Stridsfrågan om äganderätten avgörs

”Se, HERREN [Jehova], din Gud, tillhöra himlarna och himlarnas himmel, jorden och allt vad därpå är.” — 5 Mos. 10:14.

1. Vad är det första beviset för Guds äganderätt till himmel och jord, och hur ger bibeln stöd åt detta?

”I BEGYNNELSEN skapade Gud himmel och jord.” (1 Mos. 1:1) Dessa inledande ord i bibeln ger ett direkt bevis beträffande Guds äganderätt till himmel och jord. Han har skapat dem, dvs. han har frambragt dem och låtit dem bli till. Han är deras Danare. De var och är hans besittning, hans egendom, och han har den exklusiva och förbehållslösa rätten att vara deras ägare. Gud innehar den juridiska rätten till all denna egendom, och bibeln utgör det rättsliga beviset för detta. Bibeln är den urkund som bevisar hans äganderätt. Detta upprepas gång på gång genom hela Guds ord ända fram till den sista boken, Uppenbarelseboken. — Upp. 4:11; 10:6; 14:7.

2. Hur ger bibeln ytterligare bevis beträffande Guds äganderätt?

² Det första kapitlet i Första Moseboken fortsätter att i omisskännliga ordalag ge stöd åt det här sagda. I vart och ett av skedena i skapandet var det Gud som gav befallning om vad som skulle göras. Gång på gång läser vi att Gud ”gjorde” det och det, i himmelen och på jorden, levande och livlöst. Han gav också namn åt det han gjorde. ”Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt.” Till sist heter det att ”Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.” Det hade hans stämpel av godkännande. Alla dessa olika ting tillhörde honom, den ende sanne Guden, ”när de skapades, då när HERREN [Jehova] Gud gjorde jord och himmel”. (1 Mos. 1:5, 31; 2:4) Längre fram blev Mose inspirerad att bekräfta detta, när han sade till Israel: ”Se, HERREN, din Gud, tillhöra himlarna och himlarnas himmel, jorden och allt vad därpå är. Ty HERREN, eder Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store, den väldige och fruktansvärde Guden.” — 5 Mos. 10:14, 17.

3. Varför kräver skapandet av människan särskild uppmärksamhet med avseende på detta?

³ Skapandet av människan betecknade höjdpunkten i det jordiska skaparverket, och detta förtjänar vår särskilda uppmärksamhet. Bekantgörandet av detta vittnar genast om en utveckling, en utvidgning av detta ämne som gäller äganderätt. Olika aspekter är omnämnda, till exempel underdånighet, och i det sammanhanget visas det att det finns en relativ eller begränsad äganderätt i varierande grad och ansvar i förhållande därtill. Lägg märke till vad som sägs i samband med detta.

4. a) Vad lär vi av uttrycket: ”Låt oss göra människor till vår avbild”? b) Hur identifierar Guds ord det redskap som användes vid skapandet?

⁴ För första gången i skildringen inbjuds nu någon till samarbete i skapandet. ”Och Gud sade: ’Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.’” Innebär detta samarbete att Gud i någon mån överlät äganderätten, eller innebär det delaktighet i äganderätten? Nej. Initiativet, ansvaret och uppsikten låg helt och hållet i Guds händer, det finner vi av vad vi därnäst läser: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos. 1:26, 27) Av andra skriftställen lär vi oss att det var den som nu kallas Jesus Kristus som i sin föremänskliga tillvaro var den som användes av Jehova såsom hans särskilda redskap vid skapandet. Såsom den personifierade visheten var han ”det tidigaste av ... [Jehovas] verk”, Jehovas ”mästerlige arbetare”. Han var ”Ordet”, genom vilken ”allt [annat] blivit till”. Han ”är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde av allt skapat” (NW), och följaktligen med rätta engagerad vid skapandet av människan, eftersom människan också skapades till Guds avbild. Det är sant att Jesus kallas ”vår ende ägare [eller mästare] och Herre”, men som vi skall dryfta längre fram, så fick han denna titel på grund av ett köp som han gjorde, inte på grund av sin uppgift som Guds redskap vid skapandet. — Ords. 8:22, 30, NW; Joh. 1:1—3; Kol. 1:15, 16; Jud. v. 4, NW.

