Äktenskapet under ofullkomliga förhållanden

 1. Vad hade Gud avsett att äktenskapet skulle skänka människan och att det skulle åvägabringa?

ÄKTENSKAPET har på grund av ofullkomligheten utsatts för många och hårda påfrestningar. Ofullkomligheten har sitt upphov i synden. Synd är orättfärdighet, olydnad för Jehova Guds fullkomliga lagar. Adams och Evas äktenskap i Eden var ett fullkomligt äktenskap, därför att det var ett verk av Jehova Gud, och all hans verksamhet är fullkomlig, alla hans vägar är rättvisans vägar. (5 Mos. 32: 4, NW) Att ett revben togs ifrån Adam, och tillsammans med det de kvinnliga utmärkande egenskaper som ursprungligen fanns hos honom, gjorde honom inte olycklig. Att Gud återgav honom dessa ting i gestalten av en fullkomlig kvinna, som skulle vara hans hustru, försatte honom i ett tillstånd av lycka som han aldrig förut hade vetat av. Hans bröllopsdag i Eden var en utomordentligt lycklig dag. Det äktenskap, som den utgjorde inledningen till, var avsett, att beständigt vara lyckligt och skulle leda till den outsägliga lycka, som bestod i att de skulle vara fruktsamma och frambringa fullkomliga barn av sitt släkte. Gud själv, som hade förenat dem, skulle vara lycklig över allt detta, ty på det sättet skulle hans uppsåt med att skapa jorden gå i fullbordan, nämligen att den skulle ”bebos”. — 1 Mos. 1: 26—28; Jes. 45:18.

 2. a) Vad avbröt det första människoparets fullkomliga lycka? b) Hur hade Adam undervisat sin hustru, och genom vilket handlingssätt skulle han visa sin kärlek till Gud och henne?

² Vad var det då som avbröt det mänskliga äktenskapets fullständiga lycka och förde in det i ett ofullkomligt tillstånd? Först och främst var det uraktlåtenhet att erkänna det rätta förhållande, som Gud hade upprättat mellan den äkta mannen och hustrun, och deras vägran att hålla fast vid detta förhållande. Adam och Eva tillhörde varandra, alldeles som ett huvud och en kropp tillhör varandra. ”Adam blev ju först skapad och sedan Eva.” (1 Tim. 2:13) Adam undervisade Eva. Han förde henne omkring i Edens lustgård, där han var fullt hemmastadd. Han talade om för henne vilka namn han hade givit åt djuren. Och viktigast av allt, han talade om för henne hur hon skulle kunna få leva för evigt i detta ljuvliga paradis som moder till ett fullkomligt människosläkte, genom att han meddelade henne det särskilda bud som Jehova Gud hade givit. Detta var någonting särskilt, som gick före de anvisningar som Gud gav dem båda beträffande alla skapelsers föda. (1 Mos. 1: 28—30) Guds särskilda befallning, som han uttalade till Adam ensam, lydde så: ”Av varje träd i lustgården får du äta dig mätt. Men vad angår trädet för kunskap om gott och ont, får du icke äta därav, ty på den dag du äter därav skall du förvisso dö.” (1 Mos. 2:16, 17, NW) Denna befallning gällde nu också Eva, ty hon var en del av honom; hon var ett kött med honom. Liksom Adam hade delgivit henne denna gudomliga befallning, var det hans förpliktelse såsom huvud över henne att se till att denna livsbevarande lag bleve efterlevd. Om han älskade henne, skulle han laga så att denna lag bleve åtlydd, ty att göra det vore för honom också att älska sig själv. Hon var en del av hans ben och kött, och naturligtvis skulle han inte hata det som var hans ben och kött. Genom att hålla på denna lags efterlevnad skulle Adam i synnerhet visa kärlek till deras oskattbare livgivare, Jehova Gud, vilken det ålåg dem att älska mer än sig själva eller varandra.

 3. a) Hurudant var Evas handlingssätt, till dess en lagbrytare framställde sig för henne? b) Vad var” Satans avsikt, och vad gjorde han för att genomföra den?

