Lojaliteten prövas

 1, 2. Vad betyder lojalitet, hur visas ett exempel på detta genom Kristus Jesus, och åt vilka är det Jehova anförtror sitt rikes intressen?

ORDET ”lojalitet” förekommer inte i våra bibelöversättningar, men det finns dock många ord i bibeln som har just den betydelsen. Det användes i 5 Moseboken 13:4, Moffats översättning, där det är återgivet från det hebreiska ”dabáq”, vilket betyder ”att klänga sig fast vid eller hålla sig till, att vara trogen”. Det är ett franskt ord från det latinska legalis, som betyder ”laglig”, och det gammalfranska ordet är loial, varav vårt svenska ord ”lojal” kommer, från rotordet ”loi” (loá), ”lag”. Ordet brukas för att beteckna trohet i kärlek eller i att fullgöra sin plikt, om ordhållighet eller om att man i tider av uppror håller fast vid sin tro- och lydnadsplikt. Det betecknar att man handlar i strikt överensstämmelse med Guds lag. En lojal person är pålitlig och inte försumlig, trogen i att fullgöra sin plikt och i sitt hjärta trogen mot Guds anordningar. Kristus Jesus är ett exempel på detta. Om honom är det skrivet: ”Ett öppet öra gav du mig. Jag svarade: ’Här kommer jag för att göra det som du har bjudit i Boken. Att behaga och tjäna dig är min glädje, din lag är förvarad djupt i mitt hjärta.’ ” (Ps. 40:7—9, Mo) Han höll sig noggrant och oavvänt till Guds lag vid alla tider och tillfällen, alldeles som om han hade varit lagen förkroppsligad, och vek aldrig av från den. ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.” (Hebr. 13:8, NW) Jehova Gud är alltid konsekvent och åsidosätter aldrig sina egna lagar och principer. ”Hos honom finnes ingen förändring i skuggans gång.” — Jak. 1:17, NW.

2. Jehova övar fortfarande sina trogna för deras nuvarande och framtida tjänst, och ingen är i stånd till att utöva myndighet, förrän han har lärt sig att lyda och vara lojal mot myndigheten. Några av Guds tjänare har inte haft stora ”naturliga förmågor”, så som denna världen uppfattar saken, men de har haft verklig förmåga i Herrens ögon och har varit pålitliga i alla stycken och lojala gentemot Jehova och hans vilja. De, åt vilka Gud i dag anförtror sitt rikes intressen, är sådana som har ådagalagt sin lojalitet under prövning och är i lika noggrann överensstämmelse med Guds lag som Kristus var. Detta måste vara resultatet av ens personliga övertygelse.

 3. Vilka rättar sig efter Guds lag, och mot vilka myndigheter är de lojala?

3. Det är sant, att ens lojalitet kan göra intryck på och inspirera andra, men den visas inte för detta ändamål, utan som ett uttryck för ens underdåniga tro och lydnad. Inte heller behöver en persons lojalitet vara den bestämmande faktorn, som förmår andra att fatta samma beslut. När emellertid alla i en grupp på grund av personlig övertygelse har samma uppfattning och föresats och är sammanslutna av fri vilja, så utgör de en lojal skara. I våra dagar är Jehovas vittnen den enda grupp av människor som verkligen rättar sig efter Guds lag, hans rättesnöre eller regel för hur man bör handla. De är lojala mot de högsta myndigheterna i universum, Jehova och Kristus Jesus, håller sig troget till det teokratiska herradömet och visar orubblig tro och lydnad mot detta och dess konung. Dessa vittnen inser och erkänner också den anordning som Jehova har gjort genom att han har frambragt den ”trogne och omdömesgille slaven”, som nu har det fulla ansvaret för Husbondens alla tillhörigheter och ägodelar på jorden. De erkänner villigt och gärna att Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet är den ”trogne och omdömesgille slavens” laglige tjänare och är lojala gentemot det och även gentemot sanningen och gentemot sina bröder i tron. Lojaliteten blir känd endast då den ådagalägges, och den uppenbaras verkligen i tider av svårigheter, motgångar och frestelser. Sedan den emellertid en gång är ådagalagd, blir resultatet förtroende för den lojale.

