Kapitel 8
Guds val enligt sitt ”eviga uppsåt”
1. Vilken fråga uppstod med avseende på den mans avkomlingar med vilken Gud förnyade sitt förbundslöfte?
JEHOVA GUD valde att med Isak förnya förbundslöftet till hans far Abraham. (1 Moseboken 26:1—5, 23, 24) Trots att Isak gifte sig vid fyrtio års ålder, blev han sextio år innan han fick barn — tvillingar. Skulle Jehova, som besvarade Isaks bön om barn, välja mellan dessa båda tvillingpojkar?
2. Hur uppenbarade Jehova vilken av tvillingarna han skulle utvälja?
2 Då Rebecka under sitt havandeskap i bön frågade Jehova om sitt tillstånd, angav han vem han skulle utvälja: ”HERREN [Jehova] svarade henne: ’Två folk [nationer, NW] finnas i ditt liv, två folkstammar [nationsgrupper, NW] skola ur ditt sköte söndras från varandra; den ena stammen skall vara den andra övermäktig, och den äldre skall tjäna den yngre.’” Esau visade sig bli den förstfödde och Jakob den andre av tvillingarna. (1 Moseboken 25:20—23) Jehova visade alltså att han inte skulle göra en enda nation av dessa tvillingsöner till Isak, en nation med två stammar. Det skulle i stället bli två nationsgrupper, och den nationsgrupp som härstammade från den äldre tvillingen skulle vara svagare och tjäna den yngre tvillingens nationsgrupp. På så sätt blev det en omkastning med avseende på den förstfödde sonens naturliga rätt till företräde. Jehova uppenbarade alltså vem han skulle utvälja.
3. Berodde detta utväljande på människors gärningar eller på honom som kallar?
3 Den allsmäktige, allvise Guden hade rätt att göra detta i enlighet med sitt uppsåt till välsignelse för hela mänskligheten. Beträffande detta skrev en bibelskribent i det första århundradet: ”När Rebecka blev havande med tvillingar genom en man, vår förfader Isak; ty när de ännu inte hade blivit födda eller hade bedrivit någonting, vare sig gott eller ont, blev det — för att Guds uppsåt beträffande utväljandet måtte förbli beroende, inte av gärningar, utan av honom som kallar — sagt till henne: ’Den äldre skall vara den yngres slav.’ Alldeles som det är skrivet: ’Jag älskade Jakob, men Esau hatade jag.’” — Romarna 9:10—13, NW; citat hämtat även från Malaki 1:2, 3.
4. Varför hade Jehova mindre kärlek till Esau än till Jakob redan innan de var födda?
4 Den allsmäktige, allvise Guden gjorde sannerligen inte något dåligt val. Eftersom han kunde läsa tvillingarnas genetiska mönster, medan de befann sig i Rebeckas moderliv, förutsåg han utan tvivel vilken livsinriktning de båda pojkarna skulle välja. Han valde därför den rätte tvillingen, trots att denne råkade vara den yngre av de båda. Trots att Jehova hade gjort ett val i enlighet med sitt uppsåt, framtvingade han inte händelseutvecklingen. Han planerade inte att den äldre Esau skulle sälja sin förstfödslorätt för endast en skål linssoppa till sin yngre bror Jakob på en betydelsefull avgörandets dag. Men Jehova förutsåg tydligen att den ofödde Esau inte skulle ha samma uppskattning och kärlek till andliga ting som Jakob skulle ha. Av den orsaken hade han mindre kärlek till Esau än till Jakob och gjorde sitt val i enlighet därmed, redan innan tvillingarna var födda, medan de befann sig i sin moders liv. — 1 Moseboken 25:24—34.
5. Planerade Jehova hur Jakob skulle få den muntliga välsignelsen av Isak, och ändrade Jehova denna välsignelse?
5 Jehova planerade inte den taktik som Jakob och hans mor Rebecka slutligen använde för att få den muntliga välsignelsen av Isak, men Jehova tillät den åldrige, blinde Isak att uttala den välsignelse över Jakob som hörde samman med förstfödslorätten, eftersom Jakob förtjänade att få den. (1 Moseboken 27:1—30) Jehova lät inte Isak ändra denna välsignelse, utan när Jakob var på flykt undan sin tvillingbror Esaus mordiska vrede, bekräftade Gud Isaks välsignelse över Jakob. På så sätt understöddes Guds val av Jakob före hans födelse. Hur gick detta till?
