Vidare är de som är ”medvetna om sitt andliga behov” lyckliga ”på förhand” så att säga, alldeles som Jesus sade, ”ty himmelriket tillhör dem”. De människor, som ”himmelriket” tillhör, är strängt taget bara det begränsade antalet av Kristi efterföljare som skall få sitta på troner och få regera med Kristus i tusen år. (Luk. 12:32; Upp. 20:4—6) Men den princip som framhålls i Matteus 5:3 gäller också andra, Kristi ”andra får”, som är omnämnda i Johannes 10:16. Dessa kommer att bli lyckliga, därigenom att de får ärva Guds rikes jordiska domän, alldeles som Jesus sade till ”fåren” på hans högra sida i liknelsen om fåren och getterna: ”Kom, ni som hava min Faders välsignelse, tag i arv det rike som är berett åt eder från världens grundläggning.” — Matt. 25:34, NW.

Den lycka de människor får erfara, som är medvetna om sitt andliga behov, belyste Jesus i sin liknelse om den rike mannen och Lasarus. Lasarus var en bild av helt vanliga människor, som var medvetna om sina andliga brister och tillkortakommanden och på vilka de religiösa ledarna lade stora bördor. Den rike mannen var en bild av de i religiöst avseende rika, som hade satt sig på Mose stol och hade tillgång till Mose lag och intog de främsta platserna i synagogorna. — Matt. 23:2—4.

Men Jesu predikoverk åstadkom en förändring, som i liknelsen illustrerades med att båda männen dog. De ”rika” religiösa ledarna kände sig plågade av det rättframma budskap som Jesus predikade, då han avslöjade deras girighet, skrymteri och falska religiösa förkunnelse. Lasarusklassen däremot, de som var medvetna om sitt andliga behov, tog emot den sanning Jesus predikade, blev judenhetens andliga kvarleva och fick förhoppningen om himmelriket sig given. — Luk. 16:19—31.

Om du skall kunna känna den lycka som Jesus talade om, då måste du också vara medveten om ditt andliga behov. Hur visar du att du är medveten om ditt andliga behov? Du kan till exempel göra det genom att ”tigga om anden”, dvs. bedja till Gud om hans ande och om hjälp till att förstå vad som är hans vilja och göra den. (Luk. 11:13) Du kan också göra det genom att omsorgsfullt studera Guds ord, i vilket han uppenbarar sin vilja för sina jordiska skapelser. Men för att kunna förstå detta ord behöver du hjälp, som Gud i sin stora omtanke har dragit försorg om, t. ex. genom den här tidskriften, som du nu läser i. — Matt. 24:45—47.

Om du skall kunna tillfredsställa ditt andliga behov, får du inte ”försumma vår Guds hus”, utan du måste komma tillsammans med andra som är medvetna om sitt andliga behov för att få detta behov tillfredsställt. Om du kommer tillsammans med andra som har samma hjärteinställning och sinnelag, kan ni tillgodose varandras behov, uppegga varandra till kärlek och förträffliga gärningar, ge och få ömsesidig uppmuntran. Till sådana förträffliga gärningar hör att man tjänar åter andra människor, som är medvetna om sitt andliga behov, genom att man delar med sig av Guds ord till dem. Om man gör detta, medför det ännu större lycka! — Neh. 10:39, NW; Apg. 20:35; Hebr. 10:23—25.

Det kan i sanning sägas att ”de som äro medvetna om sitt andliga behov” och som uppriktigt söker tillfredsställa detta behov är lyckliga nu och med tiden kommer att bli allt lyckligare!

Det skulle vara gjort före solnedgången

Solnedgången gällde som slutet på perioden av dagsljus bland israeliterna, men den markerade också början av ett nytt kalenderdygn, ty varje ny ”dag” började officiellt vid solnedgången och räknades alltså från solnedgång till solnedgång. (3 Mos. 23:32) Eftersom dygnet slutade vid solnedgången, krävdes det i Mose lag att vissa saker och ting skulle göras före solnedgången. En mantel som man hade tagit i pant skulle lämnas tillbaka till ägaren, ”innan solen går ned”. (2 Mos. 22:26, 27) Lejda arbetare skulle få sin lön (5 Mos. 24:15); och den som hade varit ceremoniellt oren måste bada sig i vatten, varpå han, efter solnedgången, ansågs vara ren igen. (5 Mos. 23:11) Att solnedgången innebar slutet på en dag och början på en ny ger så mycket större kraft åt apostelns maning: ”Låt icke solen gå ned, medan ni äro i ett uppretat tillstånd.” — Ef. 4:26, NW.