Hur barmhärtig är du?
1. Varför har inte den nuvarande generationen någon ursäkt för sin allmänna brist på barmhärtighet?
I DENNA tid av intolerans och egoism är den som handlar barmhärtigt en vederkvickande välsignelse. Det har sagts om den sanne Guden: ”Jehova är nåderik och barmhärtig, sen till vrede och stor i kärleksfull godhet. Jehova är god mot alla, och hans barmhärtiga gärningar kommer alla hans verk till del.” (Ps. 145:8, 9, NW) Och Jesus förmanade oss: ”Fortsätt med att vara barmhärtiga, alldeles som er Fader är barmhärtig.” (Luk. 6:36, NW) Vilken anklagelse mot den nuvarande generationen är då inte de outhärdliga förhållanden som blivit resultatet av de oräkneliga misstankarna, tävlingsstriderna och fientligheterna bland folk och nationer!
2. Endast till vilka sträcker sig Guds barmhärtighet? Varför är det så?
2 I Ordspråksboken 28:27 heter det: ”Den som giver åt den fattige, honom skall intet fattas; men den som tillsluter sina ögon drabbas av mycken förbannelse.” Det är uppenbart av detta att Guds barmhärtighet inte skall utsträckas till att gälla dem som ”tillsluter sina ögon”. Gud är inte känslosam. När han utövar barmhärtighet, gör han det alltid i överensstämmelse med sina övriga egenskaper och rättfärdiga normer, och det inbegriper hans rättvisa och helighet. (Hos. 2:19) Var och en som missbrukar Guds barmhärtighet, i det han tänker att Gud skall fortsätta att visa honom barmhärtighet oberoende av vad han gör, är dömd att drabbas av bitter besvikelse. Den som genom sina handlingar och sitt levnadssätt avsiktligt visar ringaktning för Guds rättfärdiga vägar förtörnar Gud, och för hans del kommer det att visa sig att den sanne Guden med rätta ”i vrede tillslutit sin barmhärtighet”. — Ps. 77:10; Rom. 2:4—11.
3. Vilka frågor kan hjälpa oss att avgöra hur det förhåller sig med vår egen barmhärtighet?
3 Jesu halvbror Jakob gav en välgrundad varning och samtidigt tillförsikt, då han skrev: ”Ty den som inte utövar barmhärtighet skall få sin dom utan barmhärtighet. Barmhärtigheten triumferar över domen.” (Jak. 2:13, NW) Hur barmhärtig är du? Är det lätt för dig att ha överseende med försyndelser som kan ha begåtts mot dig? Eller finner du det svårt att driva bort sådant ur ditt sinne? Är du livligt medveten om deras behov som du har runt omkring dig? Eller måste du ständigt få din uppmärksamhet riktad på sådana ting? Är du benägen att hysa misstankar om andras motiv? Eller kan du urskilja och godta uppriktighet och sveklöshet? Är du benägen att ha speciell omsorg om dem som intar en framträdande ställning eller är särskilt begåvade på något sätt? Eller kan du finna sann glädje i helt och hållet andliga egenskaper? Om du skulle väga dig själv på den våg som dessa frågor utgör, skulle du då befinnas brista i barmhärtighet? Resultatet är livsviktigt, eftersom Jehovas dom, vare sig vi individuellt bekymrar oss om det eller inte, skall avkunnas mot oss individuellt, alldeles som han har angett genom lärjungen Jakob, och bara den som utövar barmhärtighet skall få barmhärtighet sig visad när han dras till doms.
4. Hur kan man känna igen en barmhärtig person?
4 Den som är barmhärtig hyser inte agg. Han är villig att hålla tillbaka fördömelse och bestraffning närhelst omständigheterna medger det. Han är frikostig när det gäller att ge både materiellt och andligt, är medveten om dem som är i nöd, i det han visar omsorg om dem på ett aktivt sätt. Han visar inte partiskhet och använder inte tungan i stolthet eller svartsjuka, utan utför sina välgärningar och delar ut sina barmhärtighetsgåvor med uppriktighet och ödmjukhet fri från självberöm. Han blir inte så effektiv när han har med sina medförbundna att göra att de för honom bara blir delar i en ”organisatorisk maskin”. Detta att han så frikostigt ger av sig själv, rentav mer än av sina ägodelar, kommer inte att passera utan belöning — helt visst inte utan belöning från Jehova. Guds ord säger: ”Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.” Och Jesus tillfogade till ordspråket: ”Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.” — Ords. 19:17; Matt. 5:7.
