Vi utforskar Brittiska museets skatter
Från ”Vakna!’’:s korrespondent i Storbritannien
VAD tänker du på, när du hör ordet ”museum”? Tänker du på ändlösa korridorer, kantade med glasmontrar fyllda av uppstoppade fåglar, stenar och bleknade målningar? Var snäll och glöm bort alla sådana tankar, för du kommer inte att bli uttråkad på vår tur genom Brittiska museet i London.
Har du kameran med dig? Bra! Med hjälp av den kan du sammanställa ”fotografiska berättelser” av diabilder eller fotografier.
Musernas byggnad
Vår tur börjar i museets förgård. Lägg märke till dess imponerande höjd och längd. Statyerna längst upp på denna byggnad föreställer grekiska gudinnor, skyddshelgon för de sköna konsterna, som till exempel dans, poesi och musik. Dessa gudinnor kallades ”muser” och deras tempel kallades ”museer”.
Seder och bruk i staden Ur
Det är med iver vi stiger in i själva museet och beger oss till Babyloniska rummet. Det innehåller utställningsföremål som man funnit vid utgrävningar i den hebreiske patriarken Abrahams födelsestad, Ur. Lägg märke till denna praktfulla huvudprydnad, sammanflätad av gyllene boklöv. De där stora, halvmånformiga guldörhängena har en gång prytt genomborrade kaldeiska öron. Det är ett nöje att betrakta de vackra halsbanden, som tillverkats av lasursten, liksom också snäckskal som innehåller ögonskugga.
Dessa föremål fann man i en drottnings grav. Tillsammans med henne hade man begravt ett stort antal tjänare. Ja, de hade begravts levande tillsammans med sin döda drottning! Det betraktades som en stor ära att få beledsaga den kungliga härskarinnan och betjäna henne i ”livet efter detta”.
Vittnesbörd har kommit i dagen som visar att både tron på människosjälens odödlighet och dyrkan av madonnan och barnet var allmänt spridd i staden Ur för 4.000 år sedan. I monter nr 14 läser vi: ”Den sumeriska religionen vidarebefordrade många av sina gudomligheter, religionsuppfattningar, trosfrågor och sedvänjor till de babyloniska semiter som kom efter dem.”
Egyptiska föremål
Josef, som var son till Jakob och avkomling till Abraham, fördes till Egypten, det första världsväldet i den bibliska historien. När Josef kallades inför Farao för att uttyda hans drömmar, rakade han först av sig skägget. (1 Mos. 41:14) När han rakade sig, kan han ha använt rakblad av koppar, som såg ut som små yxjärn. Josef använde troligen en polerad metallspegel liknande denna, som tillverkats av koppar.
Under gudomlig ledning omtalade Josef för Farao att Egypten skulle få uppleva sju ymniga år och därefter sju hungerår. Farao utnämnde denne hebré till den näst högste styresmannen i riket och ”tog [signet]ringen av sin hand och satte den på Josefs hand och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den gyllene kedjan om hans hals”. (1 Mos. 41:41, 42) Det passar därför bra att vi stannar upp och beundrar några egyptiska signetringar och vackra halskedjor av guld.
Balsamering
När Jakob, som också kallades Israel, dog i Egypten, ”bjöd [Josef] läkarna, som han hade i sin tjänst, att de skulle balsamera hans fader”. (1 Mos. 50:2, 3) Här på museet finns ett ganska stort antal balsamerade personer. Dessa mumier är verkligen sevärda.
Vid balsameringsprocessen användes en lång järnkrok för att avlägsna en del av hjärnan genom näsan, och resten bortskaffades med hjälp av kemiska medel. Njurarna, levern, tarmarna och lungorna togs ut, sköljdes i palmvin och placerades sedan i fyra lerkrukor med välvda lock. Palmvinet blandades också med väldoftande örter och kryddor. Därefter sänktes kroppen ner i natronlösning (natriumkarbonat). Eftersom natron absorberar vatten, torkade kroppen så småningom ut. Till sist lindades hela den döda kroppen med rena linnebindlar. Mellan lagren av bindlar strök man hett beck. I förbigående sagt kallas den färdiga produkten ”mumie”, därför att det egyptiska ordet för ”beck” är mumiyah. För att bereda en mumie fordrades kunskaper i anatomi och kemi, och detta bestyrker bibelns påstående att ”läkarna” balsamerade Israel (Jakob).
Egyptiska trosuppfattningar
Syftet med att Jakob balsamerades var tydligen att hans kropp skulle bevaras tills den kunde bli begravd i det utlovade landet. (1 Mos. 50:4—14) I motsats till israeliterna trodde emellertid egyptierna att människosjälen var odödlig, och deras bruk att balsamera var förknippat med denna falska lära. (Hes. 18:4) På en bild på väggen i nästa rum vi besöker avbildas själen som en fågel som flyger ovanför den avlidne, som ligger på en bädd mellan två ljus, ett vid huvudändan och ett vid fotändan. Lägg också märke till att ”själen” håller i överdelen av ett kors som hade skurits itu, eftersom de forntida egyptierna sade att livet skars av vid döden.
