde son, som han hade med sin första men mindre älskade hustru, Lea, en syrisk flicka. Vid denne sons födelse sade Lea: ”Se, en son!” och gjorde så detta utrop till hans namn, Ruben. Eftersom Ruben var Jakobs förstfödde son, hade han helt naturligt rättigheterna såsom familjens förstfödde son. I denna egenskap hade han rätt till dubbla andelar av den egendom som hans far, Jakob, lämnade efter sig. Nu skulle alltså frågan avgöras: Skulle Ruben få dessa rättigheter såsom förstfödd? Patriarken Jakob hade också, såsom familjeöverhuvudet, fungerat såsom Jehovas präst för hela sin familj. Han hade framburit offer på familjealtaret och hade lett dem i bön och varit den främste i att ge religiös undervisning. Såsom husfader hade han också varit hela familjens styresman och husbonde för alla dess tjänare och för all boskapen och förvaltare av alla andra ägodelar. Hur skulle det gå med alla dessa privilegier?

24. Hur skulle de tolv släkterna handla efter Jakobs död, och vilka frågor måste Jakobs ord över Ruben nu ge svar på?

²⁴ I och med att deras gemensamme far dog skulle de tolv sönerna inte splittras i tolv släkter, som var och en skulle gå sin egen väg, nej, de skulle hålla samman såsom ett folk, en nation. Men vem skulle nu fungera såsom präst för detta folk, denna församling? Vem skulle inneha ledarställningen? Skulle dessa privilegier, som vanligen tillföll den förstfödde, tilldelas Ruben genom Guds andes inspiration? För att få svar lyssnar vi nu till Jakobs ord med minst lika mycket intresse som Jakobs tolv söner visade, när de lyssnade till honom:

”Ruben, du är min förstfödde, min kraft och begynnelsen av min fortplantningsförmåga, med företrädet i värdighet och företrädet i styrka. På grund av hänsynslöst självsvåld – i likhet med vattenmassor – är du icke den som skall hava företrädet, ty du har bestigit din faders säng. Då ohelgade du mitt viloläger. Han besteg det!” — 1 Mos. 49:3, 4, NW.

25, 26. a) Hur framhöll Jakob med kraft att Ruben var hans förstfödde, och vad skulle denne ha bevisat sig värdig? b) Vad avses med uttrycket ”företrädet i värdighet”? Med uttrycket ”företrädet i styrka”?

²⁵ Före bröllopsnatten med sin första hustru, Lea, hade Jakob inte haft något sexuellt umgänge. Hans kraft och förmåga att avla barn hade då ännu inte tullats, fastän han vid den tiden (år 1774 f. Kr.) var på sitt åttiofjärde år. Hans sista barn och son föddes inte förrän mer än tretton år senare. Han kunde alltså kalla Ruben ”min kraft och begynnelsen av min fortplantningsförmåga”. Ruben skulle ha varit den bäste sonen i familjen, värdig att få ett dubbelt så stort arv som någon av sina bröder. (5 Mos. 21:17) Han skulle ha överträffat sina bröder på alla sätt.

²⁶ Till Ruben skulle helt naturligt ”företrädet i värdighet och företrädet i styrka” ha gått. Uttrycket ”företrädet i värdighet” tycks ha haft avseende på prästtjänsten inom nationen. Män ur Rubens stam skulle ha gjorts till präster. Uttrycket ”företrädet i styrka” kan ha haft avseende på styrelsen eller konungaväldet, om detta folk någon gång skulle komma att utgöra ett konungadöme. Den värdighet, som var förbunden med ställningen såsom Jehova Guds präst, skulle ha tillfallit Ruben, och styrelsens eller konungaväldets styrka skulle ha lagts på hans skuldror. Vad profeterade Jakob om detta? Gick denna profetia i uppfyllelse?

27. Vad påminde sig Jakob beträffande Ruben, som diskvalificerade denne?

²⁷ Jakob påminde sig en sak som diskvalificerade Ruben och som inverkade på honom i vad det gällde alla dessa tre privilegier: det som tillkom den förstfödde, det som hade med prästtjänsten och det som hade med styrelsen att göra. Ruben hade vanärat sin far. Han hade gjort sig skyldig till blodskam genom att öva otukt med sin fars bihustru, Bilha, Jakobs älskade hustru Rakels tjänstekvinna. Denna händelse inträffade kort efter det att den älskade Rakel hade dött, sedan hon fött Benjamin. Om den förstfödde Ruben kränkte tjänstekvinnan Bilha för att hindra henne från att inta Rakels plats i Jakobs tillgivenhet och så bli mera omtyckt än Rubens mor, Lea, eller om Ruben handlade som han gjorde av ren lust till Bilha, det ger den bibliska skildringen ingen upplysning om. Den säger bara: ”Och medan Israel bodde där i landet, gick Ruben åstad och lägrade Bilha, sin faders bihustru; och Israel fick höra det.” Och den grekiska Septuagintaöversättningen av bibeln tillägger: ”Och det syntes ont i hans ögon.” — 1 Mos. 35:22, LXX (Thomson).

