Vad säger bibeln?
Har Gud skapat djävulen?
JESUS KRISTUS sade om sin Fader, Jehova Gud: ”Ingen är god utom en enda, Gud.” (Mark. 10:18) Men om det förhåller sig så, hur har då djävulen kommit till? Kan djävulen ha varit en av Guds skapelser? Inte alls.
I en sång som Mose skrev talade han om Guds gärningar och sade: ”Må ni tillskriva vår Gud storhet! Klippan — fullkomlig är hans verksamhet, ty alla hans vägar är rättvisans vägar. En Gud av trofasthet, hos vilken ingen orättvisa finns; rättfärdig och rättrådig är han.” Mose sade sedan vidare om Israels nation, som Gud hade utvalt, befriat ur Egypten och undervisat i sin lag: ”De har handlat fördärvligt för sin egen del; de är inte hans barn, bristen är hos dem själva. Ett vrångt och förvänt släkte!” — 5 Mos. 32:3—5, NW.
Gud kunde inte klandras för att Israel vikit av från den rätta vägen. Han hade tagit hand om dem, beskyddat och lett dem, och de var fullt medvetna om allt detta. De handlade uppsåtligt. När de valde att slå in på en dålig väg, så hindrade han dem därför inte med våld från att göra detta. Han lät dem göra bruk av sin fria vilja.
Allt Guds skaparverk är fullkomligt, och hans vägar, hans gärningar, är rättfärdiga. Allt han skapar har han ett uppsåt med, och han utrustar det för att förverkliga detta uppsåt. Vad änglarna beträffar, var de fullkomliga när de skapades. (Ps. 103:20) De danades till Guds avbild, och Gud har sannerligen förmåga att utöva fri vilja. Ja, fullkomlighet för förnuftsbegåvade skapelser skulle oundgängligen inbegripa frihet att välja. Om de hade gjorts oförmögna att välja mellan att göra gott eller ont, skulle de ha varit blott och bart robotar, precis som en elektronisk dator bara kan göra det den blivit programmerad att göra. Ingen förnuftsbegåvad person kan vara lycklig, om han berövas möjligheten att utöva fri vilja.
Även från Jehova Guds ståndpunkt kan förnuftsbegåvade personer med fri vilja ge mycket större ära åt Gud. Gud har ju många livlösa skapelser, till exempel stjärnorna och planeterna i universum, som inte har något val, utan måste röra sig fullkomligt i sina banor. De uppenbarar Skaparens vishet och makt. Men när en person som har fri vilja väljer rättfärdighetens kurs, därför att han älskar det som är rätt och därför att han älskar sin Skapare för hans goda egenskaper, så skänker detta Gud mycket större ära och glädje.
Skriften visar alltså att den ängel som blev Satan, djävulen, var fullkomlig från det att han skapades. Han gjorde sig själv förtjänt av att få namnen Satan och djävulen genom att välja ett oberoende handlingssätt i uppror mot Gud. Jesus sade om honom: ”Denne var en mördare då han började, och han stod inte fast i sanningen, därför att sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han enligt sitt eget sinnelag, eftersom han är en lögnare och lögnens fader.” — Joh. 8:44.
Eftersom denne ängel blivit skapad av Gud och var en av hans himmelska änglar, kan det sägas att han från början var ”i sanningen”. Jesus säger: ”Han stod inte fast i sanningen.” Han var inte lögnens fader innan han uttalade denna lögn och således blev en lögnare, utan först då han uttalade den ursprungliga lögnen inför Eva i Edens lustgård. (1 Mos. 3:1—5) Han var därför en mördare ”då han började”, dvs. då han uttalade den lögn som ledde till döden för Adam och Eva. Det var inte då han blev skapad, utan då han började med sitt lögnaktiga, upproriska handlingssätt.
Det är därför tydligt att Gud inte danade en djävul. Denne ängel gjorde sig själv till Satan, djävulen, genom att slå in på en kurs av motstånd mot Gud och baktala Gud genom att ljuga om honom, och på detta sätt fördärvade denne ursprunglige lögnare sin egen fullkomlighet. Därefter kom han att kallas Satan, som betyder ”motståndare”, och djävul, som betyder ”baktalare”. Gud förintade honom inte så snart han gjort uppror, utan tillät honom att leva för ett visst uppsåt. Men han har fått dödsdomen avkunnad över sig, och den kommer att verkställas vid Guds fastställda tid. — Rom. 16:20.
Vi kan belysa Guds sätt att handla med Satan, djävulen, genom att begrunda hur Gud handlade med Farao, det forntida Egyptens härskare. Den Farao det här var fråga om hade utsatt hebréerna för hårt slaveri i Egypten. När Jehova Gud såg hur förtryckta de blev, sände han Mose med ett budskap till Farao att han skulle släppa Israel. Gud kände till Faraos inställning, och han talade om för Mose att Farao skulle neka att uppfylla denna begäran. Han sade: ”Dock vet jag, att konungen i Egypten icke skall tillstädja eder att gå, icke ens när han får känna min starka hand. Men jag skall räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag vill göra där; sedan skall han släppa eder.” — 2 Mos. 3:19, 20.
Senare sade Jehova till Mose: ”Jag skall förstocka hans hjärta, så att han icke släpper folket.” (2 Mos. 4:21) Detta betyder inte att Gud ingöt ondskefulla känslor i Faraos hjärta. Nya Världens översättning lyder: ”Jag [skall] låta hans hjärta bli motspänstigt.” Gud ingrep inte mot honom för tillfället, utan ”lät honom löpa linan ut och slutligen hänga sig”.
Det var alltså inte Jehova som förmådde Farao att handla emot hans vilja. Farao hade redan ställt in sitt hjärta på att behålla israeliterna som slavar. Gud visade i själva verket omtanke om Farao genom att på hans begäran avlägsna den ena plågan efter den andra från Egypten. Men att Gud tolererade Farao ledde bara till att denne fick visa ”vad han gick för”, hur förhärdad han i själva verket var. Gud sade till Farao: ”Jag skonade dig [eller: ”bevarade dig”], just därför att jag ville låta min kraft bliva uppenbarad för dig och mitt namn bliva förkunnat på hela jorden.” (2 Mos. 9:16) Dessutom bevisade sig Jehova vara överlägsen Egyptens gudar. (2 Mos. 12:12) Detta ledde till att många egyptier slöt sig till Israel i att dyrka den sanne Guden, Jehova. — 2 Mos. 12:37, 38.
Gud skapar alltså inte någon som är ond eller något som är ont. Han frestar inte heller någon att göra det onda. Jesu halvbror Jakob sade: ”Var och en prövas genom att dras och lockas av sitt eget begär. Sedan, när begäret har blivit fruktsamt, föder det synd; när synden i sin tur är fullbordad, frambringar den död.” (Jak. 1:14, 15) Den änglason som blev Satan lät alltså sitt eget själviska begär locka honom till ondska. Av detta exempel ser vi att vi omedelbart bör avfärda orätta begär som kommer in i vårt sinne eller som sätts framför oss. Om vi underhåller begäret, ger vi näring åt det, och då kommer det att bli fruktsamt och frambringa synd, vilket blir till sorg för oss.
”Bevara er besinning, var på er vakt. Er vedersakare, djävulen, går omkring som ett rytande lejon och söker någon att uppsluka. Men stå honom emot, fasta i tron, eftersom ni vet att samma sak vad lidanden beträffar fullbordas i hela skaran av era bröder i världen.” — 1 Petr. 5:8, 9.