5. Vilka skriftställen kan man anföra som tyder på att människan har ett mått av äganderätt?

⁵ Men nu uppstår frågan om människan fick en betydande grad av äganderätt, när hon skapades och fick uppdraget: ”Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.” (1 Mos. 1:28) Att döma av detta kan man hävda att det förhöll sig så. Inbegrep inte det förhållandet att människan skapades till Guds avbild också förmågan att hävda äganderätt? Man kan komma att tänka på andra skriftställen som ger stöd åt denna tanke. Efter syndafloden sade Gud till Noa angående ”varje levande varelse”: ”I er hand blir de nu givna.” Vidare påminner vi oss också Davids ord, när han sade till Jehova: ”Du satte honom [den dödlige människosonen] till herre över dina händers verk; allt lade du under hans fötter.” Vi påminner oss också psalmistens välkända ord: ”Himmelen är HERRENS himmel, och jorden har han givit åt människors barn.” — 1 Mos. 9:2, NW; Ps. 8:7; 115:16.

6. Varför är det betydelsefullt att begrunda sammanhanget till varje särskilt skriftställe?

⁶ Ja, vi instämmer i att de här anförda skriftställena talar om äganderätt, men på sin höjd gör de det i relativ eller begränsad utsträckning. Detta blir tydligt när vi i vartdera fallet ser på sammanhanget, vilket alltid är betydelsefullt när man söker den riktiga insikten i Guds ord, vad ämnet än gäller.

7. Vad lär vi beträffande människans ställning som ägare, när vi läser a) 1 Moseboken 2:15—17, b) 1 Moseboken 9:3—6, c) Psalm 8 och d) Psalm 115?

⁷ När det gäller människans ursprungliga ställning, så råder det inget tvivel om vem som var den verklige ägaren, när vi läser att ”Jehova Gud övergick till att ta mannen och låta honom ta sitt hemvist i Edens lustgård för att odla den och sköta den”. Därpå läser vi: ”Och Jehova Gud pålade också mannen denna befallning: ’Av varje träd i lustgården får du äta dig mätt. Men vad angår trädet för kunskap om gott och ont, får du inte äta därav, ty på den dag du äter därav skall du oundvikligen dö.’” (1 Mos. 2:15—17, NW) Mannen hade helt visst inte något skäl till eller någon ursäkt för att glömma vem det var han tillhörde, när själva hans liv berodde på hans lydnad för sin Skapare och ägare. När vi läser om hur Gud gav alla levande skapelser i Noas hand, finner vi också en liknande tankegång, i det att vi omedelbart läser om det stränga förbudet mot att äta blod och att utgjuta människans blod. Detta framhäver återigen vem som var den slutlige ägaren till livet sådant det var representerat i alla levande skapelsers blod. (1 Mos. 9:3—6) När vi vänder oss till Psalm 8, lägger vi märke till att det inte ges någon antydan om att äganderätten till jorden överlämnades åt människan, utan att hela temat ger ära och lovprisning åt den som har allting i sin besittning och råder över det: ”HERRE, vår Herre [mästare, ägare], huru härligt är icke ditt namn över hela jorden!” (v. 2, 10Ps. 8:2, 10) Vi lägger märke till ett liknande tema, när vi ser på Psalm 115. Lägg särskilt märke till de inledande orden: ”Oss tillkommer ingenting, o Jehova, oss tillkommer ingenting, men åt ditt namn giv ära enligt din kärleksfulla godhet, enligt din sannfärdighet.” (NW) Detta framhäver att Jehova inte bara är den ende verklige ägaren, utan att han är en god och värdig ägare. Det skulle inte kunna finnas någon bättre.

8. a) I vilken ställning placerades människan av sin Skapare? b) Är detta allmänt erkänt, och vilka frågor väcks?

⁸ Av de skriftställen vi redan har begrundat kan vi inse att människan ursprungligen gavs en ställning av stort förtroende och ansvar. Hon var skapad till Guds avbild som en person med moralisk handlingsfrihet och hade hela den nödvändiga förmågan att fylla varje krav. Jehova var jordägaren. Människan var arrendatorn, bemyndigad att bli vårdare för hela jorden. Hon fick ett heligt förtroende och förvaltarskap. Detta är klart och tydligt. Men det är lika tydligt att människan i vår tid, i allmänhet talat, inte erkänner någon förpliktelse i fråga om detta. I stället är raka motsatsen rådande. Hur har det kommit att bli så? Hur har frågan om äganderätten blivit en stridsfråga, och hur skall den avgöras? Och hur är vi som individer inbegripna i detta, och vilka följder har det för oss själva? Vi är verkligen intresserade av att få de rätta svaren på dessa frågor.