28. a) När fick Ruben uppbära sin synds lön? b) Hur hade Ruben handlat, men hur borde han ha handlat?

²⁸ Vid det tillfälle då den förstfödde Ruben begick detta grova brott mot sin fader Jakob och mot modern till sina halvbröder Dan och Naftali blev han inte förskjuten eller fördriven. Men nu till slut, omkring femtio år senare, blir hans synd uppenbar, den drabbar honom. (4 Mos. 32:6, 23) Under gudomlig inspiration meddelar hans döende far honom vad följderna av hans avskyvärda tilltag skall bli. Jakob säger till honom: ”Du [är] icke den som skall hava företrädet.” Ruben blir alltså berövad ”företrädet i värdighet och företrädet i styrka” och därtill en förstfödd sons rätt till dubbla andelar av fädernearvet. Varför det? Därför att han visade ”hänsynslöst självsvåld — i likhet med vattenmassor”. Han visade sig vara antingen ostadig i likhet med vatten eller oregerlig och besinningslös i likhet med vattenmassor som spränger en damm eller i vilt raseri störtar utför ett stup. Hänsynslöst självsvåld som inte aktar på följderna kan inte förenas med företräde eller en överordnad ställning. Ruben borde ha utövat självbehärskning. Han borde ha visat en sons respekt för sin fars värdighet och för den ära som tillkom de två sönerna till Bilha, hans fars bihustru.

29, 30. a) Vilken händelse, som inträffade längre fram — i församlingen i Korint i Grekland –, påminner om det som Ruben gjorde? b) Vilka fick lida för Rubens omoraliskhet? Hur?

²⁹ Ruben ohelgade sin fars äkta säng. Detta påminner oss om ett fall i den kristna församlingen i Korint i Grekland, som inträffade mycket längre fram och som ledde till att aposteln Paulus uteslöt en till bekännelsen kristen som hade tagit sin fars hustru och haft sexuellt umgänge med henne. (1 Kor. 5:1—13) Jakob fann det tydligen motbjudande att vidare tala direkt till Ruben om denna skamlösa handling och slutar sitt profetiska domsutlåtande mot den förstfödde Ruben med orden: ”Han besteg det!” Rubens söner, ja, hela hans stam, fick lida till följd av hans omoraliska uppförande. I 1 Krönikeboken 5:1, 2 (NW) skildras hur det förhöll sig med detta:

³⁰ ”Och Rubens söner, Israels förstföddes — ty han var den förstfödde; men därför att han ohelgade sin faders viloläger, blev hans rätt som förstfödd given åt Josefs, Israels sons, söner, så att han icke skulle bliva införd i släktregistret för rätten som förstfödd. Ty Juda själv bevisade sig vara överlägsen bland sina bröder, och den som skulle bliva ledare kom från honom; men rätten som förstfödd var Josefs.”

31, 32. a) I vilket avseende utmärkte sig inte Rubens avkomlingar i Israel? b) Hur uppträdde de i domaren Baraks dagar, och hur gick det dem vid den tid då Assyrien invaderade det nordliga riket Israel och tog fångar?

³¹ De privilegier som Ruben kunde ha fått att utöva tillsynen i Israels nation förverkade han genom att vanära sin givna ställning som förstfödd. Ingen av Rubens avkomlingar blev domare, profet eller anförare i Israel. När Israels tolv stammar slog sig ned i det utlovade landet på 1400-talet f. Kr., fick Ruben sitt landområde öster om Döda havet och floden Jordan. Längre fram, när man förde strid vid ”Megiddos vatten” för att befria landet från den kananeiske förtryckaren, konung Jabin, och hans härhövitsman, Sisera, drog inte rubeniterna ut för att bistå domaren Barak och profetissan Debora. Fördenskull framhöll Barak och Debora i sin segersång rubeniternas försummelse i dessa ord: ”Bland Rubens ätter höllos stora rådslag. Gilead [långsides med Ruben] stannade på andra sidan Jordan.” — Dom. 5:15, 17.

³² Flera hundra år senare, när det nordliga riket, Israel, anfölls av Assyrien, var rubeniterna bland de första som fördes bort såsom fångar. (1 Krön. 5:26) Rubens stam utmärkte sig sannerligen inte framför de andra stammarna i Israel.

33. Vilken plats ges åt Rubens stam i Hesekiels syn av landets fördelning under Guds rikes styrelse?

³³ I Hesekiels syn av landets uppdelning, som utgjorde en bild av fördelningen av landet under Guds rikes styrelse i den nya världen, hade Ruben inte tilldelats en lott närmast intill ”det heliga offergärdsområdet” i landet, i vilket Jehovas tempel låg, staden Jehova-schamma och furstens eller hövdingens besittningar eller område. Judas lott låg närmast norr om det heliga offergärdsområdet, och Rubens låg därnäst, norr om Judas. — Hes. 48:6—22.