Hängivenhet för rätta principer medför ynnest
5. Vem var Josef, och varför hölls han särskilt kär av sin far?
5 Ett enastående exempel på en man som efterliknade Jehovas barmhärtighet var Josef, Abrahams sonsonsson och Jakobs eller Israels son. Josef föddes i Aram (Syrien), och han var den förste av Jakobs två söner med hans älskade hustru Rakel. (1 Mos. 30:22—24; 35:24) Eftersom Jakob var nittioett år gammal då Josef föddes, var Josef en son som Jakob fick på sin ålderdom, och han kom att bli älskad mer än sina äldre bröder. När Josef var sex år gammal eller däromkring, lämnade Jakob Paddan-Aram, dit han hade begett sig för att skaffa sig en hustru från sitt eget folk, och tillsammans med hela sin familj återvände han till Kanaan. (1 Mos. 31:17, 18, 41) Han bodde en tid i Suckot, i Sikem och i Betel. Längre fram, då de var på väg från Betel till Betlehem, dog Josefs mor, Rakel, medan hon födde sin andre son, Benjamin. Benjamin var således Josefs ende helbror — Jakobs övriga söner var Josefs halvbröder, eftersom de hade fötts åt Jakob av Lea, Rakels syster, och av Silpa och Bilha, Leas och Rakels två tjänstekvinnor. — 1 Mos. 33:17—19; 35:1, 5, 6, 16—19.
6. a) Vilka rapporter om sina halvbröder bar Josef fram till sin far, och varför var detta inte obarmhärtigt? b) Hur hade Simeon och Levi vid ett tidigare tillfälle visat brist på medlidande?
6 Josefs tio halvbröder visade inte samma hängivenhet för rätta principer som Josef ådagalade från tidiga år. När han var sjutton år gammal, gick han i vall med fåren tillsammans med Jakobs söner genom Bilha och Silpa. Fastän Josef var yngre än sina bröder, visade han större nitälskan för sin fars intressen än dessa halvbröder, och inför sin far frambar han plikttroget ogynnsamma rapporter om dem. (1 Mos. 37:2) Han handlade inte obarmhärtigt då han gjorde så, eftersom dessa bröder följde ett orätt handlingssätt och Jakob hade rätt att få reda på det. Denna hängivenhet för rätta principer kan ha bidragit till Jakobs kärlek till Josef. Men Josefs bröder drog inte nytta av hans föredöme, utan de visade i stället en avundsjuk inställning och ådagalade gentemot honom samma hårda ande som hade förmått dem att under ledning av Simeon och Levi anställa ett blodbad på männen i Sikem, som hade försökt uppnå vänskapliga förhållanden till dem och som just då inte kunde försvara sig. Fastän de hävdade att deras slakt på männen i Sikem var berättigad, sade deras far, Jakob, till Simeon och Levi, som var ledare i angreppet: ”Ni har dragit förkastelsedom över mig genom att göra mig till en stank för landets inbyggare” (NW), och många år senare omnämnde Jakob Simeons och Levis vrede: ”Förbannad vare deras vrede, som är så våldsam, och deras grymhet, som är så hård!” (1 Mos. 34:1—31; 49:7) På grund av deras brist på medkänsla, när de såg att deras far älskade Josef mer än alla hans bröder och hade låtit göra en lång, randig livklädnad åt honom (kanske en som liknade dem som bars av personer av hög rang), ”kunde [de] icke tala vänligt till honom”. — 1 Mos. 37:3, 4.