6. Hur understöddes Guds val av Jakob genom den dröm som Jakob hade om stegen, som användes av änglar?
6 På den plats som kallades Betel i det utlovade landet hade flyktingen Jakob ”en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego upp och ned på den. Och se, HERREN stod framför honom och sade: ’Jag är HERREN [Jehova], Abrahams, din faders Gud och Isaks Gud. Det land, där du ligger, skall jag giva åt dig och din säd. Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster och norr och söder, och alla släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd. Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall icke övergiva dig, till dess jag har gjort, vad jag har lovat dig.’” — 1 Moseboken 28:12—15.
7, 8. a) Vad innebar detta gudomliga uttalande för Messias’ släktlinje? b) I fråga om vems tillbedjan utmärkte sig Jakob, till skillnad från Esau?
7 Enligt detta oföränderliga uttalande av den Gud som inte ljuger skulle Han genom Jakobs avkomlingar eller säd uppfylla det löfte till Abraham som omtalas i 1 Moseboken 12:1—7.
8 Detta innebar att Messias, Guds himmelska kvinnas ”säd”, skulle komma i Jakobs släktlinje. Det är därför vi speciellt inriktar oss på att följa Jakobs avkomlingars historia i stället för de nationers och släkters på jorden som skall bli välsignade genom den messianska ”säden”. Abrahams och Isaks Gud kom nu också att kallas ”Jakobs Gud”. Detta kan inte sägas om Esau (eller Edom), som inte utmärkte sig i fråga om att tillbedja Jehova och vars avkomlingar blev fiender till Jehovas tillbedjare. Avguden Kos var Edoms gud. (2 Krönikeboken 25:14; Hesekiel 35, kapitel trettiofem) Det tempel som längre fram byggdes i Jerusalem kom att kallas ”Jakobs Guds hus”. (Jesaja 2:3) Som ett exempel för oss som lever i denna bekymmersamma tid sade den inspirerade psalmisten: ”HERREN Sebaot [Härskarornas Jehova, NW] är med oss, Jakobs Gud är vår borg.” — Psalm 46:12.
VALET AV DEN KUNGLIGA STAMMEN
9. a) Varför kallas Jakobs avkomlingar för israeliter? b) På vilken plats blev Jakob far till sin tolfte son?
9 Medan Jakob under tjugo år var borta i Paddan-Aram i den mesopotamiska dalen, gifte han in sig i en viss familj med sin far Isaks godkännande och blev far till elva söner. Därefter uppmanade Gud honom att återvända till det utlovade landet, som han hade flytt ifrån. (1 Moseboken 31:3) Det var medan Jakob var på väg tillbaka som han fick tillnamnet Israel. Guds ängel sade till honom: ”Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och vunnit seger.” (1 Moseboken 32:28) Därefter kallades Jakobs avkomlingar för israeliter. (2 Moseboken 17:11, NW) Längre fram, när Jakob eller Israel var på väg tillbaka från ett förnyat besök i Betel, där han hade haft drömmen om stegen, blev han far till sin tolfte son, Benjamin. Men Jakobs älskade hustru Rakel dog, när hon födde denne sin andre son. Skildringen i 1 Moseboken 35:19 lyder: ”Så dog Rakel, och hon blev begraven vid vägen till Efrat, det är Bet-Lehem.”
10. Vad gjorde sig Ruben diskvalificerad för under Jakobs fortsatta vistelse i det utlovade landet?
10 Sedan Jakob hade återvänt till det utlovade landet år 1761 f.v.t., fortsatte han att bo där som en främling i trettiotre år. Under denna tid inträffade ett antal betydelsefulla händelser, men inte enligt någon plan som Gud hade uppgjort. Jakobs far Isak dog i en ålder av ett hundra åttio år. (1 Moseboken 35:27—29) Jakobs äldste son Ruben kränkte i sexuellt avseende sin fars bihustru Bilha, Rakels tjänstekvinna. (1 Moseboken 35:22) Detta gjorde Ruben diskvalificerad att få förstfödslorätten efter sin far Jakob och även att få privilegiet att den konungslige Messias skulle komma i hans släktlinje. Detta var naturligtvis inte planerat av Jehova Gud, eftersom han inte gör sig delaktig i sådan otukt och blodskam. — 1 Moseboken 49:1—4.
