Jakob — en fridsam gudsman, mild till sinnes
ÄR DU ibland frestad att ta lagen i egna händer på grund av en oförrätt du fått lida? Känner du ibland lust att strida för att få det som du menar tillkommer dig? Så handlar visserligen denna världens nationer, men Jehova Guds sanna tjänare får inte handla så. De bör i stället lyda rådet: ”Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för vredesdomen; ty det är skrivet: ’Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren’”, Jehova. Ja, under sådana förhållanden är det klokt av oss att påminna oss Jesu ord: ”Lyckliga äro de som äro milda till sinnes.” ”Lyckliga äro de fridsamma.” — Rom. 12:19; Matt. 5:5, 9, NW.
En trogen Guds tjänare, vilkens levnadskurs visade att det är klokt att vara mild till sinnes och fridsam, var Jakob. Han ådagalade dessa egenskaper då han hade att göra med sin far, sin tvillingbror, sin svärfar, sina söner och främmande människor. Den ena gången efter den andra valde han att inte strida för sin rätt; han föredrog friden framför stridens frukter. Han blev rikligen välsignad, såväl andligen som materiellt, och var ett föredöme för oss.
Till svar på Jakobs faders bön lät Gud Rebecka, Isaks hustru, bli havande med tvillingar sedan hon varit ofruktsam i nästan tjugo år. Innan de båda barnen föddes, förutsade Jehova att den äldre skulle tjäna den yngre. Vid tvillingarnas födelse fick den äldre, på grund av att hans hud var luden, namnet Esau, som betyder ”Luden”. Den yngre fick namnet Jakob, som betyder ”Undanträngare; Den som griper tag i hälen”, därför att han vid sin födelse grep tag i sin brors häl. — 1 Mos. 25:21—26.
I motsats till Esau, som tyckte om uteliv och var en oförvägen jägare, var Jakob en uppriktig, oförarglig och oskyldig man, som föredrog att bo i tält. Jakob uppskattade andliga ting; hans Gud, Jehova, stod honom nära och var verklig för honom, vilket framgår av hans löfte och hans böner. Han hade stor förtröstan på det Guds löfte som hans far hade ärvt från Abraham. Utan tvivel lade Jakob märke till att Esau inte satte något stort värde på denna skatt, annars hade han väl knappast vågat föreslå Esau att ge bort den bara mot en tallrik soppa. Om Esau verkligen hade satt värde på sin förstfödslorätt, skulle han, även om han varit glupande hungrig, med förakt ha avvisat Jakobs erbjudande. Men det gjorde han inte. Esau var en materialistisk, köttsligt sinnad människa. Jakob gjorde honom ingen orätt, då han köpslog med honom om förstfödslorätten. — 1 Mos. 25:27—34.
Fastän Esau hade bekräftat uppgörelsen med en ed, beredde han sig för att av sin far mottaga den välsignelse som följde med förstfödslorätten. Jakob var tydligtvis ovillig att tvinga igenom saken genom att tvista med Esau eller med sin far, Isak. Rebecka måste gripa in och övertala Jakob att vidtaga nödvändiga mått och steg — vilket han gjorde genom att ge sig ut för att vara Esau — för att tillförsäkra sig den välsignelse som åtföljde förstfödslorätten och som han nu hade rätt till. Angav inte Gud dessutom att det var Jakob som skulle få förstfödslorätten, då han förutsade att den äldre skulle tjäna den yngre? — 1 Mos. 27:1—40.
Likväl klandrar de flesta bibelkommentatorer Jakob. De talar om hans ”bedrägeri och svek” och om hur han ”svekfullt tillskansade sig Esaus förstfödslorätt” osv. Men all denna häftiga kritik mot Jakob är oberättigad. I stället är det Esau som bör klandras för att han sökte få förstfödslorättens välsignelser sedan han hade sålt denna rätt. Isak var sannerligen inte missnöjd med Jakob, ty kort tid därefter välsignade han Jakob, då han sände honom till hans mors släktingar för att skaffa sig en hustru. Och Guds ord klandrar inte Jakob, utan Esau: ”Ringa aktade Esau sin förstfödslorätt.” ”Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.” ”Någon som icke uppskattar heliga ting, liksom Esau, som i utbyte mot en enda måltid gav bort sina rättigheter som förstfödd.” — 1 Mos. 28:1—4; 25:34; Rom. 9:13; Hebr. 12:16, NW.