7. Vilka drömmar hade Josef, och hur reagerade hans far och hans halvbröder?
7 Med tiden fick Josef en dröm, som han omtalade för sina bröder. I hans dröm höll alla bröderna på att binda kärvar mitt på en åker, när hans kärve reste sig upp och blev stående och hans halvbröders kärvar ställde sig runt omkring hans kärve och bugade sig för den. Då började hans bröder säga till honom: ”Skulle du bliva vår konung”? och så fann de ytterligare skäl att hata honom. Skildringen fortsätter: ”Sedan hade han ännu en annan dröm, som han förtäljde för sina bröder; han sade: ’Hören, jag har haft ännu en dröm. Jag tyckte, att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.’ När han förtäljde detta för sin fader och sina bröder, bannade hans fader honom och sade till honom: ’Vad är detta för en dröm, som du har haft? Skulle då jag och din moder och dina bröder komma och buga oss ned till jorden för dig?’ Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta i sitt minne.” Jakob insåg tydligen att drömmarna kunde ha en särskild mening. Det kan tyckas att Josef visade en inställning av överlägsenhet över sina bröder, men han omtalade i själva verket bara vad Jehova hade uppenbarat för honom, en omständighet som gav hans bröder ytterligare tillfälle att visa vilken hjärteinställning de hade. — 1 Mos. 37:5—11.
Avundsjuka uppammar mordiskt hat
8. Hur kom Josef att vara borta från hemmet tillsammans med sina halvbröder, och hur betraktade hans bröder saken?
8 Josefs halvbröder begav sig nu för att vakta Jakobs, sin fars, hjord i närheten av Sikem, medan Jakob bodde i Hebron. Jakob blev bekymrad över hur det stod till med dem, i det han kanske tänkte på den hätskhet som hade uppväckts mot honom och hans söner i denna trakt då de var på väg från Aram. Fastän det måste ha varit ett obehagligt uppdrag för Josef, med tanke på hans halvbröders fientlighet, tvekade han inte att ge sig av för Jakobs skull för att se om det stod väl till med dem och om det stod väl till med hjorden. Till sist hittade han dem nära Dotan, men innan han kom fram till dem, upptäckte de honom på avstånd och började lägga planer för att döda honom. — 1 Mos. 37:12—20.
9. Vad planerade Ruben att göra, men vad gjorde bröderna till sist med Josef?
9 Ruben, Jakobs förstfödde, försökte rädda Josef undan deras händer ”och föra honom tillbaka till hans fader” — av omsorg om det ansvar han som den förstfödde hade för honom. (1 Mos. 37:22—30) Av allt att döma var Ruben inte närvarande, när en karavan med ismaeliter passerade på väg till Egypten från Gilead. Juda föreslog att de skulle sälja Josef till dem i stället för att döda honom och dölja hans blod. Bröderna samtyckte till detta, och fastän Josef vädjade om barmhärtighet, sålde de honom till ismaeliterna för tjugo siklar silver. Sedan tog de Josefs livklädnad, som de hade tagit ifrån honom, slaktade en bock och doppade klädnaden i blodet. När den senare visades upp för Jakob, blev han övertygad om att ett vilddjur hade ätit upp hans son, och så stor var hans sorg att han vägrade att låta trösta sig. Slutligen förde köpmännen med sig Josef till Egypten, och han blev såld som slav till Potifar, föreståndaren för Faraos livvakt. — 1 Mos. 37:21—36.
10. Hur är detta till varning för oss i denna tid, och vilken nytta skulle Josef ha av sina lidanden?
10 Detta mordiska hat, som Josefs halvbröder hade visat på ett sådant häftigt sätt, och deras förhärdade känslolöshet gentemot sin far står som ett varnande exempel för alla i vår tid som skulle kunna hysa agg gentemot sina andliga bröder i den kristna församlingen. Jesus sade: ”Envar som fortsätter att vredgas på sin broder skall vara ansvarig inför domstolen.” (Matt. 5:22, NW) Men Josef höll på att beredas för att bli till stor välsignelse för sitt folk, och det lidande som han fick pröva på skulle luttra honom för detta stora ansvar.