³ Till en tid visade Eva sig undergiven sin man såsom huvudet. Hon drog inte det straff i tvivelsmål, som skulle följa på brott mot Guds lag. Hon tänkte inte att hennes man hade blivit bedragen genom det som Gud sade angående brott mot hans lag. Hon tänkte inte att hon borde avgöra eller uppställa regeln för vad som var gott och vad som var ont. Hon var en verklig hjälpare för Adam och passade fullkomligt in i hans liv och fann trygghet och lycka i att göra det. Då — när hon en gång var ensam — framställde sig en lagbrytare för henne, en som skulle störa friden och lyckan i hennes äktenskap. Med en orm i Edens lustgård som redskap bad han henne om upplysning. Hon talade om för honom vad hennes man hade sagt henne. Vad ormen — eller den osynlige som talade genom ormen — då gjorde var inte att börja skvallra genom att komma med tomt och onyttigt prat eller genom att upprepa en lögn. Nej, han gjorde vad Jesus sade att han gjorde. Han ljög direkt och gjorde sig till alla lögners fader. (Joh. 8:44; 2 Kor. 11: 3) Genast motsade han vad Adam hade sagt till Eva och vad Gud först hade sagt till Adam. ”Då sade ormen till kvinnan: ’Ingalunda skolen I dö.’” Sedan låtsades, han känna till hur det verkligen förhöll sig med detta förbjudna träd och fortsatte: ”Men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån, vad gott och ont är.” (1 Mos. 3:1—5) Den verkliga avsikten med att ormen, Satan, djävulen, på detta sätt opponerade sig mot Gud och baktalade honom var att börja upplösa den äktenskapliga föreningen mellan Jehova Gud och hans organisation eller hustru, hans ”kvinna”, dvs. hans universella organisation av heliga skapelser, vartill Adam och Eva då hörde.

 4. a) Hur borde Eva ha svarat, men vems ord satte hon framför vilka andras ord? b) Varför var Evas handlingssätt ett fall av subordination i äktenskapet, och vad drev henne därtill?

⁴ Svarade nu Eva, av hänsyn till sitt äktenskapsförhållande, så här: ”Vad har du för rätt att motsäga min mans ord, och vad har du för rätt att motsäga det ord, som hans Gud, som gav mig åt honom, har talat? Skall jag vara underdånig dig, som bara är ett djur, i stället för min man, som Gud har utsett till mitt huvud?” Nej! Inte heller var det här fråga om huruvida Eva ville sätta Guds ord och lag framför sin mans ord. Nej, vad det här var fråga om var huruvida hon ville anamma ormens ord såsom förmer än hennes mans ord, som var i harmoni med Jehovas ord. Här var två vittnen, Jehova själv och Adam, mot det enda falska vittnet, den store ormen. Med tillrådlig respekt för sitt mänskliga huvud borde Eva ha sagt att hon först skulle rådföra sig med sin man och ta reda på om han fann det riktigt att äta av den förbjudna frukten i strid med Guds befallning, ty han kände Gud bättre än hon gjorde. Men i stället för att söka upp sin man och undersöka Guds lag tillsammans med honom såg Eva på den förbjudna frukten från den nya synpunkt som framlades för henne av ett djur. Hon lät begäret efter frukten ta form inom henne. Hennes begärelse ledde henne i frestelse och fick henne att handla, och så avlades synden. Att synden så hade blivit avlad måste nödvändigt leda till dödsstraffets födelse. (Jak. 1:14, 15) ”Så började hon taga av dess frukt och äta den.” (1 Mos. 3: 6, NW) Hon gick sin man i förväg och satte sitt eget förstånd över sitt huvuds, sin mans, förstånd. Hon blev skändligt bedragen, men icke desto mindre var det ett fall av insubordination i äktenskapet.

 5. Vad blev inte den omedelbara verkan av att Eva hade ätit av frukten, och vilken verkan fick hennes handling i stället?

⁵ Eva åt den förbjudna frukten i fullständig vanvördnad för Gud såsom hennes himmelske Suverän och för sin man såsom hennes huvud. Bibelns berättelse säger inte att hennes samvete genast slog henne och att hon blev medveten om att hon var alldeles naken och kände sig gripen av panik och av en önskan att gömma sig för det motsatta könet, för sin man. Ordspråksboken 9:17, 18 (RS) säger oss: ”’Stulet vatten är sött, och bröd som ätes i hemlighet smakar väl.’ Men han vet icke, att de döda äro där, att hennes gäster äro i djupet av scheol [människosläktets gemensamma grav].” Fullständigt bedragen och utan att känna sig skrämd av dödsstraffet, utan att veta av någon sexuell blygsel, men i stället uppfylld av att frukten för tillfället smakade så gott, denna frukt som hon hade stulit från det förbjudna trädet och hade ätit i hemlighet, så att hennes man inte hade reda på det, gick Eva självbelåtet åstad och erbjöd något av den förbjudna frukten åt Adam. Vad skulle nu han göra?

