Frågor från läsekretsen
● Talade Jehova Gud personligen med Mose, eller var det genom en ängel som representant? — S. C., USA.
Jehova meddelade sig med Mose vid mer än ett tillfälle. Då Mose vallade sin svärfaders fårhjord vid berget Horeb, såg han en brinnande törnbuske som inte blev förtärd av elden. Andra Moseboken 3:4—6 omtalar att ”när då HERREN såg, att han gick åstad för att se, ropade Gud till honom ur busken och sade: ’Mose! Mose!’ ... Och han sade ytterligare: ’Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.’ Då skylde Mose sitt ansikte, ty han fruktade för att se på Gud.” Vem var det egentligen som talade med Mose vid det här tillfället? 2 Mos. 3 Vers 2 säger: ”Där uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske.” Det var alltså inte Jehova själv som här visade sig för Mose och talade till honom, utan det var Jehovas ängel som, i egenskap av Guds representant, talade i hans namn.
På Jehovas befallning begav sig Mose till Egypten för att träda fram inför Farao och föra israeliterna ut ur landet. Där fortsatte Jehova att tala till Mose och gav honom speciella budskap som han skulle lägga fram för Farao och underrättelser på förhand om de plågor som skulle komma över landet. Det är rimligt att dra den slutsatsen att Jehova under denna tid fortsatte att tala till Mose på samma sätt, inte direkt, utan genom en änglarepresentant, alldeles som han hade gjort vid Horeb.
Senare återvände Mose till den trakt där Jehova först hade gett honom instruktioner och hade nu med sig Israels befriade söner. Där meddelade Gud hörbart de tio budorden till hela nationen som samlat sig nära foten av berget. (2 Mos. 20:1—18, 22; 5 Mos. 9:10) Utom sig av fruktan bad huvudmännen för stammarna och de äldre männen ur folket att Jehova inte skulle tala till dem mer på detta imponerande sätt, utan att han skulle meddela sig med dem genom Mose. Folket drog sig alltså tillbaka till sina tält, och Jehova gav Mose ytterligare rättsliga beslut för nationen. — 5 Mos. 5:4, 23—31.
Mose och Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldre männen i Israel förunnades därefter ”en syn av den sanne Guden”, då lagförbundet högtidligen ingicks. (2 Mos. 24:11, NW) Men beträffande Mose enskilda upplevelse läser vi: ”HERRENS härlighet vilade på Sinai berg, och molnskyn övertäckte det i sex dagar; men den sjunde dagen kallade han på Mose ur skyn. Och HERRENS härlighet tedde sig inför Israels barns ögon såsom en förtärande eld på toppen av berget. Och Mose gick mitt in i skyn och steg upp på berget. Sedan blev Mose kvar på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Och HERREN talade till Mose. ... När han nu hade talat ut med Mose på Sinai berg, gav han honom vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade skrivit med sitt finger.” (2 Mos. 24:16—31:18) Var det Jehova själv som personligen uttalade de tio budorden för hela nationen vid berget Sinai och som senare gav ytterligare rättsliga beslut och vittnesbördets tavlor med deras inskription till Mose? Många som läser skildringen skulle kunna dra den slutsatsen.
Men när den judiske kristne lärjungen Stefanus, driven av Guds ande, talade inför den judiska domstolen Sanhedrin, förklarade han: ”Detta är den Mose som ... var bland församlingen i öknen med den ängel som talade till honom på berget Sinai och med våra förfäder, och han erhöll levande heliga utsagor att ge er.” Sedan fortsatte Stefanus med att hänvända sig till de män, som han stod inför, med orden: ”ni som fick lagen överlämnad förmedelst änglar”. (Apg. 7:37, 38, 53, NW) I full överensstämmelse med detta kallade aposteln Paulus den mosaiska lagen för ”det ord, som talades genom änglar”. (Hebr. 2:2) Och när han skrev till församlingarna i Galatien, sade han: ”Lagen ... överlämnades förmedelst änglar genom en medlares hand.” (Gal. 3:19, NW) Det är således tydligt att Jehova inte personligen talade till nationen och inte personligen talade till Mose och gav honom vittnesbördets två tavlor, utan att han gjorde detta genom änglarepresentanter som var bemyndigade att tala i hans namn.
Någon tid därefter bad Mose Jehova särskilt: ”Låt mig alltså se din härlighet.” Jehova svarade: ”Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig, där du står, och jag skall utropa namnet ’HERREN’ [Jehova] inför dig; jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig emot och skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.” Och han tillade: ”Mitt ansikte kan du dock icke få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” Och Jehova sade vidare: ”Se, här är en plats nära intill mig; ställ dig där på klippan. När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en klyfta på berget, och jag skall övertäcka dig med min hand, till dess jag har gått förbi. Sedan skall jag taga bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen; men mitt ansikte kan ingen se.” — 2 Mos. 33:18—23.
Tidigt på morgonen steg Mose upp på Sinai berg. ”Och Jehova företog sig att stiga ned i molnskyn och ställa sig där hos honom och kungöra Jehovas namn. Och Jehova passerade förbi inför hans ansikte och kungjorde: ’Jehova, Jehova, en Gud, barmhärtig och nåderik, sen till vrede och överflödande i kärleksfull godhet och sanning, som bevarar kärleksfull godhet åt tusenden, överser med förseelse och överträdelse och synd; men ingalunda skall han frita från straff utan skall låta straff för fäders förseelse komma över söner och över sonsöner, över det tredje släktledet och över det fjärde släktledet.’ Genast skyndade sig Mose att böja sig djupt ned mot jorden och kasta sig ned.” (2 Mos. 34:4—8, NW) Var Jehova personligen där på Sinai berg den morgonen, så att Mose såg ”ryggen” på Gud själv?