11, 12. a) Hur gjorde sig Simeon och Levi diskvalificerade för någon som helst möjlighet med avseende på den messianska släktlinjen? b) Vad måste Gud nu göra med avseende på utväljandet?
11 Före Rakels död och Rubens handling av chockerande omoraliskhet blev Jakobs dotter Dina sexuellt kränkt av en invånare i det utlovade landet, nämligen Sikem, hivéen Hamors son, som bodde i staden Sikem. Jakobs söner blev mycket förbittrade över denna handling, ”som var en galenskap i Israel”. När de manliga invånarna i Sikem var oförmögna att försvara sig, därför att de hade underkastat sig kravet på omskärelse, tog Jakobs andre son Simeon och hans tredje son Levi med sig svärd och slog ihjäl alla dessa intet ont anande män i Sikem, varefter staden plundrades.
12 Jakob, som var Guds profet, godkände inte denna våldsgärning. Han sade till Simeon och Levi att de på detta sätt hade gjort honom ”förhatlig för landets inbyggare” och hade blottställt honom och hans hus till att förgöras av de till antalet större folken i landet. (1 Moseboken 34:1—30) På grund av detta grymma slaktande i vrede och förbittring gjorde sig Simeon och Levi diskvalificerade för att den messianska ”säden” skulle komma genom deras släktlinjer. Detta ärofulla privilegium måste därför tillfalla någon annan av sönerna än Simeon och Levi och den efter köttet förstfödde sonen Ruben. (1 Moseboken 49:5—7) Jehova Gud hade sannerligen inte planerat denna händelseutveckling. Han måste nu anpassa sig efter de nya omständigheterna. Han skulle genom sin profet, Jakob eller Israel, tillkännage vem han skulle utvälja av Jakobs återstående söner.
13, 14. Hur kom Jakob och hans husfolk att flytta ner till Egypten för att vara hos Josef där?
13 Den förste son som Jakobs älskade andra hustru, Rakel, födde var den elfte sonen i familjen, nämligen Josef. Jakob visade särskild tillgivenhet för denne son, som han hade fått på sin ålderdom. Av den orsaken blev Josefs halvbröder svartsjuka på honom. Utan att deras far visste om det lyckades de sälja Josef till resande köpmän som var på väg ner till Egypten. De fick sin far Jakob att tro att Josef hade blivit dödad av ett vilddjur.
14 Josef blev såld till slavtjänst i Egypten, men tack vare den Guds ynnest som han troget dyrkade och lydde blev han upphöjd till livsmedelsförvaltare och statsminister i Egypten under Farao. År 1728 f.v.t. försonades Josef med sina ångerfulla halvbröder, som hade kommit ner till Egypten för att skaffa livsmedelsförråd under den världsomfattande hungersnöden. Genom de anordningar som Josef gjorde flyttade därefter hans far Jakob eller Israel med hela sitt husfolk till Egypten och slog sig ner i det område som kallades landet Gosen. Där levde Jakob vidare i sjutton år. — 1 Moseboken, kapitlen 37—47.
15, 16. Vad var Jakob fortfarande arvinge till när han drog in i Egypten, och hur får vi vår uppmärksamhet riktad på detta i Psalm 105:7—15?