34. Vad bör då inte förvåna oss beträffande den syn som beskriver hur de 144.000 blir tecknade med insegel? Vad blir emellertid denna skaras medlemmar påminda om härigenom?

³⁴ Det är därför inte egendomligt att i aposteln Johannes’ syn av de med insegel tecknade tolv stammarna av det andliga Israel Rubens stam inte blir nämnd först utan såsom nummer två, efter Juda stam. (Upp. 7:5; se sidan 489.) Således blir de som hör med till de 144.000 andliga israeliterna påminda om att Ruben förverkade dyrbara privilegier, därför att han inte föregick med gott exempel såsom en trogen tillsyningsman bland Jehova Guds utvalda folk.

35. Vad kan ett sådant hänsynslöst självsvåld som Rubens få för följder för andliga israeliter, och hur belystes detta av det som vederfors den omoraliske kristne i Korint?

³⁵ Om någon åt Gud överlämnad, döpt individ, som tillhör det andliga Israel, skulle öva hänsynslöst självsvåld och visa sig ostadig och besinningslöst ge sig in på äktenskapsbrott eller otukt, kommer han med nödvändighet att få känningar av det. Han visar kanske uppriktig ånger över sitt omoraliska handlingssätt, men han har skaffat sig en skamfläck som inte går att ta bort. Han har varit ett dåligt exempel för Guds hjord. I likhet med den man i församlingen i Korint, som ohelgade sin fars äkta säng, blir han kanske utesluten och senare återupptagen, därför att han visat sig bedrövad på ett gudaktigt sätt, vilket lett till ånger och bättring. Men sedan denne korintier på detta sätt hade blivit utesluten, var han inte kvalificerad för den föredömliga ställningen såsom tillsyningsman i den kristna församlingen. (2 Kor. 7:9, 10; 2:6—11) Han var inte oförvitlig och var inte ett hälsosamt föredöme för Guds hjord, såsom en tillsyningsman bör vara. (1 Tim. 3:1—4; Tit. 1:5—9) I likhet med Rubens stam var han inte lämpad för en ledarställning i det andliga Israel.

36. a) Vilken församling sägs alla de 144.000 utgöra? b) Vad får de 144.000 inte tillåta sig, även om det finns en Rubens stam i det andliga Israel, och varför inte?

³⁶ I ljuset av den förödmjukande dom, som Rubens döende far uttalade över honom, utgör hans fall en allvarlig lärdom för den lilla återstoden av de 144.000 medlemmarna av det andliga Israel, som alltjämt befinner sig på jorden. Alla de 144.000 utgör ”församlingen av de förstfödda, som hava blivit uppskrivna i himlarna”, och de bör ständigt uppföra sig såsom sådana. (Hebr. 12:23, NW) Men genom att handla hänsynslöst, utan att tänka på följderna, såsom Ruben gjorde, kan några komma att oåterkalleligen mista speciella privilegier i den kristna församlingen här på jorden. Endast tack vare Guds barmhärtighet och genom att underkasta sig andlig helbrägdagörelse blir de inte för beständigt förskjutna och utestängda från det andliga Israel. Tack vare Guds kärleksfulla godhet finns det en Rubens stam i det andliga Israel. Vi kan vara mycket tacksamma för detta; men låt oss inte missbruka Guds barmhärtighet och ta några risker. Ruben fick lida följderna av sitt tilltag. Det kommer vi också att få göra!

Simeon och Levi

37, 38. a) Hur var Simeon och Levi bröder, och vad betyder deras namn? b) Vad hade deras broderliga samarbete gällt, enligt Jakobs avskedsord?

³⁷ Patriarken Jakob vände sig nu ifrån sin förstfödde son och riktade sig till sin andre son, Simeon, och sin tredje son, Levi. Båda två var söner till hans första hustru, Lea. Den döende Jakob profeterade, i det han alltjämt använde hebreisk poesi, och sade:

”Simeon och Levi äro bröder. Våldets verktyg äro deras dräpande vapen. Träd icke in i deras förtroliga krets, o min själ. Bliv icke förenad med deras församling, o mitt sinnelag, ty i sin förbittring dödade de män, och i sitt godtycke skuro de av hassenan på oxar. Förbannad vare deras förbittring, ty den är grym, och förbannat deras raseri, ty det handlar obändigt. Låt mig giva dem en del i Jakob, men låt mig förskingra dem i Israel.” – 1 Mos. 49:5—7, NW.

³⁸ Dessa båda helbröder samarbetade, men de samverkade i onda gärningar. Namnet Simeon betyder ”Hört”, dvs. med gillande; och namnet Levi betyder ”Förenad; Fasthållande vid”.

39, 40. a) Vid vilket särskilt tillfälle gjorde Simeon och Levi bruk av våldets verktyg såsom sina mordvapen? b) Hur svarade de vid det tillfället sin far i denna sak?

