Jehova förskaffar sig ett upphöjt namn

 1. Varför är ett gott namn av sådan betydelse? Hur bör vi betrakta Guds namn, och varför på det sättet?

”BÄTTRE är gott namn än god salva”, säger Skriften. (Pred. 7:2) Ja, ett gott namn är värt mer än pengar. Om en människa skall kunna tillvinna sig andra människors respekt och förtroende, måste hon ha ett gott namn. Eftersom Jehova Gud är universums suverän, önskar han att människorna skall känna hans frejdade namn. De som betraktar detta namn med respekt för det som det borgar för gör Gud lycklig och får evigt gagn för egen del.

 2. Hur beaktade Jehova den respekt och vördnad som Abraham visade för Guds namn?

² Abraham var en människa som älskade Jehova, ärade hans namn och satte större värde på en sådan oförliknelig Guds vänskap än på guld och alla dyrbara stenar. Jehova visade sig beakta den utomordentliga respekt och vördnad, som Abraham visade för Guds namn, genom att överföra löftet i Eden om en kvinnas säd till ett förbund med Abraham, varvid han lovade att göra denne till ett stort folk eller en stor nation. Dessutom fick Abrahams avkomlingar löfte om landet ”från Egyptens flod ända till den stora floden, till floden Frat”, dvs. Eufrat. — 1 Mos. 3:15; 12:7; 13:14—17; 15:18—21.

 3. Med vilka människors ärelystna strävanden kom Jehovas löfte att ge landet till arvedel åt Abrahams ättlingar i kollision?

³ Detta Guds uppsåt kom att kollidera med en viss skara människors ärelystna strävanden, människors som vid den tiden med stor framgång var i färd med att göra sig själva ett namn. Vi syftar inte på härskarna i Babylon, ty denna stad lyckades inte bli det första världsväldet. De människor vi tänker på var styresmännen i Egypten, vilka höll på att bygga ett välde som sträckte sig från en punkt mer än 1.500 kilometer söder om Nildeltat norrut bortom Palestina till floden Eufrat.

 4. Vilket rike blev det första världsväldet i bibelns historiska skildring, och vilka erfarenheter skulle Abrahams efterkommande enligt förutsägelsen få i förbindelse med denna nation?

⁴ Under Satans, djävulens, ledning blev detta rike, Egypten, det första världsväldet i bibelns historiska skildring. Såsom saken låg till, måste det bli en sammanstötning. Den tid måste komma, då Jehova skulle visa sin makt över Egypten och ådagalägga sin suveränitet över hela jorden. Jehova förutsåg detta, när han sade till Abraham att hans efterkommande skulle bli trälar, men att han i det fjärde släktet eller släktledeta skulle befria dem och döma den förtryckande nationen. Ingen makt som reste sig upp emot Jehovas namn och sökte göra sig själv ett namn skulle kunna bestå inför honom. — 1 Mos. 15:13—16.

Israel kommer under det första världsväldet

 5. Hur kom Josef att bli statsminister i Egypten, och vad gjorde han under den svåra hungersnöden?

⁵ Abraham tillbragte en gång en liten tid i Egypten under en hungersnöd, och Jehova måste tillrättavisa den dåvarande Farao för Abrahams skull. (1 Mos. 12:10—20) Det var en ny hungersnöd som medförde att Jakobs familj kom till Egypten. Genom Guds skickelse hade Josef, Jakobs son, tjugo år innan hungersnöden bröt ut blivit bortförd och såld såsom slav till Egypten. Josef fick utstå många svåra prov, som gällde hans lojalitet mot sin Guds, Jehovas, namn, ty han blev gjord till slav, blev fängslad och skulle till synes bli en förgäten man. Men för Josefs lojalitets skull, för att han talade sanningen i Guds namn, var Gud hans vän. Gud gav Farao en dröm som ingen kunde uttyda. Slutligen kom man att tänka på Josef, som kallades till Farao, och förmedelst Jehovas ande uttolkade så Josef drömmen. Han sade att den var en förutsägelse om sju års ymnighet, som skulle följas av sju års hungersnöd. Den tacksamme Farao gjorde honom till sin statsminister. Såsom det blivit förutsagt, började så de sju åren av ovanlig ymnighet, och Josef lät lägga upp ofantliga lager av livsmedel. När torkan satte in, kunde Josef sälja mat åt folket från livsmedelslagren. — 1 Moseboken, kapitel 37, 39—41.