Stridsfrågan angående äganderätten väckt

9. Vad innebar det att människorna åt av den förbjudna frukten?

⁹ När Satan, djävulen, frestade Eva att äta av den förbjudna frukten, gjordes inget direkt omnämnande av äganderätten till den. Men tänk en stund på vad som händer när du äter någonting. När du väl har det i din hand eller på din tallrik, har du tagit det i besittning, vare sig du har rätt till det eller inte. Men när du har ätit det, har du i själva verket gjort det till en del av dig själv. Du har gjort det till ditt eget, oberoende av vad du kan säga till ursäkt eller bekännelse. Det var så det var med Eva. Hon hade just upprepat Guds befallning: ”Ni får inte äta av det, nej, ni får inte röra det, för att ni inte skall dö”, men när vi läser vidare, finner vi att hon strax därpå ”började ... ta av dess frukt och äta den. Efteråt gav hon något också åt sin man, då han var med henne, och han började äta den.” (1 Mos. 3:1—6, NW) Satans argument, som eggade dem till denna handling, gick ut på att rätten att äta av denna frukt tillhörde dem. Genom en avsiktlig och utmanande handling, någonting som talar tydligare än ord, ställde således både Adam och Eva detta förbjudna träd i klass med alla de övriga träden, som de hade fått rätt att äta av. Men kände de sig nu, omedelbart efter det att de hade ätit av den förbjudna frukten, fritagna från skuld i sin rättsliga klassificering av träd? Det förhållandet att de slogs av samvetet visar att svaret är nej! Det är sant att de inte kunde återställa till trädet de frukter som de hade ätit, men det förhållandet att de hade assimilerat den ätna frukten i sina kroppar gav dem inte någon känsla av att de ägde skälig rätt att äta av den förbjudna frukten. De löv, som de band omkring sig för att dölja sin nakenhet, som de nu hade upptäckt, tog de inte från det förbjudna trädet, utan från fikonträdet. Resultatet av allt detta var som om de hade ätit sura druvor. — Hes. 18:2.

10. Hur var stridsfrågan som väcktes inte begränsad till något materiellt, och vilka ytterligare frågor väcks?

¹⁰ Det var fortfarande så att den stridsfråga som var väckt gällde Guds lagliga äganderätt. Lägg märke till att stridsfrågan inte alls var begränsad till något materiellt, frukten på ett visst träd. Hur förhöll det sig med människan själv, inte bara hennes liv, utan också de förträffliga moraliska egenskaperna lojalitet och hängivenhet och uppskattning? Bör inte alla dessa egenskaper utövas vid alla tillfällen till lov och ära för Jehova, i det att de visas genom ett handlingssätt i villig lydnad och undergivenhet under honom? Är inte människan fullständigt beroende av Gud för livet och alla dess möjligheter och välsignelser? Är inte det att man hela tiden erkänner ett sådant beroende någonting som med rätta tillhör Gud som hans rättmätiga besittning?

11. a) Hur använde Paulus ett liknande resonemang när han skrev till korintierna? b) Vilket samband ser vi således mellan samhörighet och äganderätt?

¹¹ Paulus använde ett resonemang som liknar detta, när han skrev till de kristna i Korint: ”Jag är rädd för att liksom ormen förledde Eva genom sin illfundighet, så kan på något sätt edra sinnen bli fördärvade och dragna bort från den uppriktighet och den kyskhet, som ni är skyldiga den Smorde.” Ett sådant handlingssätt av uppriktighet och kyskhet från dessa kristnas sida tillhör med rätta den Smorde, eftersom det förhåller sig som Paulus förklarade: ”Jag har personligen lovat er i äktenskap åt en enda äkta man, på det att jag måtte framställa er såsom en kysk jungfru inför den Smorde.” En riktig skriftenlig insikt i det som gäller samhörighet kommer att hjälpa oss att få en riktig syn på äganderätten, så att vi undviker att bli förledda av illfundigt ordklyveri. — 2 Kor. 11:2, 3, NW.