³⁹ Vid ett speciellt tillfälle var våldets verktyg deras dräpande vapen. Det var när de egenmäktigt tog sig för att hämnas den vanära som drabbat deras helsyster Dina. Detta inträffade innan deras äldste bror, Ruben, kränkte sin fars bihustru, Bilha. När patriarken Jakobs läger befann sig i närheten av staden Sikem i det utlovade landet, blev Dinas jungfrudom kränkt. Det var sonen till den hiveiske hövdingen där i staden som kränkte henne. Dinas bröder rådslog om att ta hämnd. De yrkade bestämt på att kvinnoskändaren skulle omskäras såsom en israelit, innan han kunde få gifta sig med Dina, och fick på så sätt alla män i Sikem att omskära sig. På tredje dagen, när de omskurna männen var så sjuka, att de knappast kunde röra sig, gick Simeon och Levi till verket.

⁴⁰ Då ”togo Jakobs två söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och överföllo staden oförtänkt och dräpte allt mankön. Också [hövdingen] Hamor och hans son Sikem dräpte de med svärdsegg och togo Dina ut ur Sikems hus och gingo sin väg.” Andra söner till Jakob plundrade så staden och förde bort kvinnorna och barnen, ”därför att deras syster hade blivit skändad”. När Jakob lät förstå att han inte samtyckte till vad de hade gjort och tillrättavisade Simeon och Levi, svarade de: ”Skulle man då få behandla vår syster såsom en sköka?” — 1 Mos. 33:18—34:31.

41. Vad hade de velat göra mot Josef, när han var sjutton år gammal, och när fick deras far kännedom om detta?

⁴¹ Flera år senare, när deras halvbror Josef hade nått sjutton års ålder, ville Simeon och Levi döda Josef på grund av den avund de kände mot honom, eftersom han var deras fars älsklingsson. Ruben, deras äldre bror, ville inte döda Josef, och det ville inte heller Juda, den broder som kom näst efter Simeon och Levi. Och de ännu yngre bröderna, Jakobs två bihustrurs fyra söner, stod på vänskaplig fot med Josef eller hade fördrag med honom. Och Isaskar och Sebulon, som var ännu yngre, hade inte någon utslagsröst i saken. När Josef alltså kom för att se hur det stod till med dem, då de vaktade får i Dotan, var det uppenbarligen Simeon och Levi som tog initiativet till att lägga ”råd om att döda honom”. Judas förslag avvärjde deras illvilliga anslag att döda honom, och Ruben kom tillbaka för sent för att hindra att de sålde Josef såsom slav till att föras till Egypten. (1 Mos. 37:2—36) I sinom tid, sedan Josef hade befunnits vara vid liv i Egypten såsom dess förste minister, fick Jakob veta hur det hade kommit sig att hans son hade försvunnit så plötsligt. Det är troligt att Jakob hade också detta i tankarna när han talade om att Simeon och Levi hade gripit till ”våldets verktyg”.

42. Om Simeon och Levi inte hade gripit till våldets verktyg, vilken ställning kunde då Simeon och näst efter honom Levi ha uppnått?

⁴² Josef var visserligen sin fars älskade hustru Rakels förstfödde son, men han föddes många år efter Simeon och Levi och var Jakobs elfte son. Om det inte hade varit så att Simeon och Levi utan sin fars medgivande hade begått sin hämndlystna våldsgärning mot invånarna i Sikem, skulle de ha kunnat vinna en ledarställning, sedan Ruben hade förverkat sin rätt härtill, varvid Simeon först skulle ägt denna möjlighet och efter honom Levi. Men Jakobs domsuttalande över dem på sin dödsbädd visade klart och tydligt att båda två hade gått miste om en sådan möjlighet.

43. Hur framhöll Jakob på sin sista levnadsdag att han inte hade och inte ville ha något samhällsansvar för deras brott?

⁴³ På sin sista levnadsdag fritog sig alltså Jakob från allt ansvar för det våld som begåtts mot staden Sikem. Det förhållandet att hans dotter Dina hade blivit kränkt rättfärdigade inte våldsgärningen. Jakobs själ, som var nära döden där nere i Egypten, önskade inte stå på förtrolig fot med Simeon och Levi i ett sådant brott. Jakobs själva sinnelag satte sig emot tanken att bli förenad med en församling eller skara människor som tillgrep sådant ytterligtgående våld. Innan Jakob fullbordade sitt levnadslopp, tillkännagav han att han inte hade något samhällsansvar för det blod som hade blivit utgjutet vid detta tillfälle. Simeon och Levi hade låtit sin förbittring få makt med sig; de hade handlat egenmäktigt genom att utkräva hämnd på detta sätt utan att först rådgöra med sin far. De hade gjort honom till en stank för hela Kanaans land.

44. Vad uttalade Jakob sin förbannelse över, och vad var han besluten att göra beträffande Simeons och Levis framtidsmöjligheter?