15 Det var på Guds uppmaning som Jakob lämnade det utlovade landet och begav sig till Egypten på Josefs inbjudan. (1 Moseboken 46:1—4) När han begav sig dit ner, var han fortfarande det abrahamitiska löftets arvinge och den som skulle föra det vidare. I Psalm 105:7—15 framhålls detta faktum, när det heter:
16 ”Han är HERREN [Jehova], vår Gud; över hela jorden gå hans domar. Han tänker evinnerligen på sitt förbund, intill tusen släkten på vad han har stadgat, på det förbund han slöt med Abraham och på sin ed till Isak. Han fastställde det för Jakob till en stadga, för Israel till ett evigt förbund; han sade: ’Åt dig vill jag giva Kanaans land, det skall bliva eder arvedels lott.’ Då voro de ännu en liten hop, de voro ringa och främlingar därinne. Och de vandrade åstad ifrån folk till folk, ifrån ett rike bort till ett annat. Han tillstadde ingen att göra dem skada, han straffade konungar för deras skull: ’Kommen icke vid mina smorda [på hebreiska pluralformen av maschiʹach: messiaser; se NW, fotnot] och gören ej mina profeter något ont.’”
17. Varför talade Jehova om Abraham, Isak och Jakob såsom ”profeter” och såsom sina ”smorda”?
17 Jehova kallade alltså Abraham, Isak och Jakob sina profeter, och det var de verkligen. (1 Moseboken 20:7) En profet kunde sägas vara smord med tanke på att han var utsedd och förordnad, även om han inte officiellt hade blivit begjuten med olja. (1 Konungaboken 19:16, 19; 2 Konungaboken 2:14) Trots att Abraham, Isak och Jakob inte blev smorda med olja på det sätt som Jakob smorde stoden på den plats som kallades Betel, kunde de med rätta kallas ”smorda” på grund av Jehovas sätt att handla med dem. (1 Moseboken 28:18, 19; 31:13) Att Jehova kallade dem ”mina smorda” visar att han hade förordnat dem, utvalt dem. Enligt Moffatts bibelöversättning lyder Psalm 105:15: ”Rör aldrig vid mina utvalda, skada aldrig mina profeter.” (Även 1 Krönikeboken 16:22) Jehova utväljer vemhelst han vill; det finns ett uppsåt bakom hans val.
18. Vad kallades också den nation som skulle komma genom Abraham, Isak och Jakob, och varför var detta en passande benämning?
18 Abraham, Isak och Jakob var Jehovas ”messiaser”, och det är i överensstämmelse med detta att den messianska nationen kom genom dem. I den Heliga skrift omtalas denna utvalda nation såsom Jehovas ”messias” eller ”smorde”. I Psalm 28:8, 9 säger psalmisten David: ”HERREN är sitt folks starkhet, och ett frälsningens värn är han för sin smorde [hebreiska: maschiʹach]. Fräls ditt folk och välsigna din arvedel och var deras herde och bär dem till evig tid.” Längre fram sade profeten Habackuk till Jehova i bön: ”Du drager ut för att frälsa ditt folk, för att bereda frälsning åt din smorde [maschiʹach].” (Habackuk 3:13) I överensstämmelse med detta skulle vid Guds fastställda tid den verklige Messias, Guds himmelska kvinnas ”säd”, komma genom detta ”smorda” folk eller denna nation. — 1 Moseboken 3:15.
19. Vad kallades Jakobs söner, eftersom de var överhuvuden för tolv stammar?
19 Det var nere i Egypten som Jakobs avkomlingar växte till ett talrikt folk, redo att bli en nation. Om det tillfälle då Jakob låg på sin dödsbädd (år 1711 f.v.t.) och tog farväl av sina söner läser vi: ”Alla dessa äro Israels stammar, tolv till antalet, och detta är, vad deras fader talade till dem, när han välsignade dem; åt var och en av dem gav han sin särskilda välsignelse.” (1 Moseboken 49:28) Eftersom dessa Jakobs tolv söner var och en blev överhuvud för en stam, kallades de ”patriarker” eller ”faderfurstar” (Åk). En man som talade inför Sanhedrin i Jerusalem sade vid ett tillfälle: ”Han gav honom omskärelsens förbund; och så födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob de tolv patriarkerna. Och patriarkerna sålde Josef, av avundsjuka, till Egypten, och Gud var med honom.” (Apostlagärningarna 7:8, 9, 1883 års sv. övers.) De grekisktalande judarna talade med rätta om ”Abraham, patriarken” och även om ”patriarken David”. — Hebréerna 7:4; Apostlagärningarna 2:29; 1883 års sv. övers.