Jakob får ett stort hushåll
Vid denna tid var Jakob över sjuttio år gammal, och till hans bestämmelseort, Paddan-Aram, var det omkring 800 kilometer. Medan han var på väg, uppenbarade Jehova sig för honom i en dröm, upprepade det abrahamitiska löftet till honom och försäkrade Jakob om att han skulle vara med honom och att han skulle komma välbehållen hem igen. Då Jakob vaknade, tillbad han Jehova och lovade att han, sedan han kommit välbehållen tillbaka, skulle ge Jehova en tiondel av allt han hade förvärvat. — 1 Mos. 28:13—22.
Då Jakob kom fram till sin morbrors, Labans, vistelseort, träffade han sin vackra kusin Rakel och fattade kärlek till henne. Han gick med på att tjäna i sju år för Rakel, och dessa sju år tycktes honom bara som några dagar, eftersom han älskade och uppskattade Rakel så mycket. Men när de sju åren gått till ända, lurade Laban, i skydd av nattens mörker, på Jakob sin äldre, till utseendet mera alldagliga dotter Lea. Jakob skulle ha kunnat göra våldsamt motstånd mot ett sådant uppenbart bedrägeri, men det gjorde han inte. I stället samtyckte han till att tjäna i ytterligare sju år, och han fick Rakel till hustru veckan därpå. Jakob, som alltså föredrog frid framför strid, led ingen skada härigenom. Om han hade stått på sig och vidhållit att han bara ville ha Rakel, skulle han endast ha fått två söner i stället för tolv jämte en dotter. Och låt oss tänka på att Lea födde både Levi och Juda, som blev överhuvuden för de två mest ärade stammarna i Israel. — 1 Mos. 29:1—35.
Sedan Jakob hade tjänat Laban i fjorton år och hans elfte son, Josef, blivit född, bad han Laban att få återvända till sitt eget land. Men Laban gjorde invändningar, ty alltsedan Jakob kom till honom hade han haft framgång. Jakob gick också med på att stanna på det villkoret att han skulle få alla de strimmiga och spräckliga fåren, de mörkbruna unga baggarna och de brokiga och spräckliga getterna. Jakob började nu tänka på sitt eget bästa, men han försummade fördenskull inte Labans hjordar; och därtill lät Jehova honom få stor framgång. Laban och hans söner blev nu avundsjuka på Jakob. När Jakob lade märke till detta, grep han ett lämpligt tillfälle att ge sig i väg till sitt hemland. — 1 Mos. 30:25—31:18.
Så snart Laban fick veta att Jakob hade lämnat honom, satte han efter Jakob och hann upp honom efter sju dagar. Men inte förrän Jehova hade uppenbarat sig för Laban och varnat honom för att tala något ont mot Jakob. När Laban hann i fatt Jakob, började han gräla på denne, men Jakob höll honom stången. Han framhöll att han i tjugo års tid troget hade arbetat strängt åt Laban och att Laban hade handlat svekfullt mot honom och förändrat hans lön tio gånger. Laban visade sig vara självisk, oärlig och skrymtaktig, då han gjorde gällande att allt som Jakob ägde i själva verket tillhörde honom, Laban, varvid han lämnade Jakobs tjugo strävsamma år helt ur räkningen. Till sist slöt emellertid Laban ett förbund med Jakob om att det skulle råda frid mellan de två hushållen. Till minne härav gjorde de ett röse av stenar, som de kallade ”Vittnesröse” och ”Vakttorn”. Därpå vände Laban tillbaka, och Jakob fortsatte sin färd. — 1 Mos. 31:19—55.