⁴⁴ Men nu, omkring femtio år senare, förbannade inte Jakob i sina avskedsord Simeon och Levi själva. Han förbannade deras förbittring, ”ty den är grym”. Han förbannade deras raseri, ”ty det handlar obändigt”. Han kunde inte ge sitt bifall åt detta ens när det gällde hans egna söner, nej, inte ens när förbittringen och raseriet hade utlösts för hans egen dotters skull. Han förlät dem, men han kunde inte avvända de följder som deras handlingssätt måste få. Han kunde inte förordna någon av dem till att inta en ledarställning eller till att utöva någon styrelse. Han gjorde inte så att de och deras stammar blev utstötta i Israel, men han ämnade nu göra slut på deras enhet och samarbete i gärningar som präglades av grym förbittring och obändigt raseri. Under profetisk inspiration bestämde Jakob om en plats åt dem i det land, som Gud hade lovat att ge honom och hans avkomlingar. De kom in i detta land 239 år senare, men Jakob förutsade att de inte skulle bli grannar i landet.

45. Vilken arvedel eller lott i Israel gavs åt Simeon och åt Levi i överensstämmelse med Jakobs beslut?

⁴⁵ Profetiskt och såsom arvinge till det utlovade landet gav Jakob åt Simeon och Levi en ”del i Jakob”, men ingen av dem fick en ”sluten” del, en sammanhängande del. Jakob förskingrade så att säga de båda bröderna över landet. Således skulle Simeon och Levi inte bara skiljas från varandra i landet, utan var och en skulle också splittras inom sig. När profeten Mose välsignade Israels stammar kort innan de gick över floden Jordan in i det utlovade landet, nämnde Mose inte ens Simeons namn. (5 Mos. 33:16—23) Simeons stam blev tilldelad små områden här och där inom det stora område som utskiftades åt Juda stam. Ingen av dessa s. k. enklaver, som omslöts av Juda område, låg intill staden Jerusalem, som blev nationens huvudstad. När stammarna upplät städer inom sina områden åt levitprästerna, städer som skulle tjäna såsom fristäder, dit ouppsåtliga mandråpare kunde fly, uppläts inte någon stad av Simeons stam. När fyrtioåtta städer gavs åt samtliga leviter, däribland åt prästerna, var det endast tretton av dessa som gavs av Juda, Simeons och Benjamins stammar. Alltså måste leviterna ha slagit sig ned i mycket få av de städer som tillhörde Simeons stam. — Jos. 20:7—9; 19:1—9; 21:3, 4.

46. Med vilket privilegium blev leviterna ärade enligt Guds föreskrifter till Mose, och hur beredde detta tillfälle åt dem alla att åter komma tillhopa och samarbeta?

⁴⁶ Det var inte genom Jakobs profetia utan genom Jehovas senare föreskrifter till den levitiske profeten Mose som Levi stam blev ärad med privilegiet att ställa präster till förfogande som skulle tjäna i Jehovas tillbedjans tempel. Fördenskull fick leviterna inte någon arvedel i det utlovade landet, ty Jehova Gud var i själva verket deras arvedel. Det område som kunde ha blivit deras arvedel i det utlovade landet gavs åt en av Josefs söners stammar; och på så sätt var hela Israels nation alltjämt uppdelad i tolv stamområden. Dessa tolv stammar bidrog alla med inalles fyrtioåtta städer, i vilka leviterna bodde, när de inte tjänade i Jehovas tempel. Så kom det sig att medlemmarna av Levi stam blev ännu värre förskingrade än de som tillhörde Simeons stam, ty de blev spridda ut över hela Israels land. Det var bara i Jehovas tempel som alla leviterna åter kom tillsammans — för att utföra ett gott verk i Jehovas tjänst vid hans regelbundna, fastställda högtider och på försoningsdagen. Hur underbart bekräftades inte sanningen i Jakobs ord till Simeon och Levi: ”Låt mig förskingra dem i Israel”!

47, 48. a) Hur höll Jakobs uttalande om Simeon och Levi streck också i fråga om Hesekiels syn av landets fördelning? b) Vad framhävs med kraft genom detta fortsatta åtskiljande av de båda bröderna?

⁴⁷ Detta höll streck också i fråga om Hesekiels profetiska syn av landets fördelning under Guds kommande rikes styrelse. Medlemmarna av Levi stam skulle bo inom det ”heliga offergärdsområde” som omgav Jehovas helgedom. Simeons stams område låg söder om det heliga offergärdsområdet men skildes från detta av Benjamins stams område, vilket låg näst intill det heliga offergärdsområdet på dess sydsida. (Hes. 48:8—14, 22, 24) Simeon var alltså inte i omedelbar kontakt med landets regering. Och i Hesekiels syn av regeringssätet, staden som kallades Jehova-schamma (vilket betyder ”Jehova själv är där”), låg Simeons port och Levi port inte vid sidan av varandra, utan Simeons port var den sjunde och låg på sydsidan, medan Levi port var den tredje och låg på norra sidan. — Hes. 48:31, 33; se sidan 492.