20. Upprättades alltså ett religiöst patriarkat i Israel?
20 Detta betyder emellertid inte att ett religiöst patriarkat upprättades bland Jakobs avkomlingar där i Egypten. Efter Jakobs död i landet Gosen upphävde sig inte Josef, som var Faraos statsminister i Egypten, till patriarkaliskt överhuvud för ”Israels stammar, tolv till antalet”, trots att hans faders slutliga välsignelse över honom visade att förstfödslorätten hade överflyttats på honom. — 1 Moseboken 49:22—26; 50:15—26.
21. a) Vem angav Jakob att förstfödslorätten nu överflyttades på? b) Av vem berodde valet av det stamöverhuvud genom vars släktlinje den messianske konungen skulle komma?
21 Genom sin profetiska välsignelse över sina tolv söner uppenbarade patriarken Jakob mer än att förstfödslorätten hade blivit överflyttad från Ruben, Jakobs förstfödde son med sin första hustru, Lea, till Josef, hans andra hustrus, Rakels, förstfödde son. (1 Moseboken 29:21—32) Innan Josefs halvbröder sålde honom till slavtjänst i Egypten, harmades de över tanken på att han kunde bli kung över dem. (1 Moseboken 37:8) Men långt dessförinnan, då Gud gav patriarken Abraham omskärelsens förbund, förutsade Gud att kungar skulle utgå från Abraham, och detta genom hans hustru Sara, vars namn Gud då ändrade från Sarai till Sara, som betyder ”furstinna”. (1 Moseboken 17:16) När Gud ändrade Jakobs namn till Israel, lovade han också att kungar skulle utgå från Jakob. (1 Moseboken 35:10, 11) Men den rätt som innehades av den förstfödde sonen i familjen var inte automatiskt förbunden med rätten och äran att bli förfader till den släktlinje av kungar som skulle leda fram till den messianske konungen, Guds himmelska kvinnas ”säd”. Denna viktiga angelägenhet var beroende av Guds val. Han fick Jakob att framhålla vilken son som skulle bli förfader till denne konung.
22. Vilken son välsignade Jakob, när han talade om en ”spira” och en ”befälhavarstav”?
22 Sedan den döende Jakob gett uttryck åt sitt underkännande av Ruben, Simeon och Levi, sade han med hänsyftning på sin fjärde son med sin första hustru, Lea: ”Dig, Juda, dig skola dina bröder prisa; din hand skall vara på dina fienders nacke, för dig skola din faders söner buga sig. Ett ungt lejon är Juda; från rivet byte har du dragit ditupp, min son. Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon, såsom en lejoninna — vem vågar oroa honom? Spiran skall inte vika ifrån Juda, inte heller befälhavarstaven från platsen mellan hans fötter, till dess Silo kommer; och honom skall folkens lydnad tillhöra.” — 1 Moseboken 49:8—10; v. 10 enl. NW.
23. Om vad vittnar allt detta, som skulle känneteckna Juda — spiran, befälhavarstaven, folkens lydnad, jämförelsen med ett lejon?
23 Låt oss lägga märke till att Jakob liknar Juda vid ett lejon. I Mika 5:8 liknas ett lejon vid en kung över skogens djur. I Hesekiel 19:1—9 liknas kungarna i Juda rike vid lejon. Att Jakob jämförde Juda med ett lejon stämmer alltså väl överens med att spiran inte skulle ”vika ifrån Juda”, vilket antydde att Juda redan hade spiran och inte skulle förlora den eller bli berövad den. Att detta var konungadömets spira bekräftas av att spiran förknippades med ”befälhavarstaven”, vilken inte heller skulle vika ifrån Juda innan Silo skulle komma. Vidare skulle ”folkens lydnad tillhöra” Juda, som representerades av denne Silo. (1 Moseboken 49:10, NW) Allt detta som skulle känneteckna Juda vittnar om konungavärdighet!
24, 25. a) Vad betyder namnet Silo, och vem har det avseende på? b) Varför skall den kungliga spiran inte behöva vika ifrån Juda?