 4. Vad är grundvillkoret för lojalitet, och hur utvecklas den?

4. Tjänst och lojalitet är oskiljaktiga. Det är nödvändigt att orubbligt fortsätta i Jehovas tjänst, och detta är grundvillkoret för utvecklandet av lojalitet. Att glatt och villigt tjäna Rikets intressen och till fullo utnyttja såväl de små som de stora tillfällena är nödvändigt, om vi skall kunna utveckla lojalitet. De som önskar vara lojala måste studera Jehovas ord och lära känna hans vägar, förstå de principer enligt vilka han handlar och hans motiv och samtidigt lära känna, hur man överger de ogudaktigas vägar. ”Säll är den man, som icke vandrar i de ogudaktigas råd ... utan har sin lust i HERRENS lag och tänker på hans lag både dag och natt.” — Ps. 1:1, 2.

 5. Hur beröres Jehovas namn av vår lojalitet?

5. Vittnena står trogna mot Jehovas namn, fastän detta nu blir smädat och hädat. De förblir på hans sida och tror på honom och bryr sig inte om den vanära och skam som de som tillhör denna världen hopar över dem. Det profetiska ordet talar om detta förhållande och säger: ”För din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte. ... Nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig. Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek. Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk. Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.” (Ps. 69:8—13) Om vi skall vara lojala, måste vi uthärda sådana ting. Aposteln Paulus sade: ”Ty Kristus behagade icke heller sig själv, utan alldeles som det är skrivet: ’Deras smädelser som smädade dig hava fallit över mig.’” (Rom. 15:3, NW) Vi är ett folk för Guds namn och måste leva i överensstämmelse med hans namn, och vi måste därför veta vad hans namn betyder, vad det står som garanti för, varför vi är hans folk och veta hur vi skall prisa och lovsjunga det. Ja, vi måste tillväxa i kärlek till det så mycket, att vi blir illa berörda när människor talar illa om det, och så att vi skulle försvara det alldeles som vi skulle försvara oss själva. Jehova har ärat oss med att uppenbara sitt namn för oss och har planterat det mitt ibland oss, och vi måste därför lära oss hur vi skall lyda alla befallningar i hans namn från Sions store konung, Herren Jesus Kristus. Han är den utvalde, den översta hörnstenen, Guds store profet, och honom måste vi lyssna till och noggrant lyda.

 6. Visa några av de sätt varpå man kan visa illojalitet bland bröderna.

6. Inom Herrens organisation kan vår lojalitet eller illojalitet ådagaläggas på så många sätt. Någon kanske tycker att den plats han fått sig tilldelad är underordnad den som tilldelats någon annan, och eftersom han har bättre utbildning och har större mänsklig förmåga, känner han sig överlägsen den som Herren har insatt i den överordnade ställningen. I det han underhåller sådana tankar, låter han trons sköld sjunka och tillåter giftiga pilar att borra sig in i sitt sinne, och mycket snart kan han bli illojal. En lojal broder däremot bör komma ihåg vem han är, hur sanningen har upplyst hans sinne och att allt vad han känner till om Jehova, Konungen och Riket har kommit genom den ”trogne och omdömesgille slavens” förmedling. Han vet, att liksom Jehova gav kunskap om sanningen, så kan han också ta bort den. När han därför betänker detta, upphöjer han sig inte gentemot sin broder, utan räknar det som ett privilegium att få tjäna tillsammans med honom. Därigenom ådagalägger han lojalitet gentemot den fastställda ordningen. Eller också kan en persons lojalitet prövas genom en till synes orättvis behandling. Det kan hända att den andre inte ber om ursäkt eller beklagar det skedda, och den ”förorättade” känner sig djupt bedrövad, men hans lojalitet visas därigenom att han glatt och tåligt uthärdar prövningen, i det han vet att ”Gud låter allt sitt verk samverka till gagn för dem som älska Gud”. (Rom. 8:28, NW) En annan broder blir kanske övergiven av sin köttsliga familj eller av några som han trodde vara hans vänner. Vad skall han göra? Skall han lojalt hålla fast vid det handlingssätt som Gud anvisat? — Luk. 14:26.