⁴⁸ Detta fortsatta åtskiljande av Simeon och Levi framhäver med kraft att Gud ogillar att bröder eller andra samverkar i vildsinta, grymma gärningar under förbittringens inflytande.

49. Hur visade prästen Pinehas att han insåg detta, och vad visade han sig värdig?

⁴⁹ Prästen Pinehas, som var av Levi stam, visade att han insåg detta, vilket framgår av hans handlingssätt då Israel låg lägrat på Moabs hedar på andra sidan Jordan från det utlovade landet räknat. När israeliterna trädde i omoralisk, avgudisk förbindelse med Moabs döttrar, förde hövdingen Simri av Simeons stam helt fräckt en avgudadyrkande, hednisk flicka, en midjanitisk hövdingdotter vid namn Kosbi, genom Israels läger och in i sitt tält för att få sina sexuella begär tillfredsställda tillsammans med henne. Gav leviten Pinehas sitt bifall häråt, därför att det var en simeonit som handlade så? Gjorde han gemensam sak med Simri, såsom Levi hade gjort med Simeon i en avskyvärd gärning? Nej! Pinehas störtade i stället in i simeonitens tält med spjut i hand och dödade både Simri och hans hedniska flickvän. För sin nitälskan för Guds tillbedjan fick Pinehas Guds välsignelse. Han visade att han, såsom levit, var värdig att bli präst. — 4 Mos. 25:1—15.

50, 51. a) Vad innebär inte det förhållandet att det finns en Levi stam i det andliga Israel för denna stam, och varför inte? b) Om vad påminner oss Jakobs profetia om Simeon och Levi, och vad har medlemmarna av det andliga Israel tidigare gjort sig skyldiga till i detta avseende?

⁵⁰ I förteckningen över det andliga Israels tolv stammar räknas Simeon upp såsom den sjunde och Levi såsom den åttonde. (Se sidan 489.) Det förhållandet att Levi namn ges åt en av stammarna innebär inte att de 12.000, som tillhör denna stam, tjänar såsom präster för hela det andliga Israel. Nej, utan alla de 144.000 är präster. Om alla de 144.000 är det skrivet: ”De skola vara Guds och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren.” (Upp. 20:6) Namnet Levi bör fördenskull påminna oss om något annat än prästtjänsten. Så också namnet Simeon.

⁵¹ Vad Jakobs profetia, som han uttalade på sin dödsbädd, påminner oss om i förbindelse med Simeon och Levi är att en förbannelse vilar över bruket av våldets verktyg såsom dräpande vapen, med tillhjälp av vilka man ger utlopp åt grym förbittring och obändigt ursinne. De som utgör Simeons och Levi andliga stammar har måhända använt sådana vapen i förbittring och ursinne för att nedgöra sina medmänniskor i denna världens militära drabbningar eller rentav för att personligen hämnas sig själva eller försvara sitt släktnamn. Men sedan de nu har blivit medlemmar av det andliga Israel, lägger de bort sådana avskyvärda, förbannade, förehavanden, ty de vet att ”hat, missämja, svartsjuka, vredesutbrott, stridigheter, söndringar” är ”köttets gärningar” och inte är Guds andes frukt. — Gal. 5:19—22, NW.

52, 53. a) Hur har kvarlevan av det andliga Israel, som alltjämt befinner sig på jorden, handlat med avseende på våldets verktyg? b) Medlemmar av vilka stammar kan fördenskull utan fara få platserna bredvid varandra, och varför?

⁵² Det finns bevis för att de kristna för nitton hundra år sedan, när det nya Jerusalems tolv apostoliska grundvalar alltjämt befann sig här på jorden, på sig själva tillämpade de profetiska orden i Jesaja 2:4, som i våra dagar med orätt har tillämpats på Förenta nationerna. Också i denna tid avstår de människor på jorden, som tillhör Simeons och Levi andliga stammar, ja, den lilla återstoden av det andliga Israels alla tolv stammar, som ännu är på jorden, från att göra bruk av våldets verktyg och dräpande vapen och försöker leva i överensstämmelse med Jesaja 2:4 (NW), som lyder: ”Och de måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdssaxar. Nation skall icke lyfta svärd mot nation, ej heller skola de mer lära sig att kriga.” De som tillhör Simeons och Levi andliga stammar har alltså undergått en förändring vad personligheten angår. När de i det andliga Israel har fått platserna bredvid varandra, kan man lita på att de skall arbeta tillsammans utan fara, ty de hörsammar nu Romarna 12:17—19 (NW):

⁵³ ”Vedergäll ingen med ont för ont. ... Hämnas icke eder själva, mina älskade, utan lämna rum för vreden; ty det är skrivet: ’Hämnden är min; jag skall vedergälla, säger Jehova.’”