 6. Vilken senare uttalad teokratisk lag visar hur Adam borde ha handlat, och varför är det så?

⁶ Adam var genast på det klara med att Eva hade blivit bedragen av ormen och hade syndat. Guds ord säger: ”Adam blev icke bedragen, men kvinnan blev svårt bedragen och förleddes till överträdelse.” (1 Tim. 2: 14) Eva talade inte och handlade inte för honom, hennes huvud. Huvudet skulle träffa avgöranden, och Adam måste antingen godkänna hennes synd genom att medvetet, med vilja, förena sig med henne i att äta den stulna frukten eller också ta avstånd från hennes handlingssätt och omedelbart hindra det från att bli en vana i hans hushåll. Jehovas teokratiska lag, som senare kungjordes för Israels nation, överensstämde med detta, ty i den hette det: ”Om en kvinna ... gör ett löfte år HERREN [Jehova] och förbinder sig till återhållsamhet i något stycke ... om hon bliver gift och löften då vila på henne eller något obetänksamt ord från hennes läppar, varmed hon har bundit sig, och hennes man får höra därom, men icke säger något till henne därom samma dag han hör det, så skola hennes löften hava gällande kraft, och hennes förbindelser till återhållsamhet skola hava gällande kraft. Men om hennes man samma dag han får höra det säger nej därtill, då upphäver han därmed hennes givna löfte och det obetänksamma ord från hennes läppar, varmed hon har bundit sig; och HERREN skall förlåta henne det.” (4 Mos. 30: 4, 7—9) Adam kunde alltså ha tillrättavisat Eva och låtit Gud vara sannfärdig och låtit ormen, djävulen, vara en lögnare och på så sätt ha bevisat att han inte hade någon del i hennes brott mot Guds lag. Gud hade förordnat honom till huvud. Han borde ha respekterat Guds förordnande och satt sig emot att Eva handlade som huvud i fråga om att träffa avgöranden.

Dåliga följder av pliktförgätenhet i äktenskapet

 7. Vad hade Adam visat, om han hade vägrat att ta emot frukten som Eva bjöd honom, och vad visade han genom att ta emot den?

⁷ Hade Adam älskat sig själv, älskat livet för sin egen och sina avkomlingars del, så skulle han ha vägrat att ta emot förbjuden frukt ur sin hustrus hand. Han skulle ha visat henne det rätta handlingssättet genom att vägra, ty hon var hans eget kött. Hade han älskat Gud mer än sig själv, hans hustru inbegripen, skulle han ha avvisat hennes erbjudande och hållit Guds befallning. Han skulle hellre ha velat skiljas från sin hustru än skiljas från sin Gud. Om han hade handlat som en verklig äkta man, skulle han ha respekterat sin egen av Gud anvisade ställning som huvud och träffat det rätta avgörandet för sig själv och sitt hus. Han skulle ha visat styrka och visat sig vuxen sitt ansvar och bevarat sin ostrafflighet inför Gud. Men Adam riktade inte sin blick mot Gud. Han såg på sin hustru, som räckte fram frukten åt honom. Nu började ett begär efter henne, inte i hennes egenskap av hjälpare och komplement i fråga om att utföra det uppdrag att fortplanta sig, som Gud givit dem, utan såsom ett medel att tillfredsställa hans kött, uppstiga inom honom. Han kände sig lockad därav. Han ägnade mera intresse eller uppmärksamhet åt detta än åt glädjen i att lyda Guds befallning, och därför blev han svag. Han kändes inte vid, han förkastade, den ställning såsom huvud som han själv intog såsom äkta man. Han lyssnade till sin hustrus röst, inte till Guds. Han tog emot den förbjudna frukten och förde den till munnen.

8, 9. Vad blev följden av att Adam föredrog sin hustru framför Gud? Och hur svarade de Gud?

