”Manna” äts alltjämt

Bibeln ’skildrar hur Gud gav Israels nation manna att äta under de fyrtio år den befann sig i öknen. Mannat liknade vita frön och var sött i smaken, ”såsom semla med honung”. (2 Mos. 16:13—31) Med tanke på denna beskrivning är det intressant att lägga märke till vad tidskriften National Geographic, som utges i USA, hade att säga om manna i artikeln ”Gamla testamentets tid får liv” i decembernumret förra året, 1957.

”Återigen finner vi att en av bibelns skildringar understöds av de verkliga förhållandena, ty underverket med manna från himlen upprepas årligen vid Sinai. Varje sommar, utan undantag, uppträder som genom ett underverk små droppar av ett sötaktigt, närande ämne på buskarna. När de förekommer som rikligast, kan en person samla omkring ett kilo av detta födoämne om dagen.

År 1927 företog en zoolog vid det judiska universitetet i Jerusalem, professor F. S. Bodenheimer, en färd till Sinaihalvön för att utforska hemligheten med mannat. Hans forskaröga avslöjade snabbt hemligheten: de små honungsdropparna kom från ett slags sköldlöss.

Dessa små djur suger upp växtsaft som inte är särskilt rik på kväve, vilket insekterna behöver för en jämn ämnesomsättning, men däremot mycket rik på kolhydrater. Sedan insekterna tillgodogjort sig kvävet, avsöndrar de överflöds vätskan såsom söta droppar. Genom snabb avdunstning övergår vätskedropparna till ett klibbigt, fast ämne.

Än i denna dag är manna en omtyckt sötsak i länderna i Främre Orienten. Den mest omtyckta sorten kommer från Kurdistan, och försäljare på Bagdads gator bjuder ut kakor som bakats härav och som kallas man.”

Även om det utan tvivel måste till ett underverk för att alla israeliterna skulle få tillräckligt med manna och särskilt för att ge dem dubbelt upp varje fredag och inget på sabbatsdagen, som var lördagen, så är det likväl intressant att detta manna kan ha haft ett naturligt ursprung och att det alltjämt anträffas (uppenbarligen endast) i den del av världen där bibeln omtalar att israeliterna livnärde sig av det.

Frågor från läsekretsen

● På sidan 85 i boken ”Nya himlar och en ny jord” talas det i paragraf 5 om varför Jehova Gud inte ofördröjligen tillintetgjorde Satan, djävulen, den store ormen, i Edens lustgård, sedan denne hade vilsefört Eva och Adam och förmått dem att synda. Paragrafen avslutas så med dessa ord: ”Fram till den tiden [dvs. fram till det uppror som Satan vållade i Edens lustgård] hade inga dödsfall förekommit bland änglarna och inte heller hade någon av dem blivit dödad, och Guds ord ger klart till känna att detta inte kommer att ske förrän i ’kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag’, i vår tid.” Betyder detta att det förhållandet, att de fallna änglarna slungas i avgrunden i den annalkande Harmageddonstriden, kan kallas för att de blir dödade?

Ja, det är tydligen vad som avses med detta påstående i boken. Satan, djävulen, är alla andedemoners furste eller härskare. Det är vid Harmageddonstridens höjdpunkt som han skall kastas i avgrunden tillsammans med dem till uppfyllelse av profetian i Uppenbarelseboken 20:1—3, som lyder: ”Jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den gamle [ursprunglige, NW] ormen, det är djävulen och Satan, och fängslade honom för tusen år och kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett insegel över honom, på det att han icke mer skulle förvilla folken, förrän de tusen åren hade gått till ända. Därefter skall han åter komma lös för en liten tid.”

Att Satan och hans legioner av demoner således kastas i avgrunden vid Harmageddon svarar tydligen mot det söndertrampande eller krossande som Jehova Gud talade om i Edens lustgård, då han sade till ormen: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna [alltså hennes säd] skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga [krossa, NW] den i hälen.” (1 Moseboken 3:15) Att en orms huvud söndertrampas eller krossas innebär att den dödas. Att huvudet på den ”ursprunglige ormen”, Satan, djävulen, skall krossas i striden vid Harmageddon och att detta innebär hans död, det framgår av vad aposteln Paulus skriver till de kristna i Romarna 16: 20. Detta inträffade visserligen för nitton hundra år sedan, men likväl skrev Paulus då så här: ”Vad på honom ankommer, skall den Gud som giver frid inom kort krossa Satan under edra fötter.” — NW.

De smorda kristna eller Herren Jesu Kristi efterföljare, som vandrar i hans fotspår, utgör en del av