 7, 8. Ge exempel på lojalitet och illojalitet för trettio år sedan och resultatet därav.

7. Under den oroliga tiden 1918—1922 kom svåra prövningar över Guds folk. Herren hade kommit till templet för att hålla dom. Frågan var: Vilka skulle stå lojala på Jehovas sida, förbli fasta, orubbliga? ”Men vem kan uthärda hans tillkommelses dag, och vem kan bestå, när han uppenbarar sig? Ty han skall vara såsom en guldsmeds eld och såsom valkares såpa.” (Mal. 3:2) Jehova prövade genom sin domare i templet sitt folks hjärtan och förkastade tusenden, emedan de var själviska och illojala. Sedan de hade fått föda och vägledning genom den trogna lagliga styrande kretsen, Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, i trettio år, sade många: ”Jehova handlar också genom andra redskap.” På detta sätt kunde de befrämja sina egna själviska intressen. De lojala höll fast vid Herrens organisation. De företedde bevis på hans ledning och motstod dem som var illojala. De kämpade för Jehovas vägar, och ehuru striden fortsatte i åratal vann de lojala, och de illojala avlägsnades. Till följd därav finns det nu hundratusentals som är lyckliga och glada över kunskapen om sanningen.

8. Ja, de illojala skulle ha förhindrat att sanningen hade gått ut till människorna i allmänhet, ty de sade: ”Skörden är över, och Plerrens verk är utfört. Nu får vi vänta på att bli församlade till Herren i himmelen.” De lojala sade: ”Jehova uppenbarar ytterligare sanningar. Arbetet är inte slut, och vi kommer att utföra detta arbete utan hänsyn till er försumlighet eller era påståenden att Herren inte handlar genom Sällskapet Vakttornet.” I tro att de hade sanningen gick de illojala sin väg och försökte frambringa mera ljus, men gnistan, som de hade, dog ut, som alla gnistor gör, när de skiljs från elden. De försvinner i luften, och det gjorde också de illojala. Till och med i dessa den onda tingens ordnings sista dagar finns det ett fåtal som visar sitt orätta hjärtetillstånd genom ett illojalt handlingssätt. Låt det inte påverka er, att sådana illojala personer tycks äga en gnista av ljus, men tänk i stället efter, var de fått denna gnista ifrån och vart den kommer att leda dem. Kommer den att leda till nära förbindelse och enhet med Guds folk, eller kommer den att föra längre bort ifrån detta folk? Kommer den att förena de trogna, eller är den ett bedrägeri för att narra oss att följa andra människors idéer?

 9. Vad betyder det att ”draga tillbaka skuldran”?

9. I själva verket skapar sådana handlingar oenighet, ty den ene går en väg och de övriga en annan. Så uppstår frågan: Vem har rätt? Oenigheten finns där redan, och inte enheten. De som älskar Jehovas vägar kommer att vara lojala och sanna och kommer inte att vackla under provet. Det är att Jehova blir hävdad och förhärligad vi är intresserade av, och inte att någon individ blir det. Om de inte vill sätta sin skuldra till hjulet och hjälpa till med att skjuta Herrens verk framåt, så lämna dem åt deras egna påfund. ”Må ingen av eder tänka ut ont mot sin broder i sitt hjärta. Men de vägrade att höra och drogo tillbaka skuldran.” (Sak. 7:10, 11, AS) ”Men de handlade högmodigt och ville icke höra på dina bud, och de syndade mot dina föreskrifter, vilka om någon av jordens söner håller dem, då skall han leva genom dem, och vände en upprorisk skuldra till, och sina nackar gjorde de styva och ville icke höra.” (Neh. 9:29, Ro) Olycka skall drabba dem som känner Jehovas väg, som har livnärt sig vid Herrens bord och sedan vänder en upprorisk skuldra till. Deras ansvar är stort, ty de är illojala mot Guds organisation och förmår andra till att bli illojala.