⁸ Han höll ihop med sin hustru, ja, i det som var orätt, men han drog sig bort från sin Gud och Fader. Utan att ha blivit bedragen slöt han sig uppsåtligt till ormen, Satan, djävulen, i att göra uppror mot Gud. Bibeln beskriver inte den själskamp eller de sinnesrörelser som framkallades, utan säger helt enkelt: ”Efteråt gav hon något också åt sin man, då han var med henne, och han började äta den.” Nu hade båda syndat, men Adams synd var störst, därför att han hade större ansvar. De kunde inte längre se på varandra på ett rent, naturligt sätt. ”Då blevo bådas ögon öppnade, och de började inse, att de voro nakna. Fördenskull sydde de ihop fikonlöv åt sig till att skyla sina länder.” — 1 Mos. 3: 6, 7, NW.

⁹ Mellan mannen och hans hustru hade nu en skranka uppstått, även om den endast representerades av hopsydda fikonlöv. Då Adam inte tyckte att han tedde sig ren inför sin hustru, kunde han inte heller tycka att han tedde sig ren inför sin Gud. Han kände sig inte längre väl till mods i samtal med Gud; i stället för att ivrigt vänta på att få tala med Gud flydde han nu undan från detta. När Adam och Eva hörde Guds osynliga närvaro nalkas, gömde de sig därför båda bakom träden. Gud ropade på Adam, inte på hans hustru. Adam sade till Gud att han inte kände sig presentabel inför honom. Men varför då? Hade Adam ätit av den förbjudna frukten? Ja, inte direkt från trädet, men han hade ätit det som hans hustru hade räckt honom, för att behaga sin hustru. Varför hade då kvinnan varit den som hade ätit direkt från det förbjudna trädet? Kvinnan medgav nu att hon inte hade burit sig klokt åt. Hon sade: ”Ormen bedrog mig, så att jag åt.” (1 Mos. 3: 8—13) Hon hade aldrig tänkt sig att efterverkningarna skulle bli av detta slag.

10. a) Vilket äktenskap skulle Satan inte kunna bringa till upplösning, och varför inte? b) Vad påbjöd Gud med avseende på Satan och hans säd?

¹⁰ Så vände Gud sig till den store ormen, Satan, djävulen, som nu hade kommit Adams och Evas äktenskap att bli förbundet med stora svårigheter. Men om ormen, Satan, djävulen, ett ögonblick tänkte, att han skulle kunna vålla en upplösning av äktenskapet mellan Jehova Gud och hans ”kvinna”, hans himmelska universella organisation under hans enfödde Son, så misstog han sig fullständigt. Jehova Gud uttalade en förbannelse över djävulen, varigenom denne hänvisades till en eländig tillvaro, där han endast skulle få stoft till föda, och i detta sammanhang nämnde Jehova, den store äkta mannen, sin egen ”kvinna”. Han påbjöd ett helt annat handlingssätt för sin kvinna än det Eva valde, när han sade: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.” (1 Mos. 3:14, 15) Guds himmelska organisation, hans ”hustru”, skulle hålla fast vid honom i kärlek, men skulle hata bedragaren, ormen, Satan, djävulen. Denna hustrus avkomlingar eller barn skulle motstå ormens bedrägliga avkomma eller säd. Den skada som hennes avkomma tillfogade den store ormen skulle vara värre än den skada som ormen skulle tillfoga hennes avkomma och som skulle få en tillfällig halthet till följd. Den förstnämnda skadan skulle träffa en mera vital del och skulle åstadkomma att ormens huvud blev sönderkrossat, och av detta skulle följa tillintetgörelse för hela dennes säd. Guds hustru eller ”kvinna”, dvs. hans organisation, skulle i all evighet ha frukt att uppvisa, som skulle bära hennes äkta mans, Jehovas, namn.

11. Vad förutsade Gud med avseende på det mänskliga äktenskapet från och med då, och varför skulle kvinnans ställning bli särskilt svår?