 6. Vad var det som ledde till att Josefs far, Jakob, och hela den övriga familjen flyttade ned till Egypten? När flyttade de till Egypten, och var slog de sig ned?

⁶ Jakob, som bodde norrut i Kanaans land, led också av hungersnöden och tvingades sända sina söner ned till Egypten för att köpa mat. Josef kände igen sina tio bröder, men de kände inte igen honom. Sedan Josef hade satt deras broderskärlek på svåra prov, gav han sig till känna för dem. På så sätt kom Jakob eller Israel och alla hans levande ättlingar, som uppgick till 70 personer vid denna tid, att år 1728 f. Kr. flytta ned till Egypten, till ett område kallat Gosen. — 1 Mos. 42:1—45:28; 46:8—47:6.

 7. Hur började Jehovas löfte till Abraham att gå i uppfyllelse i Egypten? Vilken regimförändring inträffade i Egypten, och vad blev följden för israeliterna?

⁷ Här i Egypten började Jehovas löfte till Abraham om att hans säd till antalet skulle bli såsom stjärnorna på himmelen och sandkornen på havets strand gå i uppfyllelse, ty de tolv stammarna förökades fenomenalt. Under tiden blev den dynasti av Hyksos- eller herdekonungar, som hade härskat på Josefs tid, utdriven ur landet, och en ny ätt av härskare kom i dess ställe. Dessa nya härskare varken kände eller kom ihåg Josefs namn, och de hyste inte någon känsla av tacksamhet mot israeliterna eller mot deras Gud, Jehova. De gjorde israeliterna till slavar, ja, de gick så långt att de påbjöd utrotning av hela folket genom att förordna att alla hebreiska gossebarn vid födelsen skulle dränkas i Nilfloden. — 2 Mos. 1:7, 22.

 8. Hur blev Mose liv skonat, då han var gosse, och hur uppfostrades han? Vad var det som slutligen förde honom till Midjan?

⁸ Vid denna tid kan de egyptiska herrarna ha frågat hebréerna: ”Var är Jehova och hans löfte?” Men bland israeliterna fanns det de som bevarade sin tro på Guds namn stark. Detta gjorde i synnerhet Amram och hans hustru, Jokebed, Mose föräldrar. De vägrade att lyda Faraos påbud att förgöra barnet. Genom Guds föranstaltning uppfostrades Mose av sin mor i Jehovas tuktan och auktoritativa råd, och därefter blev han adoptivson till Faraos dotter. I sitt fyrtionde levnadsår slog Mose ihjäl en egyptier, som misshandlade en hebré, och blev tvungen att fly till Midjan, där han gifte sig och blev herde. Tiden var ännu inte inne för Jehova att göra sitt namn stort i Egypten. Fyrtio år förgick. — 2 Mos. 2:1—21.

En befriare sänd i Jehovas namn

 9. Hur meddelade sig Jehova i sinom tid med Mose, och för vad uppenbarade han att tiden nu var inne? Vilken ”fullmakt” fick Mose?

⁹ Jehova hade inte glömt sitt löfte till Abraham. Vid foten av berget Horeb talade Jehovas ängel en dag till herden Mose ur en brinnande buske, som inte förtärdes av elden. Här uppenbarade Jehova att tiden för Israels befrielse var inne och att han på ett mycket framträdande sätt skulle göra sig ett namn. Mose fick också en ”fullmakt” för att israeliterna skulle veta att han var sänd av Gud. Gud sade att Mose skulle tala i Jehovas namn; och dessutom gav han honom kraft, så att han blev den första människan som utförde underverk i detta namn. Förfäderna hade känt honom såsom ”Gud den Allsmäktige”, men under sitt namn Jehova hade han inte gjort sig känd för dem. — 2 Mos. 3:1—17; 4:1—9; 6:3.

10. I vilket avseende hade Abraham, Isak och Jakob inte känt Gud vid hans namn Jehova, såsom det heter i 2 Moseboken 6:3? Hur hade Abraham lärt känna honom såsom ”Gud den Allsmäktige”?