10. Prövas lojaliteten fortfarande? Förklara.

10. Varenda en av Jehovas vittnen får sin lojalitet prövad på ett eller annat sätt. Ofta är det obetydliga saker som förorsakar provet. Det var inte endast tiden från 1918 till 1922 som var prövosam, utan det har fortsatt sedan dess, ty svår förföljelse började komma över församlingen i Tyskland år 1933 genom den nu avlivade och vanärade naziorganisationen. Från och med år 1939 till och med slutet av andra världskriget kom så den största förföljelse som någonsin dragits över Guds folk och detta i praktiskt taget alla delar av världen, men de trogna förblev lojala mot Guds vilja. Den stora kampen mellan nationerna gav de falska religionsutövarna det tillfälle de åstundade att utgjuta sin vrede över Guds utvalda, och svår skada tillfogades dem. Men de trogna var sant lojala mot vad Jehova föreskrivit för vårt handlingssätt. De vägrade att kompromissa, bryta samman eller avvika från sanningen. De förblev lojala.

Bibliska exempel på lojalitet

11. Skildra i korthet Davids lojalitet vid den tid då Guds ark fördes till Jerusalem.

11. Davids rena tjänst är alltid angenäm att tänka på, och han utgör ett exempel för alla som uppriktigt älskar rättfärdigheten. Han hade förvisso sina mänskliga svagheter, för vilka han alltid bad om förlåtelse med ångerköpt hjärta, men han var aldrig skrymtaktig eller förmäten. Han förblev sann mot Jehova och upphöjde honom vid alla tider. När till exempel arken hämtades upp från gatiten Obed-Edoms hus ”dansade David med all makt inför HERREN, och därvid var David iklädd en linneefod. Så hämtade David och hela Israel HERRENS ark ditupp under jubel och basuners ljud.” När sedan ”David kom tillbaka för att hälsa sitt husfolk, gick Mikal, Sauls dotter, ut emot honom och sade: ’Huru härlig har icke Israels konung visat sig i dag, då han i dag har blottat sig för sina tjänares tjänstekvinnors ögon, såsom löst folk plägar göra!’ Då sade David till Mikal: ’Inför HERREN som har utvalt mig framför din fader och hela hans hus och som har förordnat mig till furste över HERRENS folk, över Israel — inför HERREN fröjdade jag mig. Dock kände jag mig rätteligen för ringa till detta, ja, jag var i mina ögon alltför låg därtill (jag ärar mig icke själv!, Mo).’ ” (2 Sam. 6:14, 15, 20—22) David höll lojalt fast vid Jehovas ära, och när han blev hånad och hatad av sin egen hustru för att han gjorde detta, ryggade han inte tillbaka eller svek sin plikt. Vi har också de två tillfällen då han kunde ha dödat konung Saul. Varför skonade han honom? Det var inte på grund av att han älskade honom och inte på grund av att han hade äktat hans dotter, utan på grund av lojalitet mot Jehova och hans ord, som innefattade den smorde konungen. ”Kommen icke vid mina smorda och gören ej mina profeter något ont.” (1 Krön. 16:22) Denna regel fastställdes hundratals år dessförinnan på Abrahams tid. Jehovas smorde är hans ögonsten. — 1 Mos. 26:11; 5 Mos. 32:10; Sak. 2:8.

12. Hur ådagalade Josef lojalitet i Potifars hus, och hur kan vi få gagn därav?

12. Josefs upplevelser i Potifars hus illustrerar också lojaliteten. Så pålitlig var han att allting som rörde hans husbondes angelägenheter hade lämnats i hans händer, och han utövade nästan lika stor myndighet som denne. Vid denna tid var det fruktansvärt vanligt att kvinnorna var lösaktiga, och Potifars hustru var inget undantag. Utan tvivel föranledd därtill av Josefs skönhet, styrka, vitalitet och manlighet begärde hon skamlöst och enträget, att han skulle göra henne till viljes. I en sådan situation skulle de flesta män ha fallit. Men Josef höll fast vid sin ostrafflighet, inte endast gentemot sin tillitsfulle uppdragsgivare, men också mot sin Gud, Jehova. Till svar på kvinnans lockelser sade han: ”Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?” Han hatade synden och kunde inte stanna kvar och protestera, för att han inte skulle bli övervunnen. Därför flydde han det sällskap som skulle ha kunnat leda till synd. Potifars hustrus oheliga passion vände sig nu i bittert hat, och hon använde den oskyldige Josefs mantel för att falskeligen anklaga honom. Den vredgade maken lät slå Josef i bojor. Jehova glömde honom inte, ty med tiden fick han uppsikten över hela fängelset sig anförtrodd. Han måste ha tillbringat rätt lång tid där, ty tretton år förflöt från det att berättelsen om honom började och till dess att han stod inför farao, sedan han blivit frigiven ur fängelset. — 1 Mos. 39:9, 22; 37:2; 41:46.