Juda

54. Varför kan Juda ha väntat sig att bli tillrättavisad av Jakob, men hur gick det med den förbindelse Juda hade ingått, så att ingen vanära kom att låda vid honom?

⁵⁴ Såsom Jakobs fjärde son med hans första hustru, Lea, var Juda helt naturligt den som därnäst skulle få sin döende fars uppmärksamhet riktad mot sig. Också han kan ha väntat sig att bli tillrättavisad, ty han hade utan att vara medveten om det haft förbindelse med sin före detta sonhustru Tamar. Men i stället för att begå äktenskapsbrott med en sköka eller tempeltärna kom Juda genom en skickligt uttänkt list att fullgöra vad han hade försummat, nämligen att ordna med svågeräktenskap för änkan Tamar. Alltså intog Juda i detta fall sin son Selas plats, hans som var bror till Er, Tamars döde man. Judas tvillingsöner med Tamar var alltså inte födda i äktenskapsbrott, och Skriften ger dem inte heller något vanhedrande omnämnande; nej, en av dem blev rentav anfader till Jesus Kristus. När Boas, som var en av Kristi anfäder, tog Rut till hustru, sade folket till Boas: ”Blive ditt hus såsom Peres’ hus, hans som Tamar födde åt Juda, genom de avkomlingar som HERREN [Jehova] skall giva dig med denna unga kvinna [Rut].” — Rut 4:12; 1 Mos. 38:6—30.

55. Vad påminde sig Jakob förmodligen beträffande Juda, och vilken fråga beträffande Israel avgjorde Jakob med de ord han yttrade om Juda?

⁵⁵ Den döende Jakob hade alltså ingen orsak att föra denna sak på tal, såsom något som inverkade menligt på Judas ställning. Förmodligen påminde sig Jakob att Juda hade satt sig emot att Josef skulle dödas och dessutom ädelmodigt hade försökt bevara Josefs broders, Benjamins, liv och frihet, ja, att han rentav erbjudit sig att bli slav i Egypten i Benjamins ställe. (1 Mos. 37:26; 43:8—10; 44:18—34) Jakob använde alltjämt det poetiska uttryckssätt som är kännetecknande för hebreiska profetiska uttalanden, då han fortsatte att tala och nu avgjorde frågan beträffande vem som skulle utöva den framtida styrelsen i Israel med dessa ord:

”Vad dig angår, Juda, dig skola dina bröder lovprisa. Din hand skall vara på dina fienders nacke. Din faders söner skola falla ned inför dig. En lejonunge är Juda. Från bytet, min son, skall du förvisso stiga upp. Han böjde sig ned, han sträckte ut sig såsom ett lejon, och — såsom ett lejon — vem vågar väcka upp honom? Spiran skall icke vika ifrån Juda, icke heller befälhavarstaven från platsen mellan hans fötter, till dess Silo kommer; och honom skall folkets lydnad tillhöra. I det han binder sin fullvuxna åsna vid ett vinträd och sin egen åsninnas avkomma vid ett ädelt vinträd, skall han förvisso tvätta sin dräkt i vin och sin klädnad i druvors blod. Mörkröda av vin äro hans ögon, och hans tänders vithet härrör från mjölk.” — 1 Mos. 49:8—12, NW.

56. Vad betydde Judas namn, och hur tillämpade Jakob namnet på Juda, varvid han också framhöll en kontrast mellan Judas bröder och hans fiender?

⁵⁶ I det att Lea prisade eller lovade Jehova för denne hennes fjärde sons födelse, gav hon honom namnet Juda, som betyder ”Lovad; [Föremål för] Lovprisning”. (1 Mos. 29:35, NW, fotnot) Jakob lät honom behålla detta namn, och på sin dödsbädd tillämpade han det också på dess bärare, Juda. Judas elva bröder skulle lova honom för hans goda egenskaper såväl som för de tjänster han skulle göra nationen. Hans fiender skulle naturligtvis inte lova honom, i varje fall inte frivilligt, ty hans hand skulle vara på deras nacke. Han skulle vinna seger i krig och skulle slå sina fiender på flykten eller tvinga dem till underkastelse.

57, 58. a) Hur skulle Judas bröder falla ned inför honom? Varför? b) Hur visade det sig ända fram till erövringen av Kanaans land att ledarskapet var förbehållet Juda stam?

⁵⁷ Hur skulle hans bröder lova honom? Inte bara med läpparna utan också genom sitt uppträdande gentemot honom. Hans elva bröder var allesammans söner till hans far, men endast fem förutom han själv var söner till hans mor, Lea. Det var inte för Ruben, den förstfödde, utan för Juda, som hans bröder skulle falla ned. Detta betydde att hans bröder skulle erkänna honom vara deras överman, deras härskare. Just vid denna tid måste han och hans bröder böja sig för Josef såsom Faraos förste minister över Egypten, det land i vilket de då bodde. Men i fråga om Israels tolv stammars inbördes angelägenheter skulle bröderna, även Josef, falla ned för Juda. Detta talade naturligtvis till förmån för Juda stam och förutsade att den härskare, för vilken nationen skulle falla ned, skulle härstamma från Juda.

