Del 7 — ”Må din vilja ske på jorden”
Det är Jehova Guds, Skaparens, vilja som måste komma att ske på jorden. Det fick vi bevis för i kapitel 2 i boken ”Må din vilja ske på jorden”. Kapitel 3, i vilket vi nu befinner oss. handlar om ”Behovet av en helgedom”. I flydda årtusenden har människor byggt helgedomar för att i dessa dyrka sina gudar, men de har allesammans blivit antingen vanhelgade eller förstörda. Själva Jehova Guds tempel i Jerusalem blev förstört för länge sedan. Finns det ingen verklig helgedom med bestående helighet eller helgd? Under det att himlarna är såsom en tron åt Gud, Skaparen, är jorden hans fotapall och bör hållas helig. Edens lustgård, där God satte den förste mannen och den första kvinnan, var i själva verket en helgedom, en helig plats, särskilt därför att Gud besökte den och där samtalade med mannen. Men en av Guds himmelska andesöner gjorde uppror mot honom och grep sig an med att införa synden i Edens luftgård och på så sätt vanhelga den heliga platsen. Han gjorde sig själv till Satan, djävulen.
7. Vad skulle Adam och Eva kunna göra genom att låta paradiset förbli en helgedom, och vilken särskild befallning kunde de bryta mot och med vilken straffpåföljd?
7 Genom att låta Edens paradis förbli en helig plats, en helgedom, skulle Adam och Eva kunna leva i det för evigt tillsammans med sina barn. I denna lustgård hade Gud planterat ett särskilt träd, som han kallade ”trädet för kunskap om gott och ont”. Så länge Gud inte önskade att människan skulle äta av det, skulle det vara orätt av människan om hon åte av det, hon skulle då visa sig olydig mot sin himmelske Fader, syndfull gentemot sin Gud. ”Och Jehova Gud pålade också mannen denna befallning: ’Av varje träd i lustgården får du äta dig mätt. Men vad angår trädet för kunskap om gott och ont, får du icke äta därav, ty på den dag du äter därav skall du förvisso dö.’” (1 Mos. 2:9, 16, 17, NW) Med dessa ord förklarade laggivaren, Jehova Gud, att straffet för synd inte var evigt liv i pina och plåga för människosjälen, utan verklig död, ett upphörande av liv och tillvaro. Adam, som var danad till Guds avbild och honom lik, förstod sin himmelske Faders befallning och insåg även vilket straff som skulle drabba honom, om han bröt mot denna befallning. Sedan hans himmelske Fader hade givit honom den fullkomliga kvinnan Eva till hustru, underrättade Adam henne om deras Faders befallning, ty, såsom Adam sade: ”Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött. Denna skall kallas maninna, ty från man blev denna tagen.” — 1 Mos. 2:23, NW.
8. Varför, när och hur gick Satan, djävulen, till angrepp mot riktigheten i Guds lag till dem?
8 Genom denna befallning visste Satan, djävulen, i vilket avseende han kunde pröva Adams och Evas lydnad för sin himmelske Fader och deras odelade hängivenhet för sin Gud. Han var naturligtvis osynlig för Eva, eftersom han är en andevarelse. Men han uppenbarade att han var närvarande och begagnade ett markens djur, en orm, till att lägga fram sitt förslag till missgärning och synd. Adam var inte till hands, så att han kunde tillfrågas. Genom ormen ställde därför Satan, djävulen — till synes för att få upplysningar, och inte för att skvallra –, denna fråga till Eva: ”Är det verkligen så, att Gud har sagt att ni icke få äta av varje träd i lustgården?” Eva svarade rätt och riktigt: ”Av frukten på träden i lustgården få vi äta. Men vad det angår att äta av frukten på det träd, som står mitt i lustgården, har Gud sagt: ’Ni få icke äta av det, nej, ni få icke röra det, på det att ni icke må dö.’” Eva hade inte lämnats i okunnighet om den paradisiska helgedomens lag. Genom ormen gick Satan, djävulen, nu till angrepp mot denna lags riktighet. ”Därvid sade ormen till kvinnan: ’Ni skola förvisso icke dö. Ty Gud vet, att på själva den dag då ni äta av det måste edra ögon nödvändigtvis öppnas och måste ni nödvändigtvis bliva lika Gud, i det ni veta vad som är gott och vad som är ont.’” — 1 Mos. 3:1—5, NW.
9. a) Vad var ormens påstående inför Eva? b) Hur kunde hon resonera sig fram till villighet till lagbrott, eftersom hon inte förstod detta, och hur kunde hon argumentera till bevis för att ormen hade rätt?