13. På vilket sätt underlät Mose att bevisa sig lojal? Med vilket resultat?

13. Jehovas misshag över illojala handlingar å hans tjänares sida visas genom vad Aron, Mirjam och i ett fall Mose fick erfara. I Mose fall var det vid Meriba, under sista året i öknen, när Israels barn knorrade mot honom för att han hade fört dem till denna plats, där de inte hade något vatten. Jehova befallde Mose: ”Tag staven och församla menigheten, du med din broder Aron, och talen till klippan inför deras ögon, så skall den giva vatten ifrån sig; så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan.” Mose församlade folket och sade: ” ’Hören nu, I gensträvige; kunna vi väl ur denna klippa skaffa fram vatten åt eder?’ Och Mose lyfte upp sin hand och slog på klippan med sin stav två gånger; då kom mycket vatten ut.” Jehova sade då till Mose: ”Eftersom I icke trodden på mig och icke höllen mig helig inför Israels barns ögon, därför skolen I icke få föra denna församling in i det land som jag har givit dem.” (4 Mos. 20:5—12) Ehuru Mose kommer att uppväckas och tillförsäkras en belöning i den nya världen, så visades Guds misshag mot honom vid Meriba, ty han har intet anseende till person. Aron skulle ha kunnat hejda Mose överilade ord och handlingar, men han gjorde det inte, och därför var även han skyldig till synd, och han straffades genom att bli berövad dyrbara privilegier. — 4 Mos. 20:24—28.

14, 15. Förklara hur Mirjam och Aron var illojala. Vilka lärdomar får vi av detta, och hur följer några i våra dagar deras exempel?

14. Mirjam var illojal i det att hon inte erkände sin broder Mose som Jehovas ende utvalde tjänare. Aron var även medskyldig till denna illojala handling. De sade: ”Är då Mose den ende, som Herren talar med? Talar han icke också med oss?” Jehova kände deras tankar, och därför församlade han de tre tillsammans och hävdade sin tjänare Mose, och i sitt misshag slog han Mirjam med spetälska, från vilken hon senare blev helad på grund av Mose förbön. (4 Mos. 12:1—15) Mirjam dog därefter i Kades. Jehova tolererade inte illojalitet gentemot sin utvalde tjänare.

15. Det är likadant nu, fastän vi är så nära den nya världen. Fastän Jehova så klart har ådagalagt sitt godkännande av den ”trogne och omdömesgille slaven”, använder några nästan samma ord: ”Är det endast och allenast med den ’trogne och omdömesgille slaven’ som Jehova har talat? Har han inte också talat genom oss?” Sådana personer har eggat sig till att tänka högt om sig själva, tillåtit högmod och själviskhet att behärska sig och har tänkt som så, att eftersom de har använts under tidigare år, varför skulle de då inte också nu ha del i att leda det andliga Israel? Borde inte också de bli hörda? Dessa personer tillmäter sig själva alltför stor betydelse, är förmätna och illojala. Det kan hända att de inte ifrågasätter den heder som tillkommer den ”trogne och omdömesgille slaven”, men de önskar veta, varför inte de också borde få höras. Exakt samma bekymmer som Mirjam och Aron hyste! Det är värt att lägga märke till att alla dessa tre, Mose, Mirjam och Aron, gick miste om privilegiet att få draga in i det utlovade landet, ty de dog alla under det fyrtionde året av ökenvandringen. — 4 Mos. 33:38; 20:1; 5 Mos. 34:1, 5.