12. Hur reagerade Gud på upproret i Eden?

¹² Våra första föräldrar valde uppsåtligt en kurs av olydnad och oberoende, en kurs av förgängelse. De tillbakavisade i själva verket Guds äganderätt till dem. De antog den uppfattningen att de tillhörde sig själva och varandra, men inte Gud. De övergav sin samhörighet med honom. Hur reagerade Gud på denna utmaning? Avstod han från sin äganderätt till dem och deras hem i Eden? Inte alls. Han var deras laggivare och domare, och han handlade nu i denna egenskap. Sedan han uttalat domen, skyddade han sin egendom genom att driva ut mannen ur Edens lustgård och göra det omöjligt att återvända dit, och han lät särskilt bevaka ”vägen till livets träd”. — 1 Mos. 3:24.

13. Till gagn för vilka gavs profetian i 1 Moseboken 3:15, och vilken försäkran gav den?

¹³ Fastän vi kan säga att Gud därefter helt och hållet överlämnade Adam och Eva åt deras egna resurser, handlade han inte på detta sätt med deras avkomlingar. När Gud avkunnade domen över ormen, talade han profetiskt om en kommande ”säd” till kvinnan, någon som skulle krossa ormens huvud. (1 Mos. 3:15) Det uppenbarades inga detaljer beträffande när och hur detta skulle göras, men det gavs ett uttryckligt löfte om att Gud skulle ge ett tillfredsställande svar på den utmaning som väcktes genom människans uppror. Följaktligen framhölls också därigenom Guds fortsatta äganderätt till jorden såväl som himmelen, alla deras invånare inbegripna, trots att ondska och ogärningsmän tillfälligt kom att tillåtas.

14. Hur erkände Abel, Enok och Noa Guds äganderätt till dem?

¹⁴ Som stöd för detta kan vi lägga märke till vad som sägs om tre trons män, som Paulus omnämnde: Abel, Enok och Noa. De ”vandrade med den sanne Guden” (NW), och Paulus bekräftade detta i Hebréerna 11:1—7. (1 Mos. 5:24; 6:9) De erkände Guds äganderätt till dem, och de bevisade detta genom att hålla fast vid en kurs av trogen lydnad i en ande av lojal hängivenhet och undergivenhet. Trots starka fientliga påtryckningar gav de Gud det som med rätta tillhörde honom, och de gjorde detta i all uppriktighet och kyskhet.

15. a) Vilken kurs har följts av människor i allmänhet, och vilka stridsfrågor är inbegripna? b) Vad är Jehovas inställning och uppsåt beträffande dessa stridsfrågor? c) Hur gav Jesus föredömet beträffande den rätta inställningen?

¹⁵ Frånsett de få som redan är nämnda, gick de flesta av den mänskliga familjen sin egen väg. Stridsfrågan om äganderätten var långt ifrån att bli avgjord. Ett fåtal, från Abel och framåt, exemplifierade genom sitt levnadslopp de rätta principer som var inbegripna, men alldeles som skildringen visar var det så att det stora flertalet ignorerade detta goda exempel eller retade sig på det eller bittert motstod det. (Hebr. 11:36—38) Det var till och med så att syndafloden på Noas tid, en kraftfull påminnelse om vem som verkligen ägde jorden och dess invånare, bara medförde ett tillfälligt uppehåll i människans uppsåtliga, själviska och upproriska kurs. Detta bedrövade den store ägaren, Jehova, men det överraskade honom inte. Andra närbesläktade stridsfrågor var inbegripna: suveräniteten eller styrelsen samt tillbedjan. Utmanande frågor hade väckts av Satan i förbindelse med dessa stridsfrågor, och Jehova förverkligade sitt uppsåt, som var förutkänt av honom från den tid då upproret började. Det fulla förverkligandet av detta uppsåt kommer att för alla tider visa inte endast faktum i fråga om Guds suveräna äganderätt, utan också att han är helt och hållet värdig att inneha denna ställning, och därtill visar det människans förpliktelse att erkänna detta. Detta erkännande är uttryckt och kommer att vara uttryckt ända fram till det slutgiltiga provet av dem som håller fast vid den rätta samhörigheten på samma sätt som Jesus, när han svarade på den slutliga frestelsen i öknen: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.” — Matt. 4:10, NW; Job 1:7—12; 2:2—5; Jes. 46:9—11; Upp. 20:7—9.