¹⁰ Hade inte de trogna männen Abraham, Isak och Jakob känt till Guds namn Jehova? Jo, och de visste även att det hade att göra med hans uppsåt i förbindelse med sitt folk. Abraham hade emellertid känt honom såsom ”Gud den Allsmäktige” på ett mycket personligt och mäktigt sätt. Gud hade visat sig för honom vid en tid då han och Sara egentligen var för gamla för att få barn och hade lovat dem en son. För att stärka Abrahams tro på detta löfte sade Gud: ”Jag är Gud den Allsmäktige.” Inom ett års tid fick Abraham se detta löfte förverkligat och visste därför av egen erfarenhet att han var ”Gud den Allsmäktige”. Men varken Abraham, Isak eller Jakob fick uppleva den tid då Jehovas tillkännagivna uppsåt gick i fullbordan med avseende på löftet att deras avkomlingar till antalet skulle bli såsom stjärnorna på himmelen och att de skulle utgöra ett stort folk, en stor nation. Nu var tiden inne, då Gud skulle rikta strålkastarljuset mot sitt namn, Jehova. Mose och hans israelitiska medbröder skulle få erfara Jehovas namns stora betydelse, se det lysa med en strålglans som det inte hade haft tidigare. — 1 Mos. 17:1, 21; 21:1—7.

Det första världsväldet utmanar Jehova

11. Hur uppträdde Farao, när Mose och Aron trädde fram inför denne egyptiske härskare? Hur talade Jehova rakt på sak om för Farao vad hans syfte var med att skona hans liv till en tid? Hur ådagalade Jehova att han var överlägsen Egyptens gudar?

¹¹ Mose och hans äldre bror, Aron, återvände till Egypten. När de trädde inför detta första världsväldes konung, blev de bemötta med dessa trotsiga ord: ”Vem är Jehova, så att jag skulle lyda hans röst att sända Israel i väg? Jag känner icke alls Jehova.” (2 Mos. 5:1, 2, NW) Därpå lät Gud tillkännage följande för Farao: ”Men nu har jag av denna orsak behållit dig i tillvaron: för att visa dig min makt och för att låta mitt namn kungöras på hela jorden.” (2 Mos. 9:16, NW) Han gav alltså Farao ett skäl till att han lät honom behålla livet och inte förgjorde honom omedelbart. Förmedelst tio plågor ådagalade Jehova att han var överlägsen Egyptens olika gudar. Efter den nionde plågan befallde Farao hårdhjärtat Mose att gå bort ifrån honom. Innan Mose lämnade Farao, svarade han att det ännu återstod en plåga, den tionde, och att denna skulle tvinga Farao att släppa Israel. — 2 Mos. 10:27—29; 11:4—8.

12. Vilka hotades av den tionde plågan, men vilka fick underrättelser om Jehovas föranstaltning för beskydd, och varför gavs de åt dem? Vilken utgång var beroende av de äldre männens lydnad?

¹² Israeliterna måste nu vidta förberedelser, varigenom de skulle visa sin tro på Jehova och hans ord. Fara hotade de förstfödda bland både människor och djur. Jehova bjöd Mose att sammankalla alla ”de äldste”, hushållens överhuvuden, för att ge dem underrättelser om vad de måste göra för att skydda sina förstfödda. Det var hushållets överhuvud som måste handla; och om han inte gjorde det, kunde den förstfödde inte göra något utan måste ta följderna av den uraktlåtenhet som hushållets överhuvud gjorde sig skyldig till. Hushållet skulle lida en svår förlust. Men om dessa äldre män i Israel inte lydde utan miste sina förstfödda, då skulle det dessutom bli så att Farao inte skulle se någon skillnad mellan israeliter och egyptier, och israeliterna skulle inte kunna dra ut såsom ett fritt folk dagen därpå, påskyndade av Farao.

13. Hur skulle överhuvudet för varje hushåll gå till väga, för att hans familj skulle bli bevarad vid detta tillfälle, och när ägde detta rum?