⁵⁸ Längre fram tillkännagav 1 Krönikeboken 5:2 (NW) detta förhållande på ett förträffligt sätt med orden: ”Ty Juda själv bevisade sig vara överlägsen bland sina bröder, och den som skulle bliva ledare kom från honom; men rätten som förstfödd var Josefs.” När Jehova Gud befriade Israels tolv stammar från Egypten, där de hade råkat i slaveri efter Josefs död, var det — i överensstämmelse härmed — Juda stam som gick i täten under vandringen genom öknen hänemot det utlovade landet Kanaan. (4 Mos. 2:3; 10:12—14) När tolv spejare sändes åstad till det utlovade landet för att utspana det och sedan återvända och avge rapport, var det Juda som ställde upp Kaleb, en av de två trogna spejarna som fick leva länge nog för att åter komma in i det utlovade landet. Denne Kaleb tog verksam del i erövringen av det landområde som blivit utskiftat åt Juda stam. (4 Mos. 13:7, 31; 14:6—10, 38; Jos. 15:13—20; 14:6—14) När man genom lottkastning skulle fördela det erövrade landet, föll den första lotten ut för Juda. (Jos. 15:1) När det blev fråga om att man skulle erövra landet för att ta det i besittning, utsåg Jehova Gud Juda stam till att ta ledningen. (Dom. 1:1—8) Vid den tiden var det Salma som var hövding för Juda stam, och han blev farfars farfar till David. (1 Krön. 2:10, 11; Rut 4:20—22; Matt. 1:5, 6) I det utlovade landet sträckte sig Judas område utmed hela västra stranden av Döda havet och därifrån västerut ända till Medelhavet.

59. Hur visade sig Juda stam vara lik en lejonunge?

⁵⁹ Alltså kunde Juda stam liknas vid ett lejon bland djuren i skogen. (Mik. 5:8) Det var synnerligen lämpligt att patriarken Jakob sade: ”En lejonunge är Juda.” Från Juda stam kom den bestående dynastien eller kungaätten i Israels nation. David blev den förste i denna kungaätt, ty Jehova Gud ingick ett förbund med honom om ett evigt rike, som skulle tillhöra hans släkt. Till en början kan Juda stam ha påmint om en lejonunge, när konung Saul av Benjamins stam härskade över hela Israel och jättedödaren David blev hövitsman i konung Sauls här. Men Gud bestämde att konungadömet över Israel inte i fortsättningen skulle tillhöra Sauls släkt, eftersom Saul gjort sig skyldig till uppsåtlig olydnad; och fördenskull inträffade det år 1070 f. Kr., sedan konung Is-Boset, Sauls son, hade dött, att alla Israels tolv stammar gjorde David av Juda stam till konung över sig.

60, 61. a) Hur handlade David i enlighet med sin stams namn, och i vilken släktskap stod han till Jesus Kristus? b) Vad måste vi läsare nu vänta på för att kunna gå vidare i vår undersökning av Jakobs profetia?

⁶⁰ Således fick Jakobs profetia om att Judas bröder skulle lova honom och falla ned inför honom en storslagen uppfyllelse. (2 Sam. 4:5—5:5) Till största delen uppförde sig David, som trädde fram ur Juda stam såsom nationens ledare, på ett lovvärt sätt. Han blev en profetisk förebild till den konung som skall komma och som allt folkets endräktiga lydnad skall tillhöra, enligt vad Jakob förutsade. Ja, David blev den lysande förfadern till denne förutsagde konung, Jesus Kristus; och av konung David ärvde Jesus Kristus rätten till att vara härskare över Israel. — Luk. 1:26—33.

⁶¹ En undersökning av vad Jakob vidare profeterade om honom, som allt folkets lydnad tillhör, får anstå till dess artikeln ”Medregenter med ’lejonet av Juda stam’” hinner inflyta.

(Se Vakttornet för 15 november 1962.)

[Tabell på sidan 489]

(För formaterad text, se publikation)

Tabell över Jakobs tolv söner

[Tabell på sidan 492]

(För formaterad text, se publikation)

HESEKIELS SYN av det ”heliga offergärdsområdet”

och de tolv stammarna (Hesekiel 48:1-28)

DAN (1)

ASER (2)

NAFTALI (3)

MANASSE (4)

EFRAIM (5)

RUBEN (6)

JUDA (7)

Det heliga

Hövdingen Hövdingen

offergärdsomr.

BENJAMIN (8)

SIMEON (9)

ISASKAR (10)

SEBULON (11)

GAD (12)

STORA HAVET

Jordan

Salthavet

Egyptens bäck

N

V

Ö

S