Josef uppehållen i Jehovas barmhärtighet
11. Hur reagerade Josef på sina bittra upplevelser, men vilka ytterligare prövningar väntade honom?
11 Josef tillät aldrig att hans bittra upplevelser fick göra honom dyster och vresig eller vända honom bort från den sanne Guden. Tvärtom förtröstade han ännu mer på Jehovas frälsande och bevarande kraft, och på grund härav blev allt han företog sig med sina händer välsignat. Hans flit i Potifars tjänst gjorde med tiden att han blev upphöjd till ställningen som uppsyningsman i Potifars hus. Potifars hustru försökte gång på gång, men utan framgång, förföra Josef, som förblev ståndaktig i sitt beslut att inte synda mot sin Gud. Gäckad i sina ansträngningar anklagade nu Potifars hustru falskeligen Josef för försök till våldtäkt, och när Potifar trodde hennes ord, blev Josef kastad i fängelse. — 1 Mos. 39:1—20.
12. a) Hur blev Josef behandlad i fängelset? Vad var han med om där tillsammans med två av Faraos tjänare, och hur uppmuntrade det honom? b) Vilka omständigheter ledde till att Josef blev frigiven ur fängelset?
12 Till en tid blev Josef hårt behandlad i fängelset. (Ps. 105:17, 18) Men hans flit och förtröstan på Jehova belönades återigen med ytterligare ansvar, och hans föredömliga uppförande under vidriga omständigheter resulterade i att han blev insatt i en ansvarsställning över de andra fångarna. Fångarnas skara kom så småningom att inbegripa två av Faraos tjänare, hans överste munskänk och hans överste bagare. Längre fram hade var och en av dem en dröm, och följande morgon var de nedslagna, därför att det inte fanns någon som uttydde deras drömmar åt dem. Josef förstod deras behov, och i det han gav tillbörlig ära åt Jehova Gud, uttydde han deras drömmar åt dem, och precis det som han hade omtalat inträffade också för dem. Överste munskänken blev återupprättad till Faraos ynnest inom tre dagar, medan överste bagaren blev hängd inom samma tidsperiod. Josef kände sig säkert uppmuntrad av Jehovas ynnest i fråga om att ge honom uttydningarna och han kände sig utan tvivel säkrare på att hans egna drömmar hade gudomligt ursprung. Därför uppmanade Josef överste munskänken att tala med Farao till förmån för honom, och denne gick med på att göra det. Men när munskänken var fri, glömde han detta till två år senare, då Farao själv hade drömmar som han inte kunde förstå. När alla Egyptens magiutövande präster var ur stånd att uttyda Faraos drömmar, påminde sig munskänken det som han varit med om tillsammans med Josef och berättade om det för Farao. Josef blev genast hämtad från fängelset för att uttyda Faraos drömmar. — 1 Mos. 39:21—41:14.
13. Hur uttyddes Faraos drömmar, och hur blev Josef belönad av Jehova för sin fördragsamhet under sina prövningar?
13 Nu skulle Josef belönas för det anseende för fördragsamhet som han hade byggt upp och den medlidsamma inställning han vidmakthållit under sina prövningar. Josef gav återigen äran åt Jehova, när han uttydde Faraos två drömmar och förklarade att det skulle bli sju år av ymnighet och därefter sju hungerår. Josef sade sedan till Farao att Jehova hade gett honom ett svar i frid, och han beskrev hur Farao under de ymniga åren kunde förbereda för hungeråren. Farao såg i Josef själv den duglige livsmedelsförvaltare som skulle behövas och insatte honom i denna ställning, i det han gjorde honom till den andre mannen i riket och gav honom all myndighet att organisera arbetet med att lagra säd inför hungeråren. Man lagrade så stora mängder att man slutligen upphörde att hålla räkning på den. Josef fick också en hustru, Asenat, dotter till Poti-Fera, en präst i On, och hon födde honom två söner: Manasse och Efraim. — 1 Mos. 41:15—52.
Sann ånger bereder rum för barmhärtighet
14. Vilken möjlighet yppade sig för Josef i hans upphöjda ställning, och hur skulle hans barmhärtighet sättas på det svåraste provet?