9 Detta påstående var förtal; och den som förtalar eller baktalar någon gör sig till en djävul. Men Eva insåg inte att detta var förtal emot Gud, hennes himmelske Fader. Hon blev ”i grund bedragen”. Vad skulle hon nu göra? Om Guds befallning var orättvis och grundade sig på falska påståenden, var det då orätt av henne att göra uppror mot orättvisan och ta lagen i egna händer? Dessutom var frukten på trädet för kunskap om gott och ont oskadlig, sannskyldig mat. Så tilltalande den såg ut! Och hur underbart skulle det inte vara att få ögonen öppnade och få inblick i saker och ting såsom aldrig förr och att vara lik Gud själv i att själv veta vad som var gott och vad som var ont! Varför då vara teokratisk genom att fortfara att lyda denna orättfärdiga, grundlösa lag, som hennes Gud och Fader hade givit? På demokratiskt maner och i en demokratisk anda grep sig alltså Eva an med att ta av det förbjudna trädets frukt och äta av den. Och se, hon föll inte ned död vid första bettet! Ormen måste då ha haft rätt i detta, så kunde Eva resonera, bedragen som hon var.
10. Vad började alltså med Eva här på jorden, och hur skulle hon få sin man att dö med henne, om straffet för lagöverträdelse verkligen var döden?
10 Eva hade låtit tilliten till sin himmelske Fader brytas ned. Med henne började det som nu är så allmänt: olydnad mot föräldrarna. Sedan Eva hade ätit en första munsbit av den förbjudna frukten, kände hon sig kanske demokratisk genom denna ”folkets åtgärd”. Men hon kände sig inte såsom Gud, vilket ormen hade lovat. Inte fick hon heller sina ögon öppnade moraliskt sett, så att hon insåg uselheten i sin olydnad. Och vidare, om det fanns någon grund för talet om att man måste dö, ifall man bröt mot Guds lag, så skulle hon få sin man, Adam, att dö med sig genom att övertala honom att äta med henne. Därför bjöd hon senare Adam, vårt släktes överhuvud, av frukten.
11. Vilka två handlingssätt hade Adam nu att välja emellan, och varför var hans synd uppsåtlig?
11 Vad skulle nu Adam göra? Vara teokratisk genom att böja sig för Guds herravälde och suveränitet eller vara demokratisk och låta människorna på jorden styra? Skulle han bevara Guds helgedom i Eden helig och fri från olydnadens synd såsom en plats där Jehova tillbads såsom Gud? Eller skulle han låta Evas åstundan att bli lik Gud ha inflytande på sig? Skulle han då förneka sin Gud och Skapare och visa sig stolt och göra sig själv till Gud i Jehovas ställe? Adam beslöt sig för att behaga Eva genom att äta med henne och överse med hennes synd och därtill behaga sig själv genom att hålla sig till henne och med henne dela konsekvenserna av hennes synd, det tillkännagivna straffet döden. Han visste vad han gjorde: ”Adam blev ju först skapad och sedan Eva. Och Adam blev icke bedragen, men kvinnan blev svårt [i grund, NW] bedragen och förleddes till överträdelse.” (1 Tim. 2:13, 14) I stället för att handla i överensstämmelse med den gudagivna kunskapen uraktlät Adam att hävda sin ledarställning för den mänskliga familjen. Han syndade uppsåtligt. — 1 Mos. 3:6, 7.
12, 13. Vilket slags gudsdyrkan upprättade Adam alltså i Eden, och hurudan gjorde han sig i Guds ögon, enligt den princip som Guds lag till Israel bygger på?
12 Adam, som hade avgörandet i sina händer, upprättade falsk gudsdyrkan i Edens helgedom. Den bestod i tillbedjan av det egna jaget, dyrkan av den skapade varelsen i stället för av Skaparen. Genom att bryta mot Guds lag hade han upphöjt sig själv över den teokratiska lagen. Han hade gjort sig själv hög och stor, gjort en gud av sig själv för att avgöra vad som var gott och vad som var ont från hans egen ståndpunkt sett. Han gjorde sig avskyvärd, vederstygglig eller vämjelig. Mycket längre fram i tiden sade den vise mannen: ”En styggelse för HERREN är var högmodig man.” Och Jesus Kristus sade: ”Gud känner edra hjärtan, ty det som bland människor är högt är en styggelse inför Gud.” (Ords. 16:5; Luk. 16:15) På kung Salomos tid och på Jesu tid fanns det många fyrfotadjur, fåglar och insekter som Guds lag förklarade vara oren föda för israeliterna. Om de åt dessa djur, blev de orena, avskyvärda, vämjeliga eller motbjudande för Gud, som givit de tio budorden och lagen om ren föda. I sitt lagförbund med Israel befallde han:
13 ”Gör icke edra själar vämjeliga medelst någon av de myllrande varelser som myllrar, och ni få icke orena eder med dem, så att ni verkligen bliva orenade genom dem. Ty jag är Jehova, eder Gud; och ni måste helga eder, och ni måste bevisa eder heliga, emedan jag är helig.” Likaså: ”Ni få icke göra edra själar vämjeliga medelst djuren och fåglarna och vad det vara må som krälar på marken, vilka jag har avskilt från eder genom att förklara dem orena.” — 3 Mos. 11:43, 44; 20:25; NW.