Lojalitet mot den enda helgedomen

16. Varför hade Jehova endast en helgedom i det naturliga Israel? Och varför finns det bara en nu? Förklara.

16. Altaret är platsen för tillbedjan, och det är den bestämda offerplatsen. En plats för tillbedjan måste först utväljas av Jehova, och enligt lagen får endast den plats som utvalts användas. (2 Mos. 20:24 ; 5 Mos. 12:5, 11) Helgedomen skall vara endast en enda, för att Guds folk må bevaras i teokratisk enhet. (1 Kon. 12:27) På Israels tid växte det upp en mångfald platser, vilket befrämjade avgudadyrkans tillväxt. Tabernaklet var Israels centrum, och den rätta tillbedjan betydde Israels enhet, på den plats som Gud utvalt, där han behagade att dväljas. Efter konung Salomos död följde ett stort uppror bland Guds folk och de delade sig, och Israels konung sade: ” ’Om folket här får draga upp och anställa slaktoffer i HERRENS hus i Jerusalem, så kan folkets hjärta vända tillbaka till deras herre Rehabeam, Juda konung.’ ... Sedan nu konungen hade överlagt härom, lät han göra två kalvar av guld. Därefter sade han till folket: ’Nu må det vara nog med edra färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.’ Och han ställde upp den ena i Betel, och den andra satte han upp i Dan. Detta blev en orsak till synd.” (1 Kon. 12:27—30) Jerobeam höll sig inte till Jehovas rättesnöre eller regel för handlingssättet. Jehovas lag blev ringaktad, och konungen var fullständigt illojal mot Jehova och hans utvalda helgedom. I dessa yttersta dagar ignorerar några den utvalda mötesplatsen, där Gud talar till sitt folk, kring den ”trogne och omdömesgille slaven”, varvid han alltid använder Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet. Detta är den plats som utvalts och har bevisats vara det i nära sjuttio år. De som väljer sina egna platser för tillbedjan och tjänst och som lär andra att göra detsamma löper risken att bli fullständigt utrotade ur församlingen, alldeles som det gick med det förebildliga folket. (3 Mos. 17:4) De är illojala mot Jehova och hans utvalda organisation.

17. Vad uppenbarade Mose lojalitet i motstånd mot den falska tillbedjan? Varför bör vi inte förtröttas?

17. När Aron gav efter för folkets krav och gjorde guldkalven, stod Mose lojalt på Jehovas sida emot denna falska tillbedjan. Han ställde sig i porten till lägret och ropade: ” ’Var och en som hör HERREN till komme hit till mig.’ Då församlade sig till honom alla Levi barn.” (2 Mos. 32:26) Ett avgörande måste träffas, ty Jehova hade blivit förolämpad och hans införda anordningar ignorerade. På samma sätt blir några nu trötta på att vänta och tror att det är någonting på tok med den ”trogne och omdömesgille slaven”, emedan händelserna inte inträffar så som de menar att de borde göra. Att de är trötta på att vänta leder många i frestelse. Om vi väntar skall vi inte förlora vårt arbetes lön, men de som själva sätter i gång saker och ting kommer med visshet att göra detta, och dessutom ignorerar de och förolämpar Herren och hans erkände tjänare.

18. Vad visar de tre hebréernas lojalitet, och hur hjälper deras lojala hållning oss i dag?

18. Sann lojalitet visas i fallet med de tre hebréerna i Babylon, och detta visar klart att fastän skillnaden må vara stor mellan konung och undersåte bortfaller ändå denna skillnad, när lojalitet och förpliktelse gentemot Jehova och lydnad för människors lagar kolliderar. Dessa tre män var laglydiga, och lydnadslagen och lojalitet mot den var den främsta lagen. De hade inte gjort någonting i trots mot konungen utan endast vägrat (och detta utan att väcka allmän uppmärksamhet) att rätta sig efter en befallning som våldförde sig på samvetets rätt. Att de på grund av sina samveten avhöll sig från att tillbedja bildstoden skadade förvisso ingen annan. De intalade inte andra att göra detsamma, fastän andra israeliter blev styrkta av att de lojalt höll fast vid Guds lag. De var fasta i sinnet under provet, och deras snabba svar löd: ”Må du veta, o konung.” Dessa män gav kejsaren det som tillhörde honom och sörjde för att Jehova erhöll det som tillhörde honom. Då kejsaren förmätet söker tillvälla sig de ting som tillhör Jehova, måste hans myndighet motstås. Gud åstundar inte det som är kejsarens. För dessa män gällde det att endera böja sig eller brännas, men sann hängivenhet för Jehova och lojalitet mot honom ger en lugn ande i kritiska stunder, och med exemplariskt lugn gav de sitt svar. I lugnare dagar hade de svurit att vara trogna och lojala mot Guds vilja, och nu var provet här. De bestod i provet och uthärdade allt motstånd, ja, till och med konungens hot och den brinnande ugnens straff. Låt därför inte i våra dagar dyrbar tid rinna bort och tro inte att du ändå kan hoppas på det bästa under provet. Gör dig väl underrättad nu och övertyga dig personligen, för att du må veta vad du skall göra, när kritiska situationer uppstår. Du kommer då att kunna ge det rätta svaret och behöver inte skämmas eller vara rädd för att öppet erkänna vad du tror. Fast övertygelse om sanningen kommer att befria dig från att förneka Jehova och hans Son.

