sonen, som under en viss tid förkastade sin fars vägledning, men sedan ångerfullt återvände till honom. Sådant har inträffat många gånger. — Luk. 15:11—32.

Oavsett vilket problem du ställs inför, så glöm aldrig att be till Jehova Gud om hans vägledning och hjälp. Psalmistens ord är vissa och sanna: ”Han skall uppehålla dig; han skall i evighet icke tillstädja, att den rättfärdige vacklar.” — Ps. 55:23.

Följ inte ”med hopen i vad ont är”

OFFENTLIGA demonstrationer och massprotester är ordningen för dagen, särskilt i de nationer som utgör vad man kallar ”kristenheten”. Många, som i normala fall är lugna och inte påstridiga medborgare, tar del i sådant, och till och med prästmän har varit verksamma med att understödja och ta del i dessa former av protester — påtryckningar i kraft av massan.

Det råder inget tvivel om att det finns orättvisor och att en stor del av dessa massaktioner framhäver någon giltig missnöjesanledning. Deltagarna menar ofta att det här är enda sättet att få ett hörande öra.

Men är det förståndigt att ta del i sådana offentliga demonstrationer? Många har börjat mycket fredligt. Men de har slutat med våld eller upplopp. Varför det?

Det finns ett slags ”masspsykos” som ger de enskilda individerna en känsla av anonymitet. Människor känner sig fria att göra vad de i vanliga fall aldrig skulle drömma om att göra, därför att deras identitet inte framträder lika tydligt i massan. Men den som tar del i massaktioner får dela skulden för vad massan eller de enskilda individerna i den gör.

Myndighetspersoner och domare har också känt sig pressade av fruktan för massan, så att de ignorerat lagen och sina egna samveten. För att förebygga att detta skulle inträffa i det forntida Israel hette det i Guds lag, som nu finns upptecknad i bibeln: ”Du skall icke följa med hopen i vad ont är eller vittna så i någon sak, att du böjer dig efter hopen och vränger rätten.” — 2 Mos. 23:2.

Detta bud gavs i första hand till domare och vittnen vid rättegångar, som skulle kunna bli påverkade av massan till att fälla en förvrängd dom eller vittna falskt. Budet gällde också dem som kunde ha tankar på att konspirera för att utsätta domare och män i administrativa ställningar för påtryckningar.

Resultaten av att följa med hopen

Det mest upprörande exemplet på att man följde med hopen i vad ont är var det som hände i samband med Jesu Kristi rannsakning. De främsta prästerna eggade upp en pöbelhop och blåste hos folket upp flammande hatkänslor mot Jesus. Inför judarnas högsta domstol var därför många redo att vittna falskt för att vränga rätten. Slutligen fördes Kristus fram inför Pilatus, som satt som domare med makt över liv och död. — Matt. 26:47, 59—61.

Pilatus ville ge Jesus fri, men folkhopen skriade att han måste dö. (Joh. 18:29—32, 38—40) Judarna i allmänhet hatade romarnas herravälde, men ”masspsykosen” gjorde