Glöm inte att Jehova hade sagt Mose: ”Ingen människa kan se mig och leva.” (2 Mos. 33:20) Och senare omtalade aposteln Johannes som ett faktum: ”Ingen människa har någonsin sett Gud.” (Joh. 1:18, NW) Det är emellertid intressant att lägga märke till vad Lukas 2:9 säger om det tillfälle då änglar kungjorde Jesu födelse för ett antal gudfruktiga herdar: ”Plötsligt stod Jehovas ängel hos dem, och Jehovas härlighet glänste omkring dem.” (NW) Det visas sålunda att manifestationer av Jehovas härlighet kunde framträda i förbindelse med änglarna. Detta är tydligen vad som ägde rum när Jehova visade Mose sin härlighet. Men det var inte den fulla styrkan av Jehovas härlighet, vilket skulle ha medfört döden för Mose, utan det var bara efterglansen, Guds ”rygg”, så att säga. Detta stämmer överens med Stefanus’ förklaring att Mose var ”med den ängel som talade till honom på berget Sinai”. Därefter skrev den gudomliga kraften de tio budorden på de nya tavlor som Mose hade tagit med sig upp. — 2 Mos. 34:28.
Vid ett senare tillfälle, när Jehova tillrättavisade Aron och Mirjam för att de talade emot sin broder Mose, sade han till Aron och Mirjam: ”Var goda och hör mina ord. Om det skulle uppstå en profet bland er för Jehova, skulle det vara i en syn som jag skulle ge mig till känna för honom. I en dröm skulle jag tala till honom. Icke så min tjänare Mose! Han är betrodd med hela mitt hus. Mun mot mun talar jag med honom och visar honom sålunda, och inte genom gåtor; och Jehovas framträdande [likhet, Leeser; Jewish Publication Society] är vad han skådar.” (4 Mos. 12:6—8, NW) Detta var passande tillrättavisning för Aron och Mirjam, ty de hade skrutit med att Jehova hade talat genom dem och att de var profeter lika mycket som Mose.
Med tanke på vad vi redan har fått veta skulle man kunna fråga: Vad var det som Jehova särskilt ville framhålla för Aron och Mirjam när han sade att han talade med Mose ”mun mot mun”? Hur skilde sig hans sätt att meddela sig med Mose från hans sätt att meddela sig med andra profeter, vilket också skedde genom änglar?
Mose var den som Jehova hade utvalt till att vara medlaren mellan honom och Israels nation. Till honom gav Gud föreskrifterna och lagförbundets samling av lagar, som var avsedda för nationen. Jehova betrodde honom med hela sitt hus, i det att han använde Mose som sin nära representant när det gällde att organisera nationen. De senare profeterna fortsatte helt enkelt att bygga på den grundval som hade blivit lagd genom Mose. Fastän Gud i det förflutna hade talat genom änglar till trogna män, sådana som Noa och Abraham, och fastän han hörbart hade överbringat de tio budorden till hela nationen genom sin ängel vid ett tillfälle, talade Jehova med Mose ”mun mot mun” eller ”ansikte mot ansikte, såsom när den ena människan talar med den andra”. (2 Mos. 33:9—11) Inte bara vid ett eller två tillfällen utan upprepade gånger talade Jehova till Mose, och Mose talade i sin tur till Gud. Han lade fram sina problem för att få vägledning från Jehova och uttryckte sina egna känslor för honom, och Jehova svarade honom genom sin ängel. Inga andra av profeterna fick åtnjuta en sådan fortlöpande förbindelse med Gud, en sådan konversation i båda riktningarna, som Mose fick i sin egenskap av medlare eller mellanhand. — 5 Mos. 34:10.
Genom sin ängel sade Jehova till Mose på berget Horeb: ”Mitt ansikte kan du dock icke få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” (2 Mos. 33:20) När därför 5 Moseboken 34:10 talar om ”Mose, med vilken HERREN hade umgåtts ansikte mot ansikte”, kan det aldrig betyda att Mose såg Jehovas eget ansikte eller hans person. Och eftersom munnen är en del av ansiktet, kan Jehovas ord, ”mun mot mun talar jag med honom”, alltså inte betyda att Mose såg Guds ansikte eller var i direkt, omedelbar kontakt med Gud. Han hade bara personlig audiens hos Gud genom änglar, om vilka Jesus sade i Matteus 18:10 att de ”alltid [när behov uppstår] se min himmelske Faders ansikte”.
Det sätt på vilket Jehova handlade med Mose var så imponerande att det var som om Mose verkligen hade sett Gud med sina egna ögon, i stället för att bara ha en inre syn eller en dröm, i vilken han hörde Gud tala, vilket var det vanliga sättet på vilket Gud meddelade sig med sina profeter. Mose såg aldrig Jehova direkt, och det var genom änglar som Gud talade med honom, men Jehovas handlande med Mose var så verkligt att Mose reagerade som om han hade sett ”den Osynlige”. (Hebr. 11:27) Och det sätt på vilket skildringen skrevs ned gjorde att det lät som om Mose hade sett och hört Jehova Gud själv.