Saltförbundet

19. Vad är ”saltförbundet”, och varför ingicks det med David?

19. Aderton år efter upproret i Israel stred Jerobeam, Israels konung, mot Abia, Juda konung, och före striden ropade Abia till den upproriske konungen: ”Skullen I icke veta, att det är HERREN, Israels Gud, som har givit åt David konungadömet över Israel för evig tid, åt honom själv och hans söner, genom ett saltförbund?” (2 Krön. 13:5, 6) Vad är ”saltförbundet”? Jehova befallde: ”Och alla dina spisoffer skall du beströ med salt; du må icke låta din Guds förbunds salt fattas på ditt spisoffer. Till alla dina offer skall du offra salt.” (3 Mos. 2:13. Se även 4 Moseboken 18:19.) Salt skyddar mot förruttnelse och förskämning och talar därför om renhet och beständighet. Dess konstanta natur visar stadighet och oföränderlighet. I gamla tider, berättas det, var seden att förtära salt tillsammans med någon ett tecken på gästvänlighet och trofasthet, en förbindelse till evig vänskap eller ett löfte om trofasthet. Det var ett löfte om lojalitet. (Esr. 4:14) Följaktligen skulle det saltförbund som Jehova ingick med David förbliva obrutet för evigt, och Abia påminde denne förrädiske, illojale konung om förbundet, men till ingen nytta. Med en dubbelt så stor här angrep han Abia men blev slagen.

20, 21. Vad menade Jesus med uttalandet i Markus 9:49, 50?

20. Herren Jesus sade: ”Ty var och en måste saltas med eld. Salt är bra, men om saltet förlorar sin kraft, med vad vilja ni då blanda det? Hav salt i eder själva, och håll frid med varandra.” (Mark. 9:49, 50, NW) Förföljelsens hetta kommer utan något som helst tvivel inte att skada någon som är lojal, och de prövningar som kommer som ett resultat av den store domarens närvaro leder till att Guds folk luttras och renas. (Mal. 3:2—4) Om det andliga saltet saknas, blir följden fördärv och förskämning. Om vi inte har trofasthet, pålitlighet och lojalalitet i vårt offer till Jehova, då är vi till intet nyttiga. Det är nödvändigt att vi har förtroende för våra bröder och litar på att de kommer att sörja för tjänstens behov och vara pålitliga i samband därmed. Vi måste leva i frid, men detta är omöjligt, om vi inte själva är lojala, pålitliga och ostraffliga. Vi måste ha salt i oss själva. Det kommer att hålla oss kvar i tjänsten, starka, redobogna, levande, godtagbara, grundliga och med broderlig kärlek.

21. De som erbjuder sig frivilligt till Jehovas tjänst måste förvänta att falla offer för förföljelsens eld. Liksom varje offer först beredes med salt, innan det förtäres av elden, så måste vi vara rena i hjärtat, lojala i den utsträckningen att det är säkert att det är ett offer åt Herren. Ja, vi måste till och med avskära förbindelsen med allting, som skulle kunna bli ett hinder för oss att fullgöra vår del av avtalet. ”[Han] som har givit oss löftet ... är trofast.” (Hebr. 10:23) För att vi skall kunna få del i ”saltförbundet” får det inte finnas något bedrägeri, någon oärlighet eller något skrymteri i vårt avtal med Jehova, så att vi aldrig skall göra någonting för att vanära eller svika honom. Att ta del av saltet talar sannerligen om lojalitet. Hur klandervärd och hemsk var därför inte Judas Iskariots handling, hans som satt och åt vid Herrens bord! ”Den som doppar handen med mig i skålen är den som skall förråda mig.” ”Men se, min förrädares hand är med mig vid bordet.” Att sitta och äta vid samma bord och samtidigt tänka på, hur han skulle förråda sin Herre! — Matt. 26:23; Luk. 22:21; NW.