¹¹ Jehova förutsade nu att det mänskliga äktenskapet alltifrån den tiden skulle ha sina svårigheter, och gifta par skulle få ”lekamliga vedermödor”. Kvinnans ställning i äktenskapsanordningen skulle vara särskilt svår, och vad Jehova sade om den i Eden har inte jävats av sex tusen års erfarenhet. ”Till kvinnan sade han: ’Jag skall storligen föröka ditt havandeskaps smärta; under födslovåndor skall du föda barn, och din längtan skall stå till din man, och han skall behärska dig.’ ” (1 Mos. 3:16, NW) Mannens herravälde över kvinnan var inte bara en tillåtelse för honom att härska, om han så ville eller om hon var villig att underkasta sig det. Hans herravälde över henne skulle bli en verklighet lika säkert som att hennes havandeskaps smärta skulle förökas och att hon skulle föda barn under födslovåndor. Trots allt detta skulle hon längta efter att få en man. Hon skulle anse det som någonting att känna sig generad över, som en smälek, att inte ha en man. Hon skulle betrakta det som en svår missräkning, som om meningen och syftet med hennes kön hade förfelats, om hon inte skulle få några barn, en besvikelse för henne själv och en besvikelse för hennes man. Må han vara ägare, härskare. Ge henne blott ett äktenskap med barn.

12. Vilka följder fick det för Adam, att han försökte behaga sin hustru?

¹² Hur förödmjukande måste det inte ha varit för det gifta parets förordnade huvud, när Gud inledde sin dödsdom över Adam med att säga: ”Eftersom du lyssnade till din hustrus ord.” Ja, det kom sig alltsammans av detta. Han lyssnade till den skapade varelsen i stället för till Skaparen, som befallde honom att inte äta av trädet för kunskap om gott och ont. I sin ansträngning att behaga sin hustru och med hopp om att inte förlora henne gjorde den äkta mannen Adam någonting som drog följder med sig, vilka inte var behagliga för henne. Han skulle alltså säkert komma att sjunka i hennes aktning och respekt. Hans brist på vishet gav sig till känna i följderna. Han vållade att hon förlorade det paradisiska hemmet. Han förlorade sin ställning som en godkänd son av Gud och den möjlighet som den gav honom att föra Evas talan hos Gud och utverka att en viss hänsyn komme att tas till henne, eftersom hon var en bedragen kvinna. Han lämnade henne utan tillräckligt skydd mot de bedrägerier, som Satan, djävulen, ytterligare kunde komma med, och mot hans försök till vanstyre. Om hon inte doge först, kunde han själv dö och lämna henne som änka, utan någon man. Tillsammans med honom blev hon utdriven ur Edens lustgård för att dö förkastad av Gud. — 1 Mos. 3:17—24.

13, 14. Varför kunde deras liv utanför Eden inte ha varit lyckligt, och vad var orsaken till detta?

¹³ Guds ord säger oss mycket litet om Adams och Evas äktenskapliga liv utanför Edens lustgård. Det var inte något lyckligt liv, det är säkert. När var och en av dem såg på den andra och påminde sig den del som motparten hade haft i att åstadkomma detta sorgliga resultat, kunde ingen av dem känna sig lycklig över den andra. Adam hade nu förlorat sin fullkomliga självbehärskning. Det var först utanför Eden som han hade sexuellt umgänge med sin hustru. Det var inte något lyckligt tillfälle, när han såg henne vrida sig i sin födslovånda för att föda fram deras första barn, en son. Denne gosse, Kain, visade sig sedan vara en mördare, i det att han dödade sin egen bror, lönnmördade Jehovas första mänskliga vittne, den trogne Abel. Kain kom under förbannelse från den Gud, vars vittne Abel var. Han blev märkt för att avrättas, för att tillintetgöras av ingen annan än Gud själv. Hans äktenskapliga liv med en av sina systrar i landet Flyktingskap (som Nod betyder) var inte något lyckligt liv. — 1 Mos. 4: 1—17; 1 Joh. 3:12; Hebr. 11: 2, 4; 12: 1.