Inuti en kista finner vi zodiakens tecken. En karta som ritats inuti en annan kista visar den väg ”själen” måste vandra. Man frambar offer vid offerborden för att blidka själen och hindra den från att återvända och störa någon av de efterlevande i en dröm. Egyptisk religion omfattade också triader av gudar, såväl som dyrkan av madonnan och barnet. Vi ser således att dessa sedvänjor inte härrör från den sanne Guden.
De forntida egyptierna trodde också att de genom att köpa avlatsbrev kunde bli förskonade från plågor efter döden, få förlåtelse för synder och tillförsäkras en bättre ställning i ”livet efter detta”. I Kungsbiblioteket i Brittiska museet finns ett avlatsbrev skrivet på latin. Du kanske minns att det till stor del var försäljningen av sådana brev som ledde fram till den religiösa reformationen på 1500-talet.
Något som tyder på att man också ägnade sig åt könsdyrkan är det egyptiska korset, eller crux ansata. Denna symbol föreställer de manliga och kvinnliga könsorganen i förening och skulle alltså utgöra nyckeln till livet. På en vägg finns en bild som föreställer en gud som håller i ett kors för att tillkännage att han ger Farao liv. Det är intressant att lägga märke till att de syrier som besökte Egypten nära 2.000 år före den vanliga tideräkningens början bar kors liknande dem som brukas i dag. Att bruket av korset vidarebefordrades till avfälliga kristna i Egypten framgår av deras gravstenar från 400-talet till 800-talet enligt den vanliga tideräkningen.
De tio plågorna
Den falska religionen led verkligen ett förödmjukande nederlag, då Jehova Gud sände tio hemsökelser eller plågor över Egypten och därigenom bevisade att de egyptiska gudomligheterna var utan makt. Den första plågan — då Nilens vatten och alla Egyptens vattendrag förvandlades till blod — bragte vanära över Nilguden Hapi. (2 Mos. 7:19—21) Föreställ dig hur egyptierna frambär böner framför denna staty av Hapi. Men Hapi kunde inte ens skydda sina egna armar. Se! Han har förlorat dem!
Alla de tio plågorna över Egypten visade sig vara domar över egyptiska gudomligheter, men särskilt var detta fallet med den sista plågan, de förstföddas död. (2 Mos. 12:12) Väduren var helgad åt guden Amon-Ra, ”gudarnas konung”, så när israeliterna strök påskalammets blod på dörrposterna och det övre dörrträet till husen där de bodde, betraktade egyptierna det som en hädelse. — 2 Mos. 12:6, 7.
Under den tid israeliterna var slavar i Egypten tvingades de att göra tegel som innehöll halm. (2 Mos. 5:7, 8) Det är därför mycket intressant att här se den typ av tegel de tvingades göra. Vi minns emellertid också att när israeliterna stod i begrepp att lämna träldomens land, bad de egyptierna om ”klenoder av silver och guld”, kanske ganska lika dem som visas här. — 2 Mos. 12:33—38.
Av alla de utställningsföremål från Egypten som finns på Brittiska museet har den berömda Rosettestenen intagit den främsta platsen sedan år 1802. Den innehåller en kungörelse som utfärdats av egyptiska präster år 196 f.v.t. för att hylla ”guden” Ptolemaios V Epifanes. Kungörelsen är skriven 1) med egyptiska hieroglyfer, 2) med egyptisk demotisk skrift (den förenklade skrift som folket brukade) och 3) på grekiska, vilket senare språk utgjort en nyckel när det gällt att lösa hieroglyfernas gåta.
Det forntida Egyptens härlighet finns inte längre. Dess faraoner är döda, lika döda som denne förtorkade slav, vars hud har bevarats tack vare den torra sanden. Men se på dessa repliker av en farao och egyptiska soldater. Alla har de vänster fot framåt. Det verkar som om den egyptiska armén började marschera med vänster fot, en sedvänja som har vidarebefordrats till praktiskt taget varje armé på jorden!
Feniciernas inflytande på israeliterna
De vackra feniciska elfenbensarbetena bär omisskännliga spår av egyptiskt inflytande. Kläder, huvudbonader, gudar och det egyptiska korset upptogs av fenicierna. De hade dessutom den heliga pålen, en religiös symbol av det manliga könsorganet. Men, vad värre är, fenicierna utövade den depraverade religion som kretsade kring fruktbarhetsguden Baal. Den inbegrep avskyvärda ceremonier, där man offrade spädbarn i eld och sedan placerade askan i askurnor.