16. När och hur fördes stridsfrågan om äganderätten upp på ett nationellt plan, och vad resulterade det i?

¹⁶ Kort efter syndafloden flammade stridsfrågan om äganderätten upp igen. Nimrod, en sonsonsson till Noa, sökte gripa herraväldet över hela mänskligheten. Han byggde och utövade herravälde över städer i sitt eget land, ”början av hans rike”. Och ”från detta land drog han ut till Assyrien” för att erövra, och han byggde andra städer. Smittade av denna ande satte människorna i gång ett dristigt projekt. De gjorde gemensam sak och sade: ”Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn, vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.” Jehova mötte utmaningen genom att förbistra deras språk, och han ”spridde ... dem därifrån [Babel] ut över hela jorden”. De tog emellertid med sig samma sinne och ande. Det utvecklades nationella grupper, och stridsfrågan om äganderätten och styrelsen kom nu att finnas på ett nationellt plan, och detta resulterade i den inskränkta patriotism och de tävlingsstrider och krig som har orsakat outsäglig sorg och bitterhet ända fram till vår egen tid. — 1 Mos. 10:8—12, NW; 11:1—9.

17. a) Hur vidtog Jehova åtgärder på ett nationellt plan? b) På vilka sätt visade sig Israel otroget och ovärdigt, och vilken höjdpunkt nådde detta?

¹⁷ I sinom tid vidtog också Jehova åtgärder på ett nationellt plan. Jakob, vars namn ändrades till Israel, hade tolv söner, och av dessa bildade Jehova Israels nation. Vid Sinai berg sade han till dem: ”Om ni noggrant vill lyda min röst och verkligen hålla mitt förbund, så skall ni sannerligen bli min särskilda egendom ut ur alla andra folk, ty hela jorden tillhör mig.” (2 Mos. 19:5, NW) I Femte Moseboken förekommer uttrycket ”egendomsfolk” eller ”särskild egendom” (NW) tre gånger, och sammanhanget ger i vart och ett av fallen starkt eftertryck åt den rätta synpunkten och det rätta handlingssättet när det gäller tillbedjan och äganderätt. (5 Mos. 7:6; 14:2; 26:18) Men som nation underlät Israel gång på gång att ge gensvar till eller underkasta sig Guds handlande med dem eller att rätta sig efter hans profeter. De förkastade hans äganderätt till dem både som konung och som laggivare. (1 Sam. 8:7; Jes. 33:22, NW; Hes. 20:13, 30—32) Höjdpunkten kom när Gud sände sin egen älskade Son till dem. De hade alla skäl att ta emot honom som sin Messias. Under inflytande från sina ledare förkastade de honom i stället och dödade honom. Jesus själv gav en exakt beskrivning av detta i en liknelse, där han beskrev Jehova som ”vingårdens ägare” (NW), som ”lejde ut den åt vingårdsmän”. — Luk. 20:9—16.

Stridsfrågans avgörande garanterat

18. a) Vilken ytterligare utveckling ägde rum vid pingsten år 33 v.t.? b) Vilka viktiga sanningar klargjorde Petrus för sina åhörare vid detta tillfälle?

¹⁸ Dessa religiösa ledare trodde att de nu kunde fortsätta som obestridda herrar över situationen och över folket. Men så var det inte. På pingstdagen, den femtioandra dagen efter det att Jesus blivit upphängd på pålen, blev den heliga anden, som åtföljdes av den mirakulösa gåvan att tala i tungor, utgjuten över Jesu lärjungar i Jerusalem. En folkskara församlades snabbt. Aposteln Petrus talade till dem och förklarade rättframt deras ansvar i fråga om att ha dödat Jesus, men han tillade att detta hade skett ”i kraft av Guds bestämda rådslut och förutvetande”. Det var en viktig del i förverkligandet av Guds uppsåt. Petrus sade vidare att Gud hade uppväckt Jesus och upphöjt honom till sin högra sida och hade ”gjort honom till både Herre och Kristus”. — Apg. 2:22—24, 32—36, NW.