14. Hurudana fick Adam och Eva sina själar att te sig inför Gud genom att de åt av den förbjudna födan; förtjänade sådana själar att leva i Eden, och hur kände de sig nu i Eden?
14 Det fanns många sådana fyrfotadjur, fåglar och insekter i Edens helgedom. Trädet för kunskap om gott och ont fanns också i denna lustgård, som var en helgedom. Just detta träd hade Adam och Eva blivit förbjudna att äta av, liksom senare de många djur, som det här talats om, förklarades vara oren föda för israeliterna. Såsom det förhöll sig med israeliterna, som befann sig under den lag Gud givit dem, så gjorde sig Adam och Eva skyldiga till något avskyvärt och vämjeligt genom att äta av den förbjudna frukten. Genom att äta av den gjorde de sina själar vämjeliga, avskyvärda, vederstyggliga för Jehova Gud, som är helig och som önskar att hans förnuftsbegåvade skapelser skall vara heliga. Förtjänade sådana vämjeliga själar som Adam och Eva nu var att få leva för evigt? Nej! Kunde sådana avskyvärda, vederstyggliga varelser tillåtas förbli på en sådan helig plats som denna paradisiska helgedom i Eden? Nej! Omedelbart efter det att Adam hade gått med på att synda mot Gud genom att äta av den förbjudna frukten, kände han och hans hustru att de inte hörde hemma i denna helgedom, som Gud hade helgat genom att träda i förbindelse med dem där. De kände sig nakna, föga presentabla inför honom och försökte gömma sig.
15. Vad hade de nu gjort sig själva till, genom vilket slags själviskhet; och varför fanns det inte någon plats för dem i Eden sedan de handlat så?
15 På så sätt förlorade Adam och Eva sin helighet. Genom att ta lagen i egna händer och handla tvärtemot Guds rättfärdiga lag satte de i själva verket upp sig själva såsom gudar, gjorde sig själva till avgudar genom ett slags girighet. Till de kristna har det sagts att ”ingen girig — vilket betyder att vara en avgudadyrkare — har någon arvedel i Kristi och Guds rike”. De manas att ta sig i akt för ”girigheten, som ju är avgudadyrkan”. (Ef. 5:5, NW; Kol. 3:5) I Guds helgedom i Eden fanns det ingen plats för avgudadyrkare, för falska gudar, för uppkomlingsgudar; ty avgudar och falska gudar är något avskyvärt och vederstyggligt för den ende levande och sanne Guden, Jehova.
16. Vilket handlingssätt gentemot Guds helgedom protesterar Jehova emot, och vad måste Jehova göra med sin helgedom i Eden?
16 Jehova protesterar mot tilltaget att sätta upp avgudar i helgedomen. Om forna tiders judar sade han: ”Juda barn hava ju gjort, vad ont är i mina ögon, säger HERREN [Jehova]; de hava satt upp sina styggelser i det hus som är uppkallat efter mitt namn, och de hava så orenat det.” (Jer. 7:30; 32:34) Edens paradisiska helgedom blev orenad genom att Adam och Eva alltjämt vistades där. De hade inte förvärvat någon rätt att äta av ”livets träd mitt i lustgården” och därigenom få medgivande att leva för evigt på jorden. Därför vidtog Gud mått och steg för att rena sin helgedom.
17. När Gud fällde domen över ormen, djävulens redskap, vem hänsyftade han då på när han talade om ormens säd och om kvinnan?
17 Över den falske guden, Satan, djävulen, uttalade han en förintelsedom. Han gjorde detta genom följande ord till ormen, som djävulen hade brukat för att bedraga Eva: ”Eftersom du har gjort detta, vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina livsdagar. Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna [kvinnans säd] skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.” (1 Mos. 3:14, 15) Med dessa ord hänsyftade Gud inte på den bokstavliga ormens säd. Han avsåg den falske gudens säd, hans som var lik ormen, nämligen Satan, djävulen. Likaså menade Gud inte den bokstavliga kvinnans, synderskan Evas, jordiska barn. Han hänsyftade på sin heliga, universella organisations säd eller avkomma, varvid han för första gången liknade denna organisation vid en kvinna, en hustru förmäld med honom i himmelen. — Jes. 54:5.
