Förringa inte Guds namn!
BIBELN är Guds, Skaparens, ord. Helt naturligt uppenbarar den för människan inte endast Skaparens egenskaper och gärningar utan också hans namn. Detta gör den i all synnerhet i den hebreiska grundtexten, där Guds namn förekommer omkring 6.900 gånger i form av ett tetragrammaton, dvs. ett ord bestående av fyra bokstäver, vilka svarar mot JHVH på svenska. Detta tetragrammaton återges bland annat med ”Jehová”, ”Jehovah” och ”Jehova” i svensk text.
Men nutida bibelöversättare tycks anstränga sig för att förringa detta ärofulla, majestätiska och heliga namn. För omkring tio år sedan tog till exempel den kommitté, som reviderade Amerikanska standardöversättningen och gav ut Reviderade standardöversättningen, helt och hållet bort Jehovas namn. När de gjorde detta, gav de en antydan om att de menade att de framstående lärda män, som hade frambragt Amerikanska standardöversättningen och som talade varmt för att Guds namn skulle återställas och få inta sin rätta plats och som även konsekvent använde det överallt där det hebreiska tetragrammaton förekommer, var fullständiga dårar.
Nu har en annan bibelöversättning givits ut, som också förringar Guds namn. Den har framställts av en kommitté av ledande judiska bibelkännare i den engelsktalande världen och omnämndes på första sidan i New York Times för 12 oktober 1962. Denna kommitté förråder sin benägenhet att förringa Guds namn genom sin inställning till det tredje av tio Guds bud. Genom detta bud framhöll Jehova Gud sitt namns vikt och betydelse och angav hur allvarligt han betraktade allt vanhelgande av det. Enligt Nya Världens översättning lyder detta bud: ”Du skall icke taga upp Jehovas, din Guds, namn på ett värdelöst sätt, ty Jehova skall icke lämna den ostraffad, som tager upp hans namn på ett värdelöst sätt.” — 2 Mos. 20:7.
Detta stämmer inte, säger de judiska lärda männen, vilka nyligen har givit ut denna nya översättning av de hebreiska skrifterna. ”Det [tredje] budet”, säger de, ”kan inte tolkas som ett förbud mot hädelse, ty i det avseendet saknar det tillräcklig betydelse för att inta den plats det gör. En mera ingående granskning av hebreiskan”, menar de, ”avslöjar att budet i stället har med mened att göra.” Fördenskull har de återgivit tredje budet så här: ”Du skall icke svära falskt vid Herrens, din Guds, namn; ty Herren skall icke fritaga den som svär falskt vid hans namn.” De namnger inte Jehova här.
Den ordagranna innebörden av hebreiskan är den att man inte skall ta upp Guds namn ”fåfängt” eller ”bedrägligt”, och orden innebär alltså verkligen ett förbud mot att bruka Guds namn i samband med falska eder, vilket också sådana judiska lärda som J. H. Hertz, redaktören för Soncinoutgåvan av bibeln, har framhållit. Men detta är inte den enda innebörden. Hur vet vi det?
På grund av det nionde budets lydelse: ”Du skall icke avgiva falskt vittnesmål såsom ett vittne mot din medmänniska.” (2 Mos. 20:16, NW) Eftersom israeliterna var vana att svära vid Guds namn, såväl inför domstol som vid en del andra tillfällen, säger det sig självt att detta bud också förbjöd ett falskt bruk av Guds namn. (1 Kon. 1:30; Matt. 26:63) Om tredje budet uteslutande riktade sig mot att svära falskt vid Guds namn, varför skulle man då upprepa det i nionde budet?
Att Jehova Gud inte bara menade att judarna inte skulle begå mened och därvid bruka Guds namn, utan att han också avsåg att de inte skulle bruka hans namn på något avskyvärt, vanhelgande eller respektlöst sätt och att han ansåg detta vara av sådan betydelse, att han gjorde förbudet häremot till ett av de tio buden och lät det få platsen näst efter de båda första, som förbjöd dyrkan av alla andra gudar, framgår klart och tydligt av en händelse som Mose har skildrat i 3 Moseboken 24:10—16, 23. Skildringen handlar om hur sonen till en egyptier och en israelitisk kvinna smädade ”Namnet” och nedkallade förbannelse över det, när han råkat i träta med en israelit. Lägg märke till att det kallades rätt och slätt för ”Namnet”. Så betydelsefullt ansåg man det vara. Ja, de som hörde mannens hädelse blev rentav så förfärade, att de genast förde honom till Mose för att denne skulle ta itu med saken. Tydligen var detta första gången som någon dristade sig att göra något dylikt, ty Mose måste rådfråga Jehova själv i denna sak. Och hur löd Jehovas dom? Menade han att det inte var något särskilt allvarligt? Nej, långt därifrån! Det var en dödssynd! Skildringen säger vidare:
”Och Jehová talade till Mose och sade: ’För den, som har bannat, utanför lägret, och alla de som hava hört det skola lägga sina händer på hans huvud, och hela menigheten skall stena honom. Och du skall tala till Israels barn och säga: Var och en som smädar sin Gud, han skall ock bära sin synd. Och den, som hädar Jehovás namn, skall visserligen dödas; hela menigheten skall stena honom. Såväl den främmande som den infödde skall dödas, när han hädar namnet.’”
Skulle det kunna framställas mera uttryckligt hur allvarligt Jehova ser på ett smädande av hans namn? Det är inte alls underligt att en sådan allvarlig förseelse skulle förbjudas i tio Guds bud. Skildringen visar att Israels barn fullgjorde Jehovas befallning.
Tredje budet måste absolut ha avseende på något mera utöver att det förbjuder mened. Det var också tillämpligt på eller förbjöd varje slags bruk av Guds namn på ett vanhelgande sätt. Detta hjälper oss att förstå hur allvarligt det är om man använder Jehovas namn på ett värdelöst sätt genom att man menar sig tillhöra hans folk, vilket forna dagars israeliter var och Jehovas nutida vittnen är, och sedan inte lever i överensstämmelse med det som man gör anspråk på att vara, nämligen ett av Jehovas vittnen.
Även om de kristna inte är bundna av själva dekalogen, så är de bundna av dess principer. Om namnen på denna världens styresmän, religiösa eller politiska, bör behandlas med respekt, då bör sannerligen universums suveräne härskares namn behandlas med ännu större respekt. För de kristna kan tio Guds bud sammanfattas i de två stora buden om kärlek till Gud och kärlek till nästan. Alla som älskar Jehova Gud av hela sitt hjärta och sitt sinne, sin själ och sin kraft kommer att visa hans namn tillbörlig respekt och vördnad och kommer inte att ta upp det på ett värdelöst sätt. — Mark. 12:29—31.