Vad säger bibeln?
Var Guds lag ”öga för öga” orimligt sträng?
I SIN lag till forna dagars Israel befallde Gud: ”Om ett orättfärdigt vittne [ett vittne som tänkt ut våld, NW] träder upp mot någon för att vittna mot honom angående någon förbrytelse, så skola ... domarna ... noga undersöka saken; om då vittnet befinnes vara ett falskt vittne, som har burit falskt vittnesbörd mot sin broder, så skolen I låta detsamma vederfaras honom, som han hade tilltänkt sin broder. ... Och det övriga folket skall höra det och frukta, och man skall icke vidare göra något sådant ont bland eder. Du skall icke visa honom någon skonsamhet: liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot.” — 5 Mos. 19:16—21.
Vem vill påstå att denna lag (som kallas lex talionis, ”vedergällningens lag”, lagen om lika för lika) var orimligt sträng? Vilket hat eller ondskefullt ränksmideri kunde inte rymmas i den persons hjärta som burit sådant falskt vittnesbörd? Samma straff som han försökte dra över sin nästa skulle vara fullkomligt rättvist, och ett sådant straff skulle helt visst avskräcka israeliterna från att vittna falskt vid landets domstolar.
Den här befallningen, uttryckt på något olika sätt, återfinns på tre ställen i den lag som gavs de forntida israeliterna. I 3 Moseboken 24:17—20 heter det: ”Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med döden. ... Och om någon vållar, att hans nästa får ett lyte, så skall man göra mot honom, såsom han själv har gjort: bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma lyte han har vållat, att en annan fick, skall han själv få.”
Också här visar sig förbrytaren ha en liknande inställning — med berått mod vilja mörda, lemlästa eller på annat sätt skada sin nästa. Varför kan vi säga ”med berått mod”, avsiktligt? Därför att en oavsiktlig mandråpare (den som ouppsåtligt råkade döda en annan) kunde röna barmhärtighet. Det fanns ”fristäder” som tjänade som tillflyktsorter, när dråpet var oavsiktligt. — 4 Mos. 35:11—15, 25.
Det tredje tillfälle där detta uttalande förekommer finner vi i 2 Moseboken 21:22—25, där vi läser: ”Om män träta med varandra och någon av dem stöter till en havande kvinna, så att ... olycka sker, skall liv givas för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, brännskada för brännskada, sår för sår, blånad för blånad.”
I det här fallet var det återigen livets helgd som betonades. Två liv, eller kanske flera, var inbegripna — kvinnan och hennes barn, ett eller flera. Den man som inte var hennes äkta man gav henne en våldsam stöt eller ett slag. Detta vittnade om stor ringaktning för livet, och mannen kanske slog kvinnan med den onda avsikten att skada hennes man. Ifall kvinnan eller hennes barn, eller båda, dog eller allvarligt kom till skada, då skulle mannen straffas enligt föreskriften. Men också i sådana här fall, liksom i andra, tog domarna hänsyn till omständigheterna, graden av avsiktlighet osv., innan de tillämpade straffet om ”öga för öga”. — Jämför 2 Moseboken 21:28—30.
Men regeln ”öga för öga”, som visserligen är en del av lagförbundet, ger inte alls uttryck åt den förhärskande anden i lagen. De första och viktigaste buden, som hela lagen hänger på, har med kärlek att göra — kärlek till Gud och till nästan. (Matt. 22:37—40) Har vi någon orsak att tänka att Gud är mindre kärleksfull än han befallde sitt folk att vara? Lagen om ”öga för öga” tillämpades visserligen i några få fall. Men om vi säger att Gud var sträng i de fall då han befallde att denna lag skulle tillämpas, då kan vi säga att vilken som helst lag som kräver att brott skall straffas är sträng.
Dessutom kan vi, om vi verkligen önskar ha Guds inställning klar för oss, ge akt på hur han handlade med Israel. Gång på gång visade israeliterna förakt för hans lag, smädade honom och talade emot honom, och när de råkade i knipa, då ropade de till honom och han räddade dem. Under de sista åren för det nordliga riket, med Samaria som huvudstad, blev läget så svårt att det beskrevs av profeten Hosea med dessa ord: ”Man ... ljuger, man mördar och stjäl och begår äktenskapsbrott; man far fram på våldsverkares vis, och blodsdåd följer på blodsdåd.” (Hos. 4:2) Men Gud förgjorde dem inte allesammans, eller försköt dem vid den tiden, utan han sände sin profet till att varna dem och ge dem tillfälle att ändra sig och vända om.
Det främsta exemplet på Jehova Guds kärlek riktar emellertid aposteln Paulus vår uppmärksamhet på i följande ord till de kristna: ”Gud anbefaller sin egen kärlek åt oss däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. ... Ty om vi, när vi var fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, skall vi nu, då vi har blivit försonade, så mycket mera frälsas genom hans liv.” — Rom. 5:8—10.
Nu vet vi att både Jehova Gud och Jesus Kristus visade oöverträffad oförtjänt omtanke, då de sörjde för ett sätt enligt vilket människor kan befrias från mycket allvarliga synder. Aposteln Paulus hade faktiskt, innan han blev kristen, varit inbegripen i mord på kristna människor. I stor tacksamhet skrev Paulus: ”Kristus Jesus kom till världen för att frälsa syndare. Av dessa är jag den främste. Men skälet till att barmhärtighet visades mig var att Kristus Jesus med hjälp av mig som det främsta fallet kunde bevisa all sin långmodighet till ett exempel på dem som skall komma att utöva tro på honom till evigt liv.” — 1 Tim. 1:15, 16.
Om någon anser att Gud var orättvis, då han gav ”vedergällningens lag”, bör han dessutom tänka på att Gud var lika sträng mot sig själv, när det gällde att frälsa mänskligheten. Hur så?
Adam, mänsklighetens förfader, försatte sig avsiktligt i opposition mot Gud. När han gjorde detta, visste han att han skulle dra över sig Guds fördömande dom — det stipulerade straffet var döden. (1 Mos. 2:17) Därför kunde han inte överföra rättfärdighet till sina barn, och följaktligen drog han dödens arv över barnen i sin länd, som ännu inte var födda. — Rom. 5:12.
Fastän Gud är allsmäktig, följde han sin egen lag om ”liv för liv” för att hjälpa mänskligheten. Enbart genom ett fullkomligt människoliv kunde domen mot människosläktet uppvägas, utjämnas, och rättvisan uppehållas i Guds universella maktutövning. Gud utvalde sin enfödde Son, som var villig till detta offer och till att arbeta med det återlösta människosläktet för att hjälpa alla som önskade vara lydiga. Jesus Kristus kunde bli ”Evig fader” för dessa. — Jes. 9:6.
Guds omtänksamma, barmhärtiga inställning uppenbaras i detta att han gav sin Son för mänsklighetens räkning, och därmed upprätthöll han den rättvisa som präglar hans styre, om vilket bibeln säger: ”Ditt rike är grundat på rättfärdighet och rättvisa.” (Ps. 89:15, Today’s English Version) Jehova Guds personlighet och hans handlingssätt mot mänskligheten präglas inte av stränghet, utan av kärlek, barmhärtighet, men ändå av rättvisa och opartiskhet. Lagen om ”öga för öga” framstår således som en rättvis lag, som tillämpades enbart då det var absolut nödvändigt att utkräva rättvisa och som verkställdes enbart på dem som verkligen förtjänade att detta straff mättes ut.