14 Nu befann sig Josef verkligen i en avundsvärd ställning. Han hade i sin hand det egyptiska folkets liv, också Potifars och hans hustrus liv. Men ingen av dem var i någon fara. Josef hade redan visat sig vara en förlåtande och barmhärtig man, inte hämndlysten. Men fortfarande skulle hans barmhärtighet ställas på det svåraste provet. Detta inträffade när hungersnöden hade spridit sig till hela jorden, och folk från alla delar av världen kom till Egypten för att skaffa säd. En dag, då Josef skötte sina plikter och med medkänsla delade ut mat åt de svältande nationerna såväl som åt egyptierna, framställde sig hans tio halvbröder inför honom och föll ned till jorden på sitt ansikte. Josef tänkte genast på de drömmar som han hade drömt om dem, och fastän han kände igen dem, ställde han sig främmande mot dem och talade med dem bara genom en tolk. Vad skulle han göra med dem? Efter mer än tjugo år hade tiden för deras dom kommit. Eftersom de hade handlat utan barmhärtighet, förtjänade de att bli dömda utan barmhärtighet, och eftersom Josef handlade som Jehovas representant, kunde han inte bryta mot Jehovas rättvisa. Men Josef var inte en hämndlysten man, och han måste avlägga räkenskap inför Gud för sitt handlingssätt med dem. Med vishet från ovan satte han dem därför på prov. — 1 Mos. 41:53—42:8.
15. a) Hur behandlade Josef sina halvbröder, och vilket mål hade han i sikte? b) Hur reagerade hans halvbröder på denna vändning i händelsernas gång?
15 Han uppträdde hårt mot dem och anklagade dem för att vara spejare. Då de betygade sin oskuld och berättade för honom att de alla var söner till en och samma man och att en annan bror fortfarande befann sig i hemmet, lät han fängsla Simeon inför deras ögon och sade till dem att Simeon måste vara fånge, till dess de återvände med sin andre bror. Hans bröder kände ett styng i hjärtat och uppenbarade en helt och fullt ångerfull inställning, i det de tog emot denna olycka som en vedergällning från Gud, ”ty”, sade de till varandra, ”vi sågo hans [Josefs] själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock icke lyssna till honom”. Josef, som hörde dem, fastän de inte visste om det, blev själv djupt rörd och vände sig bort från dem och grät. Men deras prov var ännu inte till fullo genomfört. Det fick inte finnas något tvivel om uppriktigheten i deras ånger. Man fyllde deras säckar med säd, och Josef lät i hemlighet ge dem tillbaka deras pengar i säckarna, och så sände han dem hem medan han behöll Simeon i fängsligt förvar. — 1 Mos. 42:9—28.
16. a) Hur skedde det till sist att Benjamin kom till Egypten, och hur reagerade Josef då han fick se honom? b) Vilket slutligt prov satte Josef sina halvbröder på, och hur avlöpte det?
16 Så småningom hade de ätit upp sin säd, och det blev nödvändigt att återvända till Egypten. Men de hade blivit varnade att inte komma inför Egyptens livsmedelsförvaltare igen utan att ha sin bror med sig. Jakob, som var rädd att förlora den ende återstående sonen till sin älskade hustru Rakel, eftersom han ju redan hade förlorat Josef, vägrade att låta honom gå, till dess det slutligen inte fanns någon annan utväg. Juda lovade att vara garant för honom. När de trädde fram inför Josef och Josef såg sin egen helbror Benjamin tillsammans med dem, kunde han inte lägga band på sig. Hans hjärta upprördes av kärlek till brodern, och han gick in i en inre kammare och grät där. Sedan satte han sina halvbröder på det slutliga provet. Genom en list gjorde han så att det såg ut som om Benjamin hade stulit en värdefull silverbägare, och han krävde att Benjamin skulle lämnas kvar som hans slav, medan de övriga återvände till sitt hem och sin far. Förtvivlade och med krossat hjärta, därför att de visste att förlusten av den älskade Benjamin skulle föra deras fars grå hår ned i graven, talade de bevekande med Josef om att lämna tillbaka Benjamin till dem för deras fars skull. Till sist, när Juda frivilligt erbjöd sig att själv träda i Benjamins ställe, kunde Josef inte betvinga sig längre, utan han brast i tårar och gav sig till känna för sina bröder och sade: ”Jag är Josef, eder broder, som I sålden till Egypten. Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att I haven sålt mig hit; ty för att bevara människors liv har Gud sänt mig hit före eder.” På Faraos inbjudan ordnade Josef därefter med att Jakob, hans far, kom till Egypten med hela sitt hus, och den bästa delen av Egypten blev deras. — 1 Mos. 42:29—47:31.