24 Namnet Silo anses betyda ”den vilkens det är”. Den forntida latinska Vulgataöversättningen från den hebreiska grundtext som fanns att tillgå på den tiden lyder: ”Till dess han kommer som skall bli sänd.”
25 Med denne Silo (”den vilkens det är”), som skulle komma, avses samma person vars ankomst förutsägs i de ord som den suveräne Herren Jehova riktade till den siste av Juda kungar i Jerusalem: ”En ruin, en ruin, en ruin skall jag göra det till. Och vad detta angår, skall det sannerligen inte tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall ge det åt honom.” (Hesekiel 21:27, NW) Detta har utan tvivel avseende på den messianske konungens ankomst, Guds bildliga kvinnas ”säds”. I och med att han kommer behövs det nämligen ingen mer följd av kungar efter honom. Då når riket i Juda stam sin höjdpunkt och förblir i Silos händer. Detta är den messianske konung som skall sitta på Jehovas högra sida i himmelen och skall vara en konung lik Melkisedek, åt vilken patriarken Abraham gav tionde av segerbytet. (Psalm 110:1—4) Den kungliga spiran skulle alltså inte vika ifrån Juda.
26. a) Hur framgår det av 1 Krönikeboken 5:1, 2 att förstfödslorätten är en sak och den kungliga släktskapen en annan? b) Vad var Jehova fri och i stånd att göra, oavsett hur den ej planlagda händelseutvecklingen gestaltade sig?
26 Det framgår tydligt av Skriften att den rätt som innehades av den förstfödde sonen i familjen var en sak och tilldelandet av kungligt ledarskap något annat och att Gud genom den döende patriarken Jakob tilldelade Juda det kungliga ledarskapet. I 1 Krönikeboken 5:1, 2 läser vi beträffande Jakobs söner: ”Och Rubens söner, Israels förstföddes — han var nämligen den förstfödde, men därför att han oskärade sin faders bädd, blev hans förstfödslorätt given åt Josefs, Israels sons, söner, dock icke så, att denne skulle upptagas i släktregistret såsom den förstfödde [och han (Ruben) vart icke räknad till förstfödseln, äldre sv. övers.]; ty väl var Juda den mäktigaste bland sina bröder, och furste blev en av hans avkomlingar, men förstfödslorätten blev dock Josefs.” Vi kan inte påstå att den allsmäktige, allvise Guden planerade att det skulle gå så, eftersom han inte föranledde Rubens, Simeons och Levis missgärningar och konsekvenserna därav. Enligt det sätt på vilket den ej planlagda händelseutvecklingen gestaltade sig var han i stället fri att välja Juda. Oavsett vad som hände var han i stånd att hålla fast vid sitt ursprungliga uppsåt och att förverkliga det utan någon ändring.
27, 28. a) Vilken nation skall vi alltså hålla ögonen riktade på, och i synnerhet vilken del av denna nation? b) Vilka privilegier kommer vi att få, om vi handlar i enlighet med de vittnesbörd som Gud förser oss med?
27 Guds val och åtgärder tjänar som en säker vägledning för oss, när vi betraktar hans ”eviga uppsåt”, som han utformade i förbindelse med den Smorde, Messias. Av de profetiska ord som han inspirerade den döende patriarken Jakob att uttala över Juda vet vi vilken kurs vi skall följa. Vi måste hålla ögonen riktade inte bara på Israels tolv stammar i allmänhet, utan på Juda stam i synnerhet, på grund av dess direkta förhållande till Jehovas Messias, hans himmelska kvinnas ”säd”. Fler och fler vittnesbörd hopar sig till hjälp för oss att identifiera denne messianske konung, med vilken Guds ”eviga uppsåt” är intimt förknippat.
28 Om vi handlar i enlighet med vittnesbörden, allteftersom den suveräne Herren Jehova förser oss med dem, kommer vi att undvika att bli efterföljare till en falsk messias, som skulle bli till besvikelse för oss. Vi kommer i stället att få glädjen att kunna urskilja och känna igen den sanne Messias från Gud och följa den genom vilken alla nationer på jorden skall skaffa sig evig välsignelse.