18. Vem menade Gud, då han talade om kvinnans säd?
18 Guds universella organisations säd måste vara Guds först skapade, främste Son, som blev människan Kristus Jesus, för att han skulle kunna bli ”medlare emellan Gud och människor”. (1 Tim. 2:5) Förenad med honom är hans trogna församling, som består av hans 144.000 efterföljare och som i uppenbarelsen till Johannes framställs i bild såsom de tjugofyra ”äldste”, vilka sitter på troner runt Guds himmelska tron. Till dessa kristna, som vinner seger över Satan, djävulen, såsom den gamle ormen, är dessa ord riktade: ”Fridens Gud skall snart låta Satan bliva krossad under edra fötter.” (Rom. 16:20) Detta uttalande förknippar dem med uppfyllelsen av Guds löfte i 1 Moseboken 3:15 att kvinnans säd skall söndertrampa den store ormen.
19. Vad sade Gud öppet till Eva, och hur tog han henne så ur den villfarelse hon råkat i genom Satans lögn?
19 Gud sade synderskan Eva att hon inte skulle dödas omedelbart. Hon skulle få frambringa många barn, dock under födslosmärtor. Hennes man skulle råda över henne till dess döden skilde dem åt. Därpå tog Gud Eva ur den villfarelse hon råkat i genom den lögn som Satan, ormen, hade uttalat, när Satan sade att hon och Adam förvisso inte skulle dö, om de åt av den förbjudna frukten. I Evas närvaro sade Gud till Adam: ”Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd, om vilket jag hade bjudit dig och sagt: ’Du skall icke äta därav’, därför vare marken förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar; törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.’” — 1 Mos. 3:16—19.
20. Vad slags föda skulle Adam nu äta, vilken mark var förbannad för hans skull, var skulle han återvända till stoftet, och varför kom han inte till himmelen vid sin död?
20 Adam fick inte längre ha vård om Edens helgedom och bruka jorden där. Han var oren, ohelig. Han fick inte längre äta paradisets föda, utan ”markens örter”, som han mödosamt, i sitt anletes svett, förskaffade sig. Det var inte paradisets helgedom som blev förbannad för Adams skull, nej, det var marken där utanför; och det var denna del av jorden, och inte paradisets helgedom, som skulle frambringa törne och tistel åt honom. Edens paradisiska helgedom skulle inte vanprydas av syndares gravar, utan till jordens stoft utanför den paradisiska helgedomen var det som Adam skulle vända åter. ”Den första människan är av jorden och danad av stoft; den andra människan [Jesus Kristus] är av himmelen.” (1 Kor. 15:47, NW) Adam skulle alltså inte komma till himmelen vid sin död. Eftersom han var danad av stoft, vände han åter dit, varifrån han hade kommit, till stoftet. Livskraften, som uppehöll hans liv, återvände då till Gud, som hade givit den. — Pred. 12:7.
21. Vilken annan frukt hade Adam nu inte rätt att ta av, och vad gjorde Gud för att hindra honom från att söka äta av den?
21 Vilka mått och steg vidtogs för att hindra Adam från att ta av en annan frukt, som han inte hade rätt till, frukten på livets träd, som var förbunden med gåvan evigt liv? Jehova ”Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen. Och han drev ut mannen och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.” — 1 Mos. 3:22—24.
22. Vad skulle varje försök att komma tillbaka in i paradiset ha inneburit, och vad visar om något hände som kunde upphäva domen över Adam och Eva?
22 I varje försök att vända tillbaka in i paradisets helgedom, som Adam kunde ha gjort, skulle han ha blivit hindrad av dessa keruber. Eftersom han för dessa kerubers skull inte kunde ta sig tillbaka in i det jordiska paradiset, hade han ännu mindre utsikt att komma in i den större helgedomen i himmelen, där många fler keruber skulle varit redo att spärra vägen för honom. Varje försök från Adams sida att bana sig väg till livets träd mitt i lustgården för att vinna liv på jorden för evigt skulle ha inneburit att han vandrat rätt i fördärvet och blivit dräpt av den flammande klingan av svärdet, som ständigt svängde runt. Fastän Adam drivits ut ur helgedomen, levde han flera hundra år. Inträffade det under dessa sekler något som kunde upphäva dödsdomen över Adam och Eva? Nej; det blev ingen förändring i deras främlingskap gentemot Gud. ”Alltså blev Adams hela levnadsålder nio hundra trettio år; därefter dog han.” (1 Mos. 5:5) Adam fick den lön som synden ger — döden. — Rom. 6:23.
(Fortsättning följer.)