22. Hur viktigt är det att förbli lojal mot Jehovas tjänare, och hur är Jehovas folk jordens salt i våra dagar?

22. Vilken förskräcklig olycka drabbar inte dem som har ätit andligt bröd och salt vid Herrens bord i våra dagar, vilket den ”trogne och omdömesgille slaven” har serverat, och som sedan drar sig tillbaka och sätter upp ett eget bord och hoppas att få Herren med sig. De har inte endast brutit vänskapen och visat illojalitet, utan de har också uppmuntrat andra till att göra detsamma. Låt oss uppfatta situationen rätt. Det råder inget tvivel om att Jehovas vittnen är jordens salt, liksom Noa var det på den tiden, då en värld stod inför sin undergång. Liksom salt skyddar mot fördärv, så var Noa och hans familj en skyddad kvarleva. De var början till världens befolkning och från dem stammar de millioner som har levat sedan dess. Ingen enda av Adams ätt skulle ha levat nu, om inte denne Jehovas trogne tjänare hade funnits då. Det är likadant nu. ”Ja, om icke de dagarna bleve förkortade, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skola de dagarna bliva förkortade.” — Matt. 24:22, NW.

Jehovas lag

23. Vilka är de två största buden, vad blir följden om vi är lojala mot dem, och vad bör vi göra för att bli godkända av Gud?

23. ”Jesus svarade: ’Det första är: ”Hör, o Israel! Jehova, vår Gud, är en Jehova, och du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne och av hela din kraft.” Det andra är detta: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” Intet annat bud är större än dessa.’ ” (Mark. 12:29—31, NW) Detta betyder att ägna allt åt Jehova; och ingen kan dra den slutsatsen att så länge han älskar Jehova har han frihet att skada andra, ty det andra budet måste åtlydas, och ingen kan älska Gud och samtidigt skada sin nästa. Jakob kallade detta ”den konungsliga lagen”. När de som har överlämnat sig åt Jehova har endast få skriftenliga förpliktelser gentemot sina familjer, bör de fråga sig själva, om de tar del i tjänsten i fullaste utsträckning. Vi är inte befallda att älska kejsaren av hela vår kraft, och det är omöjligt för oss att ägna all vår kärlek och kraft åt Jehova och åt kejsaren på samma gång. På grund av tänkbara krav som kan ställas på vår tid och vår kraft av andra än Jehova kommer prövningar att möta oss, och var och en måste avgöra vem han skall lyda i främsta rummet. Du kommer kanske att få besked om att utföra några handlingar som skulle betyda olydnad mot den ”konungsliga lagen” enligt skriftstället: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” (Jak. 2:8, NW) Fråga dig själv: Skulle du önska skada dig själv på detta sätt? Om inte, då måste du lyda Gud först. Din lojalitet mot Jehova och hans lag kommer att ge dig ett klart och rent samvete och kommer att skänka dig lön. Jehovas lagar är universellt suveräna. Det kommer att ställas krav på bröderna på grund av nödlägen och svåra förhållanden, men kom ihåg att ingen situation kan upphäva de förpliktelser som du har i första hand gentemot den store, allsmäktige och allvise Skaparen. Lojaliteten håller på att prövas. Lyd först Gud och förtrösta fullständigt på honom, så kommer resultatet att bli gott; men om du ger vika för illojaliteten, då kommer följden, vad dig beträffar, att bli ödesdiger. Begrunda Guds ord och vilja, och handla sedan i överensstämmelse därmed. Lyssna till Jehovas store Profet, Kristus Jesus, så kommer du att få leva.

(The Watchtower, 15 september 1952)