19. Vad sade Petrus och Judas om Jesu rättmätiga ställning, och hur bekräftade Paulus detta?

¹⁹ Vid tre andra tillfällen, offentligt och inför Sanhedrin, framhöll Petrus just dessa sanningar, och han tillfogade att Jesus var ”den främste förmedlaren av liv”, att han hade blivit ”huvudhörnstenen” och att det ”finns ... ingen frälsning i någon annan”. (Apg. 3:15—18; 4:10—12; 5:30—32; NW) Flera år senare varnade både Petrus och Judas i sina brev för falska lärare, som ”skall förneka till och med den ägare som köpte dem”, ”vår ende ägare och Herre, Jesus Kristus”. (2 Petr. 2:1; Jud. v. 4; NW) Följaktligen blir det tydligt att det var Guds förutkända uppsåt att avgörandet av stridsfrågan om äganderätten skulle ha sin medelpunkt i Jesus och att det första viktiga steget, läggandet av grundvalen, genom hans död och uppståndelse tryggades och säkerställdes. Det var som Paulus sade till männen i Aten: ”Han [Gud] har fastställt en dag, på vilken han har för avsikt att döma den bebodda jorden i rättfärdighet genom en man som han har förordnat; och han har försett alla med en garanti, i det att han har uppväckt honom från de döda.” — Apg. 17:31, NW.

20. Hur blev Jesus, i överensstämmelse med Guds kärlek och rättvisa, ägare till människorna?

²⁰ Andra skriftställen beskriver utförligt hur Jesus blev ägare till hela mänskligheten. I det vi ser helt kort på dessa, lägger vi märke till att Paulus i Romarna 5:12—21 förklarar hur Adam genom sitt uppror sålde sig själv och sina avkomlingar (ännu ofödda i Adams länd) i slaveri, till att bli undersåtar under kungarna synd och död. Men Gud har likväl, i sin stora kärlek och barmhärtighet, och ändå i överensstämmelse med absolut rättvisa, åstadkommit ett medel till försoning. Detta krävde att det sörjdes för och betalades ett tillfredsställande pris, varigenom människan kunde bli lösköpt och befriad från fördömelse. Priset måste exakt motsvara den fullkomlige mannen Adam. Genom ett underverk ombesörjde Gud att hans himmelske Son kom till jorden, föddes och växte upp till fullkomlig mandom. Jesus åtog sig villigt denna bana, och alldeles som han sade gav han ”sitt liv till lösen för många”. Det var som Paulus skrev: ”En enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus, han som gav sig själv till lösen för alla.” Gud var Skaparen och ägaren såväl som upphovsmannen till denna anordning; följaktligen kan vi säga att det nu är fråga om delaktighet i äganderätten. — Matt. 20:28; 1 Tim. 2:5, 6; Apg. 20:28.

21. Hur och när skall välsignelserna genom lösen bli tillgängliga för människor i allmänhet?

²¹ Den rättfärdighet som Gud tillskriver någon på grund av att han tror på och tar emot Kristi lösenoffer omtalas som en ”fri gåva”. (Rom. 5:15—17; 6:23; NW) Välsignelserna av lösen kommer att bli tillgängliga för människor i allmänhet under Guds tusenåriga rike. Hittills har flertalet människor levat och dött i fullständig okunnighet om denna föranstaltning. Men under Guds rikes styre kommer det att bli en uppståndelse för ”alla som äro i gravarna”, och det kommer att bli en rättfärdig dom för alla under överinseende av konungen, nämligen Kristus Jesus. — Joh. 5:28; Upp. 20:11—21:4.

22. Hur visade Jesus ett handlingssätt som är tvärtemot det som gäller att hävda äganderätt, och vilka frågor ger detta upphov åt?

²² Men innan denna dag, då människorna skall dömas, tar sin början, blir också en annan del av Guds uppsåt förverkligad. Också den gäller erkännandet av Guds äganderätt. Vid ett tillfälle sade Jesus: ”Om någon vill efterfölja mig, då må han förneka sig själv och ta upp sin tortyrpåle och beständigt följa mig.” (Matt. 16:24, NW) Vad menade han? Gav han på något sätt ett föredöme för oss att följa under den nuvarande tingens ordning? Vad betyder detta för oss i denna tid som enskilda människor? Dessa frågor uppstår helt naturligt, och vi ser fram emot att dryfta dem i följande artikel.