Bibeln berättar att kung Ahab i Israel gifte sig med Isebel, som var dotter till kung Etbaal i Sidon (den viktigaste staden i Fenicien), och började tjäna Baal. Ahab ”reste ett altare åt Baal i Baalstemplet som han hade byggt i Samaria”, och ”därtill lät Ahab göra Aseran [den heliga pålen, NW]”. — 1 Kon. 16:31—33.
I Gamla palestinska rummet finns en utställning av elfenbensarbeten i fenicisk stil. Var fann man dem? I det forntida Israels huvudstad Samaria, där Ahab, då han byggde sitt palats, använde dyrbart elfenben och sålunda gjorde det till ett verkligt ”elfenbenshus”. — 1 Kon. 22:39.
Assyrierna
Assyriska angripare överföll Israel under Assurnasirpal II:s regering, en man som var känd för sin grymhet och sina skoningslösa krigståg. Intressant nog bär hans gravsten en bild av honom prydd med ett kors. Hans efterträdare, Salmaneser III, är den förste assyriske kung som bevisligen haft direkt kontakt med Israel. Detta finns omtalat på den berömda svarta obelisken. Där avbildas han då han mottar tribut från kung Jehu i Israel, kanske genom ett sändebud. Obelisken visar också tretton israeliter som frambär tribut, i det de alltså representerar alla Israels stammar, leviterna inräknade.
Nonagonalprisman är också märklig. Den skildrar kung Sargons fälttåg och nämner erövringen av Samaria, som omtalas i 2 Konungaboken 18:9—12.
I ett palatsrum (känt som Lakisrummet) avbildas Sargons tronarvinge Sanherib sittande på sin tron under staden Lakis’ kapitulation. Assyriska officerare har kommit inför kungen för att frambära sin hyllning, medan israelitiska fångar har fallit ner inför kungen och ber om nåd, under det att andra får utstå mycket grym behandling, i det att de blir flådda levande och spetsade på pålar. Här kan man faktiskt också se slungstenar och en slunga.
I Skrivkonstens rum kan man bese de berömda Lakisbreven. Ett av dem, som riktas till ”Jaosch, kommendant i Lakis, från Hosaja”, innehåller Guds namn Jehova i form av det hebreiska tetragrammaton (JHVH). Detta visar tydligt att de forntida israeliterna inte var rädda att använda namnet Jehova.
Gamla biblar och handskrifter
Låt oss nu ta en titt på Kungsbiblioteket och det rum där historiska handskrifter förvaras. Det finns mycket att se där, men vi skall plocka ut några särskilt intressanta föremål.
Det är svårt att föreställa sig att någon skulle vilja slänga bort Codex Sinaiticus, en grekisk bibelhandskrift som nedtecknades omkring 300-talet enligt den vanliga tideräkningen. Men när den tyske bibelforskaren Tischendorf besökte det grekiska Katarinaklostret vid Sinai berg år 1859, fann han 43 sidor av denna praktfulla volym i en papperskorg.
En gång i tiden fanns Codex Alexandrinus i det bibliotek som tillhörde patriarken av Alexandria. Denna pergamenthandskrift donerades till kung Karl I av England år 1627. Den härrör från första delen av 400-talet v.t.
Titta noga på den hebreiska Pentateuken, en handskrift från 900-talet. På många ställen kan du se Guds namn, tetragrammet יהוה. Jämför denna handskrift med den vackert skrivna Wycliffebibeln från tiden 1380 till 1384 — det första fullständiga handskrivna exemplaret av bibeln på engelska. Båda är verkligen fina exempel på utsökt skrivkonst! Det grova trycket i Gutenbergbibeln, eller den 42-radiga bibeln, som anses vara den första riktiga bok som någonsin tryckts med rörliga typer, utgör en verklig kontrast.
Ordet ”polyglott” kommer från grekiskan och betyder ”många språk”. Här kan vi se två viktiga polyglottbiblar. Den ena är Complutensbibeln från början av 1500-talet, som återger bibeltexten på hebreiska, arameiska, grekiska och latin. Den andra fullbordades av Christophe Plantin år 1571 och återger texten på samma fyra språk samt på syriska. Man tryckte omkring 1.200 exemplar av denna bibel, varav tretton på pergament, som detta exemplar.
I en monter kan man få se fyra berömda översättningar sida vid sida. Vi finner här Martin Luthers Nya testamentet, en populärutgåva på tyska från år 1522, som utgjorde grundtexten till William Tyndales Nya testamentet från 1525. Genèvebibeln framställdes år 1557 för enskilda studier av en grupp engelska och skotska protestantiska flyktingar, som bodde i Genève. Därnäst riktas vår uppmärksamhet på den första upplagan av Konung Jakobs översättning, som trycktes år 1611.
Det finns mycket mer att se, men vi måste avsluta vår intressanta tur. Ett besök på Brittiska museet är alltid mödan värt. Många av dess utställningsföremål är unika. Så om du planerar att resa till London, glöm då inte att inbegripa ett besök på Brittiska museet i dina resplaner!