Eftersom Jakob nu stod inför möjligheten att träffa samman med Esau, sände han i väg budbärare framför sig, vilka skulle anhålla om försoning. När budbärarna kom tillbaka och berättade att Jakobs hämndlystne bror drog emot honom med fyra hundra man, bönföll Jakob innerligt Jehova om hjälp. Samtidigt sände han i väg den frikostigaste gåva till Esau bestående av får, getter, kameler, fäkreatur och åsnor, över fem hundra djur sammanlagt.
Sedan Jakob sänt i väg denna gåva, mötte honom en främling som började brottas med honom och som visade sig vara en Guds ängel. Jakob brottades med denne hela natten och lät honom gå på morgonen endast på villkor att han välsignade Jakob. Ängeln välsignade då Jakob och sade att hans namn inte längre skulle vara Jakob utan Israel, ty han hade framgångsrikt kämpat med Gud. — 1 Mos. 32:22—31.
Jakob, som fruktade det värsta, hade delat sitt läger i två delar, så att om den ena bleve anfallen, skulle den andra undkomma. Men när Esau mötte Jakob, omfamnade han honom och kysste honom, och båda brast i gråt. Fastän Esau försäkrade Jakob att han själv hade många ägodelar, yrkade Jakob på att Esau skulle ta emot hans gåva, vilket denne gjorde. Jakobs böner och handlingssätt i överensstämmelse med bönerna bar frukt. — 1 Mos. 33:1—16.
Åter i Kanaans land
Så småningom slog sig Jakob ned i Kanaan nära Sikem. En dag gick hans dotter, Dina, som inte tog sig i akt för vilka hon var tillsammans med, på besök till landets hedniska döttrar. En av landets hövdingar lade då märke till henne och kränkte henne. Jakob hade tydligen för avsikt att handla såsom hans far och farfar hade gjort under snarlika förhållanden och uppträda som en fridens man. Men det var hans söner inte hågade för. De lät hela staden drabbas av grym, blodig hämnd för systerns förödmjukelse. Detta fick Jakob att klaga: ”I haven dragit olycka över mig, då I nu haven gjort mig förhatlig för landets inbyggare. ... Mitt folk är allenast en ringa hop; man skall nu församla sig mot mig och slå mig ihjäl; så skall jag med mitt hus förgöras.” Utan tvivel var det för att hindra att något sådant slutligen skedde som Jehova bjöd Jakob att bege sig från den trakten och dra till Betel. Därtill lät Gud förskräckelse komma över landets folk, så att de inte skulle förfölja Jakob och hans husfolk. — 1 Mos. 33:18—35:7.
Under den färd som därpå följde uppenbarade sig Jehova åter för Jakob och upprepade det tidigare löftet till honom, vidare dog Jakobs hustru Rakel i samband med att hon födde sin andre son, Benjamin. Jakobs förstfödde son, Ruben, handlade svekfullt mot sin far genom att ha könsförbindelse med Bilha, en av faderns bihustrur, och kort tid efter det att Jakob nått Hebron, där hans åldrige far, Isak, bodde, dog denne vid 180 års ålder. — 1 Mos. 35:9—29.
Återigen slog sig Jakob och hans husfolk ned i Kanaans land. Eftersom Jakob hade förlorat Rakel, sin älsklingshustru, var det helt naturligt för honom att visa särskild tillgivenhet för hennes förstfödde son, Josef. Detta, jämte det förhållandet att Josef berättade om vissa drömmar, som förutsade hans upphöjelse, upptogs så illa av bröderna, att de beslöt att göra av med honom, men Juda övertalade de andra att de skulle sälja honom till slav i stället. De lät sedan sin far tro att Josef blivit ihjälriven av vilda djur. Hungersnöd förmådde Jakob att sända alla sina söner utom Benjamin, som var den yngste, till Egypten efter livsmedel, till det land där Josef nu, utan Jakobs vetskap, var styrande minister. När Jakob fick veta detta, blev han överlycklig och tänkte inte på att kräva sina söner på en förklaring. Jakob antog Josefs inbjudan att komma till Egypten, och under vägen dit försäkrade Jehova honom om att detta var Guds vilja och att Jakob skulle bli en stor nation. — 1 Mos. 46:1—4.