Att stå till doms med ett anseende för barmhärtighet
17. a) Vad framhäver omfattningen av och beskaffenheten hos Josefs barmhärtighet, och varför kan vi vara skäligen säkra på att barmhärtighet var en egenskap som var karakteristisk för Josef? b) Hur kan vi personligen ha nytta av de föredömen som gavs av Josef, Jesus och Stefanus?
17 Omfattningen av och beskaffenheten hos Josefs barmhärtighet framhävs av de omständigheter under vilka den utövades. Josef blev grymt och rentav mordiskt behandlad av sina halvbröder, illvilligt och med orätt anklagad av Potifars hustru, hårt och orättvist fängslad av Potifar, tanklöst och otacksamt glömd av överste munskänken, som han medlidsamt hade tröstat, men Josef tänkte ändå inte på att ge igen lika för lika, när det låg i hans makt att göra det. Tvärtom sörjde han kärleksfullt och med djup och uppriktig omtänksamhet för alla deras behov, i det han utsträckte sitt medlidsamma intresse till hela sin fars hus och till alla människor i Egypten. Egenskapen barmhärtighet var helt visst inte någonting som Josef förvärvade först efter det han blivit upphöjd till en ställning av bemärkthet och makt. I stället står den barmhärtighet som Jehova utövade gentemot honom under hans prövningar, i det den bevarade, uppehöll och lugnade honom, som ett vittnesbörd om den förlåtande och barmhärtiga inställning som Josef måste ha vidmakthållit genom allt detta. Det förefaller vara tydligt av den regel som Jesus uttalade: ”Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.” (Matt. 5:7) Den liknar i hög grad Jesu inställning på tortyrpålen, när han skulle dö och sade: ”Fader, förlåt dem; ty de veta icke, vad de göra”, och den liknar också Stefanus’ inställning, när han blev stenad till döds och utropade: ”Herre [Jehova, NW], tillräkna dem icke denna synd.” (Luk. 23:34; Apg. 7:60) Den barmhärtiga inställning som visades i alla dessa fall blev belönad av Jehova.
18. Varför bör det vara av särskilt intresse för oss att utöva barmhärtighet?
18 Framgår det inte tydligt att vi verkligen bör vara intresserade av att utöva barmhärtighet? Paulus försäkrar oss om att ”var och en av oss [skall] inför Gud göra räkenskap för sig själv”. (Rom. 14:12) Hur lugnande är det inte att veta att ”barmhärtigheten triumferar över domen”! Hur det skall gå för oss i något kritiskt skede under den nuvarande tiden eller under den snabbt annalkande domens dag (2 Petr. 3:7), när det gäller att vi gör räkenskap för oss själva inför Gud och hans förordnade domare, Jesus Kristus, kommer bland annat att bero på det anseende för barmhärtighet som vi kommer att kunna visa upp. Att vi konsekvent följer Jesu befallning att hysa kärlek under alla omständigheter kommer att hjälpa oss att skaffa oss ett sådant anseende, och samtidigt bidrar det till Jehovas lovprisning och till friden i församlingen.
[Bild på sidan 12]
Trots Josefs vädjanden om barmhärtighet sålde hans bröder honom till ismaeliterna för tjugo siklar silver
[Bild på sidan 14]
Fastän bröderna hade handlat obarmhärtigt mot Josef, gav han inte igen lika för lika, utan visade sina ångerfulla bröder medlidande och sörjde för alla deras behov