¹⁴ Adam och Eva levde länge nog för att se en tillväxande ond frukt av sitt ofullkomliga äktenskapliga liv. Ingen av deras avkomlingar fick leva i ett fullständigt lyckligt äktenskap. Vad var orsaken till allt detta? I första rummet berodde det på att den förste mannen och den första kvinnan inte gemensamt och endräktigt älskade Gud och inte älskade honom mer än varandra. Jämte detta att de brast i kärlek till Gud — och som en följd därav — underlät de var för sig att respektera de av Gud anvisade platserna som äkta man och hustru i äktenskapsanordningen och att leva i överensstämmelse med det ansvar och de förpliktelser som följde med vars och ens plats. Adam såsom huvudet var den som i främsta rummet hade ansvar för allt detta. Guds, domarens, ord pekar på Adam såsom den som förnämligast är ansvarig för all syndfullhet och död som har kommit över oss, vi som har blivit födda som ett resultat av deras illa åtgångna äktenskap. Det säger nämligen: ”Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat. ... Under tiden från Adam [har] ... döden haft väldet.” (Rom. 5:12—14) Den skada som vållas genom att den ursprungligen av Gud upprättade äktenskapsanordningen vansköts kan alltså vara mycket vittgående och olycksbringande.

15. a) Vad kan sägas om Jehovas eget äktenskap? b) Vad var Jehovas uppsåt beträffande människornas äktenskap, och vad gjorde han i Noas dagar som en illustration av detta sitt syfte?

¹⁵ Jehova Guds eget äktenskap med sin hustru, hans universella organisation i himmelen, har fortgått obrutet och i lycka och har varit i hög grad fruktsamt, trots allt vad den illvillige äktenskapsstöraren har försökt göra mot det. Jehovas kvinnas säd har frambragts och kommer snart att krossa ormens huvud och se till att rättvisa vederfars Guds, den Högstes, universella suveränitet. I överensstämmelse med sin egen äktenskapliga lycka avsåg Jehova Gud ursprungligen att hans trogna söners och tjänares äktenskapliga liv här på jorden också skulle vara något som medförde glädje och behag, utan ”lekamliga vedermödor” som nu oundvikligen måste komma, därför att alla gifta par är ofullkomliga och därför att de lever i en världslig tingens ordning, vars gud Satan, djävulen, är. (1 Kor. 7: 28, NW) Som en illustration av detta sitt syfte skaffade Jehova Gud i Noas dagar bort alla de äkta par som var en del av den fördärvade, vålduppfyllda ”värld, som då fanns”, genom att dränka dem i en alltomfattande flod, som gick ända upp över bergstopparna och varade ett helt solår. På den tiden var det så, att ”män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag, då Noa gick in i arken”. Men Gud förde endast fyra gifta par levande genom floden, vilka alla var vittnen för Jehova, nämligen Noa och hans hustru och deras tre söner, var och en med sin hustru. — Luk. 17: 26, 27.

16. a) Hurudana var förhållandena omedelbart efter floden, vad äktenskapet angår? b) Vilken välsignelse förlänade Gud dessa överlevande, och vad har detta betytt intill nu?

¹⁶ Den värld som funnits före floden var helt och hållet borta, när dessa fyra gifta par trädde ut ur arken på berget Ararat för att börja livet på nytt på den renade jorden. Omständigheterna var då nästan lika dem som rådde då Adam och Eva befann sig inne i Eden. Hela jorden utanför var utan mänskliga inbyggare, och fördenskull välsignade Gud dem och gav dem befallning om att frambringa barn och uppfylla jorden med dem. Förutom de fyra paren på berget Ararat fanns det inga människor någonstans på jorden. Till bekräftelse av sitt ursprungliga uppsåt med avseende på jorden välsignade Gud således dessa överlevande fyra gifta par, sedan de hade återupplivat Jehova Guds tillbedjan på den nu åter torra jorden. ”Och vidare välsignade Gud Noa och hans söner och sade till dem: ’Var fruktsamma och bliv många och uppfyll jorden. ... Och vad eder beträffar, ni människor, så var fruktsamma och bliv många, låt jorden myllra av eder, och bliv många på den.’ ” (1 Mos. 9:1—7, NW) Detta betydde att många äktenskap skulle ingås under de tusentals åren intill nu. Som följd härav myllrar jorden i vår tid av människor, och äktenskapen blir ständigt allt flera. Under den växande ofullkomligheten hos de gifta paren och hos de förhållanden, under vilka de lever, har detta lett till många invecklade äktenskapliga problem. Hur kan man handskas med dessa på ett sätt som behagar Jehova Gud och som kommer att resultera i varaktig lycka för dem som lever i äktenskap? Hur man handskas med dessa problem i den nya världens samhälle kommer att utförligt förklaras i kommande nummer av Vakttornet.

(The Watchtower, 1 september 1956)