Jakob i Egypten
Jakob var nu 130 år gammal, och — som han sade till Farao — de åren var få och onda, få i jämförelse med de år hans far och farfar nådde, vilka båda levde omkring trettio år längre än Jakob. Men stor glädje kom att kröna hans ålderdom. Han och hans husfolk hade fått slå sig ned i den del av Egypten som bäst lämpade sig för deras hjordar. Och inte nog med att han fick se Josef igen, han fick också se Josefs söner, Efraim och Manasse, och välsignade dem och uttalade profetior om dem, som gick i uppfyllelse senare. — 1 Mos. 47:3—12; 48:8—16.
Föreställ er nu den åldrige Jakob, 147 år gammal, omgiven av sina tolv söner, då han uttrycker sin sista vilja och uttalar gudagivna profetior. Det är samtidigt en domens dag, kan man säga. Han börjar med att kraftigt fördöma sin förstfödde son, därför att denne besudlat sin fars läger. Därpå klandrar han skarpt sina söner Simeon och Levi för den blodiga hämnd de utkrävde, därför att deras syster, Dina, hade blivit kränkt. Eftersom de tre första sönerna genom sitt handlingssätt hade försatt sig ur spel, gav Jakob den främsta välsignelsen åt Juda: ”Spiran skall icke vika ifrån Juda, icke härskarstaven ifrån hans fötter, till dess Silo kommer och folken bliva honom hörsamma.” (Hade inte Juda visat sig vara den pålitligaste och mest mogne av alla Jakobs söner genom sitt försvar av såväl Josef som Benjamin? Jo, det hade han!) Därpå följde profetior om de åtta övriga av Jakobs söner och anvisningar om var hans kvarlevor skulle begravas. ”Jakob hade givit sina söner denna befallning, ... och han gav upp andan.” — 1 Mos. 49:1—33, fotnot.
Ja, Jakob var verkligen en fridsam gudsman, mild till sinnes. Han levde i nära gemenskap med Gud och gjorde flitigt bruk av bönen, och Gud hedrade honom med att flera gånger uppenbara sig för honom. Eftersom Jakob inte var snabb att strida för sina rättigheter, ledde Gud förhållandena så att Jakob fick det som tillkom honom. Han blev på ett enastående sätt välsignad genom att få det abrahamitiska löftet och bli fader till Israels nation. Framför allt fick han Jehovas godkännande och har bevisats den största heder en dödlig människa kan få: han har fått sitt namn förbundet med den ende sanne Guden, Jehova, ty om och om igen läser vi att Jehova kallas ”Jakobs Gud”. — 2 Sam. 23:1; Ps. 81:2, 5.
Jakob har bevisats än mer ära, däri att han fått tjäna såsom förebild till den kristna församlingen, som består av 144.000 medlemmar. Liksom Abraham är en bild av Jehova Gud och Isak en bild av Jesus Kristus, så är Jakob en förebild till Kristi brud. (Matt. 8:11) Det är särskilt på denna skara som följande Jesu ord är tillämpliga: ”Lyckliga äro de som äro milda till sinnes, ty de skola ärva jorden. Lyckliga äro de fridsamma, ty de skola kallas ’Guds söner’.” (Matt. 5:5, 9, NW) Kvarlevan av dessa, som befinner sig på jorden i denna tid, kallas också för Jakob i Jeremia 30:7—11, där deras svåra betryck under och omedelbart efter första världskriget är förutsagt.
Jakob är ett utmärkt föredöme för alla Guds tjänare i denna tid. Också de måste livligt uppskatta andliga ting och vara milda till sinnes och fridsamma. Jakobs villighet att uthärda strapatser till gagn för de får, som befann sig i hans vård, måste de också efterlikna. (1 Mos. 31:36—42) Detta är visst och sant: ”Allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss till undervisning.” — Rom. 15:4.