¹³ Jehova tillkännagav att månaden Nisan hädanefter skulle vara årets första månad. På den tionde dagen i den månaden skulle de utvälja ett felfritt lamm av hankön, antingen av fåren eller av getterna. På den fjortonde dagen, som inbröt vid solnedgången, skulle hushållets överhuvud slakta lammet och stryka blodet på dörrposterna och på övre dörrträet, där man tydligt kunde se det. Sedan skulle alla hushållets medlemmar komma in i huset och stanna där inne hela natten. Lammet skulle stekas helt, inget ben fick brytas på det, och sedan skulle det ätas med osyrat bröd och bittra örter. — 2 Mos. 12:1—13.

14. Var fanns den enda trygga platsen denna natt, när de förstfödda dödades i Egypten, och varför var det så? Hur drabbades Egypten av den tionde plågan?

¹⁴ De skulle vara klädda och rustade, redo att dra ut till frihet, då de åt påskmåltiden stående. Jehovas ängel skulle gå förbi de hus, på vilka blodet syntes, när han gick åstad för att döda alla förstfödda bland människor och djur. Om någon, vare sig han var förstfödd eller inte, skulle gå ut ur huset, undan blodets beskydd, skulle också han lida döden. ”Och vid midnattstiden slog HERREN [Jehova] allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos Farao som satt på tronen ända till den förstfödde hos fången som satt i fängelset, så ock allt förstfött ibland boskapen.” (2 Mos. 12:29) Vilket anskri från de av plågan drabbade egyptiska hemmen störde inte midnattens stillhet den 14 Nisan! Men detta var bara vad Jehovas tillförlitliga ord genom Mose hade varskott Farao om: ”Israel är min förstfödde son [hela nationen], och jag har sagt till dig: ’Släpp min son [hela nationen], så att han kan hålla gudstjänst åt mig.’ Men du har icke velat släppa honom. Därför skall jag nu dräpa din förstfödde son.” — 2 Mos. 4:22, 23.

15. Hur kunde Israels förstfödda söner representera hela nationen?

¹⁵ Från en synpunkt sett representerade Israels förstfödda söner hela nationen, ty det var de förstfödda sönerna som efterträdde sina fäder i att bli hushållens överhuvuden. Den förstfödde sonen fick dubbel lott av familjearvet. Just dessa, som löpte risk att dö under den tionde plågan, representerade alltså Israel såsom ett helt, Guds ”förstfödda” nation. — 5 Mos. 21:17.

Hjärtat hos en blandad folkhop veknar gentemot Jehova

16. Hur kunde uttåget ur Egypten avsluta en period om fyra hundra trettio år, under vilken nationen hade bott i främmande land?

¹⁶ Slagen av skräck manade Farao Israel att dra ut ur Egypten. I 2 Moseboken 12:40, 41 heter det: ”Och Israels söners vistelse, vilka hade vistats i Egypten, var fyra hundra trettio år. Och det skedde vid slutet av de fyra hundra trettio åren, ja, det skedde just denna dag att alla Jehovas härskaror drogo ut ur Egyptens land.” (NW) Detta inträffade den 14 Nisan år 1513 f. Kr., exakt 430 år efter det att Abraham hade gått över floden Eufrat in i Kanaan, och 215 av dessa 430 år hade tillbragts i själva Egypten. Den samaritanska Pentateukens och den grekiska Septuagintaöversättningens text överensstämmer härmed.

17. När drog israeliterna ut ur Egypten? Vad var det som förmådde en stor hop folk av alla slag att dra ut tillsammans med dem?

¹⁷ Jehova hade gjort sitt namn härligt och stort framför alla andra gudars. Men det återstod för honom att fullständigt triumfera över det stora första världsväldet. Han ledde händelseutvecklingen därhän. ”De bröto upp från Rameses i första månaden, på femtonde dagen i törsta månaden. Dagen efter påskhögtiden drogo Israels barn ut med upplyft hand inför alla egyptiers ögon, under det att egyptierna begrovo dem som HERREN [Jehova] hade slagit bland dem, alla de förstfödda, då när HERREN höll dom över deras gudar.” (4 Mos. 33:3, 4) Jehova förskaffade sig ett så ryktbart namn genom plågorna att många människor blev välvilligt inställda, och deras hjärtan veknade gentemot detta namn, och de förmåddes att vända sig bort ifrån sina falska gudar. ”En hop folk av allahanda slag drog ock åstad med dem, därtill får och fäkreatur, boskap i stor myckenhet.” Alla måste de förlita sig på att Jehova skulle ta vård om dem. — 2 Mos. 12:38.

