Frågor från läsekretsen

● Är det orätt att ta livet av ett gammalt eller sjukt sällskapsdjur?

Nej, bibeln visar nämligen att människor har myndighet och ansvar att avgöra om, när och hur ett djur skall dödas.

När vi säger detta uppmuntrar vi avgjort inte till känslolöshet eller grymhet mot djur. Sorgligt nog är människans historia ända fram till denna tid fylld av exempel på ondskefull grymhet mot djur. Detta stämmer överens med det mönster som gavs av den brutale Nimrod. Men det är inte det mönster som ges av kärlekens, barmhärtighetens och medkänslans Gud. (1 Mos. 10:9) Guds ord råder uttryckligen dem som tillber Gud att ha omsorg om djur och att undvika att vara grymma mot dem. — Ords. 12:10.

Vi kan emellertid inte förbise att Jehova Gud gav människorna herraväldet över djuren. (1 Mos. 1:26—28) Längre fram gav han människorna tillåtelse att döda djur för att få föda. Och bibliska exempel visar att djur kan dödas av andra skäl, däribland för att man skall få skydd eller skaffa sig material till kläder.a (1 Mos. 3:21; 9:3—5; Dom. 14:5, 6; Hebr. 11:37) Bibeln ger inte några föreskrifter om hur sådana djur skulle dödas. Men det är logiskt att det, när så var möjligt, skulle göras i överensstämmelse med vad bibeln säger om barmhärtighet och om att undvika onödig grymhet mot djur.

På bibelns tid betraktades djur huvudsakligen från nyttighetssynpunkt, men många människor i vår tid har djur i hemmet för att ha dem som sällskap. Många utvecklar starka känslomässiga band till sitt sällskapsdjur. Därför kan det kännas svårt att tänka på att döda ett djur som blivit mycket gammalt, delvis försvagat eller kanske sjukt.

Men faktum är att bibeln inte säger att det är orätt att döda ett sådant sällskapsdjur. Man kan rentav dra slutsatsen att det är bättre att göra detta snabbt och relativt smärtfritt än att låta djuret få dyrbar behandling som enbart förlänger dess lidande. Det är den som har ansvaret för djuret, den som utövar herravälde över det, som skall avgöra om det är bäst att göra slut på djurets liv och hur det i så fall skall göras.

● Varför sade Jesus i Johannes 16:5: ”Ändå frågar mig ingen av er: ’Vart är du på väg?’”, när Petrus och Tomas just hade gjort detta?

De kommentarer som åsyftas hade alla yttrats under den sista kvällen som Jesus var med sina lärjungar. Under kvällen frågade Petrus: ”Herre, vart är du på väg?” (Joh. 13:36) Litet senare sade Tomas: ”Herre, vi vet inte vart du nu går. Hur vet vi vägen?” (Joh. 14:5) Därför kan det förefalla i viss mån motsägande, när man i Johannes 16:5 läser Jesu uttalande: ”Ändå frågar mig ingen av er: ’Vart är du på väg?’”

Det förefaller emellertid som om Jesus hade något särskilt i tankarna. Det sammanhang vi finner Petrus’ fråga i tyder på att Petrus tänkte en hel del på sig själv i samband med att han frågade Jesus, och Tomas’ yttrande kan ha återspeglat att han var osäker på att lärjungarna hade tillräcklig vägledning. Efter deras frågor fortsätter emellertid skildringen med att inbegripa Jesu varningsord om kommande förföljelse. Enligt vad Johannes 16:6 visar var det uppenbarligen så att dessa yttranden bekymrade lärjungarna och gjorde att de var helt upptagna av sin egen bedrövelse över denna förföljelse och över att de skulle förlora Jesus. När Jesus sade: ”Ändå frågar mig ingen av er: ’Vart är du på väg?’”, syftade han alltså tydligen inte tillbaka på Petrus’ kommentar eller Tomas’ yttrande. Jesus talade i presensform (”frågar mig”) och syftade på deras reaktion på denna särskilda del av det han dryftade med dem och de ting som han då tog i betraktande. Jesu ord skulle således rikta uppmärksamheten på att lärjungarna, som var upptagna av sin egen bedrövelse, inte ytterligare frågade ut Jesus för att få kunskap om den härlighet som han skulle gå till, vad det skulle betyda för sanna tillbedjare och hur det passade in i förverkligandet av Guds uppsåt.

[Fotnoter]

● I den första av de tio plågorna förvandlade Mose allt vatten i Egypten till blod. De egyptiska prästerna föreföll sedan göra efter bedriften. Men varifrån kunde de ha fått vatten?

Beträffande den första plågan sade Jehova till Mose: ”Säg till Aron: Tag din stav och räck ut din hand över egyptiernas vatten, över deras strömmar, kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skola de bliva blod; över hela Egyptens land skall vara blod, både i träkärl och i stenkärl.” Mose och Aron lydde, ”och blodet var över hela Egyptens land”. — 2 Mos. 7:19—21.

Därnäst heter det i skildringen: ”Och likväl grep sig Egyptens präster som bedrev magi an med att göra detsamma genom sina hemliga konster.” (2 Mos. 7:22, NW) Vilket vatten var det då prästerna använde?

Somliga kommentatorer har tänkt sig att den första plågan inte påverkade allt vatten i Egypten. (Jämför 2 Moseboken 9:25, NW; 10:5.) De har sagt att omnämnandet av vatten ”i träkärl och i stenkärl” inte behöver uppfattas så att allt det vatten som redan fanns i behållare blev blod. Om det skulle förhålla sig så, då är meningen med det sista uttalandet i 2 Mos. 9 vers 19 den att i och med att Nilen och vattnet i alla dess kanaler och sjöar hade förvandlats till blod och det en gång opåverkade vattnet som funnits i behållare hade förbrukats, så skulle det inte finnas något opåverkat vatten att på nytt fylla dem med. Enligt detta resonemang skulle följaktligen dessa präster som bedrev magi kunna ha utfört sitt knep på något vatten som hade hämtats från Nilen före plågan.

Det finns emellertid en annan möjlighet som är i överensstämmelse med fakta. I 2 Moseboken 7:24 heter det: ”Men i hela Egypten grävde man runt omkring Nilfloden efter vatten till att dricka; ty vattnet i floden kunde man icke dricka.” Opåverkat vatten kunde då uppenbarligen samlas upp genom att man grävde brunnar i den vattenhaltiga marken i området kring Nilen. Om egyptierna kunde få dricksvatten från dessa brunnar, kan det hända att dessa präster som utövade magi använde en begränsad mängd sådant vatten för att genomföra sin magi, som hade den verkan att den fick Farao att avstå från att frige hebréerna.