18. Vilken mirakulös föranstaltning gjordes, så att de skulle bli ledda på vägen, och vart blev de ledda? När Farao och hans truppstyrkor satte efter israeliterna, vad var det då som förhindrade att de hann upp dem?

¹⁸ En molnstod framträdde på mirakulöst vis i spetsen för den organiserade församlingen. Den ledde dem inte mot Palestina utan till den egyptiska stranden av Röda havet. Farao fick veta detta. Han tog för givet att de blivit instängda. I all hast samlade han sina stridsvagnar och sina truppstyrkor och satte efter dem i full fart. Men vilken vägspärr mötte han inte! Tack vare en ängels åtgärd flyttade sig molnstoden, som befann sig framför israeliterna, och tog plats bakom dem, mellan dem och egyptierna, så att egyptierna hölls skilda från israeliterna hela natten. — 2 Mos. 14:5—20.

19. När egyptierna slutligen fick se att Israel gick tvärsigenom Röda havet, vad gjorde de då, och vad blev följden för dem?

¹⁹ När morgonen kom, kunde egyptierna knappast tro sina ögon. Röda havet hade delat sig, och där borta i en lång korridor, som sträckte sig tvärs över den torra havsbottnen, skymtade israeliternas eftertrupp i fjärran. ”Vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem.” (2 Mos. 14:29) Men eftertruppen tycktes ju vara oskyddad! ”Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare, förföljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet. Men när morgonväkten var inne, blickade HERREN på egyptiernas här ur eldstoden och molnskyn och sände förvirring i egyptiernas här; och han lät hjulen falla ifrån deras vagnar, så att det blev dem svårt att komma framåt. Då sade egyptierna: ’Låt oss fly för Israel, ty HERREN strider för dem mot egyptierna.’” — 2 Mos. 14:21—25.

Jehovas namn lovprisas med sång

20. Hur ådagalade Jehova vid detta tillfälle sin suveräna makt över detta egyptiska världsvälde? Hur gav Mose Jehova äran för denna seger?

²⁰ Men det var för sent. De hade gjort ett stort fel, då de hade trotsat och utmanat Jehovas namn! Gud bjöd Mose att räcka ut sin hand över havet. Vattnet slöt sig samman igen, och israeliterna, som nu var i trygghet på den östra stranden, såg hur deras egyptiska förföljare blev övertäckta av vattenmassorna; varenda en drunknade. Jehova hade ådagalagt sin storslagna suveräna makt över detta världsvälde. Därpå anförde Mose israeliterna i en tacksägelsens lovsång till Jehova, i vilken han gav Jehova äran för segern och upphöjde hans namn. I denna sång kallade Mose Jehova för ”konung till obestämd tid, ja, för evigt” (NW). — 2 Mos. 14:26—31; 15:1—19; Ps. 136:15.

21. Hur kan man säga att israeliterna i och med dessa händelser lärde känna Jehovas namn på ett nytt sätt? Hade Jehovas namn i och med dessa händelser blivit slutgiltigt upphöjt?

²¹ Jehova hade visat stor respekt för sitt namn och för det som var förknippat med hans namn. Nu hade israeliterna lärt känna Jehova på ett annat sätt än de känt honom tidigare. De såg slutligen hur hans löfte till Abraham att befria dem med upplyft hand och döma den förtryckande nationen gick i uppfyllelse. Detta innebar att hans namn blev upphöjt såsom aldrig förr. Men det återstod mycket mera för Jehova att göra, och i kommande nummer av denna tidskrift skall vi undersöka hur han fortfor att befästa Israel såsom en stor och mäktig nation, som ägde bestånd i flera hundra år och tjänade såsom ett slags språngbräde till den slutliga och stora, fullständiga uppfyllelsen av hans förbundslöfte till sin älskade vän Abraham. I samband med denna uppfyllelse kommer han att förskaffa en sådan strålande härlighet åt sitt namn att det får hans mäktiga befrielseverk då Israel räddades ur Egypten att te sig ringa och obetydligt vid en jämförelse.

[Fotnot]